Lagutskottets Utlåtande, N:o 12

Utlåtande 1909:LU12

Lagutskottets Utlåtande, N:o 12.

1

N:o 12.

Ank. till Riksd. kansli den 23 februari 1909, kl. 1 e. in.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.

Maj.t angående borttagande ur strafflagstiftningen af
''påföljden förlust af medborgerligt förtroende.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 151, kafva herrar Bernln. Eriksson, Värner Rydén, N. A:son
Berg, Rob. Karlsson, Carl Lindhagen, Hjalmar Branting, Ernst Blomberg,
Knut Kjellberg, Janne Tynell, Sven Linders, Charles Bindley, Knut A.
Tengdahl, Hj. Rissén, J. A. Wallin, Herman Lindqvist, Aug. Nilsson,
Nils Larsson, A. J. Hagström, L. J. Carlsson, E. C. Kropp, K. A. Borg,
C. E. Svensson, Johan Åberg, Gr. A. Rundgren, Sixten J. Mogren, A. C.
Lindblad, Gustaf Strömberg, 0. H. Waldén, E. A. Leksell, Viktor Larsson,
Ernst Kristensson, Sven Persson, N. Edv. Lindberg och Ernst Söderberg
anfört följande:

«I den gamla missgärningsbalken stadgades för vissa slag af brott,
att förbrytaren skulle mista lif, ära och gods; i andra fall åter stadgades,
att den brottslige skulle dömas ärelös. Denna barbariska uppfattning var
barn af en annan tid än vår, en tid då man ansåg, att straffet var samhällets
hämnd på brottslingen och borde utkräfvas så varaktigt som möjligt.

Ett första steg till ändring af denna hårda straffpåföljd togs 1864 i
och med strafflagens införande. Då ärelöshetsstraffet borttogs och i stället
infördes förlust af medborgerligt förtroende, var detta mera en förändring
till namnet än till gagnet, och den egentliga verkan af ändringen var den,
att ärelöshetsstraffet ådömdes för hela lifvet, under det att förlust af medborgerligt
förtroende kunde begränsas till vissa år.

Bill. till Rikstl. Prot. 1909. 7 Sami. 11 Haft. (X:a 12.)

1

2

Lagutskottets Utlåtande, N:o 12.

År 1873 inskränktes straffpåföljden förlust af medborgerligt förtroende
på viss tid, som förut var stadgad från minst fem år till högst
tio år, till minst ett år och högst tio år.

Yid den revision af strafflagen som företogs 1890 borttogs ur definitionen
på medborgerligt förtroende bestämmelsen om att den, som
dömts detsamma förlustig, också skulle vara såsom vanfrejdad ansedd.

Yid denna revision framhölls från flera håll som eu synnerligen behjärtansvärd
angelägenhet att ur lagstiftningen borttaga de hinder, som
möta den brottslige, då han efter utståndet frihetsstraff vill börja eu
bättre vandel.

Som den främste målsmannen för borttagande af stadgandet om förlust
af medborgerligt förtroende framträdde justitierådet Skarin, hvilken
vid behandling i högsta domstolen den 18 december 1889 af nya lagberedningens
förslag till lag angående ändring i vissa delar af strafflagen,
yttrade:

»Lagen upptager ej förlust af medborgerligt förtroende bland de särskilda
straffarterna, utan benämner den påföljd af brott; men det lärer väl
vara uppenbart, att denna s. k. påföljd, huru den nu må af lagen benämnas,
verkar alldeles såsom straff och för mången utgör just den kännbaraste
delen af straffet.

Då nu straffets hufvudändamål är den brottsliges förbättring, så att
han ej vidare utgör en fara för samhället, ligger det vikt däruppå, att
lagstiftningen, såvidt möjligt, ej blott undanröjer hindren för den brottsliges
återgång till eu bättre vandel, utan äfven på allt sätt lättar en sådan återgång.
Framför allt torde böra undvikas att genom själfva straffets beskaffenhet
göra en sådan återgång svår eller omöjlig.

