Lagutskottets Utlåtande N:o 13

Utlåtande 1907:LU13

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

1

N:o 13.

Ank. till Riksd. kansli den 26 februari 1907, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Konungen ''
med begäran om framläggande af förslag till lagbestämmelser
i fråga om äganderätten till allmänna vägar.

a j Lagutskottet har till förberedande behandling mottagit en inom
Andra Kammaren af herrar I. E. G. Svensson i Skyllberg och O. G.
Enkson i Ofra Odensvi väckt motion, n:o 68, däri anföres:

»Undertecknade anhålla härmed vördsamt, att för de åtgärder från
statsmakternas sida, hvartill förhållandena kunna gifva anledning, få
lasta Riksdagens uppmärksamhet på de olägenheter, som flerstädes i
landet gorå sig gällande på grund af den oklarhet, som råder med afSieem,
:ena/ragfn om äganderätten till befintliga allmänna vägar. Särskild^
hafva dessa olagenheter gjort sig kännbara, då sträckningen af
en väg förundrats och den gamla vägen således blir för sitt dittillsvarande
ändamål obehöflig.

, .Hf den ™gen vid laga skifte å närliggande skifteslag

ledovisats såsom tillhörande skifteslaget, »afsatt för gemensamt behof?
toide val aganderatten till den mark, som upptagits af vägen, i allmänhet
anses tillkomma de hemman, som ingått i hvarje särskildt skiftesiag,
och vfll någon förvärfva en del af samma mark, har han med denna
uppfattning att i vanlig ordning träffa aftal därom med de särskilda
skiftesdehigarne. Riktigheten af denna åsikt svnes oss dock icke vara
stalld utom allt tvifvel.

Uih. till Rilcsd. Pro t. 1907. 7 Sami. 11 Höft. (N:o 13.)

2 Lagutskottets Utlåtande Ko 13.

Att äganderätten till vägmärken emellertid icke kan tillkomma
skiftesdelägame i det fall, att vägen icke redovisats i laga skifteshandlingar
såsom tillhörande visst skifteslag, är däremot påtagligt. Hvem
tillkommer då denna äganderätt? Hinder torde möta att anse de väghållningsskyldiges
korporation såsom ägare till ifrågavarande mark, och
äfven om e*tt dylikt betraktelsesätt vore giltigt, huru skall en alhändelse
af marken i så fall tillgå? Icke lärer åt vägstyrelsen kunna inrymmas
befogenhet att med laga verkan försälja de väghållningsskyldiges mark,
och icke heller kan å vägstämma härom beslutas.

Oss förefaller det som om det allmänna i förevarande frågor har
ett icke obetydligt intresse att bevaka, i det att äganderätten till mark,
som sedan urminnes tider upptagits af allmänna vägar (»kungsvägar»),

möjligen kan vindiceras åt staten. _ . ...

Eu utredning härom är, enligt vår åsikt, af behofvet påkallad savai

ur synpunkten af statens eget intresse som ock för beredande af möjlighet

för dem, som på ett eller annat sätt kommit i besittning af mai k utaf
ifrågavarande slag, att till samma mark erhålla betryggad äganderätt.

Yi vilja anföra exempel, som visa, af huru stor vikt det är for eu
mångfald enskilda, att förevarande förhållanden ordnas. I Hallsbergs
municipalsamhälle har den sedan långt tillbaka befintliga landsvägen å
ett stycke erhållit en något ändrad sträckning. De tomtägare, som bott
intill den öfvergifna vägen, hafva, i tanke att de därtill ägde rätt, satt
sig i besittning af marken och användt densamma för byggnadsändamål.
Emellertid har fråga uppstått, hvem marken rätteligen tillhör och någon
klarhet härutinnan kan svårligen på enskild väg vinnas. Liknande förhållanden
råda på flera andra ställen å de orter _vi representera, och
efter hvad vi försport, finnas motsvarigheter härtill äfven annorstädes
landet rundt. Följden häraf har blifvit, att eu del innehafvare af tomtoch
byggnadsplatser, delvis tagna från utlagd allmän väg, ej kunnat

erhålla lagfart å sina fastigheter. _ ..

Skulle en blifvande utredning visa, att icke staten utan de vaghållningsskyldige
äro att betrakta såsom ägare, tarfvas en lagstiftning
i syfte att möjliggöra afhändelse från de väghållmngsskyldige al sådan

Slutligen bör tagas i öfvervägande, huruvida icke med afseende
å allmänna vägar, som hädanefter anläggas, bör stadgas, att staten — i
de fall åtminstone, då vägen anlägges med statsbidrag — skalf vara

att anse såsom ägare till vägen. . .. , ,,

På grund af hvad sålunda anförts, hemställa vi vördsamt, att .Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning rörande

Lagutskottets Utlåtande N:o 13

3

äganderätten till allmänna vägar, så ock om de förslag till lagstiftning
i hithörande ämne, hvartill utredningen kan gifva anledning.»

Den af motionärerna åsyftade utredning rörande äganderätten till
allmänna vägar kan, i den mån densamma är möjlig att verkställa,
uppenbarligen icke åstadkommas utan särdeles omfattande och tidsödande
forskningar i äldre handlingar samt undersökningar rörande de
lokala förhållandena. Utredningen skulle därför blifva synnerligen svår
och för de myndigheter, hvilka skulle taga befattning därmed, i höggrad
betungande till men för andra tjänstegöromåls behöriga utförande.
Naturligtvis borde åstadkommandet af en sådan utredning ändock försökas,
om något verkligt och afsevärdt gagn för det allmänna däraf
vore att förvänta. Beträffande alla nu varande allmänna vägar och de
lands-, härads- eller sockenvägar, som icke vidare äro att såsom allmänna
vägar anse, men fortfarande begagnas för sitt ursprungliga
ändamål, skulle -dock utredningen uppenbarligen vara af föga praktisk
betydelse.

Utfärdandet af allmängiltiga bestämmelser i fråga om äganderätten
till allmänna vägar, som hädanefter anläggas med eller utan
bidrag af statsmedel, synes ej heller vara af något praktiskt behof
påkalladt.

Har däremot genom omläggning eller annorledes förutvarande
allmän väg upphört att behöfva tagas i anspråk för det ändamål, hvartill
densamma förut användts, kan utan tvifvel, såsom motionärerna
erinrat, verkligt behof förefinnas, att frågan om ägande- och dispositionsrätten
till sådan väg eller vägdel blifver afgjord. Men utskottet
håller före, att alla sådana frågor icke lämpligen kunna genom allmängiltiga
föreskrifter gemensamt lösas utan böra i hvarje särskilt fall af
den, hvars intresse däraf beröres, göras till föremål för administrativ
myndighets eller domstols pröfning.

Under åberopande af hvad sålunda anförts hemställer utskottet:

P att förevarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 26 februari 1907.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖCRONA.