Lagutskottets Utlåtande, N:o 12

Utlåtande 1888:LU12

Lagutskottets Utlåtande, N:o 12.

1

Nio 12.

Ank. till Riksd. kansli den 14 febr. 1888, kl. 12 midd.

Lagutskottets utlutande, i anledning af vackt motion om ändring af
7 kap. 3 § strafflagen.

Från Första Kammaren liar lagutskottet fått emottaga en inom nämnda
kammare af lierr Wcern afgifven motion, n:o 51, hvari anföres:

»I 7 kap. 3 § strafflagen stadgas böter för den, som å sön- eller högtidsdag
idkar arbete; och om hvilka dagar skola firas såsom helg- eller
högtidsdagar återfinnas föreskrifter i kongl. förordningen den 4 november 1772.

Genom denna kongl. förordning indrogos åtskilliga förut firade högtidsdagar,
och det har under den tid, som förflutit efter dess utfärdande, mer än
eu gång varit ifrågasatt att indraga flera sådana. För min del anser jag
icke de dagar, under hvilka gudstjenster hållas och församlingarne undervisas
och uppmanas till kristliga pligters uppfyllande, vara för många. Och äfven
om jag hyste en sådan åsigt, skulle jag icke väcka förslag om indragning
af någon helgdag, emedan jag anser behandling af ett sådant förslag närmast
böra tillkomma kyrkomötet.

Deremot anser jag förbudet mot arbete på högtidsdag böra ur strafflagen
utgå, och behandling af fråga derom tillhöra Riksdagen. Redan i det
gudomliga bud, genom hvilket sabbaten instiftades, heter det: »I s^ex dagar
skolen I arbeta, men den sjunde dagen skolen I hålla helig.» Åliggande
för den kristna församlingen att i strid mot detta bud icke arbeta under
talrika åminnelse- eller så kallade högtids- eller helgdagar uppkom under
medeltiden, då lätja icke ansågs fördömlig, och den religiösa ifvern verkligen
Bill. till Rilisd. Prof. 1888. 7 Sami. 7 Höft.

2

Lagutskottets Utlåtande, N:o 12.

var sådan, att lagstiftaren kunde förutsätta, att lediga stunder skulle användas
till religiösa betraktelser ocli böner. I den mån detta icke är förhållandet
har förbudet blifvit oegentligt. Det finnes utom arbetet mångfaldiga sysselsättningar
eller tidsfördrif, som afhålla menniskor från andaktsöfningar, och
att bland dem alla brännmärka endast det i och för sig berömvärda arbetet
måste vara i hög grad orätt.

Vid reformationen indrogos de flesta af de af den katolska kyrkan
påbudna helgdagarne och — om jag ej bedrager mig — flera i öfriga
protestantiska länder än i Sverige. Märkligt är att i de länder, der, såsom
i England, och särskildt Skotland, söndagen hålles heligast, fästes intet afseende
vid helgdagarne. Det är också min och mångas tro, att upphäfvandet
af förbudet mot arbete på helgdagarne skulle föranleda söndagens hållande i
större helgd. Om derför bibehållandet af detta förbud icke anses påkalladt
af religiösa skäl, finnas starka verldsliga för dess upphäfvande. I främsta
rummet torde man böra erinra sig det gamla ordspråket, att »fåfäng gå lärer
mycket ondt», och att för många firandet af högtidsdag medför bristande
arbetshåg nästa dag.

Ännu mera afseende förtjena!’ den förlust af arbetsprodukt, som föranledes
af de många helgdagarne, hvilka utgöra en långt ifrån oväsentlig
produkt af årets dagar. För de klasser, hvilka för sitt uppehälle icke hafva
annan tillgång än de dag efter dag intjenta arbetslönerna, måste förlusten
deraf genom den lagbudna tvungna sysslolösheten vara mycket känbar. En
engelsk handtverkare skulle med användning af precis samma arbetsstyrka
kunna vid ett föregående års slut åtaga sig utförandet under första hälften
af ett år af eu beställning, innefattande eu nära fem procent större arbetskvantitet,
än hvad eu svensk handtverkare skulle kunna göra, eller åtaga
sig utförandet af eu och samma leverans eu hel vecka tidigare, hvilket under
nu rådande starka konkurrens skulle vara eu väsentlig förmån till fördel
för den utländska, men till lika stor skada för den svenska yrkesidkaren.
Äfven vid flertalet fabriksmessigt utöfvade yrken af bryter en inträffande helgdag
arbetet för ett helt dygn, och om helgdagen inträffar andra dagen före
eller andra dagen efter en söndag, så blir det föga bevändt med arbetet under
den mellanvarande dagen. Och då samma orsaker hafva lika verkan, beköfver
man icke antaga det ofvan förutsatta fallet af en speciel beställning, som
af utländingen kan utföras till större qvantitet eller på kortare tid, än hvad
svensken kan gorå, utan man kan vara förvissad om, att vid all täflan på
utländska eller inhemska varumarknader emellan svenska fabrikanter eller
handtverkare, som ej få arbeta under helgdagarne, och utländska fabrikanter

Lagutskottets Utlåtande, N:o 12.

