Lagutskottets Utlåtande N:o 15

Utlåtande 1899:LU15

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

1

N:o 15.

Ank. till Riksd. kansli den 17 febr. 1899 kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående ändrade bestämmelser
i fråga om kungörande af slutting.

Lagutskottet har till behandling fått emottaga en af herr K. A.
Staaff inom Andra Kammaren afgifven motion, n:o 158, af följande
lydelse:

»Uppå de skäl, som återfinnas i mina vid 1897 och 1898 års
riksdagar väckta, af lagutskottet i hufvudsak tillstyrkta, af Andra
Kammaren jemväl i hufvudsak bifallna, men af den Första afslagna
motioner om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om förslag till
mera betryggande bestämmelser i fråga om kungörande af slutting,
tillåter jag mig vördsamt upprepa mitt vid de båda nämnda riksdagarne
framstälda förslag, att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t
måtte anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till mera betryggande bestämmelser i fråga
om kungörande af tiden för afslutande af ting».

Den af herr Staaff åberopade, vid 1897 års riksdag afgifna motionen
i föreliggande fråga lydde sålunda:

»I 2 § kongl. förordningen angående kungörande af tiden för
allmänna tingssammanträden i vissa domsagor samt för afslutande af
JBih. till Riksd. Prot. 1899. 7 Samt. 8 Häft. (N:is 15, 16).

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

ting den 21 mars 1884 stadgas, att tiden för afsilande af ting, der
afslutandet till särskild dag utsattes, skall genom domhafvandens försorg
förut kungöras i tingslagets kyrkor.

Då en domhafvande, som håller ting exempelvis i början af februari,
ju kan utsätta tid för samma tings afslutande till hvilken dag
och månad han behagar under vårens eller försommarens lopp, kan
nyss anförda bestämmelse, som tillåter domhafvanden att inskränka
publicerandet af sluttinget till en kungörelse i tingslagets kyrkor söndagen
före tingets hållande, tydligen på ett oskäligt sätt betunga de
rättssökande eller deras ofta ej ens å orten vistande ombud, hvilka
icke hafva någon annan genom lagstiftningen dem beredd möjlighet
att med säkerhet erfara dagen för sluttinget än att söndag på söndag
låta efterhöra, om kungörelse i kyrkan skett.

Då man betänker, att i tvistemål sluttinget utgör utgångspunkten
för den öfverallt lika korta tiden för vads erläggande, och att följaktligen
svår rättsförlust kan följa af ett förbiseende af sluttingstiden,
torde det äfven böra erkännas, att bestämmelsen i fråga är egnad att
sätta rättssäkerheten i verklig fara.

Huruvida ändring lämpligen bör ske på det sätt, att dagen för
tingets afslutande tillkännagifves redan å sjelfva förkandlingsdagarne
eller att det ålägges domhafvanden att längre tid än några dagar förut
och jemväl i tidningarne kungöra sluttingsdagen eller att till äfventyrs
vederbörande hofrätter böra i god tid erhålla underrättelse om den
samma eller på något annat sätt, derpå skall jag för närvarande icke
inlåta mig, då jag håller före, att ämnet torde behöfva en utredning,
som lämpligast öfverlemnas åt Kongl. Maj:t.

Och får jag för den skull vördsamt föreslå, att Riksdagen i skrifvelse
till Kongl. Maj:t måtte anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta
utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till mera betryggande
bestämmelser i fråga om kungörandet af tiden för afslutande af ting.»

Lagutskottet, till hvars behandling ifrågavarande motion hänvisades,
afgaf deröfver ett så lydande utlåtande:

»Ehuru några större olägenheter af nu gällande stadgande om
kungörande af slutting, så vidt utskottet kunnat erfara, icke hafva
uppstått, i det vederbörande domhafvande i allmänhet låtit sig angeläget
vara att föranstalta om dylik kungörelses uppläsande i tillräckligt
god tid, anser utskottet motionärens hemställan dock förtjena
beaktande. Nuvarande lagbestämmelse synes nemligen icke innebära
full trygghet för att allmänheten i god tid får kännedom om tiden för
tings afslutande, och utskottet bär sig bekant, att till följd af långsam

