Lagutskottets Utlåtande N:0 28

Utlåtande 1903:LU28

Lagutskottets Utlåtande N:0 28.

1

N:o 28.

Ank. till Biksd. kansli den 23 februari 1903, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om vitsord att påkalla
skifte för utbrytning af rätt till skogsfång eller mulbete.

Andra Kammaren liar till behandling af lagutskottet hänvisat en inom
nämnda kammare af herr F. Pettersson i Tjärsta väckt motion, n:o 69,
af följande lydelse:

»I § 76 Kungl. Maj:ts förnyade nådiga stadga om skiftesverket i riket
den 9 november 1866 heter det: »Äger hemman eller by rätt till skogsfång
eller mulbete å annat hemmans eller annan bys mark, och vill hemman
eller byn, å hvars mark den last ligger, samma mark skifta» etc. etc.,
så äger endast det hemman eller den byn, å hvars mark lasten ligger,
vitsord att i och för utbrytning af densamma begära skifte.

Denna föråldrade och hinderliga bestämmelse borde icke längre
oförändrad bibehållas, ty det är onekligt, att den nu mera är högst
olämplig och orättvis, enär i många fall just därför att endast ena parten
förbehållits denna rättighet man fått bibehålla sammanhängande och gemensam
rätt till skogsfång eller mulbete, eller till bådadera, hvilket i sin
ordning gifvit anledning till långa och kostbara rättegångar samt alstrat
obehag och osämja sådana hemmans egogrannar emellan.

Säkerligen skulle dessa obehagliga tvister och däraf uppkommande
kostnader bortfalla, därest såväl det ena som det andra hemmanet eller
byn i detta fall tillerkändes samma rättighet, nämligen att undanrödja
den gemensamma häfden.

Jag kan heller icke inse, att någon anledning förefinnes, hvarför
denna ensidiga bestämmelse skall fortfarande bibehållas. Visserligen hade
Bill. till Riksd. Prot. 1903. 7 Samt. 22 Höft. (N:o 28). 1

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

på sin tid detta skäl för sig för att vid de då jämförelsevis befintliga
många sådana fall ej allt för brådstörtadt i tid och och otid framkalla
skiften, men med de numera jämförelsevis mindre förekommande dylika
förhållanden, och då såväl allmänna som enskilda sträfvanden utgå på att
medelst lättnad i hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring bereda
största möjlighet för bildande af egna hem, synas ju alla skäl tala för
nödvändigheten af en förändring härutinnan.

Då härtill kommer, att ett afgärda hemman numera äger vitsord lika
väl som bolby att i och för utbrytning af afgärdarätt begära skifte å
bolbys mark, och då onekligen ett hemmans eller en bys rätt till skogsfång
eller mulbete, eller till bådadera, å annat hemmans eller annan bys mark
är att förlikna och jämföra med afgärda hemmans rätt å bolbys mark,
hvilken rätt ej består af annat än skogsfång och mulbete, lärer icke kunna
förnekas, att ensamt denna jämförelse bjuder, att samma rättighet, som
förunnas afgärda hemman, tillerkännes hemman eller by, som äger rätt till
skogsfång eller mulbete, eller till bådadera, å annat hemmans eller annan
bys mark, nämligen att i och för utbrytning af denna sin rätt för ändamålet
begära skifte.

På dessa skäl får jag vördsamt hemställa, det Itiksdagen behagade
besluta att antingen bestämma, det 76 § Kungl. Majrts förnyade nådiga
stadga om skiftesverket i riket den 9 november 1866 måtte erhålla sådan
förändrad lydelse, att hemman eller by, som å annat hemmans eller annan
bys mark äger rätt till skogsfång eller midbete, eller till bådadera, må i
likhet med det hemman eller den byn, å hvars mark sådan last ligger,
tillerkännas rättighet att i och för utbrytning af dylik rätt påkalla därför
erforderligt skifte; eller att vid lämplig paragraf i samma skiftesstadga
foga sådan bestämmelse, att hemman eller by, som äger rätt till skogsfång
eller mulbete, eller till bådadera, å annat hemmans eller annan bys mark,
må tilldelas samma vitsord, eller rättighet att begära skifte i och för
utbrytning af denna sin rätt, som det tillkommer afgärda hemman att å
bolbys mark begära skifte i och för utbrytning af sin afgärda rätt.»

