Lagutskottets Utlåtande N:o 11

Utlåtande 1900:LU11

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

1

]*:© 11.

Ank. till Riksd. kansli den 13 febr. 1900 kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af kongl.
förordningen angående arfsrätt för oäkta barn den 14
april 1866.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 110, hvilken blifvit
till lagutskottet hänvisad, anför herr Staaff:

»Den svenska lagstiftningen om arfsrätt för oäkta barn återfinnes i 8
kapitlet 7 § ärfdabalken jemte kongl. förordningen den 14 april 1866.
Det förra lagrummet stadgar, att barn aflade i lönskaläge utan äktenskapslofven
eller i hordom eller i förbudna leder ej må taga annat arf än efter
egna barn och bröstarfvingar. Kongl. förordningen af 1866 ändrar detta
så till vida, att oäkta barn, som ej är afladt under moderns äktenskap eller
i förbudna led, må taga arf, men detta

1) blott under den förutsättning, att modern låtit såsom sitt barn
anteckna det i kyrkoboken för den församling, i hvilken hon då var kyrkoskrifven; 2)

blott efter modern;

8) blott i den egendom, som ej utgör bröstarfvingars laglott.

Det oäkta barnets arfsrätt är sålunda i hög grad inskränkt. Äfven
om ett utom äktenskap födt barn lefvat hos sin moder, njutit kärleksfull
Bill. till Riksd. rrot. 1900. 7 Sami. 7 Höft. (N:o 11.) 1

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

vård och uppfostran af henne, äfven om hela verlden vet, att modern
aldrig förutsatt annat än att barnet skulle få ärfva hennes qvarlåtenskap,
kan efter moderns död en aflägsen slägting till henne uppträda och taga
arfvet framför det egna barnet blott derför, att modern ej låtit göra kyrkoboksanteckningen
eller att denna ej är på fullt tillfredsställande sätt gjord.
Ty det är att märka, att, enligt hvad prejudikatet och kongl. cirkuläret
den 5 juni 1885 gifva vid handen, anteckningen måste innefatta tydligt
bevis, att det är modern, som låtit anteckna barnet såsom sitt.

Men äfven om anteckningen är tillfredsställande gjord, och arfsrätt
sålunda existerar, sträcker sig denna ej till annat än modersarfvet. Andra
slägtingar ärfvas ej — icke ens syskon. Ett exempel ur min erfarenhet
må belysa, hvilka egendomliga följder detta kan hafva. Tvenne ålderstigna
systrar hade under en lång följd af år bott tillsammans. Den äldsta, som
var duglig och arbetsför, hade samlat en styfver för ålderdomen, det vill i
detta fall säga för bådas ålderdom, och ofta uttryckt sin glädje öfver att,
om hon doge först, hennes syster, som led af lungsjukdom och alls ej
kunde förtjena sitt uppehälle, ändock skulle hafva det nödvändigaste. Den
äldsta systern dog och efter hennes död upptäcktes, att den efterlefvande
var född ett par år efter sedan den gemensamma modern blifvit enka.
En aflägsen slägting, som aldrig varit personligen känd, uppträdde och tog
arfvet.

Och äfven den arfsrätt efter modern, som lagen medgifver, lider af
en väsentlig inskränkning, så snart äkta bröstarfvingar finnas, nemligen den,
att de först skola taga ena hälften af moderns qvarlåtenskap; blott i den
återstående hälften eger den oäkta födde del och lott.

De reformyrkanden, som fingo en temporär afslutning i 1866 års förordning,
gingo emellertid vida längre än denna. Och äfven efter denna
tid finner man åtskilliga framställningar i syfte att utvidga arfsrätten för
oäkta barn.

