Lagutskottets Utlåtande N:o 13

Utlåtande 1902:LU13

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

1

N;o 13»

Ank. till Riksd. kansli den 24 februari 1902, kl. 1 e. in.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af
60 § konkurslagen.

Till förberedande behandling af lagutskottet har hänskjutits en af
herrar J. A. Lundahl och C. A. Trolle inom Andra Kammaren väckt
motion, n:o 26, hvari anförts följande:

»Uti 60 § 1 mom. konkurslagen meddelas föreskrifter rörande de
grunder i fråga om röstberäkning, hvilka skola tillämpas vid val till gode
män eller syssloman i konkurs, äfvensom vid beslut i andra mål, som
röra förvaltningen af gäldenärs bo. Derefter heter det i 2 mom. af samma
paragraf: »Menar någon borgenär eller gäldenären, der hans rätt kan vara
af beslutet beroende, att detsamma olagligen tillkommit, ege deröfver hos
rätten — — besvär anföra.»

De beslut, hvarom i denna paragraf är fråga, äro af den art, att de
kunna ha fattats vid sammanträde antingen inför domaren (i stad rätten)
eller inför rättens ombudsman. Det förra gäller i fråga om val till gode
män, och det senare beträffande frågor, som röra konkursboets förvaltning.
Beträffande åter val till syssloman, kan detta enligt konkurslagen hållas
såväl inför domaren, hvilket väl också i allmänhet torde vara fallet, som
äfven inför rättens ombudsman.

Om af ifrågavarande lagrum tydligt framginge, att det endast afsåge
klagan öfver sådana beslut, som fattats inför rättens ombudsman, vore
deremot intet att anmärka. Men så allmänt affattadt som stadgandet är,
ger det i hvarje fall anledning till den uppfattning, att det utan åtskilnad

Bih. till Riksd. Prot. 1.902. 7 Sami. 12 Höft. (Näs 13 o. U.)

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

bör tillämpas på hvarje beslut af omforma!da beskaffenhet, oafsedt den
ordning, hvari det tillkommit. Under förutsättning att icke under tiden
något tjensteombyte egt rum, kommer således å landet samme person, som
meddelat det öfverklagade beslutet, sedermera att i egenskap af rättens
ordförande pröfva den deröfver förda klagan.

Olämpligheten häraf torde icke närmare behöfva framhallas. Men
stadgandet, olämpligt i sig sjelft, blifver ännu betänkligare genom den
motsägelse, hvari det står till innehållet i 144 § konkurslagen,^ och hvaraf
åter en ytterst osäker och vacklande praxis i fråga om dessa bada lagrums
inbördes tillämpning blifvit följden. Med stöd af 144 § och icke^utan
skäl, ehuruväl i uppenbar strid mot ordalydelsen i BO § 2 inom., sadant
det nu är affattadt — har man nemligen velat förfäkta, att den i sistnämnda
lagrum stadgade ordning för besvärs anförande vore tillämplig
endast för så vidt beslut, hvarom fråga är, fattats inför rättens ombudsman.
Såsom skäl för rigtigheten af denna lagtolkning har man naturligtvis
ej underlåtit att anföra den ofvan påpekade olägenheten deraf, att beslut,
meddelade af domaren, underkastas den i 60 § 2 mom. föreskrifna ordning
för besvärs anförande.

Om någonsin bristande tydlighet i gifna lagbestämmelser äro till
men och olägenhet, måste detta uppenbart vara fallet, då tvekan gäller
sjelfva den ordning, hvari ett beslut får öfverklagas. Och olägenheten
häraf är så mycket större, som i förevarande fråga meningarne bland
våra lagskipande myndigheter äro synnerligen delade. Det kan således
inträffa, att en borgenär, som direkt hos vederbörande hofrätt klagar öfver
ett godemans- eller sysslomannaval, utsätter sig för att fa ärendet aterförvisadt
till vederbörande häradsrätt, hvarigenom onödig ^tidsutdrägt och
ökade kostnader vållas. Varnad häraf, klagar han nästa gång hos häradsrätten.
Men häraf kan följden blifva ännu betänkligare. Under åberopande
af 144 § konkurslagen vägrar måhända häradsrätten att upptaga
hans klagan till pröfning, och äfven om han hos hofrätten söker ändring,
är det ingalunda säkert att sådan vinnes. För närvarande äro förhållandena
verkligen sådana, att den, som vill vara man om sin talans bevarande,
gör rättast att så väl hos häradsrätten under åberopande af 60 §
2 mom. som ock direkt hos hofrätten under åberopande af 144 § anföra
besvär.

