Lagutskottets Utlåtande K:o 24

Utlåtande 1903:LU24

Lagutskottets Utlåtande K:o 24.

1

N:o 24.

Ank. till Riksd. kansli den 20 februari 1903, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af vackt motion om skrifvelse till Kungl.

Maj.t om upphörande af den så kallade indigenatsrätten.

Lagutskottet har till förberedande behandling fått emottaga en af
herr O. W. Bedelius i Andra Kammaren väckt motion, n:o 14, däri
motionären, med åberopande af lagutskottets utlåtanden n:o 10 år 1901
och n:o 24 år 1902, hemställer, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. M ,j:t täcktes taga under öfvervägande, huruvida
och under hvilka villkor den i § 3 mom. 1 af lagen den 26 oktober
1883 angående tillsättning af prästerliga tjänster stadgade inskränkningen
i prästernas befordringsrätt lämpligen må kunna upphäfvas, samt för
Riksdagen framlägga det för lag till lagändring, hvartill den verkställda
utredningen kan föranleda.

W‘l

Ofvanberörda lag;, i lyder sålunda: »Till prästerlig tjänst njute
präst befordringsrätt end'' inom det stift han tillhör, där icke han, efter
ty i 27 § sägs, varder af lörsamling i annat stift kallad till fjärde profpredikant
eller eljest e gt denna lag äger vidsträcktare rätt eller ock
sådan rätt är honom särskildt af Konungen meddelad.

Bih. till Riksd. Prof. 1903. 7 Sami. 19 Höft. (N:o 24).

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 24

Den uti detta lagrum stadgade inskränkningen i prästerskapets ansöknings-
och befordringsrätt utgör, såsom äfven af tidigare års lagutskott
framhållits, en kvarlefva af den förr i tiden gällande indigenatsrätten,
enligt hvilken prästman i allmänhet ej ägde att söka anställning och befordran
annorstädes än inom det stift, där han var född. I denna sin
egentliga och mera omfattande betydelse bibehöll sig indigenatsrätten, i
trots af upprepade förslag om dess afskaffande, till den 4 november 1876,
då Kungl. Maj:t, i enlighet med Riksdagens beslut och efter inhämtande
af kyrkomötets samtycke, förordnade, att hvad lag och särskilda författningar
innehölle därom, att ej någon kunde vinna inträde i prästämbetet inom
annat stift, än där han vore född, skulle upphöra att vara gällande. Sedan
den tiden existerar indigenatsrätten, såsom beteckningen allt fortfarande
lyder, endast i den öfverflyttade bemärkelsen, att prästmans ansökningsrätt
i regel är inskränkt till det stift, han tillhör.

Förslag om upphäfvande af jämväl denna begränsning hafva gång
efter annan förelegat till Riksdagens behandling utan att dock hittills leda
till någon åtgärd. Sedan frågan förevarit vid 1877, 1878 och 1887 årens
riksdagar, återkom densamma vid 1900 års riksdag genom eu i Andra
Kammaren väckt motion och har därefter såväl 1901 som nästlidet år
på grund af motionärers förslag varit föremål för Riksdagens behandling.
De tre sistnämnda åren har lagutskottet hemställt om skrifvelse till Kungl.
Maj:t i motionernas syfte, och har denna hemställan alltid bifallits af
Andra Kammaren utan votering, hvaremot Första Kammaren städse afslagit
densamma, år 1902 med 55 röster mot 46.

Nästlidet års lagutskott yttrade i frågan följande:

»Då lagutskottet nu åter haft att bedöma, om en lagändring i förenämnda
syfte bör anses behöflig och önskvärd, har utskottet trott sig finna,
att, om än vägande skäl kunna anföras för bibehållande af gällande bestämmelser
i ämnet, man å andra sidan icke bör underkänna befogenheten af
vissa anmärkningar, som från skilda håll blifvit mot desamma framställda.
En ökad likformighet i prästerskapets befordringsförhållanden lärer oförnekligen
från vissa synpunkter vara att förorda. Med hänsyn härtill och
då föreliggande fråga vid dess tidigare behandling inom Riksdagen omfattats
med lifligt och, enligt hvad det vill synas, tilltagande intresse,
torde anledning icke saknas att hos Kungl. Maj:t begära eu undersökning
af hithörande förhållanden, ägnad att ådagalägga ej mindre, om
de villkor och förbehåll, som kunna anses böra fästas vid den ifrågasatta
lagändringen, äro af beskaffenhet att utgöra hinder för densammas genom -

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

3

förande samt, därest så ej skulle vara förhållandet, huruvida de fördelar,
hvilka genom lagändringen skulle stå att vinna, äro af den betydelse,
att dylik ändring på den grund bör genomföras, än äfven huruvida
sådant låter sig göra, utan att därigenom rubbning sker i förutsättningarna
för prästerskapets lämplighet och duglighet att fylla sitt viktiga kall.
En särskild orsak att påkalla Kungl. Maj:ts uppmärksamhet för nu förevarande
angelägenhet torde äfven ligga däri, att densamma icke lärer
kunna frånkännas ett visst samband med den under Kungl. Maj:ts
pröfning redan varande frågan om lönereglering för prästerskapet.»

Det nuvarande lagutskottet intager i frågan samma ståndpunkt
som 1902 års lagutskott, och får utskottet alltså hemställa,

att Riksdagen, med bifall till förevarande motion,
ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj: t täcktes taga under öfvervägande, huruvida och
under hvilka villkor den i 3 § 1 mom. af lagen den
26 oktober 1883 angående tillsättning af prästerliga
tjänster stadgade inskränkningen i prästernas befordringsrätt
lämpligen må kunna upphäfvas, samt för
Riksdagen framlägga det förslag till lagändring, hvartill
den verkställda utredningen kan föranleda.

Stockholm den 20 februari 1903.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservation

af herrar Hedenstierna, Gustaf Andersson och Sörensson, hvilka ansett, att
utskottet bort afstyrka motionen.

Herr Leman har begärt få antecknad!, att han icke deltagit i
ärendets behandling inom utskottet.