Så förekommo vid 1885 års riksdag ej mindre än fyra motioner:

en af herr P. Waldenström, som föreslog, att Riksdagen måtte för
sin del besluta sådan ändring af hvad som hittills genom ärfdabalken samt
kongl. förordningen den 14 april 1866 vore stadgadt om oäkta barns
arfsrätt, att sådan rätt måtte i hvarje fall tillerkännas oäkta barn lika med
barn af laggift säng;

en af herr Richard Gustafsson som föreslog, att de s. k. oäkta barnen
borde gifvas samma rätt som de äkta;

en af .herr J. Anderson i Tenhult, som föreslog, att Riksdagen ville

Lagutskottets Utlåtande N:o 11. 3

besluta, att kongl. förordningen af den 16 april 1866 angående oäkta barns
arfsrätt erhölle följande lydelse:

»Med ändring af hvad 8 kap. 7 § — — — — — förordnar, att
oäkta barn må lika med äkta barn taga arf efter sin moder»;

samt en af herr Oskar Erickson, som föreslog, att Riksdagen måtte för
sin del, med upphäfvande af kongl. förordningen den 14 april 1866 angående
arfsrätt för oäkta barn, antaga en så lydande förordning i ämnet:

»Med ändring af hvad 8 kap. 7 § ärfdabalken stadgar derom, att
barn, som äro aflade i lönskaläge utan äktenskapslofven eller i hordom eller
i förbudna leder, ej må taga annat arf än efter egna barn och bröstarfvingar,
förordnas, att oäkta barn jemväl må, derest det blifvit såsom moderns barn
antecknadt i kyrkoboken för den församling, i hvilken hon då var kyrkoskrifven,
taga arf efter sin moder lika med äkta barn.»

Lagutskottet, som afstyrkte samtliga dessa motioner, gjorde en hemställan,
att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes
anbefalla domkapitlen i riket samt Stockholms stads konsistorium och hofkonsistorium
att genom cirkulär hos vederbörande presterskap inskärpa angelägenheten
deraf, att den anteckning i kyrkobok, som enligt förordningen
den 14 april 1866 utgör förutsättning för oäkta barns afsrätt efter moder,
verkställes på sådant sätt, att den må innefatta bevis, att qvinnan låtit anteckna
barnet såsom sitt.

Denna hemställan bifölls af kamrarne och föranledde det ofvan antydda
kongl. cirkuläret den 5 juni 1885.

I Andra Kammaren bifölls utskottets hemställan först efter votering
med 113 röster mot 48, hvilka tillföllo en afgifven reservation, deri yrkades,
att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta
utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lag, som, med erkännande
af grundsatsen om oäkta barns arfsrätt efter fader och moder, innehölle de
ytterligare bestämmelser, som vid tillämpningen af denna grundsats kunde
anses af nöden.

Från debatten kan antecknas, att äfven motståndare till motionen yttrade
sympati för en utsträckt arfsrätt för oäkta barn efter moder och moders
fränder.

Vid riksdagen 1892 väckte herr J. Johnsson i Bollnäs motion,
gående ut på dels likställande af barn, aflade under moderns äktenskap
eller i förbudna led, med öfriga utan äktenskapslofven aflade barn, dels
upphäfvande af anteckning i kyrkoboken såsom vilkor för oäkta barns arfsrätt
och dels arfsrättens utsträckning till likhet med äkta barns efter moder.

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

Lagutskottet, som icke kunde godkänna motionen i dess helhet, hemstälde,
att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t ville låta
utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring af gällande
bestämmelser rörande oäkta barns arfsrätt, att oäkta barn, som icke är afladt
under moderns äktenskap eller i förbudna led, berättigas att lika med
äkta barn taga arf efter moder.

Detta utlåtande af slogs af Törsta Kammaren, men bifölls af den Andra
utan debatt.

Samme motionär, herr J. Johnsson, upprepade vid 1893 års riksdag
sitt förslag, nu i samma form, som lagutskottet gifvit sin hemställan.

Lagutskottet tillstyrkte äfven nu motionen i samma form som vid
föregående års riksdag.

Första Kammaren biföll icke utskottets förslag, utan antog en inom utskottet
afgifven reservation, som så till vida skilde sig från det förra, att
reservationen bibehöll vilkoret om kyrkoboksanteckningen såsom vilkor för
arfsrätten.

Andra Kammaren åter biföll jemväl denna gång utskottets hemställan.

Såsom sammanjemkning föreslog lagutskottet nu, att Andra Kammaren
måtte biträda Första Kammarens beslut i ärendet.

o

Åtta reservanter föreslogo en annan sammanjemkning, öfverensstämmande
med en vid utskottets första behandling afgifven reservation, hvilken
afsåg, att såsom vilkor för arfsrätten skulle upptagas kyrkoboksanteckning
eller annat bevisligt erkännande af moder.

