Lagutskottets Utlåtande N:o 11

Utlåtande 1905:LU11

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

1

N:o 11.

Ank. till Riksd. kansli den 16 februari 1905, kl. 3,3 0 e. m.

Utlåtande, i anledning af vackt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående ersättning för ketande hemdjur, som skadas genom
järnvägsdrift rn. m.

Lagutskottet har till förberedande behandling fått mottaga en af
herr P. Hörnsten i Andra Kammaren väckt motion, n:o 80, så lydande:

»I motion n:o 52 till förra årets Riksdag hemställde jag, att »Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kungl. Makt anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes
låta utreda behofvet af sådant stängsel utefter järnvägarna, att jämväl
smärre hemdjur, såsom får, ej må komma in på järnvägens område,
samt till Riksdagen inkomma med de förslag Kungl. Maj:t må af utredningen
finna föranledda.» För att ej behöfva upprepa motiven i såväl
motionen som utskottets afstyrkande af densamma, tillåter jag mig
hänvisa till Andra Kammarens tillfälliga utskotts (n:o 3) utlåtande n:o
26 (8 sand. 2 afd., 1904).

Som af utlåtandet framgår, har utskottet ställt sig tvekande inför
»ett lagstiftande på detta nya område», under förmenande, att detta
skulle »leda till vidtgående konsekvenser, hvilka svårligen nu kunna
fullt öfverskådas». Detta hvad stängselskyldigheten vidkommer. Däremot
synes utskottet ställt sig välvilligt nog till en »hemställan om
förtydligande af nu gällande lagbestämmelser angående ersättningsskyldigheten».

På grund af dessa i utlåtandet framkomna synpunkter tillåter jag
mig framhålla följande.

Bill. till Riksd. Prot. 1905. 7 Sand. 10 Höft. (N:is 11 och 12.)

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

I lagen om skydd mot yrkesfara, af 10 maj 1889, synes den principen
vara fastslagen, att icke blott ersättning för skada skall utgå, utan
jämväl skyddsanordningar till förebyggande af skada skola vidtagas, tydligen
lika mycket i syfte att förebygga själfva skadan som dess följd,
skadeståndsersättning en. Visserligen gäller denna princip människor, som
äro i fabriks- eller annan yrkesdrift anställda, och skulle sålunda kunna
anses för »ohållbar» att öfverföra till området för djurs skyddande för
skada af järnvägsdrift. Men i yttranden från åtskilliga af de myndigheter,
som haft att afge utlåtanden till den kungl. propositionen (n:o
23) sistlidne riksdag angående ersättning åt lappar för af järnvägsdriften
skadade renar, återfinnes dock tanken på att genom stängsel bereda
renar skydd mot öfverkörning, men att, därest detta skydd af naturhinder
eller andra orsaker ej förslår, ersättning för skada i alla fall
borde utgå.

Förenämnda kungl. proposition blef af fjolårets Riksdag antagen
som tillägg till § 6 i lagen angående ansvarighet för skada af järnvägsdrift.

Därmed har fastslagits principen om skadeersättning för af järnvägsdrift
skadade eller dödade betande djur. Men då stadgandet gäller
endast den nomadiserande lappbefolkningen, torde det vara tvifvel underkastad!,
om denna lagbestämmelse kan tillämpas för den öfriga delen
af landets betesrättsågande befolkning. Det är ock på grund af lapparnas
uråldriga betesrätt som berörda tilläggsstadgande tillkommit.

Den öfriga delen af Sveriges befolkning har dock lika »uråldrig»
betesrätt gentemot järnvägsanläggningarna, och inom. stora delar af
landet, synnerligast Norrland, bruka gräsätande hemdjur släppas lösa
på bete i såväl betesmark som åker och beteshagar. Där nu järnväg
genomlöper dylika, har det förut varit brukligt, att järnvägen hållit
stängsel af sådan beskaffenhet, att äfven får och getter utestängts.
Genom skrifvelse af den 1 december 1893 till bland andra bandirektören
i VI distriktet har kungl. järnvägsstyrelsen emellertid föreskrifvit,
att »det till banans och bangårdars inhängnande hittills använda fyrslaniga
stängslet skall, i den mån det behöfver omsättas, å de bansträckor,
där hinder ej möter med afseende å med jordägare träffadt
aftal, ersättas med treslanigt stängsel af 1,19 meters höjd.»

Att dylika anordningar medföra större risk för omförmälda smärre
betande hemdjurs inkommande på banan och häraf ökad fara för öfverkörning,
är ju själfklart. Då därtill kommer, att ersättningsanspråken
äro kostbara att anhängiggöra och fullfölja till högsta instans (som oftast
är nödvändigt, om öfver hufvud taget någon skadeersättning skall vinnas),

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

3

och det därvid visat sig, att ersättnings tilldömande mest berott på, om
järnvägspersonalen brustit i någon sin reglementariska skyldighet, hvilket
i fråga om betande djurs skadande i de stundom milslånga skogarna
torde vara nära nog omöjligt leda i bindande bevis, så inses lätt, att,
om nu frågan om effektivt skyddande stängsel anses något svårlöst, frågan
om skadeståndsersättning i alla fall bör bli lika klargjord för de betesrättsägande
jordbrukarne, som den blifvit för den nomadiserande lappbefolkningen.

