Lagutskottets Utlåtande N.-o 6

Utlåtande 1903:LU6

Lagutskottets Utlåtande N.-o 6.

1

N:o 6.

Ank. till Riksd. kansli den 5 febr. 1903, kl. 1 e. in.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af 2 kap.
2 § byggningabalken.

Till behandling af lagutskottet har hänvisats en inom Andra Kammaren
af heiT J. Larsson i Presstorp väckt motion, n:o 19, af följande
lydelse:

»I allmän lag är i de flesta fall stadgadt, huru mellan grannar skall
förfaras, så att den ene icke får men af den andre, och således är det i
2 kap. 1 § byggningabalken föreskrifvet, att »ej må någon närmare till
grannens tomt bygga, än att han till stöde- eller stolparum en och en
half aln å sin tomt lämnar», och i 2 § af samma kapitel föreskrifves,
att ingen får bygga annan till men. I lagen angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet den 23 oktober 1891 föreskrifves, huru långt
hus och träd m. m. skall finnas från allmän väg m. fl. andra fall. Åter
igen i ett annat hänseende är icke stadgadt, huru förfaras skall, om t. ex.
en granne planterar träd eller låter sin skog växa så intill grannens
ägor, att den senare får skada däraf. Att förfång på detta sätt lätt kan
uppstå finner man ofta; ty om bland två grannar den ene har sin åker jord

alldeles intill gränsen af den andres trädbevuxna ägor och de sistnämnda
ligga söder om, då får den förstnämnde därigenom knappast

någon nytta af sin närmast liggande åkerjord; hvilket kanhända kunde lätt
afhjälpas, om ett eller annat träd finge borttagas. För att emellertid icke
komma till ett motsatt förhållande, att en granne utan fullt vägande skäl
kunde tvinga en annan att borttaga träd, som för den senare hade

mycket högre värde än den skada, som uppkom för den förste, finge

naturligtvis härvid som i andra fall laglig och bindande undersökning verkställas
för att komma den till hjälp, som var i största behof däraf.

För att få en rättelse i nu påpekade förhållande skulle det vara till
stort gagn, om ett tillägg gjordes till 2 kap. 2 § byggningabalken, att

Bill. till Rikscl. Prat. 1903. 7 Sami. S^Häft. (N:o 6). 1

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

träd äfven däri inbegreps; så mycket mera som väglagen innehåller något
liknande och den skada, som man där vill undvika, är mindre och af
jämförelsevis ringa beskalfenhet emot de fall, som nu andragits.

På grund af hvad här i korthet anförts hemställes, att Riksdagen
för sin del ville besluta, att 2 kapitlet 2 § byggningabalken finge följande
förändrade lydelse, nämligen:

Bygger, eller uppstår genom växande träd, någon annan till men etc. ><

2 kap. byggningabalken afhandlar ämnet: »huru å tomt skall byggas»,
och i sista punkten af kapitlets 1 § stadgas, såsom motionären anfört, att
»ej må någon närmare till grannens tomt bygga, än att han till stödje- eller
stolparum en och en half aln å sin tomt lämnar.»

Nämnda kapitels 2 § är af följande lydelse:

»Bygger någon annan till men; rifve det upp, då han varder därom
tillsagd. Gör han det ej; böte tre daler och gälde skadan åter, då däröfver
klagas å tinget.»

Förevarande motion synes åsyfta åstadkommande af ett lagstadgande,
hvarigenom en person, hvilkens fastighet skadas af träd, växande å annans
angränsande egor, skulle, i öfverensstämmelse med hvad i ofvan anförda
lagrum stadgas om byggande å tomt annan till men, berättigas påfordra
borttagande af träden, till den del de förorsaka sådan skada. Nämnda
syftemål tyckes motionären hafva ansett skola vinnas, om i sistanförda §
göres det af honom föreslagna tillägget. Då emellertid 2 kap. byggningabalken
handlar endast om byggnadstomt och ej om fastighet i allmänhet,
skulle genom den af motionären föreslagna lagstiftningsåtgärden blott
beträffande viss mindre del af den afsedda jorden stadgas den befogenhet
för egaren, som motionären velat bereda honom. Syftemålet med framställningen
skulle alltså icke i någon större omfattning vinnas genom den
ifrågasatta bestämmelsen, hvilken för öfrigt, med den affattning motionären
gifvit däråt, icke torde kunna godkännas i formellt hänseende. Äfven
om utskottet anslöte sig till den uppfattning, som ligger till grund för
motionärens förslag, skulle utskottet sålunda finna sig förkindradt att tillstyrka
bifall till detsamma.

Utskottet håller emellertid före, att ej heller ett allmänt lagstadgande
af det i motionen afsedda syfte är lämpligt eller behöfligt. Att angränsande
fastigheter i viss mån utöfva inverkan på hvarandra, ligger i sakens
natur. Men just emedan detta är ett naturligt och nödvändigt förhållande,

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

3

få fastigheternas ägare i allmänhet finna sig i följderna af detsamma. Det
kan, enligt utskottets uppfattning, ej sättas i fråga att, såsom ett konsekvent
genomförande af den princip, som ligger till grund för motionärens
förevarande framställning, skulle innebära, berättiga ägaren af en fastighet
att i hvarje fall, då å fastigheten kan påvisas någon skadlig inverkan
från en angränsande fastighet, påfordra, att den förfoganderätt öfver sistnämnda
fastighet, som tillkommer ägaren af densamma, skall underkastas
inskränkning för undvikande af nämnda skadliga inverkan. Endast då
synnerligen viktiga intressen å den ene fastighetsägarens sida kräfva en
inskränkning i den andres dispositionsrätt, har sådan inskränkning ansetts
böra i lag medgifvas, såsom exempel hvarå kan erinras om den skyldighet
att upplåta mark, som enligt lagen om dikning eller annan afledning af
vatten i vissa fall åligger jordägare. Något sådant intresse af större
betydenhet torde endast sällan föreligga med hänsyn till träd å grannes
mark. A andra sidan skulle trädens borttagande mången gång föranleda
afsevärd förlust för ägaren af desamma. Äfven från allmän synpunkt
skulle utöfvandet af en sådan befogenhet som den af motionären ifrågasatta
ofta föranleda mera skada än gagn, särskild! i de delar af landet,
där planteringar i rågångarna äro vanliga samt tjäna till såväl nytta som
prydnad.

Slutligen vill utskottet påpeka, att den af motionären åberopade
bestämmelsen i väglagen rörande borthuggande af träd eller buske invid
väg afser endast det fall, att väg går genom skogsmark, och ej har tillämpning
på träd, som utefter väg planterats i alléer eller växa i eller
invid åker eller äng. Lagstiftaren har sålunda härutinnan ansett särskild!
stadgande erforderligt endast för det fall, då synnerlig olägenhet eller
svårighet för vägens behöriga underhållande vore att befara.

På grund af hvad ofvan anförts, hemställer utskottet,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 5 februari 1903.

På lagutskottets vägnar:

CARL 13. HASSELROT.