Första Kammaren biföll utskottets sammanjemkningsförslag. Andra
Kammaren afslog detsamma.

Jemväl vid 1894 års riksdag upprepade herr Johnsson sin motion, fortfarande
i samma form, som 1892 års lagutskott gifvit framställningen.

Men 1894 års lagutskott vidhöll icke samma hemställan som de båda
föregående årens utskott, utan hemstälde om förslag till sådan ändring af
gällande bestämmelser, att oäkta barn, som icke är afladt under moderns
äktenskap eller i förbudna led, berättigas att, derest modern låtit såsom sitt
barn anteckna det i kyrkoboken för den församling, i hvilken hon då var
kyrkoskrifven, eller modern eljest bevisligen erkänt barnet såsom sitt, lika
med äkta barn taga arf efter moder.

Första Kammaren fann reformen för vidtutseende och fattade beslut
i enlighet med en inom utskottet afgifven reservation, deri alternativet
»eller modern eljest bevisligen erkänt barnet såsom sitt» strukits.

Då Andra Kammaren biföll utskottets hemställan, anmälde lagutskottet,

Lagutskottets Utlåtande N:o 11. 5

att besluten icke kunde sammanjemkas, utan att frågan således för den
riksdagen förefallit.

Kärnpunkten i motståndet mot rättvisa åt de oäkta barnen synes
vara att finna i den farhåga, som 1885 års lagutskott uttryckte så, att
»en utsträckt arfsrätt för oäkta barn skulle småningom kunna utplåna
skilnaden mellan den äkta och oäkta börden samt djunedelst och genom
mer eller mindre skandalösa paternitets- och maternitetsprocesser lossa
familjebanden».

Härvid måste jag öppet erkänna, att jag är så långt ifrån att anse
det vara ett ondt, att jag tvärt om anser det vara ett positivt godt, om
skilnaden mellan äkta och oäkta börd småningom skulle kunna utplånas.
Efter min uppfattning borde det nemligen vara en af de högsta uppgifter
för samhället att i möjligaste måtto söka förekomma och håfva allt oskyldigt
lidande. Och ingen kan väl påstå, att den oäkta föddes ställning af
förskjuten och tillbakasatt ej är ett oskyldigt lidande.

Om förhållandet vore sådant, att den sociala missaktningens stämpel
sattes, icke på barnet utan på föräldrarne, så skulle det vara möjligt
att åtminstone förstå, om också ingalunda obetingadt godkänna rädslan
för ett utplånande af skilnaden mellan äkta och oäkta börd. Icke som
om jag för min del skulle vilja vara med om att öfver hufvud medgifva
berättigandet af generella sociala brännmärken, hvilka alltid lida af det
felet, att de häfta vid den enskilde, oaktadt denne enskilde i det individuella
fallet kan vara alldeles tadelfri. Men den sedliga hänförelsen för
upprätthållandet af begreppet »oäkta» med allt det förklenande, som råhet
och obarmhertighet deri inlägga, vore, menar jag, åtminstone mera begriplig,
om epitetet af allmänna meningen och språkbruket tillädes en
fader, hvilken har barn utom äktenskapet, än då det fastklibbar vid det
alldeles oskyldiga barnet, och det kan tilläggas, att, om en sådan fader
nätt och jemt gifver sitt barn den nödtorftiga uppfostran, som svenska
lagen föreskrifver, då kunde man rent af önska, att, likasom barnet erhållit
det kuriösa epitetet »naturligt», fadern kunde få uppbära det motsvarande
— »onaturligt».

Men såsom saken nu gestaltar sig är det omöjligt att fatta annat,
än att den, hvilken pläderar mot utplånandet af skilnaden mellan äkta
och oäkta börd, dermed pläderar för den oskyldiges alldeles oförtjenta
lidande.

Icke heller kan jag erkänna, att vare sig utplånandet af skilnaden
mellan den äkta och oäkta börden eller paternitets- och maternitets -

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

processer böra kunna lossa familjebanden, så vidt uttrycket fattas i ädlare
mening.

