Lagutskottets Utlåtande N:o 13

Utlåtande 1887:LU13 - janmar

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

1

N:o 13.

Ank. till Riksd. kansli den 21 febr. 1887, kl. 12 midd.

Lagutskottets utlåtande i anledning af väckt motion om ändrad lydelse
af 17 kap. 4 § handelsbalken.

Från Andra Kammaren har lagutskottet fått mottaga en inom nämnda
Kammare af herr E. Beckman afgifven motion (n:o 127), i hvars syfte
herrar J. H. G. Fredholm, Joll. Ohlsson och Jakob Erikson förklarat sig
instämma. I berörda motion föreslås sådan ändring af 4 § i 17 kapitlet
handelsbalken, att förmånsrätt må tillkomma arbetare för deras fordran för
af dem under de tre sista månaderna förrättadt arbete; och hemställer motionären,
att Riksdagen för detta ändamåls vinnande måtte för sin del antaga
följande lydelse af nämnda lagrum:

»År gäldbunden man död, och häfver någon försträckt penningar eller
varor till hans begrafning; det skall först gäldas, sedan det gods afskildt
är, som förr är sagdt. Dernäst den kostnad, som å egendomens uppteckning
skäligen gjord är, sedan läkarelön, läkedom och föda under den dödas
sista sjukdom, deras arfvode, som honom deri skött hafva, så ock betjente^
och tjenstehjons lön för sista aret, samt arbetares innestående fordran för
af dem under de tre sista månaderna förrättadt arbete.»

Äfven vid sistlidna års Riksdag väcktes en motion i liknande syfte.
I deröfver afgifvet utlåtande (n:o 22) hemstälde lagutskottet om afslag å
motionen, och blef denna hemställan af båda Kamrarne godkänd, af Första
Kammaren utan diskussion och af Andra Kammaren efter votering med 146
röster mot 32, Indika senare afgåfvos för bifall till motionen.

Lagutskottet anser fortfarande, att en lagförändring i nu ifrågavaBih.
till IUksd. Prot. 1S87. 7 Samt. 10 Höft. 1

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

rande syfte icke skulle vara välbetänkt. Om det måste erkännas såsom en
oeftergiflig grundsats för allt lagstiftningsarbete, att en ändring i gällande
lag icke bör företagas förr än verkligt behof af en sådan ändring blifvit
ådagalagdt, så måste denna grundsats med synnerlig stränghet fästhållas,
då den ifrågasatta ändringen afser att utvidga området för bestämmelser
om undantag från en mera allmän rättsregel. Till sådana undantagsbestämmelser
höra onekligen de s. k. tysta förmånsrätterna, hvilkas antal skulle
genom det nu ifrågavarande förslagets godkännande ytterligare ökas.

Under det af motionären begagnade uttrycket »arbetare» torde inbegripas
ej mindre sådana, som den föregående motionären i ämnet betecknat
såsom »tillfällige arbetare», än äfven arbetare med mera fäst och varaktig
anställning. Utskottet erinrade i sitt ofvan omförmälda utlåtande, att det
för den tillfällige arbetaren synes vara det naturligaste, att han, allt efter
som han fullgör det betingade arbetet, också utfår den derför öfverenskomna
lönen, och att lagstiftningen icke bör på något sätt föranleda till afvikelse
från denna i sj elfva af ta lots natur grundade regel. De fall, der sådan afvikelse
egt rum med den påföljd, att förlust vid en arbetsgifvares inträffade
obestånd drabbat tillfällige arbetare, torde icke vara nog många eller ofta
förekommande för att påkalla en lagstiftningsåtgärd i antydda retning.

Endast i den mån, yttrade utskottet vidare, som arbetsaftalet antager
en mera varaktig karakter och sålunda närmar sig till ett tjenstehjonsförhållande,
torde det vara regel, att arbetarens lön förblifver längre tid innestående
hos arbetsgivare!!. De af motionären anförda prejudikaten (hvilka
återfinnas i Chr. Uaumaims Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning,
årg. 1870, sidd. 273 och 350) visa också, att lagskipningen är
benägen att åt uttrycken »betjenter och tjenstehjon» gifva den tolkning, att
arbetare med mera stadig anställning må kunna under desamma hänföras.
Att lagstiftaren i den nu ifrågavarande paragrafen satt tjenstehjon i en
bättre ställning än tillfällige arbetare har ju uppenbarligen sin grund deri,
att ett tjenstehjon icke har anledning eller, sa vidi legostadgans bestämmelser
äro på detsamma tillämpliga, ens rätt att fordra sin aflöning förr än efter
en viss tids förlopp, hvarigenom det också mera. är utsatt för förlust genom
husbondens obestånd.

Den gräns, som sålunda blifvit uppdragen mellan tjenstehjon och arbetare
med mera varaktig anställning å ena samt tillfällige arbetare å andra
sidan, anser utskottet vara rigtig och rättvis. Med den varaktigare anställningen
följer i regeln, att aflöningen utbetalas med längre mellanrum: derför
skyddas arbetaren genom förmånsrätt. Den tillfällige arbetaren får deremot,
efter förhållandets natur, oftare ut sin betalning: han har derför icke samma
behof af skydd.

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

3

Till de ofvan åberopade prejudikaten kan utskottet nu ytterligare
lägga en af Kongl. Maj.t den 9 innevarande februari meddelad dom, genom
hvilken arbetare, anstälde hos en möbelsnickare, för sina i dennes konkurs
bevakade fordringar fått sig tillerkänd »den förmånsrätt, som i 17 kap. 4§
handelsbalken finnes för betjenters och tjenstehjons lön för sista året stadgad»,
af skäl att de af dem bevakade belopp »afsåge betalning för arbete, som de
icke på grund af tillfälligt arbetsaftal utan till följd af stadig anställning
under sista året fullgjort.»

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke må till någon Piksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 21 februari 1887.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Reservationer:

af herrar Smedberg, F. Andersson i Helgesta, J. Anderson i Tenhult
och Trybom, hviika ansett akt utskottet bort tillstyrka medgifvande af förmånsrätt
åt arbetare för innestående fordran för af dem under den sista
månaden förrättadt arbete.

Herrar Samzelius och Hasselrot hafva begärt få här antecknadt, att
de icke deltagit i behandlingen inom utskottet af detta ärende, herr Samzelius
i följd af annat utaf Riksdagen honom lemnadt uppdrag.