På grund af hvad sålunda anförts får jag vördsamt föreslå, att
Riksdagen ville besluta en skrifvelse till Kungl. Maj:t med anhållan,
det Kungl. Maj:t täcktes låta utreda och för Riksdagen framlägga de
lagförslag, som i motionens syfte kunna anses af behofvet påkallade».

Syftet med förevarande motion synes vara att bereda ägare till
hemdjur, som inkomma å järnvägs område och däri följd af järnvägens
drift dödas eller skadas, ersättning för denna skada i större utsträckning
än med nu gällande lagbestämmelser kan ifrågakomma. Enligt lagarna
den 12 mars 1886 och den 22 juni 1904 åligger det järnvägs innehafvare
att ersätta dylik skada i regel endast i det fall, att vållande till
skadan ligger järnvägens förvaltning eller betjäning till last. Undantag
härifrån göres emellertid för skada å ren, tillhörig den, som har rätt
till renbete enligt lagen om de svenska lapparnes rätt till renbete i
Sverige. Sker skada å dylik ren å trakt, där lapparne vid tiden för
skadans timande ägde uppehålla sig med sina renar, är, ändå att icke
järnvägens förvaltning eller betjäning vållat skadan, järnvägens innehafvare
skyldig gälda skadestånd, där ej den, hvilken vård om renen
ålegat, uppsåtligen eller genom grof vårdslöshet varit till skadan vållande.
Denna bestämmelse, som tillkommit genom lag den 8 juli 1904, har
motionären ansett böra utsträckas att i tillämpliga delar gälla jämväl
för den öfriga delen af landets betesrättsägande befolkning. En sådan
utsträckning af den järnvägsinnehafvare åliggande skadeståndsskyldigheten
kan utskottet för sin del ej förorda. De skäl, som varit bestämmande
för att i afseende å ansvaret för den skada, som inom de åt
lapparna upplåtna områden i följd af järnvägsdrift tillfogas lapparnes
renar, tillämpa särskilda skadeståndsregler, förefinnas icke i fråga om

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

den bofasta befolkningen. Sålunda torde den säregna svårighet, som
visat sig vara förenad med renarnes vård, och omöjligheten för lapparne,
hvilkas så godt som enda inkomstkälla utgöres af renarne, att under
alla förhållanden hafva renhjordarne så i sin hand, att ej enstaka djur
inkomma på järnvägens område, ej äga någon motsvarighet i fråga om
den bofasta befolkningens handhafvande af sin boskap, hvartill kommer,
att järnvägen inom de åt lapparne upplåtna områden på stora sträckor
saknar allt stängsel.

Någon i lag uttryckligen bestämd skyldighet för järnvägsinnehafvare
att hålla järnvägen inhägnad finnes för närvarande icke, men
äro i regel administrativa föreskrifter i detta hänseende meddelade så
väl i fråga om statens järnvägar som i gällande koncessioner för de
enskilda järnvägarne; och då järnvägs innehafvare af staten fått sig sådan
hägnadsskyldighet ålagd eller eljest särskildt åtagit sig dylik skyldighet,
hvilket vid förvärfvande af den för järnvägens behof nödiga marken
icke sällan lärer förekomma, torde ifrågavarande hägnadsskyldighet, så
framt icke annat blifvit yttryckligen bestämdt, få anses innebära, att
hägnaden omkring järnvägen skall vara af laggill beskaffenhet eller
sådan, att den hindrar annans större hemdjur, som ej är okynnigt eller
vildt, att inkomma på järnvägen. Flere rättsfall finnas också, som visa,
att, när kreatur, såsom oxar och kor, inkommit på järnvägs område och
där öfverkörts, järnvägens innehafvare af Kungl. Maj:t dömts att ersätta
skadan, då ålagd eller åtagen skyldighet att hålla järnvägen inhägnad
förefunnits och det befintliga stängslet ej varit i det skick, att det
kunnat freda mot kreaturens inträngande på järnvägen.

Då från statens sida en viss hägnadsskyldighet ålägges järnvägsinnehafvare,
får väl denna skyldighet antagas hafva järnvägstrafikens
egen säkerhet till sitt närmaste mål, men det torde möjligen kunna
ifrågasättas, om icke staten vid fastställandet af berörda skyldighet
borde mera, än som nu sker, taga hänsyn till nyttan och behofvet af
stängsel utmed järnväg äfven för dem, som bo i järnvägens närhet,
särskildt med hänsyn till förekommande af skada å betande hemdjur,
som kunna inkomma på järnvägens område. Till någon ingående pröfning
af denna fråga synes emellertid nu förevarande motion icke böra föranleda.
Några skäl åter, som tala för att under nuvarande förhållanden,
då, såsom nämnts, någon i lag bestämd hägnadsskyldighet för järnvägs
innehafvare ej förefinnes, utsträcka den järnvägs innehafvare i ofvanberörda
hänseende åliggande ersättningsskyldigheten, hafva ej af motionären
anförts och synas ej heller utskottet föreligga.

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

5

Utskottet får alltså hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon Riks
dagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 16 februari 1905.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Herr Lindhagen har begärt få antecknadt, att han icke deltagit
ärendets behandling inom utskottet.