Det kan ju icke nekas, att om ett barn erhåller ovilkorlig arfsrätt
efter sin egen moder, vare sig modern är gift eller ej, så komma derigenom
andra att erhålla mindre, än de eljest skolat få (detta, om modern
äfven efterlemnat äkta bröstarfvingar), eller att helt och hållet gå miste
om arf (detta, om modern blott har bak- eller sidoarf vingar). Men för
det första få väl icke familjebandens fasthet anses hvila uteslutande på
begäret efter det materiella goda; och för det andra — och detta är
lika vigtigt som ofta förbisedt — i samma mån som familjebanden skulle
kunna antagas lossna på ett håll, växa de ju i styrka på ett annat. De,
hvilkas argument jag anför och vederlägger, glömma alldeles, att man väl
kan ställa den oäkta födde utom familjen, men att man icke kan ställa
honom utom samhället. Till samhället hör han — antingen såsom hvete
eller ogräs. Betraktar man således familjebanden i likhet med 1885 års
lagutskott ur synpunkten af deras egenskap att vara de starkaste samhällsband,
så är det ju alldeles gifvet, att det försvagande af dessa band, som
kunde tänkas på det ena hållet, kommer att motsvaras af ett stärkande
på ett annat håll. Ja, man kan helt visst gå ett steg längre och säga:
försvagandet på det förra hållet kan ej bli på långt när så betydande som
stärkandet på det andra hållet. Detta derför att det helt naturligt måste
stärka samhället mera att uppflytta parian, hvilken är den fattigaste bland
samhällets medlemmar, än det kan försvagas genom att till parians förmån
de förut privilegierades företräden i någon grad inkräktas. Fullt rigtigt
torde man fatta saken först när man inser, att det befarade försvagandet
alls icke är något försvagande, i ty att rättvisans genomförande aldrig i längden
skadar, utan fastmera gagnar samhället, och att till och med i längden äfven
den privilegierade såsom samhällsnyttig faktor skall vinna på att icke längre
vara privilegierad.

Och att emot de oäkta barnens kraf på naturlig rättvisa ställa såsom
en berättigad hänsyn familj- eller slägtmedlemmarnes anspråk på frihet
från skandalösa processer synes mig visa en alldeles vilsekommen uppfattning
af samhällets förpligtelser att göra rätt mot alla. Ty man kan
omöjligen gifva ett tydligare uttryck åt principen: olikhet för lagen, än
då man vägrar den sämre lottade hans rätt för att icke vålla den bättre
lottade ett obehag.

Det är för närvarande icke min mening att föreslå ett stadgande,
som går längre i fråga om de oäkta barnens arfsrätt än till den punkt,

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

7

flit man i de öfriga nordiska länderna redan sedan länge hunnit, det vill
säga arfsrätt för oäkta födda efter moder och mödernefränder.

En vidare gående bestämmelse lärer sakna all utsigt till framgång,
dels redan såsom innebärande allt för principielt brytande med det närvarande
och dels emedan ett stadgande om arfsrätt efter fader måste
med nödvändighet fordra särskilda hittills i vår rätt ej upptagna regler
om hvad slags paternitetsbevis som är erforderligt, när nemligen den
presumtion, som består i fråga om faderskapet till ett inom äktenskapet
födt barn, bortfaller.

Ej heller skall jag föreslå borttagandet af arfsrättens begränsning
till barn, som ej äro aflade under moderns äktenskap eller i blodskam.
Stadgandet är visserligen principielt origtigt, men i förhållande till nödvändigheten
att åtminstone taga något steg framåt synes det vara mindre
vigtigt, om en dylik i praktiken dock ej allt för betydande inskränkning
får qvarstå.

Deremot vill jag föreslå,

dels att det nu gällande vilkoret för det oäkta barnets arfsrätt, att
modern skall hafva låtit anteckna det såsom sitt i kyrkoboken för den
församling, i hvilken hon då var kyrkoskrifven, helt och hållet må bortfalla,
så att hvarje eljest tillåten bevisning ock blifver tillåten i maternitetsprocessen,

dels att den oäkta födde jemväl må ega arfsrätt efter mödernefränder,
och

dels att dess arfsrätt efter moder må blifva lika med det äkta barnets.

