Lagutskottets Utlåtande N:o 10

Utlåtande 1901:LU10

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

1

N:o 10.

Ank. till Eiksd. kansli den 11 februari 1901, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.

Maj:t angående upphäfvande af den i § 3 mom. 1 i
lagen den 26 oktober 1883 angående tillsättning af
presterliga tjenster stadgade inskränkningen i pr esternas
befordringsrätt.

Andra Kammaren har till lagutskottet hänvisat eu af herr 0. W.
Redelius inom samma kammare afgifven motion, n:o 9, af följande
lydelse:

»Med stöd af motiveringen i Riksdagens lagutskotts utlåtande n:o 26
år 1900 samt Riksdagens Andra Kammares i anledning af samma
utlåtande fattade beslut, hemställer jag, att Riksdagen måtte i skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhålla, att Kong]. Maj;t täcktes låta utarbeta och för
Riksdagen framlägga förslag om upphäfvande af den uti § 3 mom. 1
af lagen den 26 oktober 1883 angående tillsättning af presterliga tjenster
stadgade inskränkningen i presternas befordringsrätt.

I motionen har en af Andra Kammarens ledamöter instämt.

Såsom af motionen framgår, förelåg vid sistlidet års riksdag till
behandling en fråga af samma innebörd som den nu föreliggande. Lagutskottet
tillstyrkte då en skrifvelse till Kongl. Maj:t af samma lydelse
som motionären nu föreslagit, och denna hemställan bifölls af Andra
Kammaren, men blef af Första Kammaren utslagen.

Då utskottet i frågan intager alldeles samma ståndpunkt som sistlidet
år, och då de skäl, som af lagutskottet då anfördes till stöd för
Bih. till Riksd. Prot. IDOL 7 Samt. 8 Käft. (N:o 10J. 1

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

en skrifvelses aflåtande till Konungen, allt fortfarande synas ega full
giltighet, tillåter sig utskottet såsom motivering för sin hemställan åberopa
hvad lagutskottet vid sistlidet års riksdag i ämnet anförde.

»Utskottet vill», så lyder 1900 års lagutskotts uttalande, »till en
början erinra, att den i § 3 af lagen angående tillsättning af presterliga
tjenster stadgade inskränkningen uti presterskapets ansöknings- och
befordringsrätt utgör en qvarlefva af den förr i tiden gällande indigenatsrätten,
enligt hvilken prestman i allmänhet ej egde att söka anställning
och befordran annorstädes än inom det stift, der han var född.
I denna sin egentliga och mera omfattande betydelse bibehöll sig indigenatsrätten,
i trots af upprepade förslag om dess afskaffande, till
den 4 november 1876, då Kong!. Magt, i enlighet med Riksdagens
beslut och efter inhemtande af kyrkomötets samtycke, förordnade, att
hvad lag och särskilda författningar innehölle derom, att ej någon
kunde vinna inträde i prestembetet inom annat stift, än der han vore
född, skulle upphöra att vara gällande. Sedan den tiden existerar indigenatsrätten
— såsom beteckningen allt fortfarande lyder — endast
i den öfverflyttade bemärkelsen, att prestmans ansökningsrätt i regel
är inskränkt till det stift, han tillhör.

Äfven mot denna inskränkning hafva tid efter annan höjts röster,
som påyrkat prestmans fulla likställighet i fråga om rätt till befordran
med andra statstjenare. Förslagen härom hafva emellertid hittills ej
ledt till önskad påföljd, utan allt fortfarande qvarstår i antydda hänseende
prestens undantagsställning.

Detta sakernas tillstånd är, efter utskottets uppfattning, ur flere
synpunkter mindre tillfredsställande. Derigenom förryckes nemligen
den likformighet i befordringsförhållandena inom landets olika stift,
som måste betraktas såsom högeligen önskvärd ej blott med hänsyn till
intresset för presterna att, i mån uteslutande efter begåfning och lämplighet
för prestembetet, sins emellan ega lika rätt och utsigt att vinna
befordran inom sitt kall, utan äfven ur synpunkten af församlingarnas
intresse att, vid tillsättandet af en presterlig befattning, få pröfva och
göra sitt val emellan personer af bästa möjliga kompetens och ej sättas
i beroende af en mera eller mindre tillfällig brist på lämpliga kandidater
inom det stift, der församlingen är belägen.

Redan då den unge prestmannen efter afslutad studiekurs skall
afgöra, till hvilket stift han vill förlägga sin verksamhet, måste han,
derest hans rätt till befordran skall för all framtid vara bunden och
inskränkt till detta stift, taga särskild hänsyn till de olika befordringsutsigterna
inom olika stift, och det kan under sådana förhållanden allt

Lagutskottets Utlåtande N:o 10. 3

gom oftast inträffa, att inom det ena stiftet uppstå de största svårigheter
att erhålla det för den kyrkliga verksamhetens behöriga upprätthållande
erforderliga antalet prester, medan i ett annat stift, just i följd af mera
gynsamma utsigter till snabb] och god befordran, antalet i stiftet inträdesvilliga
prestmän blifver större, än behofvet egentligen kräfver.

Denna bristande likställighet emellan landets olika stift har numera
större sannolikhet än förr att framträda, sedan den egentliga indigenatsrätten
blifvit upphäfd. Medan dessförinnan hvarje stift kunde af dem,
som egnade sig åt prestkål!et, med säkerhet påräkna åtminstone dem,
som voro födda inom stiftet, kan under nuvarande förhållanden ett stift,
inom hvilket befordringsutsigterna äro mera eller mindre tillfälligt
mörka, lätteligen gå miste äfven om de prestmän, som af födseln
tillhöra stiftet och Indika sannolikt, derest befordringsrätten ej vore på
angifvet sätt begränsad, af naturlig fallenhet skulle känna sig manade
att åtminstone till en början erbjuda stiftet sina tjenster.

Ifrågavarande inskränkning uti presternas befordringsrätt kan
äfven i ett annat afseende medföra olägenhet. Derigenom komma
nemligen tillfälliga förhållanden inom ett stift att mera än skäligt utöfva
inflytande på befordringsmöjligheterna. Medan således i ena stiftet
till följd af stor dödlighet eller afgång bland innehafvarne af de ordinarie
prestbeställningarna de obefordrade prestmännen redan tidigt
kunna ernå goda befattningar, kan i ett annat stift, der förhållandena
äro motsatta, befordran för presterna öfver höfvan fördröjas.

Ofvan omförmälda förhållanden förtjena efter utskottets tanke att
allvarligt uppmärksammas och uppväga till fullo de olägenheter, man
förutsett skola blifva en följd af att utsträcka presternas befordringsrätt
till hela riket. Dessa olägenheter hafva uttömmande angifvits af 1868
års kyrkomöte i dess uttalande med anledning af Riksdagens i skrifvelse
den 14 maj 1867 gjorda framställning om indigenatsrättens upphäfvande;
hvilket uttalande ej mindre föranledde, att någon åtgärd till följd af
nämnda Riksdagens skrifvelse ej kom till stånd, än äfven torde få anses
hafva utgjort orsaken, hvarför inskränkningen i presternas befordringsrätt
upptogs i den nya lag angående tillsättning af presterliga tjenster,
som den 26 oktober ''l883 utfärdades. Såsom skäl mot en utsträckning
af presternas ansökningsrätt till hela riket anförde 1868 års kyrkomöte,

att det hvarken för presten eller församlingsvården kunde vara
gagneligt, att för presterskapet i allmänhet utsigter öppnades till presterlig
befordran inom ett allt för stort område, alldenstund derigenom
utan tvifvel transportsökandet skulle blifva vida allmännare än nu vore
händelsen;

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

att, då icke vore fråga om församlingarnas kallelserätt, utan om
presternas ansökningsrätt, genom rättigheten att söka prestsysslor öfver
hela riket fördelarne för presterskapet i sjelfva verket icke blefve större
än för närvarande, enär vid hvarje lägenhet ansökningarna, om de
blefve från hela riket tillåtna, skulle blifva i samma mån talrikare;

att den vigtiga kontinuiteten vid uppsigten från stiftsstyrelsernas
sida öfver prestens lära och lefverne skulle i väsentlig mån rubbas och
i följd häraf samma styrelser komma att sakna den närmare personliga
kännedom om presterskapet, hvilken, genom föreskriften att vid förslags
upprättande afseende skall fästas å personernas nit och försigtighet i embetets
handhafvande, vore af så synnerlig vigt och betydelse; och slutligen,
att derigenom grunden för hela den närvarande stiftsindelningen
blefve rubbad och församlingarna möjligen kunde komma att till stor
del betjenas af församlingslärare, h vilka vore främmande för de särskilda
orternas egendomliga förhållanden.

Hvad förstnämnda betänklighet vidkommer, bör, efter utskottets
förmenande, åt densamma ej tillerkännas vidare vigt. Äfven om till en
början ett borttagande af inskränkningen uti presternas befordringsrätt
skulle hafva till påföljd, att transportsökandet blefve mera allmänt än
nu är fallet, skulle förhållandena helt visst af sig sjelft ganska snart
tillfredsställande regleras, och för öfrigt förefunnes ju intet hinder att,
derest så ansåges nödigt, emot ett öfverdrifvet transportsökande vidtaga
särskilda åtgärder utan att binda presternas befordringsrätt i allmänhet.

