Lagutskottets Utlåtande N:o 16

Utlåtande 1900:LU16

14

Lagutskottets Utlåtande N:o 16.

N:o 16.

Auk. till Riksd. kansli den 21 februari 1900, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring i lagen angående
ersättning af allmänna medel till vittnen i brottmål
den 4 juni 1886.

Uti en inom Andra Kammaren vackt motion, n:o 82, hvilken blifvit
till lagutskottet hänvisad, anför herr C. Hj. Wittsell:

»flen i lag angående ersättning af allmänna medel till vittnen i brottmål
stadgade ersättning af 1 krona 50 öre om dagen, hvilken vittne, som
så äskar och af domaren pröfvas skäligt, för sitt uppehälle under resan
och vistandet vid domstolen erhåller, är enligt mitt förmenande för låg,
och kan vittnet under nuvarande förhållanden derför icke'' erhålla nödtorftigt
uppehälle. Erfordras flera dagar för vittnets inställelse, tillkommer
derjemte logi, som ensamt tager minst hela dagtraktamentet, hvarför vittnet
måste göra en för obemedlad ganska känbar förlust vid uppfyllandet af
sina medborgerliga pligter. Stränga äro bestämmelserna för uraktlåtenhet
att på erhållen kallelse infinna sig vid tingsstället, men bör lagen derjemte
vara så affattad, att den enskilde ej lider skada. Under andra förhållanden,
der den enskilde medborgarens person tages i anspråk för det allmännas
räkning, står i de flesta fall ersättningen derför i öfverensstämmelse med
kostnaderna för uppehället.

Jag får derför vördsamt föreslå, att Riksdagen måtte besluta den
förändring i lagen angående ersättning af allmänna medel till vittnen i
brottmål den 4 juni 1886, att ersättningsbeloppet åt vittnen höjes från
nuvarande 1 krona 50 öre till 3 kronor.»

/

Lagutskottets Utlåtande N:o 16.

15

Mot hvad motionären sålunda föreslagit har utskottet till en början
den erinran att göra, att detsamma är bygdt på ett i viss mån felaktigt
återgifvande af hvad gällande lag i ämnet innehåller. Lagen angående
ersättning af allmänna medel till vittnen i brottmål den 4 juni 1886 föreskrifver
nemligen, att den ersättning, som en person, hvilken i brottmål,
der allmän åklagare å tjenstens vägnar för talan, af åklagaren åberopats
eller enligt domstols förordnande inkallats såsom vittne eller för att upplysningsvis
höras, eger att, så framt ersättning äskas och domaren pröfvar
sådant skäligt, åtnjuta till uppehälle för hvarje dag, som för resan och
vistandet vid domstolen erfordras, skall utgöra högst 1 krona 50 öre, och
bestämmer domaren inom angifna gräns ersättningens storlek. Den pröfningsrätt
i fråga om ersättningsbeloppet, som sålunda för närvarande tillkommer
domaren, har i motionärens framställning lemnats utan beaktande, och
i anslutning härtill är det förslag, som i motionen innehålles, så affattadt,
att enligt detsamma, efter ordalagen att döma, någon dylik pröfningsrätt
icke skulle vara domaren medgifven, utan vittnesersättningen för hvarje
fall utgå med lika belopp, enligt förslaget 8 kronor för dag. Det torde
dock knappast kunna förutsättas, att detta varit af motionären åsyftadt,
och i allt fiill synes det utskottet otvifvelaktigt, att hans hemställan i det
afseendet icke förtjena!1 bifall, utan att, hvar helst än gränsen sättes för
den ersättning, som i berörda hänseende må kunna vittnen tillerkännas,
domaren bör ega att inom denna gräns bestämma ersättningsbeloppet efter
hvad för hvarje fall kan finnas skäligt.

