Lagutskottets Utlåtande N:o 13

Utlåtande 1906:LU13

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

1

N:o 13,

Ank. till Riksd. kansli den 16 febr. 1906, kl. 2,so e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående skrifvelse till
Konungen med begäran om framläggande af förslag till
förbättrade garantier för en ''pålitlig förvaltning af
omyndigs medel.

Lagutskottet har till förberedande behandling fått mottaga en inom
Första Kammaren af herr Axel Hedborg väckt motion, n:o 22, så lydande:

»Då de nuvarande garantierna för förmynderskapsförvaltningens pålitlighet
äro alltför ringa, anser jag det nödvändigt att söka åstadkomma
bättre.

Som bekant, står enligt gällande lag, angående tillsyn å förmyndares
förvaltning af omyndigs egendom, förmynderskap i regel under vårdnad
af den rätt, som förordnat förmyndare, och under tillsyn af de för förmyndarevården
i kommunerna valde gode män.

Förmyndaren skall för hvarje år afsluta räkning öfver allt hvad han
haft om händer med uppgift af den säkerhet, mot hvilken den omyndiges
reda penningar äro utsatte, och ingifva räkningen till gode männen.
Desse skola granska räkningarna, upprätta förteckningar öfver dem och
inlämna förteckningarna till vederbörande domstol eller domare, och skall
vid hvarje domstol föras bok öfver de under domstolens vårdnad stående
förmynderskap.

Vilja gode männen taga kännedom af omyndigs värdehandlingar, är
förmyndaren pliktig att på begäran hålla dem gode männen till hända.
Skulle dessa därvid finna, att annan säkerhet behöfdes för de omyndiges
medel eller att förmyndaren eljest icke ordentligen skött förmynderskapet
Bih. till Riksd. Prat. 1906. 7 Sami. 12 Raft. (N:o 13).

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

och kanske behöfver afsättas, skola de anmäla förhållandet till rätten, som
förordnar såsom nödigt och skäligt pröfvas. Domstolen kan ock af eget
initiativ ingripa och vidtaga erforderliga rättelser med anledning af sådana
förhållanden som de nämnda. Den omyndiges frände!’ och äfven den
omyndige hafva sådan rätt till anmälan, som tillagts gode män.

Den sålunda lagstadgade kontrollen kan icke sägas vara tillfredsställande.

Förmyndaren skall enligt lagen i sin redovisningsräkning uppgifva
den säkerhet, mot hvilken den omyndiges reda penningar äro utsatte.
Jag har sett af gode män godkända redovisningsräkningar, däri någon
uppgift på säkerhet för myndlingarnes tillgodohafvanden ej uppgifvits,
utan hade gode männen förlitat sig på förmyndarens person. En sådan
räkning upptog ett saldo myndlingen till godo å hundratusentals kronor,
och då någon tid efter räkningens utfärdande förmyndaren dog och urarfvakonkurs
efter honom uppstod, befanns det, att några säkerhetshandiingar
för förmyndaremedlen ej funnos.

Men äfven om vid redovisning af ett förmynderskap säkerhet icke
blott är uppgifven, utan äfven efter tillsägelse uppvisas, hvem vet, om
ej precis samma säkerhet uppgifves och uppvisas vid redovisning på ett
och samma år af ett annat förmynderskap.

Förmyndaren kan för öfrig! ena dagen uppvisa värdehandlingar till
säkerhet för förmyndaremedel och andra dagen använda dem genom realisation
eller till pant vid egna spekulationer.

Då det ej ens finnes föreskrift därom, att de värdepapper, förmyndaren
mottager för sin myndlings räkning, skola förses med anteckning
om att de tillhöra denne, har en förmyndare nästan obegränsad
frihet att handskas med dessa värdepapper.