3

eller handtverkare, livilka dertill äro oförhindrade, der hafva de senare fördelen
och vinsten af omkring en hel veckas arbete framför svenskarne, och
att detta vid skarp konkurrens leder till de svenska varornas undersökande.

Man kan häremot invända att, då förbudet endast gäller handtverk
eller annat arbete, »som uppskof tåla kan», äro redan många yrken berättigade
att arbeta under helgdagar^, och att lagen för öfrigt så litet efterhålles,
att det är ytterligt sällsynt, att någon pliktfälles för helgdags- eller äfven
söndagsarbete, men jag ser i dessa förhållanden ytterligare stöd för lämpligheten
af den af mig begärda lagförändringen.

Det är ej rättvist att visst arbete tillätes och annat i sig sjelft lika
oskyldigt förbjudes, äfven i de fall, der ej omtanke om nödig hvila för arbetaren
påkallat förbudet; och ovissheten om lagens tillämplighet gifver åt
den hänsynslöse yrkesidkaren en oberättigad förmån framför den laglydige
och fromme.

För den helgd, i hvilken lag bör hållas, måste det ock vara menligt, att
vissa lagbud anses strafflöst kunna öfverträdas, och detta dess mera, ju oftare
— såsom här är fallet — tydliga bevis derpå falla i ögonen.

En annan mot den föreslagna förändringen tänkbar invändning, som
jag villigt erkänner hafva vida mera skäl för sig än den, att vissa högtidsdagar
fortfarande af den kristna menigheten hållas i helgd, är att
arbete, som möjligen kunde blifva bullersamt, på sådana dagar skulle anses
störande för allmän andäktighet och sårande för känslan.

Jag ber att häremot få erinra, att bullersamma och för all andakt
fika, störande nöjen, som något arbete kan vara, äro i lag tillåtna, men att
sed och folkopinionen visat sig tillräckligt starka att förhindra deras utöfning
under de mera ansedda högtidsdagarne, såsom juldagen och långfredagen.

Samma sed och folkopinion skola säkert vara lika starka att förhindra
bullersamt eller störande arbete. Men då jag ingalunda vill åstadkomma
förargelse, så öfverlemnar jag till lagutskottet att bedöma, huru vida af
nämnda skäl förbudet mot arbete under nämnda båda dagar bör anses fortfarande
lämpligt, i hvilket fall mitt förslag är att anse såsom endast gällande
öfriga högtidsdagar.

Skulle åter lagutskottet dela min uppfattning, att förbud mot arbete
äfven under de nämnda dagarne ej är behörigt för att skydda deras helgd,
så är mitt förslag, att ur § 3 kap. 7 strafflagen orden »eller högtids-» må utgå.*

4 Lagutskottets Utlåtande, N:o 12.

Vid flera tillfällen liar lagutskottet till behandling förehaft fråga om
indragning af helgdagar; och utskottet tillstyrkte Tid 1885 års riksdag, att
två särskilda helgdagar skulle på det sätt indragas, att de komme att firas
pa söndag. Det nu föreliggande förslaget går i en annan rigtning. Enligt
detsamma skulle helgdagar^ fortfarande bibehålla sin egenskap af kyrkliga
högtidsdagar, å Indika gudstjenst likasom nu skulle hållas, men de skulle
beröfvas den yttre helgd, som innefattas i den borgerliga lagens förbud mot
arbete å sådana dagar.

En dylik förändring kan lagutskottet för sin del icke tillstyrka. Det
skäl, som anförts, att derigenom ekonomisk vinst skulle tillskyndas arbetare
och arbetsgivare, förlorar icke oväsentligt af den vigt, det må ega, då man
besinnar, att antalet af de helgdagar, Indika kunna inträffa å annan dag
än söndag, är jemförelsevis ringa och minskas då en eller flere af helgdagar^
infaller å söndag, såsom t. ex. innevarande år är fallet med nyårsdagen
och midsommardagen.

Det synes äfven uppenbart, att den minskning af de ifrågavarande
dagarnes yttre helgd, som arbetsförbudets upphäfvande skulle medföra, skulle
ofördelaktigt inverka på helighållandet af desamma. Eu stor del af den i
annans tjenst anstälda arbetande befolkningen skulle ju tydligen derigenom
hindras att deltaga i den allmänna gudstjensten; och det vore väl äfven att
befara, att, då hitintills i vårt land helgdagar och söndagar ansetts i alla
afseenden likstälda, söndagens helighållande icke skulle vinna på förändringen.

Mot förslaget kan ock göras gällande den anmärkning, som alltid gjorts
mot förut framstälda förslag om indragande af vissa helgdagar, nemligen att
arbetaren väl behöfver en eller annan hvilodag utöfver söndagarne; och
denna anmärkning träffar det nu föreliggande förslaget så mycket starkare,
som det i denna punkt går längre än de flesta andra, som förut framkommit
i ämnet.

På nu anförda skäl får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 14 februari 1888.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖCROjSTA.

Stockholm, Victor Petteisons Boktryckeri, 1888.