Lagutskottets Utlåtande N:o 14

Utlåtande 1899:LU14

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

N:o 14.

Ank. till Riksd. kansli den 17 febr. 1899, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om lagbestämmelser till
skydd för det fria arbetsaftalet.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
n:o 52, anför herr S. Söderberg:

»Det torde vara en känd sak, att förhållandet mellan arbetare och
arbetsgivare för närvarande icke är det allra bästa, åtminstone icke på
alla platser. Orsakerna dertill kunna ju vara rätt många. Ibland kan
man spåra dessa orsaker å arbetsgifvarnes sida, stundom å arbetarnes.
Att särskilt förklara, hvar största felet ligger, har jag hvarken lust eller
förmåga att orda om. Det hör icke heller till den sak, hvilken jag nu
särskilt vill framhålla.

Det är många arbetare, som betrakta det som ett tvång att behöfva
ansluta sig till en fackförening. Dessa försaka gerna de fördelar, som dermed
kunna vara förenade, emot att vara frie män — bundna endast af det
fria aftalet med sin arbetsgivare. Men arbetareorganisationerna hafva utvecklat
sig derhän, att det är förenadt med största svårighet för en sådan
arbetare att erhålla arbete och undgå de obehag från kamraters: sida, som
deraf kunna följa. Likaså ha dessa organisationer framkallat många obehagligheter
för arbetsgifvarne, då de icke sjelfva få underhandla med
sina arbetare, utan ofta med för dem okända personer, som nu ofta sker
vid arbetsnedläggelser. Friheten har härigenom lidit ett ganska betänkligt
afbrott både för gifvare och tagare af arbete. Det patriarkaliska förhållandet
dem emellan har efterträdts af ett tillstånd af misstänksamhet, hvarigenom
båda parterna lida skada, och splitet mellan olika klasser hindrar
samhällets lugna utveckling.

Att på lagstiftningsväg råda bot härför är nog en mycket vansklig
sak; men liksom det måste ligga den sanne fosterlandsvännen om hjertat
att värna sitt land för yttre fiender, som hota dess frihet, så bry man ju

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

9

använda de medel, som stå till buds, att motarbeta sådant inom våra
gränser, som är egnadt att föra vårt frihetsälskande folk under träldomsok.

Hvad jag härigenom i all korthet velat anföra, är endast ett påpekande
af nödvändigheten, att förhållandet mellan arbetare och arbetsgivare
på något sätt ordnas, att effektivt lagligt skydd beredes dem, som bedrifva
handtverks- eller fabriksrörelse, och samma skydd för de arbetare, som vilja
arbeta, men icke vilja ansluta sig till de socialistiska fackföreningarna.

Men det kan icke med fog begäras af enskild person, knappt af
Riksdagens lagutskott, att föreslå några detaljerade bestämmelser i denna
vidlyftiga och djupgående fråga, utan tager jag mig friheten föreslå, att
Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller, det Kongl. Maj:t täcktes
taga i öfvervägande, hvilka åtgärder i lagstiftningsväg kunna vidtagas för
bevarandet af det fria arbetsaftalets hållande i helgd, och framlägga för
Riksdagen förslag till lag, som afser skydd för arbetare, som ej vill tillhöra
någon fackförening, samt skydd för arbetsgivare, som hindras i sin
handtverks- eller fabriksrörelse af strejkande, som spionera omkring deras
verkstäder.»__

Lagutskottet, som vid sistlidet års riksdag hade att yttra sig i anledning
af en utaf herr C. J. Jakobson väckt motion med ungefär samma
syfte som den nu förevarande, hemstälde då, att Riksdagen måtte i skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhålla om utarbetande och framläggande för Riksdagen
af förslag till sådana lagbestämmelser, som kunde anses erforderliga
för beredande af nödigt skydd åt i behörig ordning ingångna arbetsaftal.
Denna hemställan bifölls af Första, men afslogs af Andra Kammaren.

