Lagutskottets Utlåtande Ko 29

Utlåtande 1908:Lu29

Lagutskottets Utlåtande Ko 29.

1

N:o 29.

Ank. till Riksd. kansli den 10 mars 1908 kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af vädd motion om skrifvelse till Kungi. Maj:t
angående upphörande af rätten att fora talan på grund af
fullmakt vid kommunal stämma m. m.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 137, har herr Hjälmar Wijh anfört följande:

»Som bekant medgifva våra kommunalförordningar rättighet för
röstberättigad att vid kommunalstämma, allmän rådstuga och kyrkostämma
öfverlåta sin talan och rösträtt på annan röstägande, med den
inskränkning likväl, att ingen må på grund af fullmakt föra talan eller
utöfva rösträtt för mer än en röstberättigad.

Den första delen af detta stadgande är äldre än våra nuvarande
kommunalförordningar och upptogs i dessa från den föregående, för
land och stad gemensamma förordningen om sockenstämmor i riket af
den 29 aug. 1843, hvari stadgas, att »röstberättigad må genom fullmakt
till annan öfverlåta sin talan och rösträtt vid sockenstämma». Den inskränkning
i rätten, som innehålles i senare delen af det nuvarande
stadgandet, var däremot en nyhet, som infördes i våra kommunalförordningar
af 1862.

Allmänna besvärs- och ekonomiutskottet, som vid 1859—60 års
riksdag- hade att granska det förslag till nya kommunalförordningar,
som uppgjorts af särskilde kommitterade, fann i detta förslag, beträffande
yöstningeD med fullmakt, två helt motsatta åskådningar företrädda.
A ena sidan föreslog majoriteten af kommitterade, att fullBih.
till Tlilcsd. Vrot. 1908. 7 Sand. 27 Höft. (K:o 29).

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 2.9.

maktsröstning, nu liksom förr, skulle få ske i obegränsad utsträckning;
å andra sidan påyrkade en reservant, landshöfding v. Troil, att vid val
fullmakt eller valsedel ej skulle gälla, utan borde den väljande, därest
han ville sin rösträtt utöfva, personligen inställa sig vid valförrättningen.
»Det är en i de flesta konstitutionella länder antagen grundsats»,
säger reservanten, »att vid val rösträtt bör personligen utöfvas. Motsatsen
föranleder ej sällan till listlöpning och till resor ur gård i gård
för att samla underskrifter å på förhand uppgjorda valsedlar.»

Allmänna besvärs- och ekonomiutskottet, som tydligen ej var
okänsligt för det befogade i herr v. Troils motivering, men ej vågade
helt bryta med den gängse seden, trodde sig finna den rätta lösningen
i en kompromiss och hemställde därför, att vid kommunalstämma, allmän
rådstuga och kyrkostämma ingen skulle såsom ombud få föra
talan för mer än en röstberättigad, detta »till förebyggande af de
missbruk, hvartill en obegränsad frihet att på grund af fullmakt utöfva
rösträtt lätteligen föranleder». Därjämte yrkade utskottet, att de förut
gängse s. k. valsedlarne ej skulle vidare godkännas.

Vid lagförslagets behandling i Riksdagen funno alla tre meningarne,
kommitterades, reservantens och utskottets, sina talemän. Inom
borgarståndet framhölls dessutom, att, om skäl kunde finnas för bibehållande
af fullmaktsröstning på landsbygden med dess stora afstånd,
så förefunnes alls intet motiv att bibehålla denna rätt i städerna.

Utgången blef emellertid, att utskottets förslag segrade inom alla
stånden och att i våra nya kommunalförordningar infördes den bestämmelse
om rättighet att rösta medelst fullmakt, som oförändrad
kvarstår än i dag.

Men än i dag kvarstår äfven riktigheten af den princip herr v.
Troil i sin reservation framfört, nämligen att vid val rösträtten bör
personligen utöfvas. Rättigheten att fastän frånvarande få utöfva sin
rösträtt genom fullmakt, som disponeras af annan person, är gifvetvis
eu nödfallsutväg, som endast har sitt berättigande i de fall, där personlig
röstning ej kunnat utöfvas, och som bör medgifvas endast om
inga olägenheter däraf uppstå. Missbrukas åter en sådan rättighet,
innebär detta ovillkorligen en kränkning af valhandlingen som en de
väljandes personliga menings- och viljeyttring, och det är då angeläget
att tillse, att detta missförhållande blir afhjälpt.

