Lagutskottets Utlåtande N:o 14

Utlåtande 1908:Lu14

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

1

!S:o 14.

Ank. till Riksd. kansli den 20 febr. 1908, kl. 4- e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående behörighet för gift
kvinna att under vissa villkor vara förmyndare för sin
man, so7n förklarats omyndig.

Uti en inom Första Kammaren väckt och till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 7, har herr K. H. Bergendahl hemställt,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det
täcktes Kung]. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till sådana lagbestämmelser, att det varder gift kvinna medgifvet att
under vissa i lagen fastställda villkor, såsom uppnådd myndighetsålder
m. m., blifva förmyndare för sin man, som förklarats omyndig.

Till stöd för denna hemställan har motionären anfört följande.

))I fråga om gift kvinnas rättsliga ställning har på senare tider ett
anmärkningsvärdt omslag i den allmänna uppfattningen ägt rum. Den
åskådning torde här i landet numera ingenstädes vara att finna, hvaråt
en ledamot af Lag-Commissionen år 1690 gaf ett pregnant uttryck i
följande ord: »Hustrun hafwer eij nogon dispositio öfwer sitt, hwarken
löst eller fast, warandes hon såsom en pupill, och ty kan hon eij contrahera
el. Actus civiles ingå.»

I 1734 års lag, som blef den slutliga frukten af Lag-Commissionnens
arbete, har visserligen genomförts grundsatsen, att mannens förvaltningsrätt
omfattar all boets egendom, men man finner i nämnda
lag näppeligen hemul för den uppfattningen, att mannens målsmanskap
gjorde hustrun likställd med en omyndig person. Den skarpa begränsBih.
till Riksd. Prof. 1908. 7 Sami. 14 Häft. (N:o 14.) 1

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

ningen af den gifta kvinnans rättsliga handlingsförmåga hade sannolikt
sin hufvudsakliga grund i behofvet af en enhetlig ledning i fråga om
boets förvaltning samt i omsorgen om familjens sociala och ideella intressen.
Men var mannen »afvita eller frånvarande eller hade förlupit
hustrun» och således urståndsatt att utöfva sitt målsmansskap, öfverflyttades
på hustrun liandhafvandet af boets angelägenheter, dock med
vissa inskränkningar. Under nämnda förhållanden kunde hon alltså
vidtaga rättsliga handlingar, som eljest icke voro henne medgifna.
Blefvo man och hustru genom domstols utslag skilda till säng och säte,
ägde den sistnämnda, om mannen varit till skillnaden vållande, att »med
egendomen sitta i boet kvar» samt utöfva förvaltningen af detsamma,
därest hon därtill var »fallen». Äfven om båda makarne varit vållande
till skillnaden, kunde under viss förutsättning sådan förvaltningsrätt
tillkomma henne.

Redan i den äldre lagstiftningen var alltså grunden lagd till gift
kvinnas förmåga af rättshandlingar. Hennes rättsliga befogenhet hade
dock den begränsning, som intresset för boets enhetliga och ändamålsenliga
ledning på den tiden ansågs kräfva. Den senare lagstiftningen
har brutit med grundsatsen om mannens förvaltningsrätt såsom omfattande
all boets egendom och betydligt vidgat området för den gifta
kvinnans ekonomiska verksamhet. Det torde numera allmänt erkännas,
att i hennes person icke finnes något hinder för att gifva henne full
rättskapacitet. Den inskränkning, som häri fortfarande måste göras,
har icke berättigande i annat än i intresset för familjens gemensamma
bästa, som förutsätter, såsom förut framhållits, enhetlighet i ledningen
af dess angelägenheter. När mannen alltså är ur stånd att utöfva sitt
målsmanskap, bör hustrun ipso jure äga inträda i hans ställe och öfvertaga
boets förvaltning.

I det föregående är angifvet, att 1734 års lag erkände denna
grundsats, ehuru med vissa inskränkningar. 1 9 kap. 2 § giftermålsbalken,
sådant nämnda lagrum lyder genom lagen den 1 juli 1898, är ock
samma grundsats fastslagen genom stadgandet, att, om mannen öfvergifva
hustrun eller är af sjukdom eller annan orsak ur stånd att om
boet draga försorg, hon äger befogenhet att till nödtorft pantsätta eller
afyttra egendom i boet, hvaröfver hon eljest ej ägt råda. För försäljning
eller inteckning af fast egendom måste hon dock söka domstols
tillstånd. Hennes förvaltningsrätt är således äfven här begränsad, och
det synes som om lagstiftaren ansett den i detta lagrum medgifna förvaltningsrätt
närmast vara af temporär art. Men det kan hända, att
mannens oförmögenhet att vårda boets angelägenheter är af varaktigare

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

3

natur. Vid sådant förhållande skall han enligt stadgandet i 19 kap. 4
§ ärfdabalken varda under förmyndare ställd, och till förmyndare för
mannen torde hustrun enligt nu gällande rätt icke kunna förordnas.
Hon blifver alltså skild från den förvaltning, hon i mannens ställe fölen
tid kan hafva utöfvat, och tredje man tillkallas att vårda boet, ehuru
hustrun därtill vore fullt förmögen. År den åsikt riktig, att nu gällande
lag icke medgifver hustru att blifva sin mans förmyndare, torde lagens
bestämmelse härutinnan ha sin grund i en viss traditionell uppfattning
af målsmanskapets natur. Och skenbart synes det ligga en motsägelse
i att den, som står under målsmanskap, kan göras tilLförmyndare för
sin målsman. Men det kan härvid anmärkas, dels att, när mannen icke
längre kan omhänderhafva boets förvaltning, hans målsmanskap i själfva
verket upphört, samt dels att för utöfvande af förmynderskap någon
personlig inhabilitetsgrund icke föreligger beträffande gift kvinna.