Utskottet intager i föreliggande fråga samma ståndpunkt som lagutskottet
vid sistlidet års riksdag. Sålunda finner utskottet det vara synnerligen
angeläget att få till stånd en lagstiftning, som på ett mera verksamt
sätt än den nuvarande skyddar det fria arbetsaftalet, och så vidt
möjligt förebygger de skadliga verkningarna af arbetsinställelser till trots
af ingå! gna arbetsaftal. Om man nemligen fasthåller, att det icke kan
komma fråga att i ringaste mån inskränka arbetarnes rätt att fritt förfoga
t.yer sin arbetskraft och söka betinga sig det pris för sitt arbete,
som de (anse motsvara detsamma, så kan det icke förnekas, att ett aftal
om arbe ;e å ena och arbetspris å andra sidan bör, lika väl som hvarje
annan medveten och frivillig öfverenskommelse, uppfyllas der så påfordras,
och detta lika väl af den ena som af den andra utaf parterna samt till den
ändan vara faktiskt förbindande lika starkt åt båda hållen.

Behofvet af åtgärder, egnade att uppnå ifrågavarande syfte, har ock
i än hö; re grad än förut ådagalagts genom de under sista året inträffade
Bill. ill Riksd. Prof. 1899. 7 Sami. 7 Höft. 2

10 Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

arbetsinställelserna samt af den i många fall högst afsevärda skada, som
derigenom förorsakats så väl arbetsgifvare som arbetare.

Men kan man således, enligt utskottets mening, vara temligen ense om
behofvet af särskilda lagstiftningsåtgärder till förekommande, så långt ske
kan, af ekonomisk skada genom brytande af arbetsaftal, så torde enigheten
icke vara lika stor, då fråga blir om hvad som för detta ändamål bör göras.

Väl hafva inom utskottet åtskilliga åtgärder ifrågasatts såsom förtjena
att härutinnan komma under öfvervägande. Så har t. ex. framkastats
tanken att inrätta skiljenämnder för slitande af tvister mellan
arbetsgifvare och arbetare, och från annat håll har ifrågasatts att skänka
effektivare skydd åt arbetsaftalet genom att tillförbinda de s. k. fackföreningarne
såsom juridiska personer att med sin egendom ersätta den skada,
som för arbetsgifvare uppkommer genom kontraktsbrytande arbetsinställelser,
af fackföreningarna åstadkomna eller understödda. Utskottet ser sig
likvisst icke i stånd att angifva några bestämda grunder för en blifvande
lagstiftning i ämnet.

Dock hyser utskottet den tillförsigt, att ur en allsidig utredning af
hithörande förhållanden skall framgå, att en effektiv lagstiftning till skydd
för arbetsaftal verkligen är möjlig, och huru eu sådan lämpligast bör ordnas,
och utskottet anser sig derför böra föreslå, att frågan öfverlemnas till
Kongl. Maj:ts pröfning. Ett ytterligare skål härför finner utskottet i den
omständigheten, att sistlidet års Riksdag hos Kongl. Maj:t anhållit om
utarbetande och framläggande för Riksdagen af förslag till ny legostadga.
Det torde nemligen vara synnerligen lämpligt att i sammanhang med den
utredning, som i följd af förberörda skrifvelse kan förväntas i fråga om
de arbetsaftal, som falla under legostadgan, få frågan om ändrad lagstiftning
rörande öfriga arbetsaftal under ompröfning.

Af hvad sålunda anförts föranlåtes utskottet hemställa,

att Riksdagen måtte, i anledning af förevarande
motion, i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om utarbetande
och framläggande för Riksdagen af förslag till
sådana lagbestämmelser, som må anses erforderliga för
beredande af nödigt skydd åt i behörig ordning ingångna
arbetsaftal.

Stockholm den 17 februari 1899.

På lagutskottets vägnar:

K. S. HUSBERG.

\

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

11

Reservation

af herrar Husberg, Nilsson och E. Svensson.

Herr Ohlsson har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i ärendets
behandling inom utskottet.