Lagutskottets Utlåtande N:o 11

Utlåtande 1909:LU11

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

1

N:o 11.

Ank. till Riksd. kansli den 23 februari 1909, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående dödsstraffets afskaffande.

Uti en inom Andra Kammaren väckt till lagutskottet hänvisad motion,
n:o 153, hafva herrar Emil Kristensson, Viktor Larsson, Hj. Branting,
A. C. Lindblad, Carl Lindhagen, J. Hasselquist, Sven Persson, J. A.
Wallin, A. Thylander, Charles Bindley, O. H. Waldén, Johan Jönsson i
Befvinge, Värner Rydén, Knut A. Tengdahl, Carl L. Olausson, L. J.
Carlsson, Sven Linders, C. Wallentin, Ernst Söderberg, Bernh. Eriksson,
Janne Tynell, C. E. Svensson, J. Th. Johansson, Fr. E. Ählfvengren,
Herm. Lindqvist, Johan Forssell, Oskar Berg, N. Edv. Lindberg, G. A.
Rundgren, J. E. Cervin, Ernst Blomberg, Aug. Nilsson, Karl Otto, K. A.
Borg, Hj. Rissén, E. Palmstierna, E. A. Leksell, F. W. Thorsson, Rob.
Karlsson, Gustaf Strömberg, A. J. Christiernson, J. G:son Crafoord, N.
A:son Berg, Nils Persson, Th. Furst, E. C. Kropp, Joll. Åberg och Knut
Kjellberg, med hvilka, i hvad motionens syfte angår, herr Hjalmar Wijk
instämt, anfört följande:

»Ehuru det kunde vara önskvärdt att få till stånd en allmän revision
af strafflagen, så får detta behjärtansvärda mål icke utesluta, att i afBih.
till Riksd. Prof. 1909. 7 Sami. 10 Häft. (N:o 11.) 1

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

vaktan härpå sträfvandena inriktas på att redan nn genomföra partiella
ändringar i de stycken, där straffet bjärt afsticker mot tidens rättsmedvetande.
Härvidlag framträder dödsstraffets afskaffande som ett af de
främsta spörsmålen. Frågan om detta straffs afskaffande är också säkerligen
ett sådant spörsmål, som man ej kan göra sig af med på annat sätt
än genom dess slutgiltiga lösning’, yttrades ock i en reservation till 1908
års lagutskotts betänkande med anledning af herr Byströms motion i
ämnet. De många öfriga motioner, som efter den nya strafflagens införande
väckts i denna fråga, torde äfven påvisa en allmännare önskan om
detta straffs utplånande ur vår straffrätt.

Dessa motioner ha ju icke ledt till för motionärerna önskadt resultat,
om än dödsstraffets användning allt mer inskränkts och försvararna af
detta straff måst retirera från den ena positionen till den andra för att
slutligen stanna vid den förskansningen, att detta straff ''fortfarande är
i vårt land behöflig!, såsom ett sista medel att upprätthålla rättens och
statens auktoritet’. Men på sista tiden har på ledande plats i stora tidningar
detta straffs användning varmt rekommenderats och anmaning riktats
till vederbörande myndigheter att icke falla undan för den farliga
och falska humanitet, som vill afskaffa ifrågavarande medel för att upprätthålla
rättens och statens auktoritet’, och det är ju tänkbart, att växlande
opinionsstämningar icke äro helt utan inverkan på, huruvida eu
dödsdömd brottsling blir benådad eller ej. Åtminstone förefaller det troligt,
att det endast var ''under intryck af den afrättsstämning, hvilken
uppstod omedelbart efter Hordlunds dåd, som statsmakten oöfverlagd! afvek
från förut tillämpade principer och trodde sig böra kräfva en förvildad
tjuguårig ynglings och en tilläfventyrs mindre tillräknelig epilektikers blod'',
för att än en gång citera ett inlägg i 1908 års debatt om dödsstraffet.
Därför blir det fortfarande eu bjudande plikt för motståndarne till detta
barbariska straff att göra sig påminta.