Då således 60 § konkurslagen i dess nuvarande affattning kan leda
till tidsutdrägt och ökade kostnader samt understundom äfven till rättsförlust,
hafva vi ansett oss böra hemställa om en ändring i detta lagrum.
I hvilken riktning denna enligt vår mening bör gå, framgår af det föregående.

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

För att bringa lagrummet i öfverensstämmelse med konkurslagens
öfriga stadganden torde blott erfordras ett tillägg till detsamma, hvaraf
uppenbart framgår, att den deri föreskrift^ ordning för besvärs anförande
endast är tillämplig, då det beslut, hvaröfver klagan skall föras, fattats
vid sammanträde inför rättens ombudsman.

På grund af hvad sålunda anförts få vi hemställa,

att Riksdagen ville för sin del besluta, att 60 § konkurslagen måtte
erhålla följande lydelse:

Vid val till gode män eller syssloman---säkerhet.

Menar någon borgenär, eller gäldenären, der hans rätt kan vara af
beslutet beroende, att detsamma olagligen tillkommit; ege deröfver besvär
anföra. Sådan klagan skall, derest beslutet fattats vid sammanträde inför
rättens ombudsman, föras hos rätten, i stad inom fjorton dagar och å
landet inom en månad; och förordne rätten — — — — — — kommer.»

60 § konkurslagen lyder sålunda:

»Vid val till gode män eller syssloman, så ock uti alla andra mål,
som röra förvaltning af gäldenärs bo, galle såsom beslut den mening,
hvarom, bland närvarande borgenärer, de sig förena, hvilkas fordringar
sammanräknade utgöra största beloppet, så framt dessa borgenärer derjemte
utgöra minst en fjerdedel af de röstande: kan beslut på sådant sätt
ej åstadkommas; varde yttrande inhemtadt af rättens ombudsman, och
galle den mening, han biträder. Ej må i frågor, som uppenbarligen röra
endast en eller några borgenärers rätt, annan borgenär i omröstningen
deltaga. Bevakar medgäldenär eller löftesman jemte borgenär samma
fordran; ege de tillsammans röst, beräknad efter den fordran: kunna de
sig ej förena; galle borgenärens mening, der ej de andra honom utlösa
eller för hans fordran ställa full säkerhet.

Menar någon borgenär, eller gäldenären, der hans rätt kan vara af
beslutet beroende, att detsamma olagligen tillkommit; ege deröfver hos
rätten, i stad inom fjorton dagar och å landet inom en månad, besvär
anföra; och förordne rätten eller domaren, der så nödigt pröfvas, att öfrige
borgenärer skola å sammankomst, som af rättens ombudsman utlyses, af
besvären erhålla del för att å viss dag förklaring deröfver inför rätten
afgifva, vid äfventyr, att ärendet ändå företagas skall: dock gånge, utan
hinder af de anförda besvären, borgenärernas beslut i verkställighet, der
ej förbud deremot från rätten eller domaren kommer.»

144 § i samma lag var enligt lagen den I t juni 1888 af följande
lydelse:

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

»Klagan öfver underrätts beslut i mål angående skyldighet för gäldenär
att afträda sin egendom till konkurs eller angående fråga, som i 2 eller 4
kap. omförmäles, skall i hofrätt föras genom besvär.

Då domaren eller någon rättens ledamot vidtagit någon åtgärd eller
meddelat något beslut i fall, der sådant enligt denna lag på honom ankommer,
må klagan deröfver genom besvär hos hofrätt anföras inom den
tid, som för besvär öfver underrättens i orten utslag är i lag stadgad;
dock gånge beslutet ej dessmindre i verkställighet, der ej förbud deremot
från hofrätten kommer.

Vill någon hos Konungen föra klagan öfver hofrätts beslut i mål,
hvarom i denna paragraf sägs, göre det genom besvär, hvilka böra ingifvas
inom hälften af den tid, som i 30 kap. 9 § rättegångsbalken stadgas,
och fullgöre dervid det, som i 18 § af samma kapitel linnes föreskrifvet.»