Att kyrkoboksanteckningen bortfaller såsom exklusivt bevismedel, tror
jag vara synnerligen önskvärdt. Dels är utan tvifvel »moderns presumerade
vilja», såsom den onödiga juridiska spetsfundigheten lyder, alls
icke den rätta grunden till arfsrätten, utan det är fastmera blodsblandet.
Dels lär nog moderns önskan om qvarlåtenskapens öfvergång till det egna
barnet mycket ofta kunna presumeras, äfven då hon af okunnighet, oförstånd
eller blygsel försummat att låta göra anteckning i kyrkoboken.

Att åter, såsom under frågans behandling vid något tillfälle föreslagits,
vid sidan af kyrkoboksanteckningen såsom andra alternativ sätta
moderns annorlunda gifna bevisliga erkännande af barnet synes vara en
föga lyckad halfmesyr, då i fråga om materniteten (i motsats mot paterniteten)
fullt lika bindande bevisning kan föreligga genom andra bevismedel
som genom eget erkännande. I sjelfva verket torde väl kanske

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

äfven detta förslag hafva sin rot i en mer eller mindre medveten uppfattning
af oäkta barns arfsrätt såsom ett slags förklädd testamentsrätt.

Det oäkta barnet har i såväl Norge som Danmark arfsrätt efter ej
blott moder, utan äfven mödernefränder. Någon olägenhet deraf har icke
försports, och det är svårt att förstå, hvarför samma arfsledning som från
det oäkta barnet förmår leda arfvet till dess skyldenär, icke också skulle
vara ledande i motsatt rigtning. I många fall har också mellan det
oäkta barnet och dess mödernefränder blodsbandet vunnit i styrka genom
samboende, åtnjuten vård och uppfostran o. s. v.

Hvad slutligen angår den förändringen, att det oäkta barnet inom
de gränser, der arfsrätt medgifves detsamma, bör erhålla lika rätt med
det äkta barnet, torde den, att döma efter frågans behandling vid föregående
tillfällen, knappast komma att möta något större motstånd.

På grund af hvad jag sålunda anfört, tillåter jag mig föreslå,
att Riksdagen för sin del måtte besluta, att kongl. förordningen angående
arfsrätt för oäkta barn den 14 april 1866 må erhålla följande
förändrade lydelse:

Med ändring af hvad 8 kap. 7 § ärfdabalken stadgar derom att
barn, som äro aflade i lönskaläge utan äktenskapslofven, eller i hordom,
ej må taga annat arf än efter egna barn och bröstarfvingar, förordnas,
att oäkta barn, som ej är afladt under moderns äktenskap eller i förbudna
led, må lika med äkta barn taga arf efter sin moder och sina
mödernefränder.»

Frågan om utsträckning af oäkta barns arfsrätt har, såsom jemväl
motionären erinrat, förut vid åtskilliga tillfällen vant föremål för Riksdagens
pröfning. Den lagstiftning i ämnet, som fick sitt uttryck i kongl.
förordningen den 14 april 1866, kunde icke tillfredsställa dem, som önskade
en mera principiel och vidtgående förändring af 1734 års lags bestämmelser
på detta område, och jemväl många bland dem, som ansett
den svenska rättens principiella ståndpunkt i frågan böra bibehållas, hafva
funnit den utvidgning af de oäkta barnens arfsrätt, som berörda förordning
i förhållande till förut gällande lag innebär, icke tillfyllestgörande.
De reformförslag, som gång efter annan förelegat, hafva dock icke föranledt
till någon annan påföljd än en af Kongl. Maj:t på föranledande af
skrifvelse från Riksdagen genom cirkulär den 5 juni 1885 meddelad förklaring
i visst afseende af omförmälda kongl. förordning.

Lagutskottets Utlåtande Nro 11.

