Lagutskottets utlåtande AV 35

Utlåtande 1915:LU35

Lagutskottets utlåtande AV 35.

1

Nr 35.

Ankom till riksdagens kansli den 7 maj 1915 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 2 §
i lagen den 12 juni 1891, innefattande vissa bestämmelser
angående sjöfynd.

Närvarande: herrar Petersson i Lidingö villastad, Lindhagen, af Ekenstam, Söderbergb*,
Trana*, greve Lagerbjelke*, Alexanderson*, Knut Larsson, Dahl,
Lindley i Stockholm*, Pettersson i Södertälje, Pettersson i Bjälbo, Persson
i Norrköping, Gustafsson i Örebro, Schotte* och Borg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti en inom andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
nr 133, hava herrar Willi. Hellberg, Alex. Thore, Axel Sundberg,
Cornelius Olsson, Gust. Rydén och Axel É. Lindvall, med instämmande
av herrar Karl Kahlström, Aug. Lingström och Pehr Aug. Andersson,
hemställt,

»att riksdagen ville för sin del besluta att antaga följande ändring
i lagen av den 12 juni 1891, innefattande vissa bestämmelser angående
sjöfynd: § 2. Om angivet fynd åligge tullkammaren att göra anmälan
hos Konungens befallningshavande i länet, som skall låta kungörelse om
bärgningen tre gånger införas i allmänna tidningarna. Kommer ägaren
inom år och dag, sedan sist kungjort var, och visar sin rätt, tage han sitt
åter mot det, att han till den, som bärgat, utbetalar kostnaden för godsets
kungörande och vård samt den bärgarlön, som domstol kan finna skäligt
att bestämma. Kommer han ej, tillfaller strandvrak, vars värde överBihang
till riksdagens protokoll 1915. 9 saml. 31 käft. (Nr 35.) 1

2

Lagutskottets utlåtande Nr SO.

Motionärer
nas motivering.

stiger femtio kronor, kronan, efter avdrag av bärgarlön och kostnad, som
nyss är nämnd, men strandvrak till lägre värde samt annat fynd tillfaller,
efter tullkammarens beprövande, den, som bärgat. Kan vad bärgat och angivet
är ej vårdas utan fara för försämring, skall det, om det vid besiktningen
åsatts högre värde än femtio kronor, försäljas å offentlig auktion
och de influtna medlen insättas i länets ränteri.

Gods av värde ej överstigande femtio kronor må av bärgaren fritt
disponeras, sedan han hos tullkammaren nedsatt den säkerhet eller borgen,
som tullkammaren finner sig kunna godkänna, för att ägaren, om lian
kommer inom ovan sagd tid, och visar sin rätt, skall få i kontanter värdet
av sitt åter, med avdrag som nyss är sagt, enligt besiktningsvärd et, dock
med undantag för det fall, att tullkammaren prövar godset vara av den
beskaffenhet, att det kan förmodas vara av personligt värde för ägaren och
av honom uppskattas efter andra grunder än dess handelsvärde, i vilket
fall det skall av tullkammaren tagas i förvar.

Skulle bärgaren genom felaktig uppgift eller på annat sätt hava sökt
åstadkomma, att gods vid besiktningen med orätt åsatts värde av femtio
kronor eller därunder, hare han förverkat sin rätt till godset, vilket i dylikt
fall tillfaller kronan.t

Till stöd för berörda hemställan hava motionärerna anfört följande:

»Stundom händer det, att fartyg, lastade med pitprops eller annat
virke, vid hårda stormar förlora en del av sin däckslast, som av vågornaspolas
över bord. Ibland gå ock fartygen under och slås i stycken mot
klippor och skär, och då kan en och annan, stundom flere, propsändar,
plank, bräder eller vrakspillror komma drivande till bebodda platser i
skärgården.

Av de nakna klippöarna i Bohuslänska skärgården, även längst ute
från land, äro flere bebodda av havets arbetare med deras familjer. Ej
det minsta träd till bränsle frambringar naturen där åt dem att värma
stugan med i storm och vinterköld. Men just dessa stormar sända dem
ibland, vad som kunde begagnas till detta ändamål, nämligen förutnämnda
propsändar, vrakspillror m. m. För fattiga fiskarfamiljer, som bebo de
nakna klippöarna och havsstränderna, vore dylikt bränsle och virke, om
än så litet därav, mer än välkommet, ja, huru liten vrakspillra som helst
kunde komma dem till nytta, om de nu gällande bestämmelserna angående
strandvrak ändrades därhän, att de, då det gällde strandvrak av 7 inga
värde, kunde göra sig det till godo.

I förhoppning om mera rikligt fynd utsätta de sig emellertid för stora
ansträngningar och faror för att bärga dylikt virke, som strandat på klip -

Ijagutskottets utlåtande Nr 35.

3

por och skär i omnejden eller ännu flyter i havet. Det gäller att skynda,
innan det spolas ned i sjön igen och driver bort. Så snart därför som
den hårdaste stormen något bedarrat, är man ute på spaning, och det är
just de farligaste platserna, man då måste nalkas i eu liten roddbåt i det
upprörda havet.

