Lagutskottets Utlåtande N:o 15

Utlåtande 1887:LU15 - majjul

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

1

N:o 15.

Ank. till Riksd. kansli den 6 juni 1887, kl. 12 midd.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring i 7 kapitlet samt
vissa delar af 10 och 11 kapitlen strafflagen.

Kong]. Maj:t. har den 29 sistlidne april till Riksdagen aflåtit. en
så lydande proposition:

»Sedan nya lagberedningen efter nådigt uppdrag afgifvit förslag
till lag angående ändring i vissa delar af 7, 10 och 11 kapitlen strafflagen
och nämnda förslag undergått föreskrifven granskning i högsta
domstolen, vill Kongl. Maj:t, med öfverlemnande af de i statsrådet och
högsta domstolen i ärendet hållna protokoll, härmed jemlikt 87 §
regeringsformen föreslå Riksdagen att antaga bifogade förslag till lag
angående ändring i 7 kapitlet samt vissa delar af 10 och 11 kapitlen
strafflagen.»

Det propositionen bifogade lagförslaget har följande lydelse:

Förslag

till

Lag

angående ändring i 7 kapitlet samt vissa delar af 10 och II kapitlen strafflagen.

Härigenom förordnas, att 7 kapitlet, 10 kapitlet 1, 3, It, 14, 15,
16, 17 och 18 §§ samt 11 kapitlet 3 § strafflagen skola erhålla följande
förändrade lydelse:

Bill. till Riksd. Prof. 1887. B. 7 Samt. 7 Höft,

1

0

Lagutskottets Utlåtande L'':o 15.

7 Kap.

1 §.

Hvar som genom att häda Gud, eller gäcka Guds heliga ord eller
sakramenten eller svenska kyrkans eller främmande, till offentlig religionsöfning
berättigad församlings troslära eller gudstjenst åstadkommer
förargelse, straffes med böter eller fängelse i högst ett år.

2 §.

Idkar någon å sön- eller högtidsdag, emellan klockan sex om
morgonen och klockan nio om aftonen, handtverk eller annat arbete,
som uppskof tåla kan; straffes med böter, högst tjugo riksdaler, utan
det sker till egen eller annans nödtorft. Lag samma vare, om kramlåda
eller annan dylik bod å sådan sabbatstid till salu öppnas.

3 §

Begår någon brott å sabbatstid; varde den omständighet såsom
försvårande ansedd.

10 Kap.

1 §•

Gör någon våld eller annan misshandel å embetsman, i embetsärende,
eller för att honom till någon embetsåtgärd tvinga eller derifrån
hindra, eller att å honom för sådan åtgärd hämnas; dömes till
straffarbete i högst fyra år. Åro omständigheterna synnerligen mildrande,
må till fängelse i högst ett år eller böter, dock ej under etthundra
riksdaler, dömas.

Med embetsman förstås i denna lag den, som med Konungens
fullmagt å embetet försedd är, eller embete af lika värdighet innehafver,
eller i sådan embetsmans ställe lagligen satt är; så ock domare,
ändå att han ej blifvit af Konungen förordnad.

3 §•

Hvad om brott mot embetsman i 1 och 2 §§ stadgadt är, gälle

Lagutskottets Utlåtande N:o 15. 3

äfven för det fall, då ledamot i taxerings- eller pröfningskomité eller
styrelse öfver allmänt verk eller allmän inrättning, eller den som i
nämnd eller jury sitter, våldföres eller förolämpas, i eller för utöfningen
af sådan befattning.

11 §•

Har någon, muntligen inför menighet eller annan folksamling,
eller i skrift, den han utspridt eller utsprida låtit, till uppror uppmanat;
straffes, när uppmaningen ingen straffbar verkan hade, med fängelse.

Samma lag vare om den, som annans skrift utspridt eller utsprida
låtit, för att dermed komma uppror åstad.

14 §.

Hvar som, muntligen inför menighet eller annan folksamling, eller
i skrift, den han utspridt eller utsprida låtit, uppmanat till våld å
person eller egendom, dömes till böter eller fängelse. År han, i följd
af uppmaningen, förfallen till straff för delaktighet i brott, som å uppmaningen
följt; vare lag, som i 4 kap. 1 § skils.

Hvad i denna paragraf stadgadt är, gälle ock om den, som annans
skrift utspridt eller utsprida låtit, för att dermed komma våld å person
eller egendom åstad.

15 §.

Sammankommer menighet å landet eller i stad till öfverläggning
om allmänt eller menigheten särskilt rörande ärende; då må tillträde
till sammankomsten ej offentlig myndighet förvägras. Ej må sammankomsten
af myndigheten upplösas, så framt dervid ej företages något,
som emot lag stridande är eller eljest allmän ordning störer. Den,
som underlåter att hörsamma myndighetens bud i ty fall, straffes med
böter från och med tio till och med tvåhundra riksdaler.

16 §.

Säljer eller köper man röst vid val till allmänt värf; straffes med
böter från och med femtio till och med ett tusen riksdaler eller fängelse
i högst sex månader. Lag samma vare, om någon, genom hot
eller tubbande, valfriheten störer, eller eljest i val obehörigen verkar.

4

Lagutskottets Utlåtande A'':o 15.

17 §.

Tager man häktad person eller fånge med våld lös af den, som
honom gripit eller i vård häfver, eller befriar man honom genom häktes
eller fängelses brytande; varde dömd till straffarbete i högst fyra år
eller, der omständigheterna äro synnerligen mildrande, till fängelse.

Gör man försök till brott, som nu sagdt är, och blef endast genom
omständigheter, som voro af gerningsmannens vilja oberoende, brottets
fullbordan förhindrad; straffes högst med straffarbete i två år.

Befriar man häktad person eller fånge, genom list eller annorledes,
utan våld; dömes till fängelse i högst sex månader eller straffarbete
i högst två år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande,
må till böter, dock ej under femtio riksdaler, dömas.

18 §.

Vid tillämpning af straff i fall, som i 17 § sagdt är, skall synnerligt
afseende göras å beskaffenheten af brott, derför den häktade eller
fångne i häkte insatt eller dömd var.

11 Kap.

3 §■

Hvad i 1 och 2 §§ stadgadt är, gälle ock, om der sagda brott
föröfvas vid gudstjenst, som dem tillåten är, hvilka till främmande lära
sig bekänna.

Denna proposition har af båda kamrarne blifvit hänvisad till lagutskottet,
som, efter fullbordad granskning deraf, härmed afgifver utlåtande
öfver densamma.

Hvad då först angår de delar af föreliggande förslag, som angå
religionsbrotten, så finner man vid en jemförelse med nu gällande bestämmelser
i detta ämne, att förslaget innefattar ändringar såväl i afseende
å brottens karakter som ock i afseende å straffen.

I förstnämnda afseende har utskottet funnit anmärkningsvärd^ att

Lagutskottets Utlåtande N:o lo. 5

genom det föreslagna stadgandet i 1 § af 7 kapitlet gäckeri med svenska
kyrkans eller främmande, till offentlig religionsöfning berättigad
församlings troslära blifvit belagdt med straff. Genom ett sådant stadgande
skulle religionsbrottens antal ökas med eu art af brott, som
hittills icke varit af vår lagstiftning känd. Utskottet finner för sin
del en sådan åtgärd icke vara tillrådlig; och får utskottet till stöd för
denna sin mening åberopa följande yttrande, som afgifvits af en ledamot
af högsta domstolen vid förslagets granskning derstädes:

»I denna del kan jag icke tillstyrka lagförslaget af följande skäl:

l:o. Först och främst är jag öfvertygad att, för hvarje gång lagbudet
tillämpades, kyrkan skulle blifva den mest lidande. Den usle
smädaren, den lättsinnige gycklaren skulle af alla åt otron hemfallne,
af många den fria forskningens vänner, med ett ord af ett stort antal
elementer i samhället, hvilka icke kunna alldeles lemnas ur räkningen,
blifva ansedd såsom en martyr, ehuru han enligt statens lag endast
vore eu brottsling. Den dogm, med hvilken han gäckats, skulle blifva
föremål för en liflig och allmän, oftast ytlig diskussion i dagliga tidningar
och samqväm, en kritik, som, derest smädaren ej hade blifvit
af den verldsliga magten straffad, icke hade blifvit så liflig, ja kanske
i många fall helt och hållet uteblifvit. Det skulle i de flesta fall vara
att befara, att denna diskussion, förd med större beräkning och varsamhet,
än dem smädaren eller gycklaren användt, komme att innefatta
uttalanden, ostraffbara inför den borgerliga lagen, men hvilka hos
de på dogmen troende åstadkomme allvarligare, djupare och långvarigare
förargelse än sjelfva smädelsen eller gycklet, som endast för stunden förorsakat
smärta och afsky. Ett större affall från den ifrågasatta dogmen
kunde häraf blifva en följd, än om smädaren öfverlemnats åt föraktet,
i stället för att dragas inför verldslig domstol. Troslärans auktoritet
snarare försvagas, än stärkes genom användande af verldsliga straffmedel.

2:o. Det ifrågasatta brottet är till sin karakter mycket sväfvande.
Gäckeriets föremål är trosläran. Trosläran är menniskornas uppfattning
af Gud och religionen samt dermed sammanhängande ting och
förhållanden. Men huru olika är icke olika menniskors och religionssamfunds
uppfattning? År det lämpligt, att en protestant straffas af
den borgerliga lagen för ett opassande yttrande rörande en katolsk
dogm, mot hvilken reformationens fader från predikstolen utslungat den
heliga vredens ord? Äfven sjelfva den ifrågavarande gerningen innebär
i sig något sväfvande. Hvad den ene benämner hån och smädelse,
betraktas åter af den andre allenast såsom ett opassande, ja kanske
oskyldigt skämt. Mången torde vilja antaga, att med gäckeri rörande

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

heliga ting afees ett med hån och smädelse förenadt skämt. Af lagberedningens
motiver framgår, att lagberedningen åsyftar äfven det
lättsinniga gycklet. I 17.34 års lag skildes på smädelse, såsom mera
straffbar, äfven då den skedde af obetänksamhet, och gäckeri, såsom
mindre straffbart. 1 tider af uppjagad fanatism kan lagen, till följd af
sin sväfvande beskaffenhet, komma att missbrukas.

3:o. Sedan här i Sverige år 1860 afskaffats det verldsliga straffet
för affall från statskyrkan och år 1864 antagits en strafflag, vid hvars
författande trosläran icke ansetts vara i behof af det skydd mot angrepp,
som den borgerliga kriminallagstiftningen kan erbjuda, skulle
det innebära ett tillbakagående att nu stadga borgerligt straff för sådana
angrepp.»

Härtill kan läggas, att i den mån ett särskilt straffskydd för
svenska kyrkans lära kan anses behöflig!, ett sådant innefattas uti stadgandet
om straff för gäckeri med Guds heliga ord och sakramenten.

Vid sådant förhållande anser utskottet det stadgande i 1 §, som
med straff belägger gäckeri med svenska kyrkans eller främmande församlings
troslära, böra ur förslaget utgå.

Att, såsom i förslaget skett, utsträcka det enligt nu gällande lagstiftning
stadgade straff för gäckeri med gudstjensten till främmande
trossamfunds gudstjenst äfven i de fall, då gerningen icke har karakter
af fridsbrott, synes icke vara af något verkligt behof påfordradt,
hvarför utskottet ansett den i sådant afseende föreslagna bestämmelse
böra uteslutas ur 7 kapitlet.

I följd af de jemkningar utskottet anser Kongl. Maj:ts förslag i
dessa delar böra undergå förfaller skälet till ändring af 11 kapitlet
strafflagen.