<9

Redan det förhållandet, att frågan, ehuru ständigt undanskjuten,
likväl ständigt åter bragts å bane, samt att de i ärendet väckta förslag
städse, särskildt i Andra Kammaren, vunnit kraftig tillslutning, torde emellertid
böra erkännas innebära en antydan derom, att den gällande lagstiftningen,
ehuru grundad på nedärfd rättsåskådning, icke numera uppbäres
af folkmedvetandet, och har det synts utskottet, som om häri läge
en kraftig maning att taga under synnerligen allvarligt öfvervägande,
huruvida den för de oäkta barnen stadgade undantagsställning i arfsafseende
kan anses böra fortfarande bibehållas.

Vid pröfning af frågan har utskottet, som tillåter sig att i hufvudsak
återgifva hvad föregående Riksdagars lagutskott, då de haft att afgifva
förberedande utlåtanden öfver motioner i ämnet, vid skilda tillfällen
uttalat, trott sig finna, att motståndet mot att medgifva oäkta barn utsträckt
arfsrätt till väsentlig del grundats derpå, att arfsrätt såsom varande
en familjerätt ansetts icke böra förekomma annat än mellan sådana
personer, hvilka på grund af födsel i lagligt äktenskap äro medlemmar
af den familj, inom hvilken arfvet faller. Oafsedt att uppfattningen om
arfsrättens härledning ur familjebegreppet numera torde vara långt ifrån
obestridd, vill lagutskottet erinra om att redan 1734 års lag, som i
detta afseende otvifvelaktigt stod på angifna äldre ståndpunkt, medgifvit
högst väsentliga undantag från principen, att endast lagligt äktenskap
skulle gifva laglig arfsrätt. I 8 kap. 1 § ärfdabalken stadgas nemligen,
att om man aflar barn i lönskaläge och sedan tillsäger qvinnan äktenskap,
men endera dör, förrän vigsel åkommer, barnet får taga arf såsom
barn af laggift säng, och 6 § af samma kap. innehåller, att om qvinna
våldtages och blir deraf hafvande och föder barn, det barn skall njuta
samma rätt som annat äkta barn. Uppenbart är, att man genom dessa
stadganden frångått principen om lagligt äktenskap såsom den enda
grunden för laglig arfsrätt. Lika ohållbar visar sig berörda grundsats
derutinnan, att enligt stadgandet i 8 kap. 8 § ärfdabalken oäkta barns
efterlemnade egendom går i arf till föräldrarne.

En annan grund till motståndet mot ifrågavarande reformsträfvanden
är att finna i farhågan för att ett stadgande, hvarigenom de oäkta födde
i familjerättsligt afseende erhölle mera likställighet med äkta barn, skulle
inverka störande på sedernas helgd och till oberäknelig fara för samfundslifvet
i dess helhet bidraga till familjebandens förslappande. Men
— såsom 1892 års lagutskott med åberopande af en författare i ämnet
anfört — man kan fråga, hvarifrån den menniskokännedom är hemtad, som

Bill. till Rilcsd. Prat. 1000. 7 Rami. 7 Höft. 2

10

Lagutskottets Utlåtande Ko 11.

tror, att lättsinne och utsväfningar förekommas genom medvetandet, att
frukten deraf går förlustig äkta barns rätt, och man kan med allt skäl
anmärka, att den allmänna sedligheten skulle genom ett motsatt, till återhållsamhet
manande system snarare befästas än försvagas, samt att äktenskapets
helgd och familjelifvets renhet bäst vårdas derigenom, att handlingar,
som strida mot sedlighetens lag, icke företagas. De inre sedliga banden
torde böra erkännas såsom utgörande familjens enda verkliga fasta sammanhållning.
Af de mångfaldiga yttre skrankor, med hvilka familjen i äldre
tider omgärdades, hafva de flesta såsom föråldrade och icke motsvarande
den stigande kulturens kraf längesedan försvunnit, och utskottet är förvissadt,
att familjebandets styrka icke skulle äfventyras derigenom, att
lagstiftningen jemväl i förevarande hänseende öfverginge till en ståndpunkt,
som mera öfverensstämde med nyare tiders åskådning.