Jag har äfven erfarenhet om att förmyndare, som vid förmynderskaps
mottagande erhållit goda säkerhetshandlingar för omyndiges medel,
låtit dessa värdepapper blifva nästan alldeles värdelösa genom att ej följa
affärsförhållandenas gång och utan att domstol eller gode männen påkallat
någon rättelse.

Under hösten förra året erfor jag genom notiser i tidningarnas rättegångsreferat,
hurusom tre förmyndare förskingrat sina myndlingars medel.
Men huru många sådana fall hafva ej tilldragit sig och tilldraga sig utan
att komma till offentligheten!

Affärslifvet. lider också af sammanblandningen af förmyndaremedel
och förmyndarens egna tillgångar. Jag har sålunda erfarit fall, då affärsmän,
hvilka såsom förmyndare hade att svara för hundratusentals kronor,
gjort konkurs och borgenärerna i allmänhet fått en ytterst obetydlig ut -

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

delning till följd af den förmånsrätt, med hvilken förmyndaremedel utgå.

I två af dessa fall ansågs affärsmannens ställning lysande, men då kraschen
kom, framgick det, att affären drifvits med förmyndaremedel.

Bäst är enligt mitt förmenande, att en omyndigs kontanta penningar
eller värdehandlingar öfverlämnas till en af staten anordnad anstalt och
förmyndaren får rätt att uppbära endast hvad af afkastning eller kapital
behöfves för myndlingens underhåll och uppfostran. Staten bör ikläda
sig garanti för de medel, som till anstalten öfverlämnas eller representeras
af de dit öfverlämnade värdehandlingar. Sådana anstalter borde inrättas
på åtminstone tre ställen i landet och aflöningen till de vid anstalterna
anställda tjänstemän och öfriga utgifterna för anstalterna bestridas af de
omyndiges medel progressivt i förhållande till storleken af deras årliga
inkomster.

Den erfarenhet jag har om bristerna i nu gällande lag om förmynderskapsvården
bjuder tnig att söka åstadkomma förbättrade förhållanden
på detta område. Häradshöfdingen, före detta statsrådet Ossian
Berger, har skrifvit en utmärkt afhandling uti förevarande ämne, hvilken
finnes intagen i Uppsala universitets årsskrift 1883, och däri han varmt
förordar statens garanti för omyndigs medel. Jag tillåter mig hänvisa
dem, som önska en vidlyftigare utredning angående hithörande förhållanden,
särskildt den utländska lagstiftningen i ämnet, till berörda afhandling.

En osund spekulation i värdepapper har på senare år betydligt tilltagit
och ytterligare framhäft nödvändigheten att söka bättre skydd för
omyndigs medel.

På grund af det anförda tillåter jag mig föreslå, att Riksdagen
måtte hos Kungl. Maj:t göra framställning, det täcktes Kungl. Maj:t låta
utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till förbättrade garantier för
en pålitlig förvaltning af omyndigs medel.»

Enligt gällande lag kan förmyndare icke utan domstols tillstånd sälja
eller genom inteckning med gäld belasta omyndigs fasta egendom. Men
i fråga om förvaltningen af myndlings lösa egendom har han däremot
om ej förmynderskapet lyder under förmyndarekammaren för Stockholm
— så godt som oinskränkt beslutanderätt. Det är honom allenast betaget
att själf tillhandla sig omyndigs egendom.

Såsom ledande grundsats för förvaltningen uppställes, att förmyndaren
skall vårda barnagodset såsom sitt eget. Till eftersyn, att så sker
och förmyndaren alltså ej missbrukar den honom inrymda handlingsfrihet,
äro — i motionen berörda — kontrollföreskrifter meddelade.

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

Frågan om ändrade bestämmelser till skydd för omyndigs egendom
har varit föremål för flera föregående Riksdagars behandling, och hafva
sträfvande^ inom Riksdagen för detta syfte gått i två riktningar. Dels
har man ansett nödig trygghet kunna beredas utan andra åtgärder än den,
att kontrollen öfver förvaltningen ordnades bättre. Dels har man, anseende
en skärpt kontroll otillräcklig, velat begränsa förmyndarens förvaltningsmyndighet.