Den ändring, som i förslaget gjorts i afseende å de utmärkande
kännetecknen på de i 1 § af 7 kapitlet om förmälda brott, i det att
hufvudsaklig vigt lagts derpå, att handlingen, för att hemfalla under
paragrafens straffbestämmelse, skall hafva åstadkommit förargelse, öfverensstämmer
otvifvelaktigt med vår tids rättsmedvetande. Men enligt
utskottets tanke är det icke nog, att gerningen åstadkommit förargelse,
t. ex. hos en person, som tillfälligtvis råkat att åhöra ett samtal mellan
två andra personer och dervid fått höra yttranden, som i öfrigt äro
af den i paragrafen angifna beskaffenhet, utan synes man böra jemväl
fordra, att gerningen skall hafva föröfvats med någon grad af offentlighet.
Detta har utskottet ansett kunna lämpligast uttryckas genom
att framför ordet »förargelse» inskjuta ordet »allmän». En analogi till
detta uttryckssätt finnes i stadgandet i 18 kap. 13 § strafflagen, i
hvars andra stycke stadgas straff för den, som genom annan gerning

7

Lagsutshottets Utlåtande N:o 15.

äu de i första stycket särskildt uppräknade »sårar tukt och sedlighet,
så att allmän förargelse eller fara för andras förförelse deraf kommer».

I fråga om de af Kongl. Maj:t föreslagna straffbestämmelser har
utskottet icke funnit anledning till annan erinran, än att skilnaden
mellan å ena sidan gäckeri med gudstjensten och å andra sidan de
öfriga i förslagets 1 § uppräknade brott synes vara af nog betydenhet
att föranleda någon olikhet i straffmaxima. Gäckeri med gudstjensten
angriper nemligen endast en yttre sida af det religiösa lifvet och kan
således icke åstadkomma samma grad af förargelse som de öfriga brotten.
Utskottet har derför ansett högsta straffet för detta brott kunna lämpligen
nedsättas till fängelse i sex månader, hvilket jemväl öfverensstämmer
med nu gällande straffbestämmelse. I anledning häraf torde
ock sistberörda stadgande böra, likasom för närvarande, utgöra en särskild
paragraf.

Slutligen har utskottet, som för sin del icke kunnat finna något
giltigt skäl för uteslutande af det i 7 kap. 1 § enligt dess nuvarande
lydelse förekommande uttrycket »lasta», hvilket fullständigar uttrycket
»gäcka», ansett detsamma böra i paragrafen qvarstå.

Beträffande den del af Kongl. Maj:ts förevarande förslag, som
innefattar ändringar i 10 kap. af strafflagen, har utskottet icke något
att anmärka, utan hänvisar i afseende härå till de skål, som finnas
anförda i bilagorna till propositionen.

På grund häraf och af hvad utskottet i det föregående anfört får
utskottet hemställa,

att Riksdagen ville, med förklarande att Kongl.
Maj:ts förevarande proposition icke kan i oförändradt
skick bifallas, för sin del antaga följande

Lag

angående ändring i vissa dejar af 7 och 10 kapitlen strafflagen.

Härigenom förordnas, att 7 kapitlet 1 och 2 §§ samt 10 kapitlet
1, 3, 11, 14, 15, 16, 17 och 18 §§ strafflagen skola erhålla följande
ändrade lydelse:

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

7 Kap.

1 §•

Hvar som genom att häda Gud eller genom att lasta eller gäcka
Guds heliga ord eller sakramenten åstadkommer allmän förargelse,
straffes med fängelse i högst ett år eller böter.

2 §•

Gör man gäckeri af gudstjenst^!, så att allmän förargelse deraf
kommer, straffes med böter eller fängelse i högst sex månader.

10 Kap.

1 §•

Gör någon våld eller annan misshandel å embetsman, i embetsärende,
eller för att honom till någon embetsåtgärd tvinga eller derifrån
hindra, eller att å honom för sådan åtgärd hämnas; dömes till
straffarbete i högst fyra år. Åro omständigheterna synnerligen mildrande,
må till fängelse i högst ett år eller böter, dock ej under etthundra
riksdaler, dömas.

Med embetsman förstås i denna lag den, som med Konungens
fullmagt å embetet försedd är, eller embete af lika värdighet innehafver,
eller i sådan embetsmans ställe lagligen satt är; så ock domare,
ändå att han ej blifvit af Konungen förordnad.

3 §•

Hvad om brott emot embetsman i 1 och 2 §§ stadgadt är, galle
äfven för det fall, då ledamot i taxerings- eller pröfningskomité eller
styrelse öfver allmänt verk eller allmän inrättning, eller den som i
nämnd eller jury sitter, våldföres eller förolämpas, i eller för utöfningen
af sådan befattning.