Då denna fråga, om dödsstraffets afskaffande, i alla länder grundligt
diskuterats, och då äfven denna kammares protokoll vittna om grundliga
debatter i ämnet, så är ett uppräknande af alla de talande skälen för
detta straffs totala olämplighet och onödiga grymhet öfverflödigt. I samma
män som kriminalpsykologien fördjupats och vunnit utbredning har mänskligheten
ställt för sig den frågan: hvarför samhället straffar. Och statsmakterna
ha i och med införande af villkorlig dom erkänt, att förbrytarens
upprättande och återförvärfvande åt samhället är det mål,

Lagutskottets Utlåtande N:o I t.

3

hvartill man i främsta rummet syftar med straffet. Men dödsstraffet
kan väl näppeligen gagna hvarken i det ena eller andra af dessa
hänseenden.

Ej heller torde tillräckliga bevis presterats för detta straffs nödvändighet
för att skydda samhället mot de farligaste förbrytarne. Om vi
kunna lefva trygga och lugna, fast vi veta, att inom dårhusen många för
den allmänna säkerheten farliga sinnessjuka finnas förvarade, så kunna vi det
säkerligen äfven, då vi veta, att några sam hällsfarliga förbrytare vistas inom
fängelsets ännu fastare murar. Hafva dessutom flera andra länder kunnat
upprätthålla rättens och statens auktoritet utan att verkställa dödsdomar
och till och med utan att ha några paragrafer med stadgande af dödsstraff
i strafflagarna, sä torde det ock kunna äga rum i Sverige, där de
senaste årtiondenas rättsstatistik gifver vid handen, att de gröfsta brotten
alltjämt äro i aftagande’, enligt 1908 års lagutskotts betänkande n:r 34.

Man bör ej heller kunna förskansa sig bakom den satsen, att det är
så sällan några dödsstraff verkställas i Sverige, att det spelar mycket liten
roll, om vår strafflag stadgar dödsstraff eller ej.

Sedan förut har påpekats, huru benådningsrätten kan röna inflytande
af i landet förefintliga stämningar. I Frankrike företogos för några veckor
sedan på grund af sådan stämning, som för öfrigt uppjagats af sensationspressen,
af rättningar, hvilkas ohyggliga detaljer i bloddrypande skildringar
fyllde den europeiska pressen, lämnande betydande bidrag till det förråande
af människosinnen, som dödsstraffet i alla tider verkat. Betecknande för
huru opinionsvindarna å detta område växla är ock, att den allmänna
meningen i Frankrike nu några veckor efter de senaste afrättningarna
synes med afsky och fasa vända sig mot detta barbari. Liknande kastvindar
i folkopinionen torde man äfven i varf land vid olika tillfällen
senast 1900 — ha bevittnat. Men frågan om medmänniskors lif offerdöd
bör ej vara öfverlämnad åt tillfälligt rådande stämningar.

På grund af hvad vi sålunda anfört, hemställa vi, att Riksdagen
ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte taga i öfvervägande frågan om
dödsstraffets borttagande ur allmänna strafflagen samt för Riksdagen framlägga
det förslag, hvartill detta öfvervägande kan föranleda.»

I det utlåtande, som af 1908 års lagutskott afgafs i anledning af
en då väckt motion med enahanda yrkande, som i den nu förevarande
motionen framställts, anförde utskottet följande;

Utskottets

yttrande.

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

»Till de yttringar af det mänskliga samfundslifvet, som framträdt
mycket olika under olika former ock grader af utveckling, kör äfven
samkällenas ock folkens sätt att värna sig ock sina medlemmar mot förbrytelser.
Stigande upplysning ock högre kultur kafva äfven på detta
område utöfvat sina verkningar, och kar sålunda i våra dagar inträdt en
viss likformighet i de civiliserade folkens uppfattning härutinnan. Ännu
fortgår dock striden mellan olika åskådningar angående de olika straffarternas
ändamålsenlighet och lämplighet. Detta gäller kanske i särskild
grad dödsstraffet, som i trots af de häftiga angrepp, hvarför det varit utsatt,
likväl kvarstår i de flesta moderna staters lagstiftningar.