Sker för närvarande något sådant missbruk? Inom städerna sker
det helt säkert.

Förhållandena vid omröstning på kommunalstämma och kyrkostämma
på landet äro ju delvis olika mot förhållandena vid omröstning

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

3

på allmän rådstuga och kyrkostämma i stad. På landet, där afstånden
inom socknarne kunna vara mycket stora, nödvändiggöres i stor utsträckning
omröstningen genom fullmakt. Att bedöma, i hvad mån
denna rättighet där missbrukas eller ej, blir därför ganska svårt.
Inom städerna åter, där aldrig afstånden behöfva lägga något hinder
i vägen för den personliga röstningen, blir antalet tillfällen, då omröstning
med fullmakt verkligen kräfves, betydligt färre, och det är
där lättare att vinna en föreställning, huruvida rättigheten missbrukas
eller ej.

Till belysning häraf vill jag anföra ett konkret fall, som jag valt
därför, att det legat mig närmast till hands; det är det fyllnadsval till
stadsfullmäktige, som förrättades i Göteborg i december månad förra året.

Vid detta val röstade:

enskilda personer............................................................ 1,559

aktiebolag, handelsbolag och sterbhus.................. 12

Summa 1,571

Röster afgåfvos till följande antal:

af enskilda .................................................................... 75,485

af aktiebolag, handelsbolag och sterbhus ......... 1,113

Summa 76,598

Af enskilda personer röstade:

personligen................................. 1,070 — 68,63 °/0

med fullmakt........................... 489 = 31,37 7°

1,559 100 70

Af enskilda personers röster afgåfvos:

personligen 46,216 — 61,23 p/o5 med i medeltal 43 röster
röstande;

med fullmakt 29,269 = 38,77 °j0 med i medeltal 60 röster

fullmakt.

75,485 100 %

per

per

Jag vill förutskicka, att jag har ingen anledning tro, att detta
val i fråga om proportionen afgifna fullmakter afvikit från regeln.

De här anförda siffrorna äro belysande i flera afseenden.

Först antalet afgifna fullmakter. Att öfver 30 proc. af de röstande
skulle varit förhindrade att personligen deltaga i omröstningen, som försiggick
på tre olika lokaler inom staden från 10 på morgonen till sena
kvällen med endast 3 timmars uppehåll midt på dagen, är ju alldeles
otänkbart. Helt säkert har endast ett ringa fåtal verkligen haft för -

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 29.

hinder, medan de öfriga af bekvämlighetsskäl låtit andra rösta med
deras fullmakt. Hvad som emellertid i detta afseende kan anses verkligen
ha inverkat på valets utgång är det förhållandet, att helt säkert
en stor del af dem, som röstat medelst fullmakt, varit personer, hvilkas
intresse för utgången varit så ringa, att de helt säkert ej skulle besvärat
sig med att deltaga i valet, ifall de varit tvungna att personligen
rösta. Deras likgiltighet för utgången har åter gjort, att deras röster
icke varit uttryck för någon bestämd åsikt eller vilja. Deras fullmakter
ha haft karaktären af rena blankofullmakter, som ställts till vänners
och bekantas förfogande för att användas efter godtycke. Då skillnaden
mellan de båda partiernas eller kandidaternas röstetal vid ett stadsfullmäktigeval
ej varit alltför betydande, kan man alltså med full bestämdhet
påstå, att utgången afgjorts genom deras röster, som minst intresserat
sig för valet, och detta i en vida större utsträckning än hvad som
varit möjligt, ifall rätten att rösta med fullmakt ej förefunnits. Själfva
valhandlingens ändamål har således förfelats.

Riktigheten af denna framställning bestyrkes ytterligare af de
siffror, som uppvisa medelröstetalen för dem, som röstat personligen,
och för dem, som röstat medelst fullmakt. De personligen röstande ha
i medeltal disponerat 43 röster hvar, medan fullmakterna i medeltal
representerat 60 röster. Detta betyder icke, att de mindre förmögne
haft lättare att finna tid att personligen deltaga i omröstningen, utan
det betyder, att de rivaliserande partierna för att spara tid och arbete
hufvudsakligen vändt sig till de förmögnare bland de för valet likgiltiga,
för att med deras vägande fullmakter stödja sina kandidater.

