Lagutskottets Utlåtande N:o 11

Utlåtande 1906:LU11

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

5

N:o 11-

Ank till Riksd. kansli den 15 februari 1006, kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Iiungl.

Maj:t angående förslag till bestämmelser om rätt att fullfölja
talan mot kyrkoråds och skolråds beslut.

Till behandling af lagutskottet har hänvisats en inom Andra Kammaren
af herrar J. Andersson i Öhrstorp och N. Nilsson i Skärhus väckt
motion, n:o 21, af följande lydelse:

»Under åberopande af den motivering, som uti motionen n:o 170 vid
sista lagtima riksdag anfördes, samt med hänvisning till den af herrar
Lindhagen och Segerdahl vid lagutskottets öfver nämnda motion gifna utlåtande
n:o 14 fogade reservationen, tillåta vi oss vördsamt hemställa, att
Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kung!.
Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till erforderliga
bestämmelser om rätt att fullfölja talan mot kyrkoråds och skolråds beslut».

Den i motionen åberopade motivering uti motionen n:o 170 vid nästlidne
lagtima riksdag är af följande lydelse:

»Uti Kungl. Maj:ts nådiga förordning om kyrkostämma samt kyrkoråd
och skolråd, af den 21 mars 1862, afdelning IV om underställning
och besvär bestämmes det i § 41 om besvärstid och forum för klagomål
öfver kyrkostämmas beslut. Uti samma förordning afdelning II om kyrkoråd
och skolråd saknas hvarje bestämmelse om såväl besvärstid som om
forum för klagomål öfver kyrkoråds och skolråds beslut. I förordningens
§22 —jämförd med 28 och 29 §§ — angifves, Indika kyrkorådets och skolrådets
åligganden äro. Dessa åligganden äro till stor del, ja, till största
delen, af sådan art, att de icke föranleda till någon behandling af kyrko -

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

stämma, och kyrkorådets och skolrådets beslut kräfva i så många fall icke
någon sanktion af kyrkostämman. Kyrkorådets och skolrådets beslut, särskildt
beträffande frågor gällande det religiösa lifvet eller folkundervisningen,
äro af den beskaffenhet, att de esomoftast innehålla bestämmelser,
hvilka utgöra ett utöfvande af myndighet öfver individen eller enskilda
församlingsmedlemmar. Vid detta förhållande kan icke undvikas, att understundom
församlingsmedlem finner sig missnöjd med kyrkorådets eller
skolrådets beslut och menar sig därigenom hafva kränkts i sin rätt, något,
som ingalunda är uteslutet från att kunna ske, då de nämnda råden äfven
utan uppsåt kunna göra sig skyldiga till Övergrepp eller åtminstone oförstånd
eller misstolkning af hvad som kan vara lag och rätt. Det synes
under sådana omständigheter vara af nöden, att det gifves tillfälle att anföra
laga besvär öfver kyrkoråds och skolråds beslut, och att således besvärstid
och angifvet forum för besvärens anförande genom lag äro bestämda.
Då sådana icke äro i förordningen omnämnda, synes i detta
stycke en bestämd brist vidlåda förordningen.

Att icke besvärstid och forum äro bestämda har ock den olägenheten,
att ovisshet uppstår om, när kyrkoråds och skolråds beslut äro
kraftvunna, så att de kunna verkställas, eller ock förutsätter det, att
de omedelbart med fattandet kunna sättas i verk. Att det senare i många
fall är nödvändigt, måste medgifvas. Möjligt är ock, att lagstiftaren just
på grund häraf med fullt uppsåt icke stadgat om besvärstid eller forum
för klagomål öfver de nämnda rådens beslut. Icke heller är det omöjligt,
att lagstiftaren varit af den mening, att klagomål däröfver kunna utan
någon bestämmelse i förordningen om kyrkostämma etc. anföras hos vederbörande
domkapitel i form af anmälan, då det torde åligga domkapitlet
att pastoralt handlägga saken, ett tillvägagångssätt, som onekligen lämpar
sig bäst beträffande flera af de åtgärder, hvilka kunna vidtagas af kyrkoråd
och skolråd, särskild! rörande de ofvan nämnda frågorna angående
det religiösa lifvet och folkundervisningen.