Man har vidare mot arfsrätt för oäkta barn åberopat den skandal
inom familjen, densamma skulle kunna medföra, särskildt genom rättegångar,
anstälda för rättighetens utkräfvande. Men, utom det att rättvisan
väl icke bör offras för en genom dess tillämpning möjlig skandal,
torde förtjena erinras, att skandalen ligger i sjelfva det beuångna felet
och icke i de anspråk, som deraf kunna uppstå. Dessutom finnes redan
nu enligt lagen samma tillfälle till skandal, då oäkta barn har rättighet
att af föräldrarne njuta bidrag till föda och uppfostran.

Det har vidare påståtts, att, liksom grunden till vår nu gällande
lagstiftning i ämnet lades under kristendomens äldre tider i vårt land,
en utsträckning af oäkta barns arfsrätt fortfarande vore från kristna
kyrkans ståndpunkt förkastlig. Men det är af vigt att ihågkomma, hurusom
på den tid, då kyrkan genomdref, att i princip endast de barn, hvilka
blifvit födda i ett enligt kyrkans regler ingånget äktenskap, skulle åtnjuta
arfsrätt, kyrkan såsom allmän uppfattning häfdade, att alla band,
som icke af kyrkan helgats, borde inför lagen anses ogiltiga, och icke
ens naturliga eller medborgerliga rättigheter kunna genom dem grundläggas.
Man sökte sålunda och lyckades äfven utbreda den åsigt, att
rättigheten för oäkta födde att taga arf vore erkännande af en osedlig
princip, dermed förblandande den felande med den oskyldige. För en
sant kristlig uppfattning torde det höra anses i hög grad tilltalande att
upphäfva ett stadgande, på grund af hvilket barn oförskyldt straffas för
felsteg, som ligga föräldrarne till last.

Slutligen har man anfört, att den befintliga testainentsrätten skulle
göra en sådan lagändring som den ifrågasatta öfverflödig. Häremot torde

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

11

dock med fog kunna invändas, att här just är fråga om dispositionen af
en afliden persons bo, för den händelse att han icke upprättat testamente.
Med samma skäl skulle man då kunna förklara all arfsordning öfverflödig.
Dessutom lär man ej böra förbise de hinder, som ofta kunna
uppstå emot testamentsrättens utöfning, t. ex. genom oförmodade dödsfall,
för qvinnan kanske just under sjelfva förlossningen.

Af hvad ofvan blifvit anfördt torde framgå, att utskottet i likhet
med motionären anser nu gällande arfslagstiftning böra undergå förändring
för att i större utsträckning bereda oäkta barn arfsrätt. Utskottet har
icke förbisett, att af de skäl, på hvilka utskottet grundar denna sin uppfattning,
skulle kunna dragas den slutsats, att de oäkta barnen borde i arfsafseende
fullkomligt likställas med de äkta och sålunda tillerkännas arfsrätt ej
mindre efter moder och mödernefränder än äfven efter fader och fädernefränder.
Det lär dock med fog kunna påstås, att det nära personliga
förhållande, hvari det oäkta barnet i regel står företrädesvis till modern,
gör rättvisan deraf, att barnet förklaras arfsberättigadt, vida mera otvifvelaktig,
då det gäller modern än i fråga om fadern, och dessutom torde
med hänsyn till den svårighet, som i de flesta fall eger rum i afseende
å bevisningen om faderskap, en lagstiftning, hvarigenom oäkta barn skulle
tillerkännas arfsrätt jemväl efter fader och fädernefränder, möta särskilda
betänkligheter. Något förslag derom föreligger i allt fall icke för närvarande.

I likhet med motionären är utskottet af den mening, att arfsrätt
bör tillerkännas oäkta barn ej blott efter modern, utan äfven efter mödernefränder.
Billigheten af en sådan utsträckning framträder starkare,
ju närmare slägtskapen är, och torde särskilt då det är fråga om arf
syskon emellan icke gerna kunna ställas i tvifvel, men äfven i fjärmare
led synes densamma hafva god grund för sig.

Beträffande omfånget af oäkta barns arfsrätt är utskottet jemväl ense
med motionären och anser följaktligen, att oäkta född, som har rätt till
arf, bör i afseende å fördelningen af qvarlåtenskapen vara likstäld med
det äkta barnet.

