Lagutskottets Utlåtande, N:o 10

Utlåtande 1908:Lu10

Lagutskottets Utlåtande, N:o 10.

1

Ms© i©.

Ank. till Biksd. kansli den 18 februari 1908, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till
Kungl. Maj:t angående ansvar för den, som utsätter
annan person för venerisk sjukdom m. m.

\

I en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
n:o 3, har herr E. O. V. Wavrinsky i Stockholm anfört följande.

»Lagen stadgar stränga straff för dem, som, utom till yttersta nödvärn,
förgriper sig på andra till lif eller lem. Men är det då mindre

straffvärdt att medvetet genom könsumgänge smitta en annan eller utsätta
denne för smitta, som icke allenast kan ögelägga dennes lif utan
samtidigt kan fortplantas på alldeles oskylda? Vår lag stämplar det ej
såsom brott. ''Rättskänslan synes mig fordra’, säger professor Henschen
i sin broschyr ''Om äktenskaps ingående’, ''att straffet träffar alla, både
män och kvinnor, i lika mån samt både utom och inom äktenskapet.

Men nödigt torde vara, att med afseende å smitta inom äktenskap endast

maken eller makan kan uppträda som åklagare.’ Då erfarenheten gifvit
vid handen att till och med läkarens varningar ingen verkan hafva, så
måste straff finnas för den, som, ehuru han vet sig vara smittförande,
öfvar könsumgänge.

''Införes obligatorisk läkareundersökning före äktenskapets ingående,
samt stadgas tillika straff för den, som med vett och vilja genom könsumgänge
infekterar en person eller utsätter honom för dylik fara, så
tviflar jag ej på att genom dessa enkla lagbestämmelser venerisk infektion
inom äktenskapet skulle i vårt land bli en sällsynthet’, förklarar
professor Henschen i sin meranämnda broschyr.

Bill. till Biksd. Prot. 1908. 7 Samt. 10 Haft. (N:o 10).

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

Men huru kunna bevisa, att den smittförande personen varit medveten
om faran och med vilja begått brottet? Han kan ha litat på att
faran var öfverstånden. Skall läkarens tysthetsplikt oinskränkt upprätthållas,
så möta härför stora svårigheter. Men äfven om de fall, då någon
kan dömas för brottet, ej blifva så många, kräfver rättskänslan, att handlingen
i lagen stämplas såsom brott.

Så har skett i många andra länder, äfven i våra närmaste grannstater,
hvad venerisk smitta vidkommer. I Danmark är genom lag af
1866 stadgadt, att om någon, som vet eller förmodar, att han är behäftad
med en smittande venerisk sjukdom, drifver otukt med annan, så hemfaller
han åt fängelsestraff eller, under försvårande omständigheter, tukthusstraff.
I Norge straffas den, som, oaktadt han vet eller förmodar, att
han lider af smittande könssjukdom, genom könsumgänge eller otukt
smittar någon eller utsätter honom för smitta, med fängelse intill (2) 5 år.
Samma straff träffar den, som därtill medverkar. Inträffar smittan inom
äktenskap, kan endast den oskyldiga parten åklaga. I Finland gäller
lagen af 1899, som stadgar, att den, som genom samlag medvetet öfverför
en venerisk sjukdom, hvarmed han är behäftad, straffas med tukthus eller
fängesle intill 2 år.

Åberopande för öfrigt hvad jag anfört i mina motioner om undervisning
rörande de smittosamma och ärftliga sj ukdomarnas natur och
verkningar samt om obligatoriskt intyg om undergången läkareundersökning
såsom villkor för äktenskap, får jag vördsamt hemställa, att
Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl.
Maj:t förelägga Riksdagen lagförslag, hvarigenom det stämplas såsom
brott att med vett och vilja genom könsumgänge utsätta annan person
för venerisk sjukdom eller smitta honom, samt i samband därmed föreslå
nödiga straffbestämmelser.»

Utskottets Af den till innevarande års Riksdag afgifna berättelse om hvad i

yttrande. rjpets styrelse sig tilldragit har utskottet inhämtat, att den utaf Kungl.
Maj:t den 6 november 1903 tillsatta kommitté, med uppdrag att verkställa
utredning och afgifva förslag till erforderliga åtgärder mot smittosamma
könssjukdomars spridning, under hösten 1906 fattat definitiva beslut
rörande inom kommittén utärbetadt förslag till lag om åtgärder mot
utbredning af ifrågavarande sj ukdomar, äfvensom att åtskilliga förslag till
bestämmelser i därmed sammanhängande ämnen blifvit uppgjorda; och
har kommittén, enligt hvad utskottet erfarit, jämväl förehaft frågan om

Lagutskottets Utlåtande N:o 10. 3

lämpligheten att införa nödiga straffbestämmelser uti ifrågavarande hänseende.

Då kommitténs arbeten numera fortskridit därhän, att dess betänkande
i ämnet under loppet af innevarande år lärer komma att afgifvas,
samt föreliggande fråga otvifvelaktigt är af den innebörd att ett
afgörande af densamma lämpligen torde böra anstå i afbidan å den af
kommittén verkställda utredning däraf, har utskottet funnit sig för det
närvarande icke böra ingå i vidare pröfning af frågan.

På grund af ofvanberörda förhållanden får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 13 februari 1908.

På lagutskottets vägnar:

4

ERNST TRYGGER.

Herr Widén har begärt få här antecknadt, att han icke deltagit i detta
ärendes behandling inom utskottet.