Äfven under förutsättning af dylik jemkning i motionärens förslag
synes emellertid detsamma vara egnadt att väcka betänkligheter. Vittnespligten
är ett medborgerligt åliggande, hvars fullgörande icke bör anses
i och för sig grundlägga någon som helst rätt för vittnet att undfå
ersättning af allmänna medel, och stadgandet derom, att under vissa förutsättningar
dylik ersättning likväl kan utgå, torde hafva tillkommit uteslutande
i afsigt att förebygga, att vittnespligtens fullgörande kunde för
obemedlade personer blifva allt för betungande. I sådant afseende lära,
enligt utskottets förmenande, nu gällande bestämmelser i ämnet kunna,
anses i regel vara tillfyllestgörande. För det fall, att vittnet är bosatt på
eller i omedelbar närhet till den plats, der vittnesförhöret eger rum, lär
nemligen en ersättning af intill 1 krona 50 öre för dag vara tillräcklig
att skydda vittnet mot afsevärd ekonomisk förlust. Annorlunda kan
visserligen förhållandet synas vara med vittnen, som äro så aflägset
boende, att de pa grund åt inställelsen få att gälda kostnader för underhåll
och nattqvarter på främmande ort, men utskottet håller före, att
lagens bestämmelser jemväl för detta fall äro ganska betryggande. Så snart

16

Lagutskottets Utlåtande N:o 16.

ett vittne är bosatt på minst 5 kilometers afstånd från det ställe, der
domstolen sammanträder, eger vittnet enligt lagen att åtnj lita resekostnadsersättning,
hvilken i den af naturliga skäl oftast förekommande händelsen,
att jernvägs- eller ångbåtslägenhet icke kan för resan eller någon del deraf
begagnas, oafsedt verkliga kostnaden utgår med skjutspenningar efter en
häst fram och åter, och som resekostnaden för ett obemedladt vittne
endast undantagsvis lär behöfva uppgå till det i lagen sålunda förutsatta
belopp, samt vittnet alltså eger möjlighet att på resekostnadsersättningen
bereda sig vinst, större ju längre vägen är, torde äfven i fråga om långväga
vittnen det fall vara mycket sällsynt, att de få vidkännas ekonomisk
förlust genom inställelsen.

Något missnöje med bestämmelserna i ämnet har ej heller, såvidt för
utskottet är bekant, bland allmänheten gjort sig gällande, utan torde
tvärtom den ersättning, som på grund af desamma tillerkännes vittnen i
brottmål, i regel anses tillfredsställande.

Den af motionären föreslagna lagändring synes alltså icke vara af
något verkligt behof påkallad. Som det dessutom tinnes grundad anledning
antaga, att en bestämmelse sådan som den ifrågasatta skulle föranleda
dertill, att anspråken i fråga om dagtraktamentets belopp allmänt stegrades
jemväl i de fall, då intet fog dertill förefunnes, samt att, huru försigtigt
bestämmelsen än komme att tillämpas, statsverkets utgifter för vittnesersättningar
väsentligt förhöjdes, föranlåtes utskottet, på grund af hvad
sålunda anförts, hemställa,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 26 februari 1900.

På utskottets vägnar:
CARL B. HASSELROT.

Lagutskottets Utlåtande N:o KL

17

Reservation

_af herr af Ekenstam, som ansett, att utskottet bort, i anledning af
motionen, föreslå Riksdagen att för sin del antaga följande

Lag

om ändrad lydelse af 1 § i lagen den 4 juni 1886 angående ersättning
af allmänna medel till vittnen i brottmål.

Härigenom förordnas, att 1 § i lagen den 4 juni 1886 angående ersättning
af allmänna medel till vittnen i brottmål skall erhålla följande
ändrade lydelse:

Hvar som i brottmål, der allmän åklagare å tjenstens vägnar för
talan, af åklagaren åberopas såsom vittne och inställer sig vid domstol,
eger att, så framt vittnet äskar ersättning och domaren pröfvar sådant
skäligt, för sin inställelse njuta ersättning af allmänna medel med högst
3 kronor till vittnets uppehälle för hvarje dag, som för resan och vistandet
vid domstolen erfordras, och dessutom, derest vittnets hemvist är
beläget på minst 5 kilometers afstånd från det ställe, der domstolen sammantiäder,
skjutspenningar för en häst fram och åter eller, der jernvägseller
ångbåtslägenhet kan för resan eller någon del deraf begagnas, afgift
för billigaste plats å bantåg eller ångbåt.

Enahanda rätt till ersättning tillkommer den, som i mål af nämnda
beskaffenhet blifvit enligt domstols förordnande inkallad såsom vittne,
eller af åklagaren åberopats eller enligt domstols förordnande inkallats
för att upplysningsvis höras.

Herrar Husberff och Leman hafva begärt få antecknadt, att de icke
deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

juli. till Hit,-sä. Prat. 1.900. 7 Samt. 11 Käft.

3