Rättigheten att rösta med fullmakt ökar i ännu högre grad ojämnheten
i det inflytande, som i våra kommuner tillkommer de minsta och
de största inkomsttagarne. För de förra måste ju striden kännas mycket
hopplös, då de icke endast behöfva uppträda 100 man starka för att
uppväga en enda inkomsttagare af högsta rösteklassen, utan denne dessutom
kan fördubbla sin röststyrka med en enda fullmakt. Den återstod
af kommunalt intresse, som ännu kunnat trifvas på röstskalans
nedersta trappsteg, beröfvas under sådana förhållanden sin sista lifskraft.
Härom talar också statistiken för våra kommunala val sitt tydliga
språk.

Då man inom ramen af våra nuvarande valkommunala bestämmelser
vill tala för åstadkommande af en bättre rättvisa, fastnar detta ord lätt
på tungan. Det förefaller nästan meningslöst att söka reformera en valhandling,
där den 100- och 1000-gradiga skalan fortfar att tillämpas.
Men dels gå vi, utan tvifvel, fastän långsamt, en bättre ordning till

Lagutskottets Utlåtande N:o 29.

o

mötes i detta afseende, dels torde olägenheterna af den nuvarande fu 11-maktsröstningen vara så stora och så vidt kända, att en förändring i
bestämmelserna härom skulle kännas som en tydlig lättnad, på samma
gång en riktigare uppfattning af valhandlingens natur och ansvar därmed
skulle vinna terräng.

Min framställning har hittills gällt förhållandena i våra städer, och
närmast omröstningen vid allmän rådstuga. I våra allra flesta städer
utgöra numera valen till stadsfullmäktige allmänna rådstugans enda
funktion. Endast i 7 af våra mindre städer, där stadsfullmäktigeinstitutionen
ännu ej införts, utgör allmän rådstuga alltjämt stadens beslutande
myndighet, och har således en vidsträcktare uppgift än att vara en
endast väljande församling. Härmed torde dock ingen svårighet uppstå
vid en reform af föreliggande art, då ju en inskränkning i rätten att
rösta med fullmakt är lika befogad vid kommunala omröstningar i allmänhet
som vid val. Af samma skäl torde, äfven efter utförandet af
en reform härutinnan, § 6 i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd
och skolråd kunna oförändrad kvarstå.

På landsbygden påkalla de naturliga förhållandena i vida högre
grad än i städerna rättigheten att få utöfva rösträtt genom fullmakt.
Någon anledning förefinnes dock ej att utesluta landsbygden från en
allmän undersökning, huruvida och i hvad mån en inskränkning af
rättigheten att inom kommunen utöfva rösträtt genom fullmakt må
kunna vara befogad. Att i detta afseende någon skillnad bör göras i
förordningarne för land och för stad förefaller ganska troligt, och några
vägande invändningar af formell natur mot en sådan åtskillnad torde
knappt kunna göras.

Vid en lagändring i fråga om rätten att rösta med fullmakt står
valet mellan fullständigt afskaffande af denna rätt (med undantag för
juridiska personer) och inskränkning af rätten till de fall, där den röstberättigade
är af giltiga skäl hindrad att personligen rösta. Denna
senare form har vunnit burskap i de norska kommunalförfattningarne.
Vid val af såväl landsbygdens som städernas representanter stadgas
där, att väljande äga att personligen rösta. Anser sig en valman ha
giltigt skäl för att ej personligen inställa sig, kan han insända sin röstsedel
i försegladt konvolut, åtföljd af en skrifvelse, hvari han meddelar
arten af sitt förhinder. Efter omröstningens slut pröfvas de inkomna
förfallsanmälningarne och där de gillats nedlägges röstsedeln i valurnan.
Där åter förfallet ej kunnat gillas, lägges konvolutet oöppnadt
å sido.

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 29.

Det förefaller, som om ett liknande tillvägagångssätt lätt skulle
kunna införas äfven hos oss.

På grund af hvad jag sålunda anfört, får jag vördsamt hemställa,
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t låta verkställa en undersökning, huruvida och i hvad mån
den nuvarande rättigheten att vid kommunalstämma, allmän rådstuga
och kyrkostämma föra talan och utöfva rösträtt genom fullmakt må
kunna borttagas eller inskränkas, samt därefter till Riksdagen inkomma
med de förslag, som af utredningen kunnat föranledas.»