Det synes mig vara för familjen fördelaktigast och lyckligast, om
hustrun förordnas till förmyndare för sin man, som förklarats omyndig,
naturligtvis under förutsättning att domstol finner hustrun därtill lämplig.
Kan ett dylikt förordnande med stöd af nu gällande lag icke gifvas,
förefinnes enligt mitt förmenande en brist i lagstiftningen, som bör afhjälpas,
en orättvisa, som bör undanröjas. Jag vet väl, att en och
annan domstol redan nu förordnar hustrun till förmyndare för sin man,
men, som förut nämnts, torde detta näppeligen stå i öfverensstämmelse
med gällande rätt. 1890 lät justitieombudsmannen anställa åtal emot
en rådstufvurätt, som förordnat en hustru till förmyndare för sin man,
hvilken på grund af sinnessjukdom förklarats omyndig. I sitt memorial
anförde justitieombudsmannen bland annat: den större verkningskrets,
som genom senare tiders lagstiftningsåtgärder yppats för kvinna, och
den vidgade befogenhet, hon numera ägde i fråga om sig och sin egendom,
hade ingalunda blifvit utsträckta ända därhän, att kvinna kunde
i allmänhet förordnas till förmyndare. Änka, som vore förmyndare för
sina barn, måste frånträda förmynderskapet, då hon ginge i annat gifte.
Sedan hon blifvit omgift, vore det således henne förbjudet att vidare
vara förmyndare och det till och med för egna barn, som fortfarande
tarfvade hennes vård. Ännu mindre kunde gift kvinna vara förmyndare
för sin man. Ett sådant uppdrag strede emot stadgandet i 9
kap. giftermålsbalken, att mannen vore hustruns målsman. Rådstufvurättens
anmärkta beslut innefattade alltså enligt justitieombudsmannens
mening ett väsentligt förbiseende af lagens stadgande om förmynderskap.

Berörda åtal föranledde visserligen ingen ansvarspåföljd. Hofrättens
utslag, hvari högsta domstolen icke fann skäl att göra ändring,

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

Utskottets

yttrande.

innehöll emellertid det uttalande, att, äfven om ifrågakomma beslut icke
kunde anses äga stöd af uttrycklig lag, beslutet dock ej vore af beskaffenhet
att medföra ansvar för de rådstufvurättens ledamöter, som
däri deltagit. Tre justitieråd uttalade sig skarpare, i det de yttrade,
att rådstufvurättens förfarande vore emot lag stridande.

Det torde vara uppenbart, att det kan kännas för den gifta kvinnan
mycket kränkande, att en främmande man såsom hennes makes
förmyndare öfvertager vården af boets angelägenheter, hvilka hon vet
med sig kunna bättre än någon annan besörja. Det måste vara hardt
för henne att vara tvungen underkasta sig en främmande vilja beträffande
ofta mycket ömtåliga förvaltningsåtgärder. Mycket betänkliga
konflikter kunna af en sådan inblandning uppstå, i synnerhet som gränserna
för en dylik förmyndares befogenhet beträffande makarnes gemensamma
barn långt ifrån äro fullt klara.

Den lagändring härutinnan, som jag anser böra vidtagas och hvilken
närmast tox-de gälla 4 § i 19 kap. ärfdabalken, har jag själf icke
velat formulera, då en utsträckning af kvinnans rättskapacitet i detta
afseende till äfventyra kan föranleda ändring af jämväl andra lagbestämmelser,
såsom vissa stadganden i 9 och 11 kap. i giftermålsbalken
samt 1 kap. 8 § och 10 kap. 13 § handelsbalken.»

Oaktadt de reformer, som under de senare åren vidtagits af lagstiftningen
rörande hustrus rättsliga ställning, kan det enligt utskottets
uppfattning icke jäfvas, att gällande bestämmelser i ämnet i många och
viktiga afseenden icke motsvara en nyare tids åskådning och ej heller
äro affattade med önskvärd tydlighet. I gällande svensk rätt torde det
sålunda visserligen vara principiellt erkändt, att omyndig kvinna genom
ingående af äktenskap blifver myndig, men till följd af mannens målsmansskap
har hustrun endast i vissa afseenden fått inträda i utöfningen
af de i''ättigheter, som detta erkännande bör anses innebära. Denna
oklarhet i åtskilliga stadganden rörande hustruns rättsställning måste
gifvetvis vålla osäkerhet vid lagens tillämpning. Vid domstolarna hafva
ock mycket olika meningar yppats, i hvad mån mannens målsmansskap
öfver hustrun föranleder, att af henne vidtagna åtgärder sakna rättslig
giltighet.