Det kan emellertid icke bestridas, att i förekommande fall detta icke
är tillräckligt betryggande för individen, som möjligen utsattes för att af
kyrkoråd eller skolråd blifva helt suveränt behandlad, visserligen inom
någorlunda trånga gränser, utstakade af andra lagbestämmelser än de, som
innehållas i kyrkostämmoförordningen, men ändå utan tillfälle att undgå
eu kyrkoråds- eller skolråd såtgärd, som till äfventyrs varit oberättigad, endast
ägande tillfälle att efteråt däröfver beklaga sig, men utan att bekomma
någon egentlig upprättelse, då kyrkoråd eller skolråd måste antagas
hafva handlat efter bästa förstånd och enligt sin uppfattning lagligt.

Att det verkligen förefinnes en brist af antydda arten i kyrkostämmo -

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

förordningen torde ock framgå af det sakförhållandet, att, då klagomål
öfver kyrkorådsbeslut blifvit hos vederbörande domkapitel anförda och
detta resolverat, att, enär förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd
och skolråd den 21 mars 1862 icke gåfve vid handen, att besvär skulle
kunna öfver beslut af kyrkoråd anföras, domkapitlet fann sig förhindradt
att besvären med däri framställ dt yrkande till pröfning upptaga (Lunds
domkapitels resolution den 4 januari 1899), men klaganden häröfver hos
Kungl. Maj:t besvärat sig, Kungl. Maj:t afgjort detta besvär så, att, som
domkapitlet uti den af domkapitlet anförda omständigheten icke ägt anledning
att på sätt som skett undandraga sig pröfning af de hos domkapitlet
anförda besvären, Kungl. Maj:t fann skäligt att med upphäfvande
af domkapitlets resolution visa målet åter till domkapitlet, som bär att
detsamma på anmälan ånyo företaga och härmed vidare lagligen förfara
(Kung!. Maj:ts utslag den 23 mars 1899).

Härmed uppstår af sig själf den frågan: hvad är i detta stycke lagenligt?
eller: är det måhända en oskrifven lag, som skall följas?

A andra sidan föreligga många exempel på, att domkapitel icke ansett
sig förhindradt att till pröfning upptaga besvär i fråga, ehuru kyrkostämmoförordningen
icke ger vid handen, att besvär öfver beslut af kyrkoråd
eller skolråd kunna anföras.

Det anförda torde visa, att en brist, sådan jag påpekat, i kyrkostämmoförordningen
förefinnes, af den beskaffenhet, att den är lika menlig för
kyrkoråd och skolråd, hvilkas myndighet däraf lider, som för församlingsmedlem,
hvilken eventuellt kan hafva skälig anledning att anföra besvär.
Som det nu är, kan å ena sidan kyrkoråd och skolråd helt och hållet förlamas
i sin verksamhet, då de nogsamt inse, att till deras åligganden höra
sådana saker, som de nödgas akta sig för att taga någon allvarlig vård
om, väl vetande, att, om saken skall endast juridiskt och ej pastoralt bedömas
eller dömas, de i de allra flesta fall draga det kortaste strået; å
andra sidan kan församlingsmedlem, med hvilken kyrkoråd och skolråd
såsom myndigheter hafva att förfara, utsättas för en behandling, som borde
kunna vara förebyggd, om det stode till att i besvärsväg få afgjordt, huruvida
kyrkoråd och skolråd i det speciella fallet handla rätt och fullt motivera
dt.