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

postgång fall inträffat, då kungörelse om slutting kommit att uppläsas
först en eller ett par dagar före detsamma. Visserligen utgår vadetiden
först en vecka efter det domen afkunnats, och vederbörande parter
torde derför, äfven om de till följd af kungörelsens sena uppläsande icke
hunnit infinna sig till sluttinget, ändock haft tid att bevara sina fatalier;
men uppenbart synes vara, att lagstiftaren bör söka förebygga blotta
möjligheten deraf, att tiden för sluttingen, låt vara i undantagsfall, på
sätt nu omförmälts, kungöres så sent, att rättsförluster i följd deraf
kunna uppkomma.

Beträffande frågan, huru den ifrågastälda lagändringen bor åvägabringas,
vill utskottet såsom sin åsigt framhålla, att något åläggande
för domaren att redan å sjelfva förhandlingsdagarne tillkännagifva
dagen för tingets afslutande icke är lämpligt eller ändamålsenligt. Först
och främst möter härvid det hinder, att tiden för uppsättande af alla
de handlingar, som skola å sluttinget föreligga färdiga, icke kan beräknas,
förr än alla förhandlingarne äro afslutade, och att äfven då det
icke med bestämdhet kan sägas, hvilken dag arbetet kan blifva färdigt.
Extra förrättningar kunna vålla, att arbetet å sjelfva tinget för någon
tid måste läggas å sido. I fall domaren derför skulle vara skyldig att,
så snart handläggningen af de till ett ting eller tingssammanträde
hörande mål och ärenden vore afslutad, underrätta parterna om dagen
för sluttinget, skulle han, för att vara säker på att då hafva allt
färdigt, nödgas utsätta sluttinget till en långt senare dag, än eljest
kunde ega rum. Härigenom skulle ofta onödigt dröjsmål vållas för
parterna, under det att sluttinget nu, då domaren icke behöfver bestämma
dagen för detsamma, förr än han kan beräkna, när arbetet
med tinget är färdigt, ofta kan hållas långt tidigare.

Något hinder mot stadgande af skyldighet för domaren att senast
viss kortare tid före sluttinget derom utfärda kungörelse torde deremot
ej möta; och äfven synes det böra tagas under öfvervägande, huruvida ej
annonsering i lämplig tidning bör om tiden för sluttinget ega rum.

Den närmare utredningen härom torde emellertid lämpligen böra
genom Kongl. Maj:ts försorg åvägabringas, och hemställer alltså utskottet,

att Riksdagen, i anledning af herr Staaffs ifrågavarande motion,
måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes
låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till i ofvan angifvet
syfte ändrade bestämmelser i fråga om kungörande af tiden för afslutande
af ting.»

Denna lagutskottets hemställan bifölls af Andra Kammaren, hvar -

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

emot Första Kammaren afslog såväl utskottets hemställan som motionärens
förslag.

Vid 1898 års riksdag återupprepade herr Staaff sin vid 1897
års riksdag väckta motion, dervid i hufvudsak åberopande detsamma
som han år 1897 anfört, med bemötande tillika af de skäl som vid
diskussionen inom Första Kammaren åberopats för afslag å utskottets
hemställan.

Äfven 1898 års lagutskott^tillstyrkte skrifvelse till Kongl. Maj:t
i motionens syfte; och blef denna hemställan af Andra Kammaren
bifallen, men föll på Första Kammarens motstånd.

Utskottets ståndpunkt i föreliggande fråga är alldeles densamma,
som intagits af lagutskottet vid de båda senaste riksdagarne. På de
af 1897 års lagutskott anförda, här ofvan återgifna skäl får utskottet
alltså hemställa,

att Riksdagen, i anledning af herr Staaffs ifrågavarande
motion, måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och
för Riksdagen framlägga förslag till ändrade bestämmelser
i fråga om kungörande af tiden för afslutande
af ting.

Stockholm den 17 februari 1899.

På lagutskottets vägnar:

K. S. HUSBERG.

Reservation af herrar G. Andersson och Lundström.