Genom lagen om hvad iakttagas skall i afseende å införande af lagen
om ändring i vissa delar af rättegångsbalken den 14 juni 1901 erhöll
sistnämnda § följande ändrade lydelse:

»Då domaren eller någon rättens ledamot meddelat beslut i fall, der
sådant enligt denna lag på honom ankommer, gånge beslutet utan hinder
af förd klagan i verkställighet, der ej förbud deremot från hofrätten
kommer.»

■ Lika med motionärerna finner lagutskottet den i 60 § 2:a stycket
konkurslagen förekommande bestämmelsen angående ordningen för fullföljd
af talan mot sådana beslut, som i denna paragraf afses, icke vara affattad
med önskvärd tydlighet. Håller man sig till stadgandets ordalydelse, torde
det nemligen ej kunna förnekas, att densamma snarast gifver anledning
till den uppfattning, att besvär äfven öfver borgenärsbeslut, som fattats inför
rätten, någon dess ledamot eller domaren, skola i första hand anföras hos
rätten. Sådant lärer emellertid icke vara åsyftadt och torde ej heller hafva
i allmänhet tillämpats, om än, enligt hvad motionärerne omförmält, praxis
synes hafva varit vacklande.

Det riktiga lärer vara, att för besvär öfver borgenärsbeslut, hvilka i
dylik ordning tillkommit, skall tillämpas hvad eljest gäller angående klagan
öfver af domare, underrätt eller någon dess ledamot i konkursärende vidtagna
åtgärder. Bestämmelserna härom innehöllos förut i 144 § konkurslagen.
Sedan denna paragraf numera genom ofvanberörda promulgationslag
erhållit ändrad lydelse, har man att söka gällande föreskrifter i ämnet
dels i rättegångsbalkens allmänna stadganden angående fullföljd af talan
mot underrätts beslut i tvistemål och ansökningsärenden, sådana dessa
stadganden lyda enligt nämnda lag om ändring i vissa delar af rättegångs -

b

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

balken, dels ock i samma promulgationslags 5 §, som föreskrifver, att
hvad i den nya lagen finnes stadgadt rörande fullföljd af talan mot allmän
underrätts beslut skall ega motsvarande tillämpning i fråga om
klagan öfver annan verldslig domstols eller myndighets beslut i mål, som
enligt lag eller särskild författning må i allmän öfverrätt fullföljas och ej
är att till utsökningsmål hänföra.

Utskottet, som alltså mot syftet i motionärernes framställning icke
har något att erinra, finner sig emellertid icke böra förorda antagande af
det i motionen framlagda lagförslag. Dels torde nemligen mot detsamma
kunna anmärkas, att om 60 § konkurslagen erliölle den af motionärerna
föreslagna lydelse, bestämmelse skulle komma att saknas rörande ordningen
för fullföljd af talan mot borgenärsbeslut, som tillkommit vid sammanträden
inför gode män eller syssloman i konkurs. Angående sådana beslut
torde fortfarande böra gälla samma regler som beträffande beslut,
hvilka fattats inför rättens ombudsman. Dels vill det ock synas utskottet,
som om man kunde ifrågasätta, huruvida af de ofvan angifna allmänna
stadgandena om besvär, i hvilka man har att söka ersättningen för hvad
144 § konkurslagen i sin förutvarande lydelse innehöll, verkligen på ett
fullt otvetydigt sätt framgår, att klagan öfver beslut, hvilka blifvit af
domaren eller någon rättens ledamot i konkursärenden meddelade, skall
fullföljas i samma ordning, som om talan mot allmän underrätts beslut
är stadgadt. Den möjlighet till tvekan, som härutinnan torde förefinnas,
utgör för utskottet en ytterligare anledning, hvarför utskottet icke vill
tillstyrka Riksdagen att nu antaga något lagförslag i ämnet, utan anser
lämpligast, att frågan öfverlemnas till Kongl. Maj:ts bedömande.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att Riksdagen måtte, i anledning af förevarande
motion, i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl.
Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till lagbestämmelser, som tydligt angifva, i hvilken
ordning talan mot borgenärers beslut i konkursärenden
må i olika fall fullföljas.

Stockholm den 24 februari 1902.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.