Utskottet kan för sin del icke finna annat, än att de i gällande
kommunalförfattningar meddelade bestämmelser angående sättet för utöfvande
af rösträtt, om hvilkas lämplighet, såsom motionären framhållit,
vid 1859—1860 års Riksdag alla fyra stånden enades och som
alltsedan sagda författningars utfärdande bibehållits oförändrade, fortfarande
äro i det hela tillfredsställande. Nämnda bestämmelser innefatta,
samtidigt som de erkänna rätten att rösta genom fullmakt, en enligt
utskottets mening lyckligt funnen begränsning af samma rätt. Det
synes utskottet icke vara underkastadt något tvifvel, att i fråga om landsorten
den medgifna möjligheten att genom annan person utöfva kommunal
rösträtt väl öfverensstämmer med i vårt land rådande förhållanden.
Då icke heller i fråga om städerna motionären förebragt skäl, som
kunnat öfvertyga utskottet, att för dem ändring skulle tarfvas i det åt
motionären påyrkade hänseendet, får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 10 mars 1908.

På lagutskottets vägnar:
ERNST TRYGGER.

Lagutskottets Utlåtande JS'':o 29.

Reservation:

7

i fråga om motiveringen

af herr Lindhagen, med hvilken herrar Jansson i Edsbäcken och
Ersson instämt:

»I olikhet med utskottet anser jag, att motionärens förslag berör
en viktig principfråga, som ej kan obeaktadt förbigås. En hög tanke
om det politiska och kommunala lifvets betydelse och ett därur framgånget
kraf på ett lefvande intresse för allmänna angelägenheter bland
alla medborgare leder utan tvifvel till den uppfattningen, att den politiska
och kommunala rösträtten är en medborgerlig rättighet, som endast
bör få personligen utöfvas.

En afvikelse från denna grundsats kan emellertid betingas af
praktiska hänsyn. Ehuru den ligger till grund för valrätten till Andra
Kammaren, har sålunda af denna riksdag ifrågasatts att bereda frånvarande
sjömän tillfälle att kunna utan personlig inställelse utöfva sin
politiska rösträtt.

Beträffande den af motionären åsyftade kommunala rösträtten,
framträda på landsbygden många svårigheter för befolkningen att alltid
kunna personligen inställa sig vid kommunalstämma och kyrkostämma
med hänsyn till att afstånden ofta äro långa och att dylika stämmor
hållas flera gånger om året. Mången anser därför, att befogenhet att
utöfva kommunal rösträtt på landet på grund af fullmakt snarare bör
utsträckas än inskränkas, under det att andra äfven här luta mera åt
motionärens ståndpunkt.

Personligt utöfvande åter af rösträtt vid allmän rådstuga eller
kyrkostämma i städerna är onekligen en mera öfverkomlig sak. Särskildt
är det svårt framvisa, hvilka viktiga skäl anses bjuda att vid
stadsfullmäktigeval, som förekomma i Stockholm en gång hvarje år och
i andra städer frånsedt suppleantval en gång hvart annat år, valrätt bör
till skillnad från den politiska valrätten få utöfvas på grund af fullmakt.
Obestridligt är det dock jämväl vid stadsfullmäktigeval ofta lägligt att
kunna vid förfall få rösta genom fullmäktig, äfven om dennaTätt såsom
motionären framhållit också har en annan sida och kan leda till missbruk
i valagitationen.

På samma gång jag således ansett, att utskottet bort gifva motionen
det‘ erkännande den verkligen förtjänar, finner jag mig dock ej
beredd att på den jaf motionären förebragta utredningen tillstyrka motion
ens såvidt angår stadsfullmäktigeval. Någon allmännare önskan om'' en
lagändring i det föreslagna syftet har icke försports. Tvärt om blef

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 29.

det åtminstone inom utskottet uttaladt, att jämväl i städerna man säkerligen
allmänt ansåg, att den nuvarande ordningen hade stora praktiska
fördelar, som ej borde uppoffras.

Äfven jag nödgas sålunda för närvarande hemställa:

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda».

Stockholm, K. B. Boströms Boktryckeri, 1908.