Beträffande invändningen, att det för presterna ej skulle blifva
någon större fördel att få ansökningsrätt inom hela riket, eftersom ansökningarnas
antal komme att i motsvarande proportion ökas, kan denna
nog hafva sitt berättigande i fråga om presterna i de uti befordringsafseende
mera lyckligt lottade stiften, men eger uppenbarligen ej någon tilllämpning
för sådana fall, då det egna stiftet ej erbjuder några som helst befordringsmöjligheter,
och utsigten till befordran alltså har sin grund uteslutande
i rättigheten för prestmannen att söka beställningar äfven utom detta.

Att stiftsstyrelserna skulle få svårare än under nuvarande förhållanden
att handlägga de presterliga befordringsärendena, må villigt
erkännas, men denna omständighet kan efter utskottets mening ej vara
till fyllest att motivera en inskränkning uti presternas befordringsrätt,
som ej har någon motsvarighet inom öfriga grenar af statsförvaltningen.
För ötrigt torde nämnda svårigheter väsentligt öfverskattas. Stiftsstyrelserna
ega ju vid befordringsärendenas handläggning tillgång till intyg
från vederbörande stiftsstyrelse om en sökandes skicklighet och
lämplighet för sitt kall, och om för något fall de upplysningar, som

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

derigenom kunde inhemta^, vore ofullständiga och otillräckliga, torde
svårighet ej möta att genom skriftvexling komplettera hvad som i ett
eller annat afseende kan brista.

Hvad slutligen angår farhågan, att, derest den ifrågasatta utsträckningen
af presternas befordringsrätt genomfördes, församlingarna skulle
allt som oftast utsättas för att till församlingslärare erhålla personer,
hvilka vore främmande för de särskilda orternas egendomliga förhållanden,
förefinnas häremot ganska verksamma garantier uti prestens eget
intresse att ej blifva stäld på en plats, som ej lämpar sig för honom,
samt uti församlingens pröfning af en sökandes lämplighet för en viss
presterlig befattning. Det torde ej behöfva befaras, att församlingarna
lomme att sakna den närmare kännedom om sökandens person och åskådning,
som för bedömande af denna lämplighet kunde i särskilda fall erfordras.

Dessutom bör uppmärksammas, att ansökningsrätten för folk- och
småskolelärarne, beträffande hvilka det torde vara lika angeläget som i
fråga om presterna att de ega kännedom om egendomligheterna i befolkningens
lynne och åskådning å den ort, der de skola verka, för
närvarande är utan inskränkning till vissa på förhand bestämda delar
af riket, och att detta förhållande, så vidt utskottet känner, ej föranledt
några olägenheter af den beskaffenhet, som senast antydts.

Slutligen förtjenar såsom en omständighet af vigt att framhållas,
hurusom den i motionen föreslagna förändringen är egnad att befordra
enheten och sammanhållningen inom kyrkan och motverka uppkomsten
af ensidiga rigtningar derinom; livilket förhållande, efter utskottets tanke,
måste anses såsom en väsentlig fördel för kyrkan sjelf.»

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet hemställa,

att Riksdagen, med bifall till förevarande motion,
måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl.
Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag om upphäfvande af den uti § 3 mom. 1
af lagen den 26 oktober 1883 angående tillsättning
af presterliga tjenster stadgade inskränkningen uti
presternas befordringsrätt.

Stockholm den 11 februari 1901.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Bih. till Riksd. Prat. 1901. 1 Sami. 8 Sä/t.

2

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

Reservationer:

af herrar Hasselrot, Sandqvist och Hedenstierna, hviska ansett, att
utskottet bort afstyrka bifall till föreliggande motion; samt

af herr Trygger, som ansett, att utskottet i anledning af motionen
bort tillstyrka skrifvelse till Konungen, hvari anhölles, att Kongl. Maj:t
täcktes taga under öfvervägande, huruvida och under hvilka vilkor den,
i § 3 mom. 1 af lagen den 26 oktober 1883 angående tillsättning af
presterliga tjänster stadgade inskränkningen i presternas befordringsrätt
lämpligen må kunna upphäfvas, samt för Riksdagen framlägga det
förslag till lagändring, hvartill den verkstälda utredningen kan föranleda.

Herrar Sörensson och Lemon hafva begärt få antecknadt, att de
icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktryckeri, 1901,