Ensamt i nämnda faktum, dödsstraffets fortfarande bestånd i flertalet
länders strafflagar, torde föreligga ett bevis för eu ganska utbredd insikt,
att detta straff fyller eu plats i den bestående rättsordningen.

Den förda striden angående dödsstraffets fortbestånd har haft olika
skeden. Man har i senare tid börjat alltmer erkänna, att om dödsstraffet
är nödvändigt för rättsordningens uppehållande, är därmed också dess rättmätighet
bevisad.

Gentemot den förnämsta invändningen mot dödsstraffet, att staten
icke skulle äga någon makt öfver människans sinnliga tillvaro, hvilken
icke vore henne gifven af eller genom staten, bär sålunda framhållits,
att staten borde äga all den rätt i förhållande till sina medlemmar, som
statsändamålet fordrade, samt att då detta ostridigt påkallade offer af
människolif för statens värnande mot'' yttre fiender, borde så kunna vara
förhållandet äfven för afvärjande af angrepp mot den inre rättsordningen.
Hvad statsändamålet i hvarje fall fordrar måste naturligtvis ställas i
strängt beroende af bestående förhållanden. Likasom hvarje annan straffart
bör vara uttryck för ett folks och ett lands behof af olika medel att
bekämpa orätten och värna mot förbrytelser, måste detta i särskild grad
gälla de strängaste straffen och dödsstraffet. Föreligger ej ett sådant behof,
kan ej heller, synes det utskottet, ett så starkt ingrepp mot den enskilde
brottslige, som tagandet af hans lif innebär, från rättsordningens
synpunkt försvaras.

Dödsstraffets särställning såsom straff är i ögonen fallande. Intet
straff kan kraftigare mana till respekt och eftertanke. Samtidigt som
dödsstraffet säkert undanröjer ett återfall i brott, innebär det sålunda
också ett starkt afhållande moment för begående af lagöfverträdelser.

Såsom ett sista medel att uppehålla rättens och statens auktoritet är

Lagutskottets Utlåtande N:<> 11.

dödsstraffet enligt utskottets förmenande fortfarande i vårt land behöflig!.
Såsom sådant torde äfven dess befintlighet i vår rätt uppbäras af ett allmänt
medvetande, som understundom äfven kan påkalla dess tillämpande.

I ett och annat fåll torde dödsstraffet också kunna få karaktären af ett
utöfvande af en samhällets nödvärnsrätt mot fortsatta farliga förbrytelser,
något hvarpå exempel i vårt land äfven i senare tid förekommit.

Beträffande den af motionären äfven framhållna omständigheten, att
dödsstraffet saknar den för öfriga straffarter väsentliga egenskapen att
utgöra ett medel till den brottsliges, uppfostrande och upprättande, kan
utskottet emot de nu anförda skälen för dödsstraffets bibehållande icke
finna denna omständighet af afgörande betydelse. Äfven om man utgår
från att med afseende å de brottsliga viljor, på hvilka utskottet här syftar,
någon uppfostran, som kan återbörda den brottslige åt samhället,
verkligen är möjlig, torde likväl statens plikt i sådant afseende icke
gå längre, än som är förenligt med statens straffande verksamhet
öfver hufvud och med det för statsändamålet eu gång nödvändigbefunna
straffet.

Hvad slutligen beträffar eu äfven i modern tid icke utan fog framställd
invändning mot dödsstraffet, nämligen att, om detsamma drabbar
eu oskyldig, all upprättelse är omöjlig, kan denna invändning för vårt
lands vidkommande icke tillmätas någon betydelse, detta beroende på de
särskilda garantier, som den svenska rätten uppställer vid fråga om dödsstraffets
tillämpande. I detta afseende må erinras, att dödsstraffet hos oss,
i motsats mot hvad som är förhållandet i främmande strafflagar, aldrig
stadgas absolut, utan alltid alternativt med annat straff. Dom, hvarigenom
underrätt dömt till döden, skall underställas hofrätt och hofrätts dom
Kung!. Maj:t i högsta domstolen. Uppstår tvifvel om den tilltalades sinnesbeskaffenhet,
har domstolen att inhämta sakkunnigs utlåtande därom,
något som, på sätt utskottet i annat denna dag afgifvet utlåtande hemställt,
vid fråga om dödsstraff synts utskottet alltid böra äga rum, äfven
om särskild anledning därtill icke yppats i målet. Hos oss gällande bevisregler
innebära därjämte en garanti mot den oskyldiges fällande, som
utlandets juryväsen i regel icke erbjuder. Slutligen har Konungen rätt
att i statsrådet på ansökan göra nåd.

