Lagutskottets Utlåtande N:o 16

Utlåtande 1899:LU16

Lagutskottets Utlåtande N:o 16.

5

N:o 16.

Ant. till Rik sd. kansli den 17 febr. 1899, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till
Kongl. Maj.t angående ändring af 7 § i förordningen
om kyrkostämma m. m.

Andra Kammaren har till lagutskottet hänvisat en af herr A. T.
Pettersson i Osterhauinge inom nämnda kammare väckt motion, n:o 63,
af följande lydelse:

»I § 6 af kongl. förordningen om kyrkostämma samt kyrko- och
skolråd af den 21 mars 1862 föreskrifves, att »vid omröstningen följes
på landet hvad för kommunalstämma och i stad hvad för allmän rådstuga
stadgadt är i afseende på röstberäkning samt rösträtts utöfning
och öfverlåtande på annan person». På denna röstgrund är beskattningen
byggd, hvilket framgår af innehållet i § 35, som har följande lydelse:
»De avgifter, om hvilka kyrkostämma beslutar, skola utom i de fall,
för hvilka annorlunda är i lag och författning stadgadt, utgå efter den
för rösträtt i kyrkostämma bestämda grund».

. Detta stadgande är klart och tydligt samt lätt att tillämpa på
hvarje särskild kyrkoförsamling, men annorlunda förhåller det sig, der
två eller flera sådana äro förenade, som hafva gemensamma kyrkliga
angelägenheter att afgöra och gemensamma behof att genom utdebitering
fylla, och der röstgrunden är olika, såsom förhållandet är i stad och
på land.

I afseende härpå innehåller § 7 i nyssnämnda kongl. förordning
följande föreskrift: »Der städs- och landsförsamling eller delar deraf

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 16.

äro i kyrkligt afseende förenade, ega de att på kyrkostämma gemensamt
öfverlägga och besluta om uppgörande af ett på denna förordning
grundadt förslag rörande den blifvande röstgrunden, och skall vid denna
uppgörelse den röstgrund följas, som dittills för gemensamma kyrkliga
angelägenheter varit gällande. Detta förslag skall underställas Kongl.
Maj:ts befallningshafvandes pröfning, börande Kongl. Maj:ts befallningshafvande,
innan fastställelse meddelas, inhemta domkapitlets utlåtande».

Det tillkommer sålunda den gemensamma kyrkostämman enligt
denna förordning att uppgöra ett på densamma grundadt förslag till
röstgrund, hvilket sedermera underställes Konungens befallningshafvandes
pröfning för stadfästelses vinnande.

Sådana mer eller mindre godtyckliga förslag beträffande röstgrunden
och fördelningen af utgifterna hafva efter denna förordnings
tillkomst blifvit uppgjorda, hvilka, om de också vid tiden för deras
fastställande kunde hafva synts vederbörande billiga och rättvisa, dock
varit grundade på sådana förhållanden, som varit underkastade vexling
och med tiden föranledt till verkliga missförhållanden, ja, rena orimligheter.

Man må derför icke förundra sig öfver att de, som kommit i sämre
läge, gjort åtskilliga försök att åstadkomma ändringar i de faststälda rösträtts-
och fördelningsgrunderna, försök, som merendels hafva strandat
på den bestämmelsen i ofvannämnda paragraf, att vid omröstningen
om ett sådant ändringsförslag »den röstgrund skall följas, som dittills
varit gällande i kyrkliga angelägenheter», hvarvid de, som suttit inne
med fördelen, icke hafva godvilligt velat lemna den ifrån sig, hvaraf
följden blifvit upprepade besvär och klagomål, ärendets återförvisande
till ny behandling förutom allt annat obehag. Det torde derför vara
tid på att något göres för att öfverflytta frågan från godtycklighetens
och röstväldets lösa mark till lagbundenhetens och rättvisans fasta
grund, der den svagare parten kan utfå sin rätt utan att derför behöfva
underkasta sig långvariga och kostsamma processer.