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

9

11 §■

Har någon, muntligen inför menighet eller annan folksamling,
eller i skrift, den han utspridt eller utsprida låtit, till uppror uppmanat;
stralfes, när uppmaningen ingen straffbar verkan hade, med
fängelse.

Samma lag vare om den, som annans skrift utspridt eller utsprida
låtit, för att dermed komma uppror åstad.

14 §.

Hvar som, muntligen inför menighet eller annan folksamling,
eller i skrift, den han utspridt eller utsprida låtit, uppmanat till våld
å person eller egendom, dömes till böter eller fängelse. År han, i följd
af uppmaningen, förfallen till straff för delaktighet i brott, som å uppmaningen
följt; vare lag, som i 4 kap. 1 § skils.

Hvad i denna paragraf stadgadt är, gälle ock om den, som annans
skrift utspridt eller utsprida låtit, för att dermed komma våld å
person eller egendom åstad.

15 §.

Sammankommer menighet å landet eller i stad till öfverläggning
om allmänt eller menigheten särskildt rörande ärende; då må tillträde
till sammankomsten ej offentlig myndighet förvägras. Ej må sammankomsten
af myndigheten upplösas, så framt dervid ej företages något,
som emot lag stridande är eller eljest allmän ordning störer. Den,
som underlåter att hörsamma myndighetens bud i ty fall, straffes med
böter från och med tio till och med tvåhundra riksdaler.

16 §.

* *

Säljer eller köper man röst vid val till allmänt värf; straffes med
böter från och med femtio till och med ett tusen riksdaler eller fängelse
i högst sex månader. Lag samma vare, om någon, genom hot
eller tubbande, valfriheten störer, eller eljest i val obehörigen verkar.

Bill. till Riksd. Prof. 1887. B. 7 Sami. 7 Höft. 2

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

n §•

Tager man häktad person eller fånge med våld lös af den, som
honom gripit eller i vård häfver, eller befriar man honom genom häktes
eller fängelses brytande; varde dömd till straffarbete i högst fyra
år eller, der omständigheterna äro synnerligen mildrande, till fängelse.

Gör man försök till brott, som nu sagdt är, och blef éndast genom
omständigheter, som voro af gerningsmannens vilja oberoende,
brottets fullbordan förhindrad; straffes högst med straffarbete i tvåår,

Befriar man häktad person eller fånge, genom list eller annorledes,
utan våld; dömes till fängelse i högst sex månader eller straffarbete
i högst två år. Åro omständigheterna synnerligen mildrande
må till böter, dock ej under femtio riksdaler, dömas.

18 §.

Vid tillämpning af straff i fall, som i 17 § sagdt är, skall synnerligt
afseende göras å beskaffenheten af brott, derför den häktade
eller fångne i häkte insatt eller dömd var.

Stockholm den 6 juni 1887.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Reservationer:

af herr Bergström, som icke funnit skäl biträda flertalets inom utskottet
åsigt att såsom karakteristiskt för de i 7 kap. 1 och 2 §§ strafflagen
omförmälda brott bör angifvas, att genom desamma åstadkommen
»förargelse» är »allmän»;

af herr J. Anderson i Tenhult: Då statsrådsprotokollet af den 22
sistlidne december, som åtföljer den kongl. propositionen meddelar, att

11

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

förslag till ny tryckfrihetsförordning och revision af strafflagen vore
under utarbetande, har jag ansett att, innan dessa lagförslag i .sin
helhet till Riksdagen framkomma, det vore för tidigt behandla vissa
utbrutna delar deraf, och derför har jag inom utskottet yrkat, att utskottet
ville föreslå att ofvan intagna kongl. proposition måtte afslås.

Då min uppfattning ej delats af pluraliteten inom utskottet, får
jag, med åberopande af de skäl jag antydt, hemställa att Riksdagen
ville för närvarande afslå Kongl. Maj:ts föreliggande proposition;

samt af herr H. Andersson i Nöbbelöf.

Herr Bokström har begärt få här antecknadt, att han icke deltagit
i ärendets behandling inom utskottet.