De senaste årtiondenas rättsstatistik för vårt land gifver vid handen,
att de gröfsta brotten alltjämt är o i aftagande. Under de senaste tio åren
har här i landet ådömdt dödsstraff endast i tre fall gått i verkställighet.

fi

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

Det är sålunda anledning hoppas, att dödsstraffets användning hos oss
skall kunna alltmer inskränkas.»

På grund af hvad sålunda anfördes hemställde lagutskottet, att motionen
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Hvad 1908 års lagutskott sålunda anfört har utskottet ej funnit anledning
frångå.

Utskottet får alltså hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 22 februari 1909.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

7

Reservation

af herrar Lindhagen, Ersson, Jansson i Edsbäcken, grefve Hamilton och
Pettersson från Södertelje, Indika ansett, att utskottet bort hemställa om
bifall till det i förevarande motion framställda yrkande.

Till stöd härför har herr Lindhagen, med hvilken herrar Ersson och
Jansson instämt, anfört följande:

«Frågan om dödsstraffets afskaffande är säkerligen ett sådant spörsmål,
som man ej kan göra sig af med på annat sätt än genom dess slutgiltiga
lösning. Det kommer städse tillbaka trots nedärfda straffrättsliga
föreställningars fortlefvande makt .och trots nya snart åter bortdöende
läror om nyttan såsom ensam lag äfven för samhällets makt öfver individernas
lif eller död såväl på detta som till och med på andra områden.
Dödsstraffet är nämligen, man må säga hvad man vill, äfven något annat
och mera än straff. Inför tagandet af en människas lif skall människoanden
alltid ställa sig på ett särskilt sätt tveksam och dröjande.

Motionärerna ha närmare utvecklat några af de grunder, som åberopas
för dödsstraffets upphäfvande. Ett ytterligare ingående på denna
utdebatterade sak kan här icke ifrågakomma. Såsom M. F. Nyström år
1901 yttrade i sin på klar och medryckande bevisföring byggda motion,
skulle anförandet af alla de skäl, som tala för dödsstraffets afskaffande,
vara desamma som att bemöta och vederlägga alla de invändningar, som
under den mer än hundraåriga striden om dödsstraffet förts i alla kulturstater.
Då denna strid knappast lämnat något spår efter sig i lagutskottets
förevarande betänkande, kan det emellertid vara skäl något när -

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

mare framhålla, hurusom den däremot satt djupa märken i vår lagstiftning
och vår rättskipning.

År 1779 utgafs en författning om dödsstraffets afskaffande i vissa
fall och man fortgick sedan på den vägen genom flera författningar under
1830-, 1840- och 1850-talen. Verkan häraf var påfallande. På 1750-talet
afrättades i medeltal årligen 47 personer, på 1830-talet i medeltal 17 och
under 1840- och 50-talen i medeltal 7 personer årligen.

De sistnämnda författningarna tillkomma under förarbetena till 1864 års
strafflag. Under dessa förarbeten uttalade man redan tidigt äfven sina tvifvelsmål
om nödvändigheten af dödsstraffets bibehållande på samma gång man
i allmänhet var på det klara med, »att detta straff ej kunde inför förnuftets
och rättvisans domstol försvaras». Men för den gången stannade
man vid att dels väsentligen begränsa antalet brott, för hvilka dödsstraff
kunde ifrågakomma, och dels i dessa fall utsätta det såsom allenast ett
alternativt straff jämte lifstids straffarbete. Härigenom ansågs emellertid,
såsom justitieministern yttrade under öfverläggningarna inom ridderskapet
och adeln, »att ett stort steg vore taget till dödsstraffets afskaffande».