Lagen fordrar emellertid nu af brottslingen, sedan han efter undergånget
frihetsstraff lösgifves, att han skall liksom hvarje annan samhällsmedlem
genom ärligt arbete utan samhällets betungande försörja sig och
de sina; och det äfventyr, hvarför han, jämlikt fattigvårds- och lösdrifvarelagstiftningen,
utsätter sig, om han ej härutinnan fullgör samhällets kraf,
gifver i hårdhet föga efter för påföljden af verkliga förbrytelser.

Men på samma gång denna fordran ställes på den lösgifne, med
vanfrejd stämplade brottslingen, är han just genom denna vanfrejd utestängd
från nästan hvarje utväg till ärligt förvärf.

All handel, rörelse och handtverk, för hvars utöfvande främmande
biträden fordras, är honom förbjuden, och den straffade är, hurudana hans
begåfning, anlag eller färdigheter än äro, hänvisad till det arbete, han kan
få utföra åt andra; men det är väl bekant, huru svårt eller ofta omöjligt

Lagutskottets Utlåtande, N:o 12.

3

det är för honom att erhålla sådant arbete, så länge han i sitt prästbetyg
stämplas såsom saknande medborgerligt förtroende, d. v. s. van frejdad.

Att under sådana förhållanden återfall i brott, särdeles i dem mot
eganderätten, så ofta förekomma, kan knappt väcka förundran, och lagstiftningen
synes mig ej kunna frånkännas andel i ansvaret härför. Att ändock
en del straffade personer lyckas att undvika återfall och föra en
oklanderlig vandel, torde i väsentlig mån få skrifvas på den enskilda välgörenhetens
och barmhärtighetens räkning och särskildt den människovänliga
verksamhet, som numera utöfvas af de till understödjande af frigifna
fångar bildade föreningar.

Lagberedningen, som i sina motiv visat sig inse och behjärta de
olägenheter och uppenbara missförhållanden, stadgandena om förlust af
medborgerligt förtroende medföra, har sökt mildra verkningarne däraf
hufvudsakligen därigenom, att dels stadgandet i 2 kap. 19 §, att den, som
ådömts förlust af medborgerligt förtroende skulle anses vanfrejdad, uteslutits,
dels stadgande föreslagits därom, att anteckning om frejd ej skulle
annat än i vissa uppgifna fåll få göras i prästbetyg, dels ock de fall, hvari
förlust af medborgerligt förtroende skulle ådömas, något inskränkts.

Hvad den förstnämnda utvägen angår, kan jag för min del ej förstå,
att den innebär annat än mildring i lagens uttryck. I sak torde därigenom
ej något vara förändradt, då fortfarande den, som saknade medborgerligt
förtroende, skulle vara utestängd från alla sådana rättigheter och förmåner,
för hvilkas tillgodonjutande god frejd erfordrades.

Äfven om lagen ej uttryckligen kallar honom vanfrejdad, är lian ju
dock underkastad alla legala följder af vanfrejden, hvars alla verkliga
olägenheter sålunda för honom kvarstå.

Att, såsom lagberedningen vidare föreslagit, genom förbud för prästerskapet
att i vanliga fall göra anteckning i prästbetyget om frej den, söka
hemlighålla hvad i detta afseende kan vara att anmärka, synes mig i flera
hänseenden betänkligt.

Då den, som vill förvissa sig om en persons frejd, ingalunda saknar
utväg att därom på annat sätt göra sig underkunnig, ocli verkliga förhållandet
i alla fall plägar förr eller senare på ett eller annat sätt blifva
kändt-, lärer det syfte, man genom detta förbud velat vinna, ingalunda uppnås;
och den straffade skulle genom ett dylikt stadgande erhålla nästan
ett legalt berättigande att, då han tillfrågades om sin frejd, fördölja eller
vanställa verkliga förhållandet.