Vidkommande ytterligare motionärens förslag, att det oäkta barn, som
framställer anspråk på arf, måtte för styrkande af sin härkomst ega använda
hvarje eljest tillåten bevisning, finner utskottet detsamma synnerligen behjertansvärdt.
Det nu gällande vilkoret, att moder skall hafva låtit i kyrkoboken
anteckna barnet såsom sitt, är, såsom propositionen vid 1865—1866 årens
riksdag angifver, grundadt på den i samband med arfsrättens uppfattande
såsom eu familjerätt stående åskådningen, att arfsrätt för oäkta barn, i

Lagutskottets Utlåtande N:o IL

den mitt sådan medgåfves, åtminstone företrädesvis skulle hvila på presdmtionen
om moderns befintliga men ej tillkännagifna yttersta vilja, och
således vore hvad man kallat en förklädd testamentsrätt. Till sin principiella
ihnebörd af tvifvelaktig rigtighet har stadgandet i tillämpningen
visät sig vålla allehanda svårigheter och framträder såsom obilligt särskilt
i det fall, att moder icke egt tillfälle att låta verkställa någon
anteckning i kyrkoboken, såsom då hon dött under barnsbörden. Enligt
lagutskottets förmenande finnes ingen anledning, hvarför annan bevisning,
genom hvilken barnets härkomst göres otvifvelaktig, skall frånkännas vitsord.
Särskilda regler torde emellertid måhända böra gifvas för en dylik
maternitetsbevisning och möjligen äfven viss tid stadgas, inom hvilken
arfsanspråk må af oäkta barn framställas för att komma under beaktande.

Af intresse för frågans bedömande synes det vara att erfara, hurusom
i våra grannländer Norge och Danmark oäkta barn likasom äkta barn ärfva
moder och mödernefränder. De flesta europeiska länder tillägga, om ock
med vissa begränsningar, oäkta barn arfsrätt efter moder. Slutligen må
nämnas, att äldre lagberedningen i sitt förslag till ärfdabalk ville tillägga
oäkta barn, som ej aflats under inoderns äktenskap eller i förbudna led,
obegränsad arfsrätt efter moder eller hennes skyldeman.

På grund af den allsidiga pröfning frågan torde böra undergå, innan
nya lagbestämmelser i ämnet antagas, har lagutskottet trott sig icke böra
tillstyrka bifall till det af motionären framlagda lagförslag, utan ansett
de stadganden, som kunna finnas erforderliga, lämpligast böra utarbetas
genom Kongl. Maj:ts försorg; och får utskottet på grund häraf hemställa,

att Riksdagen, i anledning af förevarande motion,
måtte i skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t ville låta
utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan
ändring af gällande bestämmelser rörande oäkta
barns arfsrätt, att oäkta barn, som icke är afladt under
moderns äktenskap eller i förbudna led, berättigas att
lika med äkta barn taga arf efter moder och mödernefränder.

Stockholm den 13 februari 1900.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

18

Reservationer:

af herrar Hasselnöt, Lundström och Hedenstierna, hvilka ansett, att
utskottet i anledning af föreliggande motion bort tillstyrka Riksdagen att
i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t ville låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring af gällande bestämmelser
rörande oäkta barns arfsrätt, att oäkta barn, som icke är afladt
under moderns äktenskap eller i förbudna led, berättigas att, derest
modern låtit såsom sitt barn anteckna det i kyrkoboken för den församling,
i hvilken hon då var kyrkoskrifven, lika med äkta barn taga arf
efter moder; samt

af herrar Berlin, Leman, Ekenstam och Fagerholm, hvilka ansett, att
utskottet bort, i likhet med 1894 års lagutskott, tillstyrka skrifvelse till
Kongl. Maj:t af innehåll, att Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för
Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring af gällande bestämmelser
rörande oäkta barns arfsrätt, att oäkta barn, som icke är afladt under
moderns äktenskap eller i förbudna led, berättigas att, derest modern låtit
såsom sitt barn anteckna det i kyrkoboken för den församling, i hvilken
hon då var kyrkoskrifven, eller modern eljest bevisligen erJcänt barnet såsom
sitt, lika med äkta barn taga arf efter moder.

Herrar Sörensson och Almgren hafva begärt få antecknadt, att de
icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Bih. till Riksd. Prof. 1899. 7 Sami. 7 Käft.

8