Lagutskottets Utlåtande N:o 12

Utlåtande 1904:LU12

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

1

H:o 12.

Ank. till Riksd. kansli den 18 februari 1904, kl. 12,80 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående rätt att medelst
expropriation förvärfva mark för linbaneanläggningar i
vissa fall.

Lagutskottet har till behandling fått emottaga en af herr Lundberg
inom Första Kammaren afgifven motion, n:o 19, af följande lydelse:

»Bland den senare tidens nya transportmedel intaga linbanorna ett
mycket framstående rum.

De äro jämförelsevis billiga. De äro ofarliga och göra mycket litet
intrång å den mark, hvaröfver de äro framdragna. Deras transportförmåga
är synnerligt stor. De kunna ock utan svårighet framdragas genom öde
bygder samt öfver oländig och kuperad mark.

Särskildt lämpa sig linbanorna till transport af malm, kol och tackjärn.
De hafva därför företrädesvis fått användning vid grufvor, hyttor
och bruk.

Med stöd af §§ 32 och 35 i gällande grufstadga hafva ock vederbörande
bergstjänstemän ansett sig kunna åt grufägare anvisa nödig mark
för anläggning af linbanor för utfrakt af malm från grufvorna till järnBih.
till Riksd. Prot. 1904. 7 Sami. 9 Höft. (N:o 12) " 1

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

vägsstationer och andra platser, äfven där tillfälle funnits att forsla malmen,
helt eller delvis, å landsväg. Härigenom hafva vunnits dels en högst afsevärd
lättnad i vägunderhållet å de trakter, där linbanor blifvit framdragna,
och dels lindring i transportkostnaderna för malmen, båda innebärande en
nationalekonomisk vinst.

Emellertid har Kungl. Maj:t genom dom nästlidet år i tvist om rätt
för bergmästare att åt grufägare anvisa mark för anläggning af linbana
förklarat grufägaren icke vara berättigad att af vederbörande jordägare
inlösa den för linbanan erforderliga marken.

I och med denna dom torde möjlighet vara för grufägare utesluten
att med stöd af nu gällande lagstiftning få, mot någon jordägares bestridande,
för raalmtransport framdraga linbana öfver jordägarens mark.

Beträffande andre industriidkare, såsom hytt- och bruksägare eller
ägare af kvarts- och kalkbrott, finnes, mig veterligen, icke något lagstadgande,
hvarigenom de kunna bereda sig tillfälle, mot bestridande af
någon jordägare, att öfver denne tillhörig mark anlägga linbana.

För den industriidkare, som för sin rörelse har behof af linbana,
återstår således, om han vill anlägga sådan, ej annan utväg än att med
de jordägare, öfver hvilkas mark linbanan skall framdragas, söka träffa
öfverenskommelse om afstående af den för linbanan behöfliga marken. I
många fall har detta lyckats och skall väl äfven framdeles lyckas. Men
i många fall, särskild! där linbanan är af större längd och berör ett stort
antal skilda fastigheter, är det att befara, hvilket af erfarenheten äfven
bekräftats, att en eller annan jordägare skall bestämdt motsätta sig linbanans
framdragande öfver hans ägor eller för tillstånd härtill uppställa
så hårda villkor, att anläggningen därigenom helt och hållet omöjliggöres.

Såsom ofvan är nämndt, kunna linbaneanläggningar anses ur nationalekonomisk
synpunkt vara af stort gagn. De bereda lättnad i underhållet
af gamla landsvägar och göra anläggning af nya vägar obehöflig. De
möjliggöra transport och därmed äfven tillgodogörandet af många mineralrikets
alster och andra produkter, som icke kunna bära de af eu lång
landsvägstransport föranledda kostnader eller utgifterna för en järnvägsanläggning.

Yid sådant förhållande bör det icke få ligga i en enskild jordägares
makt att förhindra tillkomsten af en dylik anläggning i de fall, att anläggningen
kan anses vara af större betydelse för det allmänna; och detta
så mycket hellre, som, på sätt förut är antydt, linbanorna äro fullkomligt
ofarliga och för jordägaren medföra mycket litet intrång.