Det blef därefter benådningsrätten förbehållet att söka uppfostra den
allmänna meningen till att en gång kunna taga detta steg fullt ut.

I öfverensstämmelse härmed hafva också under åren 1865—1899 af
109 dödsdömde endast 11 blifvit afrättade. Af särskild betydelse har
här varit, om afgifna nådeansökningar blifvit inom högsta domstolen tillstyrkta
eller icke. Af dessa elfva dödsdömde afrättades år 1866 Johan
Magnus Johansson Borg och Petter Hedin. Högsta domstolen hade afstyra
benådning med undantag af tre ledamöter, som tillstyrkte nåd.
Detta anmärkningsvärda förhållande, att Borg och Hedin afrättades, oaktadt
tre ledamöter i domstolen tillstyrkt nåd, berodde möjligen därpå, att
på den tiden de högre juristerna voro lifliga anhängare af dödsstraffets
afskaffande och därför åtminstone åtskilliga af dem alltid principielt reserverade
sig mot dess tillämpning. Sedan blir dock ställningen en annan.
Västa fall inträffade 1872, då Carl Otto Andersson afrättades; alla ledamöterna
af högsta domstolen afstyrkte nåd utom justitierådet Olivecrona.
År 1876 afrättades Gustaf Adolf Eriksson Hjert och Conrad Pettersson
lektor; endast justitierådet Olivecrona tillstyrkte nåd. Så var ock förhållandet
1879, då Anders Larsson afrättades. År 1882 afrättades Carl
Andersson Sköld och Johan Österman; alla ledamöter af högsta domstolen
afstyrkte nåd utom justitieråden Carleson och Olivecrona. År 1887 af -

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

9

rättades Nils Petter Pettersson Ilagström; alla afstyrkte nåd utom justitierådet
Olivecrona. År 1890 afrättades Anna Månsdotter i Yngsjö; högsta
domstolen afstyrkte enhälligt nåd. År 1893 afrättades Per Johan Pettersson
från Mossbo; alla afstyrkte nåd utom justitierådet Carlson. Om man
nu bland de justitieråd, som från och med 1872 yttrat sig om ofvannämnda
afslagna nådansökningar, bortser från justitierådet Olivecrona, om
hvilken man vet, att han af princip alltid reserverade sig mot dödsstraffets
tillämpning, finner man, att högsta domstolen i alla dessa fall enhälligt
eller så godt som enhälligt afstyrkt nåd.

Så kom år 1900, då af fyra dödsdömda icke mindre än tre afrättades,
nämligen Theodor Julius Sallroth, Lars Nilsson från Borup och Johan
Filip Nordlund. Den sistnämnde, hvilken å en ångbåt föröfvat fem mord
jämte åtskilliga mordförsök, sökte ej nåd. För Sallroth, som var tjugu år
gammal, tillstyrkte högsta domstolen enhälligt nåd med hänsyn till hans
ungdom. Lars Nilssons nådeansökan afstyrktes af fyra ledamöter i domstolen
men tillstyrktes af tre, bland hvilka en äfven frikänt honom från
dödsstraff. Dessa tre ledamöter åberopade, att enligt medicinska auktoriteters
utlåtande Nilsson måste antagas hafva lidit af nervsjukdom, antagligen
epilepsi, hvilken finge anses hafva utöfvat ett menligt inflytande
å hans sinnesbeskaffenhet. De Nordlundska morden inträffade natten till
den 17 maj, och den 25 maj afslogos Sallroths och Nilssons nådeansökningar,
hvarefter båda under sommarens lopp afrättades; dock måste afrättningen
af Nilsson upprepade gånger uppskjutas på grund af hans
sinnesbeskaffenhet. Den ofvan framhållna uppfattningen hos 1864 års
lagstiftare att dödsstraffet bör, om ock blott småningom afskaffas, bygger
ingalunda på den orimliga förutsättningen, att någon särdeles svår förbrytelse
ej vidare skall inträffa. Eu upplyst allmän mening får följaktligen
ej förlora sinnesnärvaron och släppa alla sina grundsatser därför att det
inträffar något enastående undantagsfall såsom Nordlunds ännu oförklarade
förbrytelse. Det ligger i öppen dag, att det var endast under intryck af
den afrättningsstämning, hvilken uppstod omedelbart efter Nordlunds dåd,
som statsmakten oöfverlagdt afvek från förut tillämpade principer och
trodde sig böra kräfva en förvildad tjuguårig ynglings och en tilläfventyrs
mindre tillräknelig epileptikers blod. M. F. Nyströms motion tjänade därför
på sin tid äfven såsom en hälsosam påminnelse om, att man borde slå
vakt om den rättsordning, vi ditintills tillkämpat oss.