Lagberedningens tredje förslag att inskränka antalet af de fall, då
medborgerligt förtroende skulle ådömas, synes mig däremot gå i den rätta

Lagutskottets Utlåtande, X:o 12.

4

riktningen; men den förbättring, som genom accepterande af förslaget i
dessa delar skulle ernås, synes mig alltför obetydlig för att nu öfverklagade
olägenheter och missförhållanden skulle i någon väsentlig mån
därigenom undanröjas. Brottet bör efter dess art och beskaffenhet af
samhället allvarligt bestraffas; men genom straffet bör ock brottet anses
försonadt.

Såsom straffmedel torde förlust af medborgerligt förtroende vara dels
obehöflig!, då med nuvarande latitudsystem utväg ej saknas att ty förutan
i straffet inlägga behörig skärpa, dels ock förkastligt och skadligt
då därigenom straffets hufvudsyfte, den brottsliges förbättring, motverkas!
IN ågon fara för samhället eller orättvisa för dess medlemmar synes mig ej
ligga däri, att för den, som genom utståndet straff försonat sitt brott,
liksom föi hvarje annan samhällsmedlem de vanliga utvägarne till ärligt
förvärf stå öppna.

Den allmänna meningen torde väl, åtminstone för närvarande, rättvisligen
fordra, att en person, som en gång blifvit förvunnen till en gröfre
förbrytelse af neslig beskaffenhet, icke, äfven om brottet blifvit genom
straffet försonadt, beklädes med ämbete i det allmännas tjänst eller med
förtroendeuppdrag, för hvilka en högre grad af oförvitlighet måste förutsättas.

Likaledes lärer hänsyn till andras rätt kräfva, att eu person, som
fällts till ansvar för en handling, vittnande om högre grad af moralisk
förnedring, icke godkännes eller åtminstone icke obetingadt får anses
giltig som vittne.

Hvad hänsyn till samhällets och rättssäkerhetens bästa härutinnan
fordrar, lärer dock, såsom i andra lagstiftningar skett, kunna genom särskilda
bestämmelser ernås, utan att fördenskull bibehållande af stadgandet
om förlust af medborgerligt förtroende nödvändiggöres; och en sådan påföljd
som inkompetens till ämbete eller till emottagande af förtroendeuppdrag
eller till vittne torde i regeln föga eller intet inverka på den
straffades förmåga att bereda sig utkomst.

För min del anser jag därför, att stadgandena om förlust af medborgerligt
förtroende kunna och böra ur strafflagen uteslutas.

För den händelse emellertid, att ett fullständigt borttagande af dessa
stadganden för närvarande icke anses böra ifrågakomma, synes mig dock
användandet af detta straff eller denna straffpåföljd kunna och böra
inskränkas utöfver hvad lagberedningen i sådant hänseende föreslagit.
Det skulle, efter min åsikt, vara åtminstone en förbättring, om, såsom
i tyska strafflagen (Strafgesetzbuch fur das Deutsche Beich vom 15 Mai

Lagutskottets Utlåtande, N:o 12.

1871 §§ 31, 32, 161, 181, 302 cl) stadgades, att förlust åt medborgerligt
förtroende skulle ovillkorligen ådömas endast för några få vissa, gröfre
brott, men att beträffande öfriga brott, det skulle bero på domarens pröfning
af omständigheterna i hvarje fall, huruvida förlust af medborgerligt
förtroende borde ådömas eller icke, hvilket ju ej hindrade, att vissa brott,
äfven om förlust af medborgerligt förtroende icke ådömdes, kunde beläggas
med den påföljd, att den dömde icke kunde vidare eller under viss tid
bekläda offentliga ämbeten eller väljas till förtroendeuppdrag eller godkännas
såsom vittne».

Inom högsta domstolen vann denna mening understöd af ytterligare
en ledamot, justitierådet Glimstedt, men lyckades ej vinna regeringens
eller Riksdagens erkännande.