Svårigheter komma visserligen att möta för uppgörande af sådana
allmängiltiga bestämmelser, som öfverallt kunna tillämpas, hvarför i
hvarje fall en lagstiftning härutinnan bör föregås af en grundligare
och mera omfattande utredning, än hvad en enskild motionär kan
förebringa. Så mycket torde dock böra påpekas, att i flere af dessa
överenskommelser är bevillningen lagd till grund för så val röstberäkningen
som beskattningen, så att en röst i staden gäller lika med
tio fyrkar på landet och hvardera parten deltager i de å gemensam
kyrkostämma beslutade afgifter i förhållande till totalbeloppet af den

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 16.

Benast faststälda bevillningen, men äfven härutinnan torde åtskilliga
modifikationer vara af nöden, särskildt beträffande reducering af rösträtten
på landet i likhet med den reduktion, som eger rum i stad.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får jag vördsamt hemställa,
att Riksdagen måtte besluta att i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till lag om ändrad lydelse af § 7 i kongl. förordningen
om kyrkostämma samt kyrko- och skolråd af den 21 mars 1862 i syfte
att erhålla eu i lag stadgad grund för rösträtten mellan stad och land,
afsedd att gälla der stads- och landsförsamling eller delar deraf äro i
kyrkligt afseende förenade.»

I sammanhang med förenämnda motion har utskottet till behandling
förehaft en äfvenledes inom Andra Kammaren af herr P. Åndreasson
afgifven, till utskottet hänvisad motion, n:o 187, deri hemställes, att
Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t ville anhålla, det täcktes Kongl.
Maj:t i fråga om § 7 af kyrkostämmoförordningen till Riksdagen inkomma
med förslag om den ändring, att stads- och landsförsamlings
medlemmar måtte erhålla rösträtt i förhållande till de utskylder till
presterskapets aflöning, som hvardera erlägga.

Till stöd för detta förslag anför motionären, hurusom det vid
gemensam kyrkostämma, i och för åstadkommande af sådan uppgörelse,
hvarom i kyrkostämmoförordningens 7 § är fråga, oftast föranledt
mycket störa tvistigheter och betydlig tidsutdrägt, då man sökt
vinna enighet emellan de enskilda församlingarnes ledamöter, och detta
i följd af den obestämda röstgrunden, hvarför det syntes vara af behofvet
påkalladt, att en ändring uti ifrågavarande afseende komme
till stånd.

Utskottet delar motionärernas uppfattning om olämpligheten af
den i kyrkostämmoförordningens 7 § meddelade föreskrift, att stadsoch
landsförsamlingar eller delar deraf, som äro i kyrkligt afseende
förenade, sjelfve ega att besluta om den röstgrund, som för de gemensamma
kyrkliga angelägenheternas afgörande skall vara gällande.
Erfarenheten vittnar nogsamt såväl om svårigheten i många fall att
få ett dylikt beslut till stånd som ock om det missnöje, hvilket ofta

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 16.

inom den ena eller andra församlingsdelen råder öfver den röstgrund,
som i sådan ordning blifvit bestämd.

Lika med motionärerna anser utskottet det fördenskull vara oneklig!
att erhålla en i lag stadgad röstgrund, som för ifrågavarande fall
skulle vara tillämplig. Att i frågans nuvarande stadium yttra sig
rörande beskaffenheten af en sådan röstgrund finner utskottet emellertid
ej vara tillrådligt; herr Andreassons härutinnan framstälda förslag, att
stads- och landsförsamlingens medlemmar skulle erhålla rösträtt i förhållande
till de utskylder till presterskapet, som hvardera erlägger,
torde lämpligast komma under ompröfning vid den utredning i frågan,
hvarom utskottet anser Riksdagen böra hos Kongl. Maj:t anhålla.

Under åberopande af det ofvan sagda och hvad motionärerna i
öfrigtfanfört, får utskottet alltså hemställa,

att Riksdagen, i anledning af herrar Petterssons
och Andreassons förevarande motioner, ville i skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t,
efter verkstäld utredning, låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till sådan ändring af § 7 i
kongl. förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd
och skolråd den 21 mars 1862, att derigenom erhålles
en i lag bestämd grund för rösträtten i de fall, då
stads- och landsförsamling eller delar deraf äro i
kyrkligt afseende förenade.

Stockholm den 17 februari 1899.

På lagutskottets vägnar:

K. S. HUSBERG.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1899.