Uti sin förevarande framställning har motionären fäst uppmärksamheten
å den olika praxis, som i ett afseende gjort sig gällande vid
domstolarna i fråga om gränserna för gift kvinnas rättskapacitet. Först
under en senare tid synes denna olikhet i lagtillämpningen hafva framträda
Vid vissa rådstufvurätter lärer det sålunda icke sällan inträffa,

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

5

att, när mannen icke längre är i stånd att handhafva förvaltningen af
det gemensamma boet, hans målsmansskap icke ansetts stå i vägen för
förordnande af hustrun att såsom förmyndare för honom öfvertaga förvaltningen
af detsamma; vid andra domstolar har åter en dylik praxis
icke gjort sig gällande. Den mera själfständiga rättsliga ställning, som
tillerkänts gift kvinna genom de år 1898 vidtagna förändringar på äktenskapsrättens
område, synes, i öfverensstämmelse med en allt allmännare
uppfattning om det rättmätiga i anspråken på borttagande af åtskilliga
nu bestående inskränkningar i hustrus förmåga af rättshandlingar, hafva
medfört, att mannens målsmansskap gifves en mera begränsad innebörd
än tidigare varit fallet. Lämpligheten af att hustru, om hon därtill befinnes
skickad, i förekommande fall varder förordnad till förmyndare för
mannen, torde äfven hafva vunnit allt större erkännande. Och gifvetvis
skall det för hemmet och familjelifvet verka mindre störande, om hustrun
erhåller bemyndigande att öfvertaga boets förvaltning, då mannen är oförmögen
att omhänderhafva densamma, än om en utomstående, ofta för hemmet
och dess förhållanden främmande man framför husmodern berättigas
att utöfva det bestämmande inflytandet på boets angelägenheter. Det
vill därför synas utskottet, som om fullgoda skäl tala för att hustrun i
främsta rummet bör ifrågakomma vid förordnande af förmyndare för
mannen, därest hon af domstolen pröfvas innehafva de egenskaper, som
erfordras för fullgörande af ett dylikt uppdrag. Såsom ofvan nämnts,
hafva visserligen redan nu vissa domstolar ansett bestående lagbestämmelser
medgifva hustru behörighet att vara förmyndare för mannen,
men då denna praxis af andra domstolar icke erkännes vara med gällande
lag öfverensstämmande, har utskottet funnit önskvärdt, att den
osäkerhet, som förefinnes om lagens ståndpunkt i nu ifrågavarande afseende
varder undanröjd, och detta så snart som möjligt genom uttrycklig
föreskrift, som medgifver hustru dylik behörighet. De jämkningar
i hithörande stadganden, som däraf må föranledas, lära icke blifva af
större omfattning än att de kunna vidtagas, oberoende af en mera genomgripande
omgestaltning af lagstiftningen rörande äkta makars inbördes
rättsliga ställning.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att Riksdagen, i anledning af herr Bergendahls förevarande
motion, måtte i skrifvelse till Kungl, Maj:t
anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta och
för Riksdagen framlägga förslag till sådana lagbestämmelser,
att det varder gift kvinna medgifvet att,
Bill. till Riksd. Prot. 1908. 7 Sami. 14 Häft. 2

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

om hon därtill befinnes lämplig, blifva förmyndare för
sin man, som förklarats omyndig.

Stockholm den 20 februari 1908.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Reservation:

af herrar Zetterstrand och Pettersson i Södertälje hvilka anfört:

»I skrifvelse af den 18 mars 1903 framhöll Riksdagen, att bestämmelserna
rörande hustrus rättsliga ställning i flera hänseenden icke utmärktes
af erforderlig klarhet, samt att bland annat flera domstolar i
vårt land ansett lagen icke lägga hinder i vägen för hustrus förordnande
till förmyndare för sin man, då denne af sjukdom eller annan
anledning varit urståndsatt att vårda sina egna och boets gemensamma
angelägenheter, ehuru ett sådant förhållande ej ägde stöd af lag, och
anhöll Riksdagen med föranledande häraf att Kungl. Maj:t måtte taga
under öfvervägande, i hvad mån gällande lagstiftning om hustrus rättsliga
ställning kunde för jämkning eller förtydligande i angifven riktning
omarbetas.

Då ärendet sålunda redan hänskjutits till Kungl. Maj:ts pröfning,
samt man har all anledning förutsätta, att detsamma utan påminnelse från
Riksdagens sida kommer att i sammanhang med öfriga frågor rörande
gift kvinnas rättsliga ställning upptagas till beliandlig af lagberedningen,
finna vi en förnyad framställning i ämnet för närvarande ej vara af
behofvet påkallad och hemställa vi alltså,

att ifrågavarande motion ej måtte til! någon Riksdagens
åtgärd föranleda.»

Herr Widén har begärt få här antecknadt, att han icke deltagit
i detta ärendets behandling inom utskottet.

Stockholm, K. B. Boströms Boktryckeri, 1908.