Bih. till Bilcsd. Prot. 1909. 7 Sami. 10 Haft.

2

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

Efter år 1900 har också utvecklingen återfallit i den normala gången.
Från och med år 1901 äro nämligen fällda inalles 6 dödsdomar men i
följd af skedd benådning har ingen af dessa gått i verkställighet, frånsedt
en, om hvilken afgörande ännu ej träifats.

Utskottet synes nu vilja såsom ett väsentligt skäl för dödsstraffets bibehållande
framhålla dess betydelse att kunna värna samhället mot grofva
brott. Klart är också, att, ifall obestridligen genom dödsstraffets tillämpande
förekommes en mängd svåra förbrytelser, hvilka i motsatt fall
skulle kommit till stånd, man kanske måste finna sig i bibehållandet af
en dylik barbarism. Vår egen ofvan omnämnda erfarenhet bestyrker dock
icke utskottets uppfattning. Redan det att i lagen behålla ett straff, som
väl skall utdömas, men sedan nästan aldrig tillämpas, är lindrigast sagdt
en oegentlighet. Men detta innebär därtill ett erkännande, att nämnda
straff icke beböfves för det antydda syftet.

Detta är också erfarenheten från de länder, där dödsstraffet sedan
länge varit afskaffadt, såsom Italien, Holland, Rumänien, Portugal samt
åtskilliga Schweiziska kantoner och Amerikanska stater, äfvensom från
stater, där dödsstraffet ehuru kvarstående i lagen lärer afskaffats i tillämpningen,
såsom Belgien, Danmark och Finland.

Den år 1902 antagna nya norska strafflagen upptager icke heller
dödsstraffet. I motiven till lagen, författade af den bekante rättslärde
riksadvokaten B. Getz, konstateras efter en saklig utredning, att det
kan betraktas »som en af alla sakkunniga allmänt erkänd sanning«, att
man efter de erfarenheter, som i olika länder gjorts på detta område,
icke beköfver frukta, att dödsstraffets afskaffande skall blifva till skada
för rättssäkerheten. Samma erfarenhet, säges det vidare, har man haft
äfven i Korge, där då på lång tid dödsstraffet ej tillämpats. Utredningen
afslutas med den förklaringen, att »en lag, som nu formligen utstryker
dödsstraffet, inför i verkligheten intet nytt utan sanktionerar allenast den
redan länge faktiskt bestående rättsordningen och bildar den naturliga
afslutningen på ett profvande, hvars gynnsamma utfall, såvidt man kan
döma af statistiska data, synes icke kunna bestridas«.

Det är i själfva verket ingenting annat, som skulle inträffa äfven
hos oss, ifall man biföll motionärens förslag och därmed afslutade det
»steg till dödsstraffets afskaffande*, som man sade sig hafva inslagit på
med antagande af vår nu gällande strafflag. Man kan säga, att det är
de små europeiska staterna som gått i spetsen för dödsstraffets definitiva

Lagutskottets inlåtande N:o It.

11

afskaffande1. Genom ett bifall till motionen skalle den toga ärofulla undantagsställning,
som Sverige därutinnan ännu intager, omsider upphöra.

Herr Widén har begärt få här antecknadt, att han icke deltagit i
behandlingen af detta ärende inom utskottet.