Gällande stadganden om rättighet att söka och erhålla laga skifte innehållas
i 1 kap. af skiftesstadgan, hvars 6 § är af följande lydelse:

»Ägare af hemman, som har rätt att samfäldt med hemman i annat
skifteslag å dess mark skogsfång eller mulbete begagna, eller torf, sten,
grus, ler eller dylikt taga, eller i dess vatten fiska, må ej fordra, det

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

3

sådan rättighet genom laga skifte utbrytas skall, där ej delägame i andra
skifteslaget själfve skifta vilja.»

Skiftesstadgans 76 §, som motionären synes anse innefatta det grundläggande
stadgandet i förevarande hänseende, äfvensom 77 § därstädes
lämna endast föreskrifter, efter hvilken grund en utbrytning af sådan rätt,
som i 6 § omnämnts, skall verkställas, då den kan ifrågakomma. För
vinnande af det med förevarande motion afsedda syfte torde sålunda i
första hand erfordras en ändring i 6 § af skiftesstadgan.

Utskottet kan emellertid icke förorda en sådan lagstiftningsåtgärd som
den ifrågasatta. Yäl är det tillbörligt och riktigt, att, då skifte sker å
hemman eller by, å hvars mark annat hemman eller annan by äger rätt
till skogsfång eller mulbete, utbrytning af berörda rätt i enlighet med
bestämmelserna i 76 § af skiftesstadgan kan påfordras. Men att medgifva
ägaren af sistnämnda hemman eller by vitsord att erhålla skifte i
och för sådan utbrytning är dock något väsentligen annat. Ifrågavarande
rättighet till mulbete eller skogsfång är i allmänhet af jämförelsevis ringa
värde, och det intresse, som kan vara förbundet med att få densamma
utbruten, är hvarken så stort eller af den beskaffenhet, att det, enligt utskottets
mening, kan utgöra tillräcklig anledning att medgifva rättighetens
innehafvare att påkalla en sådan åtgärd som laga skifte, hvilket för delägarne
alltid har till följd afsevärda kostnader och ofta jämväl olägenheter icke
blott vid begagnande af den jord, som ingår i skiftet, utan äfven i andra
hänseenden. Det synes dessutom utskottet principiellt oriktigt att medgifva
innehafvaren af en nyttjanderätt befogenhet att tilltvinga sig utbytande
af denna rätt mot äganderätten till ett större eller mindre jordområde.

Till stöd för sin framställning har emellertid motionären bland annat
anfört, att ifrågavarande rätt till mulbete eller skogsfång vore att jämföra
med den enligt 19 kap. 2 § byggningabalken afgärda by tillkommande
rättighet att till sin nödtorft å bolbys utmark njuta timmer, gärdsel, vedbrand
samt mulbete och hjordavall för sina kreatur m. m. Då ägare af
afgärda hemman berättigats att lika med bolby söka och erhålla skifte,
borde, enligt motionärens mening, ägare af hvarje hemman, hvarmed vore
förenad rätt till mulbete eller skogsfång å annat hemmans mark, tillerkännas
skiftes vitsord. Denna slutsats torde dock icke vara riktig. Den
egentliga grunden till afgärda hemmans rätt att på nämnda sätt begagna
bolbys utmark lärer nämligen vara den, att ägaren af afgärda hemmanet
samt bolbyns ägare hafva ett slags sameganderätt till berörda mark, under

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

det att den rätt till skogsfång eller mulbete, som i motionen afses, har
karaktären af en servitutsrätt.

På grund af det anförda hemställer utskottet,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 23 februari 1903.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Victor Pettersons A.-B. tryckeri, Stockholm 1903.