Möjligt är dock, att vid eventuellt bestämmande af forum och besvärstid
för klagan öfver kyrkoråds och skolråds beslut det borde preciseras,
i hvilka fall besvär må anföras, under det att samma råds beslut
i vissa mål icke böra kunna blifva föremål för besvär i juridisk mening,
då missnöje däröfver lämpligare än genom besvär anföres medelst anmälan

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

hos domkapitlet, livilket helt visst på pastoral väg äger tillfälle att rätta
det till äfventyra felade.

Samma brist, som jag påvisat vidlåda allmänna förordningen om
kyrkostämma etc., vidlåder ock förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd
och skolråd i Stockholm.»

Med stöd af hvad motionären vid 1905 års lagtima riksdag sålunda
anfört hemställde han, att Riksdagen måtte besluta att till Kung!. Maj:t
aflåta underdånig skrifvelse med begäran, det måtte täckas Kung!. Maj:t
vidtaga sådan åtgärd, att det i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd
och skolråd bestämdes om forum och besvärstid för klagomål öfver
kyrkoråds och skolråds beslut samt i Indika fall besvär finge öfver sådana
beslut anföras.

Lagutskottet, dit motionen för behandling öfverlämnats, hemställde på
anförda skäl, att densamma icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Men utskottets utlåtande åtföljdes af reservation, hvari herrar
Lindhagen och Segerdahl med bemötande af de skäl, utskottet åberopat
och på grund af hvad i öfrigt anfördes, hemställde, att Riksdagen ville
i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till erforderliga bestämmelser om rätt
att fullfölja talan mot kyrkoråds och skolråds beslut; och blef denna
reservation af Andra Kammaren bifallen, hvaremot Första Kammaren
godkände utskottets hemställan.

1862 års kommunallagstiftning har åt kyrkoråd och skolråd inrymt
befogenhet att i vissa fall själfständigt besluta. Det tillkommer sålunda
kyrkorådet att i afseende å hvad till religionens och sedernas vård hör
vaka öfver efterlefnaden af därom gällande författningar, att upptaga
frågor om oordning och oskick vid samt försummelse af gudstjänsten, om
uteblifvande från läsförhör, om oenighet i äktenskap, om olydnad mot
föräldrar samt om vårdslösad barnauppfostran, att vaka däröfver, att spridande
af vilsefarande läror må, såvidt möjligt är, förhindras, samt att vårda
kyrkans angelägenheter. I frågor, som röra religionens och sedernas helgd,
må kyrkorådet ej annorledes än genom allvarliga föreställningar och varningar
söka förmå den felande till bättring. Låter han sig emellertid härigenom
icke rättas, då äger kyrkorådet att efter sakens beskaffenhet vidtaga
den ytterligare åtgärd, som med lag och författningar öfverensstäm -

9

Lagutskottets Utlåtande N:o ll.

mer. Kallas någon att inställa sig inför kyrkorådet, kan kyrkorådet genom
viten tillhålla honom att åtlyda kallelsen, och är han slutligen vid hämtnings
äfventyr skyldig densamma efterkomma. Genom förordningen angående
särskilda sammankomster för andaktsöfning den 11 december
1868. har vidare kyrkorådet erhållit befogenhet att under angifven förutsättning
upplösa sådan sammankomst samt att, därest någon, som ej är
präst eller enligt kyrkolagen berättigad att offentligen predika, vid sammankomst
uppträdt med föredrag, som ansetts leda till söndring i kyrkligt
hänseende eller förakt för den allmänna gudstjänsten eller eljest till
undergräfvande af religionens helgd, förbjuda honom att i berörda egenskap
inom församligen vidare uppträda. Enligt stadgan angående folkundervisningen
i riket den 10 december 1897 äger skolrådet befogenhet,
som under vissa förutsättningar sträcker sig därhän att skilja barn från
föräldrar.

Den beslutanderätt i enskildes förhållanden, som tillagts kyrko- och
skolråd, är således i vissa fall af ganska ingripande art.