Riksdagens beslut torde närmast dikterats af önskan att fa den reviderade
strafflagen, som i öfrigt hade obestridliga förbättringar, igenom.

Sista gången som modifierade ändringar i berörda lagstiftning vidtagits,
var år 1905, då Riksdagen på förslag af Kungl. Maj:t beslöt, att
straffpåföljden endast kunde ådömas vid ådömdt straffarbete i öfver sex
månader. Vid samma tillfälle framställdes, i motion af Herr K. E. von
Geijer m. fl., yrkande om, att förlust af medborgerligt förtroende endast
må kunna ådömas vid ådömdt straffarbete i öfver två år.

Vid den debatt, som då fördes i kamrarne, uttalades från flera håll,
att man önskade vanfrejdsstraffet fullständigt borttaget och af detta skäl
icke ansåg lämpligt ansluta sig till motionernas yrkande. Sålunda yttrade
landshöfding Widén bl. a.: »Min ställning till denna fråga är nog en helt
annan än den i den kungl. propositionen utvecklade. För min del hör
jag till dem, som anse, att straffpåföljden förlust af medborgerligt förtroende
helt och hållet borde försvinna ur vår lagstiftning. Jag tror,
att om vi se på öfriga europeiska länders lagstiftningar i detta hänseende,
vi skola finna, att — med undantag för Finlands — vår lagstiftning står
tämligen ensam. Visserligen säger herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
i sitt anförande till statsrådsprotokollet, att den svenska
strafflagen i denna fråga ingalunda intager den särställning, soin mången
synes hafva föreställt sig. För min del kan jag dock mot detta omdöme
sätta ett annat uttalande, nämligen af den numera aflidne riksadvokaten
Getz, som författat motivet till det förslag, som ligger till grund för
Norges nu gällande strafflag. I dessa motiv säger han, att den svenska
lagen i denna fråga intager »en tämligen enastående ställning». För min
del synes det mig, som det sista uttalandet också vore det riktigaste.
De moderna strafflagar, som jag känner till — och just i de motiv, jag

(i

Lagutskottets Utlåtande, N:o 12.

berört, redogör riksadvokaten Getz för en hel del af dem — utgå från
eu annan grundsats än vår strafflag. De inskränka dessa s. k. bistraff
eller straffpåföljder i allmänhet till att omfatta förlust af vissa bestämda
rättigheter, vare sig de, såsom den tyska lagen, sammanfatta påföljderna
under ett gemensamt namn eller, såsom den norska lagen, icke göra det.
I allmänhet äro dessa lagars stadganden i detta stycke sådana, att de
medgifva tillfälle att afpassa ifrågavarande straffpåföljd efter själfva brottets
beskaffenhet, under det man hos oss fäster så att säga en allmän skylt
på den dömde och därigenom tillfogar honom skada och lidande på helt
andra områden än som afses.

Xu, 19 år efter sedan justitierådet Skärm gjorde sitt förut intagna,
kraftiga försvar för vanfrej dsstraffets borttagande, borde detta få bli en
verklighet.

För hvarje år som går drifves genom detta barbariska straff hundratals
män och kvinnor, som annars kunde bli goda och samhällsnyttiga,
till förnyade brott. Om den förtviflade kamp, som de få utstå, hvilka
trots ådömdt vanfrejdsstraff ånyo förmå resa sig, innehålla fångvårdspredikanternas
berättelser vältaliga vittnesbörd. Sålunda skrifver fängelsepredikanten
i Uppsala år 1907 följande:

''Särskild! svårt att åter arbeta sig upp till hederliga människor
hafva sådana frigifna, öfver hvilka efter fängelsestraffets slut dessutom
äfven livilar det ohyggliga vanfrejdsstraff et (''förlust af medborgerligt förtroende’).
Detta sistnämnda straff är dock ett för ett kristligt samhälle
ovärdigt sätt att, såsom någon sagt, ''liksom bränna in tjufmärket på en
människas panna’. Jag hade under min vård vid härvarande fängelse
eu ung man, som någon tid efter sin frigifning återföll i superi och följaktligen
äfven snart i brott. lian dömdes nu för andra resan stöld till
6 månaders straffarbete och 1 års vanfrejd. Xär hans fängelsetid var slut
och han vände åter till friheten, kände jag på mig, att han denna gång
nog skulle sköta sig, om blott ej det olycksaliga vanfrejdstraffet hade varit.
Men detta senare gjorde, att jag var mycket oviss om utgången. Det
gick emellertid bättre än hvad jag vågat hoppas. Den unge mannen
kämpade tappert mot alla svårigheter och höll sig — trots allt — uppe
under vanfrej dstiden. Xär denna tid ändtligen var öfver, skref han till
mig: »Jag har jagats som ett vildt djur genom snart sagdt halfva Sverige
från den ena platsen till den andra. Xu är det emellertid gudskelof slut,
och jag hoppas, att jag nu, när jag för ett nyktert och oförvitligt lif,
skall få lugn och fred för hårdhjärtade människor». Ja, det hoppas äfven

Lagutskottets Utlåtande, N:o 12.

jag. Men så säker år jag visst ej därpå. Tv vanfrejdsmärket utplånas
ej så lätt, äfven om vanfrejdsåret är till ända.

De rättslärde tvista om olika straffrättsteorier. Detta kan ju ha sitt
värde, men framför teorier måste människokärlekens stora bud ställas.
De som i ett svagt ögonblick, genom stundens ingifvelse eller till följe af
nöd begått brott, äro lätta att upprätta. Förhärdade brottslingar, som
gång efter annan trotsa den i lag gifna rätten, äro svåra att förbättra,
men kunna dock ingalunda upprättas genom att gifvas till offer åt hårdhjärtade
människors grymhet. Det skydd, som förmenas lämnas de rättsinniga
genom att vanfrejda de brottsliga, är säkerligen utan verkligt värde.
Och äfven om vanfrejdstraffet i något fall vore ett skydd mot dåliga individers
onda anslag, finnas helt säkert andra skyddsåtgärder att tillgripa.

Då vi sålunda anse vanfrejdsstraffet ej vara något som hälst skydd
för samhället men till stor och i många fall obotlig skada för tusende
enskilda, tillåta vi oss med stöd af det anförda föreslå, att Riksdagen
måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om framläggande af förslag till borttagande
ur vår lagstiftning af strafftillägget förlust af medborgerligt förtroende.»

De reformsträfvanden på allmänna straffrättens område, som föregingo
utfärdandet af nu gällande 1864 års strafflag, togo sig uttryck bland
annat i yrkande på inskränkning i möjligaste mån af användningen af
sådana straff, som afsågö att tillskynda den brottslige det slags lidande,
som kunde ligga i ett offentligt stämplande af honom såsom i ett
visst afseende straffvärd. Redan äldre lagberedningen polemiserade i sitt
år 1844 afgifna förslag till ny straffbalk mot dylika straff. Hvad
särskildt beträffade förlust af medborgerligt förtroende, hvilket såsom
lagteknisk term tidigast synes hafva användts af lagkommittén, framhöll
beredningen, att förlusten däraf, uttalad såsom bestraffning för brott,
syntes mycket närma sig till straffet ärans förlust, hvilket enligt beredningens
uppfattning borde ur lagen uteslutas. I enlighet med hvad beredningen
sålunda anförde affattades 20 och 21 §§ af 2 kap. i beredningens

O

förslag till straffbalk sålunda:

»20 §. I vissa fall straffas brott med påföljder utom dem, som nu
sagda äro, efter tv därom i lagen särskildt stadgadt finnes.