Sträfvande! i den senare riktningen vann år 1899 understöd af Andra
Kammaren, som i anledning af enskilda motioner i båda kamrarne för sin
del beslöt aflåtandet till Kungl. Maj:t af en skrifvelse med begäran, att
Kung!. Maj:t täcktes taga under öfvervägande, huruvida icke mera betryggande
föreskrifter rörande förvaltningen af omyndigs tillgångar i kontanta
medel och värdehandlingar kunde ernås, samt i sådant fall låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag i ämnet. Frågan förföll emellertid,
då Första Kammaren i öfverensstämmelse med lagutskottets hemställan
afslog motionerna. Den riktning, till hvilken Andra Kammaren år 1899
sålunda anslutit sig, företräddes vid 1900 års riksdag af motionärer i båda
kamrarne. Lagutskottet, som åter hade att yttra sig i ämnet, ansåg nu
eu reform behöflig, men gaf företräde åt den andra hufvuduppfattningen
i ämnet och hemställde i öfverensstämmelse härmed om aflåtande af en
skrifvelse till Kungl. Maj:t i syfte att ernå mera betryggande föreskrifter
rörande kontrollen öfver förmyndares förvaltning af omyndigs tillgångar af
ofvan angifna beskaffenhet. Sedan Första Kammaren bifallit denna utskottets
hemställan, men Andra Kammaren anslutit sig till en vid lagutskottets
utlåtande fogad reservation, som förordat bifall till motionerna, afgaf utskottet
i sammanjämkningssyfte memorial, men dess häri gjorda hemställan
afslogs af båda kamrarne. År 1902 förelåg frågan ånyo, likaledes i anledning
af motioner i båda kamrarne. Lagutskottet, till hvilket dessa hänvisats,
intog samma ställning, som 1900 års lagutskott häfdat, innan fråga
uppstod om sammanjämkning, och i öfverensstämmelse med utskottets
hemställan aflat Riksdagen skrifvelse till Kungl. Maj:t i det ofvan angifna
syftet att ernå en bättre kontroll öfver förmyndares förvaltning af omyndigs
tillgångar i kontanta medel och värdehandlingar. Motionärernas yrkanden
hade varit af vidare omfång och gifvit anledning till att äfven vid
sagda riksdag frågan om inskränkning af förvaltningsmyndigheten kommit
under öfverläggning.

Motionären gör nu gent emot den i 1902 års skrifvelse häfdadc
uppfattningen gällande, att man bör söka den nödiga garantin i inskränkning
af förmyndares förvaltningsmyndighet, och han betecknar såsom mest önsk -

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

värdt, att omyndigs tillgångar i kontanta medel och värdepapper öfverlämnas
till vård hos förmyndarekammare på statens ansvar.

Utskottet finner visserligen syftet med motionen vara behj ärtans värdt.
Men med de olika meningar, som hitintills gjort sig gällande i denna sak,
och då Riksdagen, på sätt ofvan förmäles, nyligen aflåtit en skrifvelse i
ämnet, anser utskottet det icke vara nödigt eller lämpligt att söka åstadkomma
en ny riksdagsskrifvelse om ifrågavarande angelägenhet. Riksdagens
framställning af år 1902 måste ju i hvarje händelse leda till den
fullständiga utredning, som frågan kräfver, och man bör kunna antaga,
att Kungl. Maj:t därvid skall i hela dess vidd taga under öfvervägande
frågan om beredande af säkerhet för omyndiges medel.

Utskottet hemställer alltså,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 16 februari 1906.

På lagutskottets vägnar:
C. A. SJÖCRONA.

Herr grefve Lewenhaupt har begärdt få antecknadt, att han icke
deltagit i ärendets behandling inom utskottet.