Lagutskottets Utlåtande N:o 12

Utlåtande 1899:LU12

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

1

N:o 12.

Ank. till Riksd, kansli den 17 februari 1899, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om straffbestämmelser för
olofligt borttagande af vilda bär å annans mark.

Från Andra Kammaren har lagutskottet till behandling fått mottaga
en af herr A. Olsson i Tyllered inom nämnda kammare afgifven motion,
n:o 68, af följande lydelse:

»Från flera håll inom vårt land förspörjes en klagan deröfver, att
i allmänna rättsmedvetandet hos folket ej ingår behörig känsla af aktning
för joregarens eganderätt till de bär, som växa å hans skogs- och hagmarker,
såsom lingon, blåbär m. fl. I forna tider, då dessa bär ej hade
något större värde, var den deraf vållade skadan mindre känbar, men numera,
då exporten till främmande länder af skogsbär från sydliga och
mellersta delarne af Sverige nått en så betydande omfattning, att på flera
ställen egarne af mindre och magrare hemrnansdelar hafva, om ej den
hufvudsakligaste, dock en ganska afsevärd del af sin inkomst just genom
försäljning af skogsbär, blifver det för jordegaren till verklig skada och
föidust, om hans egor på detta sätt sköfla^ af obehörigt folk.

Man har väl i allmänhet ansett, att i gällande strafflags 20 och 24
kapitel förbud för olofligt tillegnade af dessa bär förelegat, men på sista
tiden har en motsatt åsigt i pressen proklamerats, och dessa tidningarnas
uttalanden hafva å ena sidan väckt oro och misstämning hos mången

Bih. till Riksd. Prof. 1899. 7 Sami. 7 Höft. (Näs 12—14). 1

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

jordegare och å andra sidan ingifvit många den tron, att de saklöst kunna
tillegna sig huru mycket de behaga af å annans mark växande vilda bär.

Det synes derför föreligga ett verkligt behof af ett förtydligande
eller tillägg till gällande lagbestämmelser uti nu omförmälda hänseende.

Jag tillåter mig derför vördsamt föreslå, att Riksdagen i skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhåller, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för
Riksdagen framlägga förslag till sådana ändringar eller tillägg till vederbörande
lagrum i strafflagen, att derigenom tydligen ådagalägges, att det i
nämnde lag uttalade förbud mot olofligt tillegnande af t. ex. ollon och
nötter jemväl omfattar alla ute å marken växande vilda bär, såsom smultron,
hallon, blåbär och lingon m. m.»

Utskottet vill till en början uttala, att det i gällande svensk lag icke
är belagdt med straff att å annans skog eller mark taga vilda bär. Den
enda påföljd, som af ett sådant tillegnande kan uppkomma, är enligt utskottets
förmenande skyldighet att ersätta den skada, som tillfogats jordegaren,
men eu dylik skadeersättningsskyldighet torde ej inträda i andra
fall, än då jordegaren, genom utfärdande af förbud mot bärplockning å
hans mark, upphäft den presumtion om samtycke dertill, som eljest enligt
vår svenska rättsuppfattning torde få anses föreligga. Vid sådant förhållande
kan utskottet ej förneka, att en jordegare, som å sin mark bär
vilda bär växande i större mängd, kan lida förlust derigenom, att andra
tillegna sig desamma, utan att lagstiftningen gifver honom något effektivt
skydd mot det ingrepp i hans rätt, som eger rum. Ty hvad angår skadeersättningsskyldigheten,
är denna, med hänsyn dertill att bärplockning å
annans mark hufvudsakligen idkas af barn och personer i ytterst svag
ekonomisk ställning, i de flesta fall utan värde.

Utskottet kan likvisst ej tillstyrka motionärens förslag. Visserligen
förekomma fall, då jordegaren kan anses hafva ett beaktansvärdt intresse
af att sjelf ensam tillgodogöra sig de vilda bären å sin mark; men sådana
fall höra helt visst till undantagen. Inom vårt hind, med dess stora utsträckning
och dess vidlyftiga utmarker, är tvärt om förhållandet i regeln
det, att tillgodogörandet af de vilda bären i skog och mark icke för jordegaren
har någon nämnvärd betydelse. För den fattigare befolkningen
deremot kan dylik bärplockning utgöra en afsevärd inkomstkälla. Att nu,
i och med införande af straffbestämmelser, stadga ett allmänt förbud mot
att plocka vilda bär å annans mark skulle derför känbar!, drabba den

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

3

fattiga befolkningen, som derigenom betoges ett tillfälle att skaffa sig en
välbehöflig inkomst, utan att det kunde sägas, att något allmännare jordegareintresse
genom förbudet tillgodosåges. Från nationalekonomisk synpunkt
skulle derjemte det ifrågasatta förbudet kunna medföra en beaktansvärd
förlust, i ty att de vilda bären skulle derefter å de flesta ställen antingen
alldeles icke eller åtminstone i väsentligt mindre utsträckning, än
nu sker, tillvaratagas.

Visst är, att en dylik lagstiftning skulle inom vida öfvervägande
delar af vårt land komma i bestämd strid med gammal och gängse rättsuppfattning
och endast medföra, att lagöfverträdelser i onödan tillskapades
i fall, der den allmänna rättskänslan svårligen skulle kunna tillvänja sig
att se något brottsligt.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, hemställer utskottet,

att herr Olssons ifrågavarande motion icke må till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 17 februari 1899.

På lagutskottets vägnar:
K. S. HUSBERG.

Reservation

af herrar Leman och J. Anderson mot vissa delar af motiveringen.