21 §. Fn af de påföljder, som i 20 § omtalas, är, att den dömde
ej må i allmänt värf brukas; och vare den, som till sådan påföljd gjort
sig förfallen, oberättigad utöfva ämbete, tjänst eller allmän befattning, att
till allmän befattning välja, så ock att föra annans talan inför rätta.»

Utskottets

yttrande.

8

Lagutskottets Utlåtande, N:o 12.

I det slutliga förslaget till strafflag hade ändring skett i denna del
af beredningens förslag, mot hvilket anmärkts hufvudsakligen, att genom
detsamma villrådighet skulle uppstå, huruvida den sålunda föreslagna påföljden
skulle blifva att anse såsom vanfrejdande eller ej, men att visshet
härom borde äga rum för tillämpning af de särskilda författningar, hvilka
stadgade god frejd såsom villkor för erhållande eller utöfvande af vissa
rättigheter. Lagutskottet vid 1862—1863 års riksdag framhöll också, att
genom att i strafflagen införa definition på vanfräjd skulle åt detta begrepp
gifvas en efter utskottets mening nyttig begränsning. »Namnet på dennna
påföljd, förlust af medborgerligt förtroende,« anförde lagutskottet vidare
»må efter olika åsikter finnas mindre lyckligt, ehuru utskottet ej för att
rätt uttrycka begreppet kunnat finna något egentligare, men själfva saken
kan svårligen stöta, så vidt nödig varsamhet vid principens genomförande
i lagen iakttages.»

Huru efter 1864 ifrågavarande straffpåföljd under åren 1873, 1890
och 1905 varit föremål för lagstiftning, hvarigenom dess tillämplighet
alltmer inskränkts, är af motionärerna omtaladt.

Enligt 2 kap. 19 § strafflagen bär den, som dömts förlustig medborgerligt
förtroende, förverkat ämbete, tjänst eller annan allmän befattning,
som af honom innehafves; så länge lian är medborgerligt förtroende
förlustig, är han ock utestängd från alla sådana rättigheter och förmåner,
för hvilkas tillgodonjutande god frejd erfordras. Hvilka de rättigheter
och förmåner äro, som härmed åsyftas, därom stadgas i särskilda lagar
och förordningar. Sammanfattas hvad sålunda är i olika författningar
stadgadt rörande förlust af medborgerligt förtroende, skall denna påföljd
finnas innebära hufvudsakligen:

1) förlust af ämbete, tjänst eller allmän befattning, som den dömde,
da han underkastas påföljden, kan innehafva, äfvensom obehörighet att,
så länge påföljden varar, erhålla sådan befattning;

2) uteslutning från kommunal rösträtt och i följd däraf från rätten
att deltaga i riksdagsmannaval;

3) obehörighet att aflägga vittnesed och partsed, äfvensom att vara
rättegångsombud eller skiljeman;

4) obehörighet att idka handel, varutillverkning eller annan yrkesmässig
handtering, annat än i viss ringare omfattning, samt obehörighet att
öfver hufvud utöfva vissa näringsyrken.

Nya lagberedningen, hvars förslag låg till grund för nyssnämnda, år
1890 företagna lagändring, framhöll beträffande den ifrågavarande straff -

Lagutskottets Utlåtande N:o 12. 9

påföljden bland annat, att dess syfte ej vore att tillfoga brottslingen något
lidande genom att utsätta honom för andra människors afsky och förakt,
utan endast att förebygga, att den, som blifvit dömd för nesligt brott,
finge framdeles eller, där påföljden ådömdes för viss tid, förrän någon tid
förflutit efter det han lämnat straffanstalten, inträda i sådan verksamhet
inom samhället, hvars betroende åt en person ansetts böra förutsätta, att
denne gjort sig förtjänt af allmän tillit — något, hvarom själfva benämningen
förlust af medborgerligt förtroende, riktigt förstådd, enligt beredningens
förmenande, innehölle en antydan.