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

Men å andra sidan må tvångsrätt för anläggning af linbanor få
komma till användning först efter noggrann pröfning i hvart särskildt fall
af dels behofvet af anläggningen och dels den inverkan anläggningen kan
hafva å befordrandet af eu för landet och för det allmänna gagnelig och
nyttig industri. Sådan allsidig pröfning kan lämpligen anförtros allenast
åt Kungl. Maj:t, hvarför rätten att genom expropriation förvärfva den för
linbaneanläggningar erforderliga marken bör göras beroende af utaf Kungl,
Maj:t för hvart fall lämnad koncession.

För afhjälpande af den utaf mig nu framhållna bristen i vår lagstiftning,
hvilken brist lätt kan i många fall förhindra linbaneanläggningar och
därigenom, medelbart, äfven försvåra och äfventyra utnyttjandet af landets
naturliga tillgångar och tillkomsten af mången för landet viktig industri,
synes det mig angeläget, att nya bestämmelser tillkomma, hvarför och då
i vår lagstiftning numera blifvit erkänd den grundsats, att tvångsrätt gentemot
enskilde må kunna komma till användning för befordrande af industrier
och enskild verksamhet, som kan anses vara för det allmänna af
stor betydelse, jag härmed tillåter mig föreslå, att Riksdagen måtte i
underdånig skrifvelse hos Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t täcktes
låta utarbeta och för Riksdagen till antagande framlägga förslag till lag
om rätt att medelst expropriation förvärfva mark för linbaneanläggningar
i sådana fall, där dylika anläggningar kunna anses vara af större betydelse
för det allmänna.»

I det utlåtande, särskilda utskottet n:o 1 vid 1902 års riksdag afgaf
i anledning af Kungl. Maj:ts då framlagda lagförslag angående elektriska
ledningar, upptog utskottet till behandling äfven frågan om den utsträckning,
hvari expropriationsrätt för dylika ledningar borde medgifvas, och
föreslog till den af Kungl. Maj:t i detta afseende ifrågasatta bestämmelsen,
hvarigenom såsom villkor för expropriationsrätt uppställdes tillgodoseende
af ett allmänt behof, ett tillägg af innebörd, att expropriation för elektriska
ledningars framdragande skulle kunna medgifvas äfven för beredande af
drifkraft åt sådana industriella anläggningar, som funnes vara af större
betydelse för det allmänna. Såsom motivering härför anförde särskilda
utskottet:

»Utskottet har med detta tillägg afsett att bereda möjlighet äfven
för sådana enskilda industriella företag, hvilka visserligen icke direkt tillgodose
ett allmänt behof eller ändamål, men dock äro af den vikt och

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

betydenhet, att deras tillkomst får anses vara af större betydelse för orten
eller landet i dess helhet, att äfven utan jordägarens medgifvande framdraga
de för företaget erforderliga elektriska ledningar. Det har nämligen
synts utskottet, att ett enskildt företag, låt vara att det icke är af
allmänt behof eller betjänar ett allmänt ändamål, dock kan vara af den
allmännyttiga beskaffenhet och därigenom bereda fördel åt så många statsborgare,
att staten med skäl bör kunna fordra, att en enskild medborgare
i staten icke af en eller annan anledning må kunna förhindra ett dylikt
företags tillkomst, för så vidt han nämligen dels erhåller tillfredsställande
ersättning för den jord eller lägenhet, som han måste afstå eller upplåta,
och för det intrång i öfrigt, som honom genom företaget tillskyndas, dels
ock i öfrigt tillförsäkras betryggande garantier i afseende å företagets
verkningar. Det torde, enligt utskottets uppfattning, icke heller lida
något tvifvel, att en stor industriell anläggning, hvarigenom en naturlig
kraftkälla, som eljest måste ligga obrukbar och värdelös, bringas in i
produktionens tjänst eller tillfälle gifves att för produktion tillgodogöra
sig en å viss ort befintlig råvara, genom att förskaffa arbete och utkomst
åt hundra, ja, tusentals personer samt åstadkomma uppsving och uppblomstring
af en ort, är af större betydelse för det allmänna än månget
sådant allmänt behof, för hvithet expropriationsrätt enligt det kungl. förslaget
kan meddelas.»