Gällande kommunallagstiftning innehåller emellertid icke några bestämmelser
om forum och besvärstid för klagomål öfver kyrkoråds och skolråds
beslut. Da såväl 1817 som 1843 års kommunalförfattningar meddela
sådana stadganden rörande klagomål öfver beslut af kyrkoråd — skolrådet
infördes först genom 1862 års lagstiftning — lärer särskild anledning
hafva förelegat, hvarför de nya kommunallagarna icke upptogo bestämmelser
härutinnan. Hvad skolråden beträffar, framgår af förarbetena till
lagstiftningen, att man genom den i 30 § kyrkostämmoförordningen meddelade
anvisningen för dessa att vid sin förvaltning ställa sig till efterrättelse
de angående folkundervisning gifna stadgar velat hålla den besvärsrätt
öppen, som mot skolrådens beslut kunde ifrågakomma. Angående
åter kyrkorådet, torde orsaken till äfventyra hafva varit den, att dess
dömande befogenhet betydligt inskränktes genom den nya lagstiftningen.

Önskvärdheten af besvärsförfarande med afseende å kyrkoråds och
skolråds beslut har emellertid än mera framträdt därigenom, att i de specialförfattningar,
där kyrkoråd och skolråd inrymts beslutanderätt, föreskrift
om rätt till besvär endast i några få fall meddelats. Saknaden af bestämmelser
härutinnan måste enligt utskottets förmenande betraktas såsom
eu brist i lagstiftningen, så mycket mera kännbar, som, enligt hvad ofvan
är. anfördt, ° dessa myndigheters beslut ofta på det närmaste beröra enskildes
.förhallanden. Detta medgafs ock af 1905 års lagutskott, som hade
att afgifva yttrande öfver enahanda motion som den förevarande, ehuru
utskottet icke ansåg sig böra hemställa om någon åtgärd i ämnet.

Denna brist i lagstiftningen har icke kunnat undgå att medföra ett

Bill. till Riksd. Frot. 190(1. 7 Sami. 10 Höft. 2

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

ovisshetstillstånd, som för den enskilde kan vara af betänklig innebörd.
Han förledes stundom anföra besvär, där rätten därtill blir honom
förvägrad, under det han i andra fall anser sig förhindrad att klaga, men
där kanske en klagan skulle upptagits till pröfning.

En annan olägenhet af här anmärkta förhållande förorsakas därigenom,
att under nuvarande omständigheter kyrkoråds och skolråds beslut icke
kan anses hafva vid någon viss tidpunkt vunnit laga kraft. Det har därför
ock, såsom utskottet inhämtat, vid ett tillfälle inträffat, att 8 år efter
ett beslut af sådan myndighet klagan öfver'' beslutet anfördes och upptogs
till pröfning, något, som, därest besvären ledt till ändring, skulle vållat
den kommun, saken berörde, betydliga oväntade utgifter.

Om föreskrifter angående besvärsrätt i antydda hänseendet skola
komma till stånd, bör därvid ihågkomnias, att ingalunda alla af kyrkoråd
eller skolråd vidtagna åtgärder och beslut äro af beskaffenhet att böra få
öfverklagas. Ifrågavarande myndigheters verksamhet är nämligen äfven
af rent förberedande och verkställande art, och i sådana fall lärer besvär
i allmänhet icke böra få anföras. Det torde ock vid en blifvande lagstiftning
i ämnet böra tagas i öfvervägande, huruvida icke i vissa fall, där
besvärsrätt medgifves, bestämmelse bör meddelas därom, att beslutet, trots
anförda besvär, får gå i verkställighet.

Med stöd af hvad utskottet sålunda anfört, hemställer utskottet,

att Riksdagen, med bifall till förevarande motion,
ville i skrifvelse till Kung! Maj:t anhålla, det täcktes
Kungi. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till erforderliga bestämmelser om rätt att fullfölja
talan mot kyrkoråds och skolråds beslut.

Stockholm den 15 februari 1906.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖCRONA.

Herrar Andersson och Cederberg hafva begärt få antecknadt, att de
icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Stockholm, Ivar Hceggströms Boktryckeri A. B., 1906.