Då frågan om ändring i strafflagens bestämmelser rörande förlust af
medborgerligt förtroende år 1905 förevar, uttrycktes från många håll en
förhoppning, att den inskränkning i dess tillämplighet, som då genomfördes,
måtte vara ett steg i riktningen mot denna straffpåföljds snara afskaffande,
åtminstone i dess nu föreliggande form.

De anmärkningar, som ur straffrättslig synpunkt riktats mot ifrågavarande
bistraff, äro hufvudsakligen, att, då alla andra straff, som gå å
äran, blifvit afskaffade, detsamma äfven borde ske med nu ifrågavarande
straffpåföljd, samt att denna påföljd i tillämpningen visat sig vara
därutinnan fördärflig, att den på ett betänkligt sätt lade hinder i vägen
för den frigifne fångens återupprättande. Att en person genom domstols
dom förklaras under viss tid eller för alltid vara förlustig medborgerligt
förtroende, kan otvifvelaktigt af den allmänna meningen uppfattas såsom
ett slags honom åsatt ärelöshetsmärke, på grund hvaraf den, som däraf
drabbas, icke blott finner sig i saknad af vissa rättigheter, utan äfven
betraktas såsom den där i större eller mindre grad förverkat rätten till
medmänniskors aktning och förtroende. Den ifrågavarande förklaringen
har också, visserligen utan lagstiftarens afsikt, därför understundom kommit
att framstå såsom en varning, riktad till andra människor, för den ovärdige,
som drabbats af en sådan dom. Följden häraf har blifvit, att den,
som sålunda ansetts af samhället vara framställd såsom föraktlig, helt
säkert ofta just på grund däraf afhållits eller hindrats från att blifva en
nyttig samhällsmedlem. Eu dylik verkan af straff — redan tidigt i vårt
land beaktad och funnen olämplig — står än mycket mindre i öfverensstämmelse
med vår tids uppfattning om straffets ändamål. Yår nuvarande
rättsutveckling måste nämligen ä priori taga afstånd från eu straffpåföljd,
som är ägnad att i sedligt afseende nedsätta den straffade brottslingen och
därmed hindra honom från upprättelse och återbördande åt samhället. Af
nu angifna skäl lärer därför ifrågavarande påföljd i sin nuvarande form
ej längre böra i vår strafflagstiftning bibehållas.

Bih. till Riksd. Prof. 1909. 7 Sami. 11 Raft.

2

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

Men om alltså det menliga, som, enligt hvad numera tämligen allmänt
torde erkännas, ifrågavarande bistraff medför, enligt utskottets mening
bör förekommas och för sådant ändamål erforderliga lagstiftningsåtgärder
vidtagas, får å andra sidan icke förbises, att de påföljder, som förlust af
medborgerligt förtroende för närvarande innebär, icke kunna helt och
hållet borttagas. Vissa brott måste alltid anses vara af den beskaffenhet,
att den, som därtill blifvit förvunnen, bör äfven efter därför utståndet
straff vara diskvalificerad till utöfvande af vissa medborgerliga funktioner
eller rättigheter, vare sig för alltid eller för någon viss tid framåt.
Därför bör enligt utskottets mening en utredning äga rum, huruvida och
i hvilken omfattning de påföljder, som för närvarande rättsligen innefattas
i förlusten af medborgerligt förtroende, böra i en eller annan form
uppehållas. Vid bestämmande, på hvad sätt detta bör utföras i lagstiftningen,
torde ledning kunna hämtas från främmande länders strafflagar.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att Riksdagen, i anledning af ifrågavarande motion,
måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl.
Maj:t täcktes låta utreda, under hvilka förutsättningar
straffpåföljden förlust af medborgerligt förtroende må
kunna ur lagstiftningen borttagas, samt för Eiksdagen
framlägga det förslag till lagbestämmelser, hvartill en
dylik utredning kan föranleda.

Stockholm den 22 februari 1909.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Stockholm 1909. Stockholms Bokindastri Aktiebolag.