Den af särskilda utskottet föreslagna bestämmelsen blef af Riksdagen
antagen och är jämväl upptagen i gällande lag, innefattande vissa bestämmelser
om elektriska anläggningar.

Hvad af särskilda utskottet sålunda anfördes äger, efter utskottets
uppfattning, analogisk sin tillämpning å det i nu förevarande motion framställda
förslaget att för vissa fall medgifva expropriationsrätt för linbaneanläggningar.
Såsom motionären på ett belysande sätt framhållit, kunna
dylika anläggningar i olika hänseenden medföra afsevärda fördelar icke
blott för industrien utan äfven för den ort, där anläggningen sker, och
jämväl ur nationalekonomisk synpunkt kunna desamma vara af väsentlig
betydelse. Liksom i fråga om elektriska ledningar kunna således äfven
beträffande linbaneanläggningar särskilda skäl anses föreligga, som betinga
undantag från den eljest gällande principen, att en jordägare icke må för
tillgodoseende af en annans enskilda intresse tvingas att mot sin vilja
afträda mark. Utskottet anser sig således böra understödja syftet med
föreliggande motion. Beträffande sättet för syftets vinnande är utskottet
ense med motionären därom, att expropriationsrätt för linbaneanläggningar

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

bör göras beroende af Kungl. Maj:ts koncession i hvarje särskildt fall och
att koncessionen bör föregås af noggrann utredning om linbaneanläggningens
allmännytta, på det att expropriationsrättens användning må begränsas
till sådana fall, då verkligt viktiga intressen därigenom tillgodoses. I
öfrigt torde för den ifrågasatta lagstiftningens detaljer god ledning kunna
hämtas från de bestämmelser, som i motsvarande afseende gälla angående
elektriska anläggningar. Sålunda torde koncession böra meddelas allenast
för en begränsad tidrymd ej öfverstigande fyrtio år, och likaledes erfordras
särskilda föreskrifter till betryggande af linbaneanläggningens utförande på
ett ur säkerhetssynpunkt tillfredsställande sätt. Själffallet är, att jordägaren
bör tillförsäkras full ersättning icke blott för den mark, som för linbaneanläggningen
afstås, utan jämväl för allt däraf härflytande intrång och
olägenhet, hvarjämte måste tillses, att linbanorna ej få framdragas allt för
nära bebyggda områden eller i öfrigt erhålla en sådan sträckning, att däraf
för jordägaren uppstå större olägenheter än oundgängligt är. Tillika torde
böra tagas under öfvervägande, i hvad mån, såsom beträffande elektriska
anläggningar skett, särskilda bestämmelser kunna vara erforderliga i fråga
om skyldighet för linbaneanläggnings ägare att ansvara för skada, som af
anläggningens drift kan uppkomma.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet alltså hemställa,

att Riksdagen, i anledning af förevarande motion,
ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida och under
hvilka villkor rätt att medelst expropriation förvärfva
mark må kunna medgifvas för anläggning af sådana
linbanor, som kunna anses vara af större betydelse för
det allmänna, samt, därest utredningen därtill gifver
anledning, för Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser
i angifna sjette.

Stockholm den 18 februari 1904.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Vänd!

Bill. till Riksd. Vrot. 1904. 7 Samt. 9 Käft.

2

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

Reservation

af herrar Hasselnöt, G. Andersson, F. Andersson och A. Olsson.

Herr Zetterstrand har begärt få antecknadt, att han icke deltagit
ärendets behandling inom utskottet.

Stockholm, tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag, 1904.