Det är emellertid kronan, ej bärgaren, som blir ägare av det sålunda
bärgade, och den bärgarlön, som erhålles för ett obetydligt fynd, uppgår
naturligen ej tillnärmelsevis till någon motsvarighet av den fara och möda,
som tillvaratagaren utsatt sig för. Bärgaren har dessutom så många omständigheter
att iakttaga, även förorsakande kostnad, för att enligt förordningarna
angående fynd av strandvrak komma i åtnjutande av den fördel,
sådant fynd skulle bringa honom, att han, om det ej är tämligen värdefullt,
har större fördel vid att låta detta eljest för honom så nyttiga fynd
av planka eller vrakspillra driva till en annan strand än att bärga det.

Här omförmälda strandfynd hör till det slag av strandvrak, som omnärnnes
i kungl. tullstadgan av den 1 juni 1904. Kungörelsen om bärgningen
av även de minsta fynd skall ske tre gånger i de allmänna tidningarna
och först efter år och dag sedan sist kungjort var, om det ej
gäller sådana varor, som ej kunna våi’das utan fara för försämring, får
auktion, som av tullförvaltningen ombesörjes, å det bärgade hållas. Först
då, när auktionen hålles, är någon möjlighet för bärgaren att få dispositionsrätt
till det bränsle eller annat, som han med möda och fara bärgat,
och detta endast mot kontant betalning, och, enär det så gott som aldrig
händer, att ägare av dylikt fynd av ringa värde anmäler sig till återfående
av detsamma, dröjer det minst »år och dag», till dess bärgarlönen
utfaller. Av auktionsvärdet plägar bärgaren erhålla 60 % i bärgarlön.

Dylika auktioner hållas å tullkammaren inom vederbörande tulldistrikt.
Därvid tillkännagives, att på viss plats ute i skärgården finnas tillvarataget
så och så många plank, vrakspillror eller annat värderat till det eller
det priset. Auktionsföremålet kan ju befinnas miltals från auktionsplatsen
och ej alls lönt för tillstädesvarande inropare att hämta det där i anseende
till avståndet och dess ringa värde. Då kan det ju ej betinga ett pris,
varav de 60 %, som bruka tillfalla bärgaren, kunna utgöra någon förmån
för honom. År han själv tillstädes, kan han, genom att inropa det av
honom bärgade, kanske för billigt pris bli ägare av detsamma och sålunda
vinna någon lön för sin möda, men en extra resa, måhända miltals och i
storm och oväder, som ju den dagen kan inträffa, och därtill en uppoffrad
dag på auktionen, är det ringa fyndet ej värt.

I norsk Lov om stranding og vrag av den 20 juli 1893 stadgas,
att om värdet av strandfyndet är så litet, att omkostnaderna, som uppstå

4

Lagutskottets utlåtande Nr 35.

genom de föreskrivna förordningarnas följande, icke giva rum för lämplig
bärgarlön, så tillfaller det bärgade föremålet bärgaren, samt även att amtmannen
i sådant fall äger fritaga bärgaren från eventuell skyldighet att
betala tullavgift för föremålet ifråga. I samma lag § 12 förordnas att,
om det bärgades värde ej överstiger tio kronor, kungörelse, varigenom
eljest ägaren kallas att inom viss tid anmäla sin äganderätt, ej behöver
ske, och blir sålunda bärgaren genast efter anmälan och skedd besiktning
och värdering av det bärgade ägare till detsamma.

Man synes i Norge mer än hos oss tillgodose bärgarens intresse och
kronan tager ej heller där någon del av bärgarens ringa vinst i ovan omförmälda
fall, då det gäller fynd av ringa värde. Det är dock ej min
mening, att ägarens rätt skulle i något fall åsidosättas, endast att, då det
angår strandvrak av ringa värde, inskränka på hans rätt därhän, att han,
om han i laga tid kan styrka sin rätt, skall kunna återfå värdet av det.
förlorade i stället för själva varan. Detta kunde åstadkommas genom att
tillåta bärgaren att ställa borgen för att så skulle ske, i fall han i laga
tid komme och styrkte sin rätt samt betalade bärgarlön och omkostnader.
Visserligen kunde häremot invändas, att själva det förlorade föremålet
kunde för dess ägare hava särskilt stort värde, vara för honom särdeles
kärt och dyrbart, men i de fall och angående sådana föremål, varom detta
kunde förmodas, borde tullförvaltningen hava befogenhet att göra undantag
och anbefalla dylikt föremåls förvarande, såsom hittills skett.

Vad beträffar strandvrak av ringa värde torde kronan, gent emot de
fattiga fiskarfamiljer här är fråga om, utan avsaknad kunna avstå sin
rätt. Genom värderat tillmötesgående av kungl. generaltullstyrelsen är jag
i tillfälle förebringa utredning i denna fråga, verkställd av dess statistiska
avdelning. Dess meddelande bifogas såsom bihang till motionen. Av detsamma
framgår, att kronans inkomst av sådant strandvrak, vai''S värde för
varje redovisad post icke överstigit femtio kronor, utgjort år 1912 endast
omkring 3,630 kronor och år 1913 endast omkring 4,315 kronor, alltså,
om dessa siffror läggas till grund för beräkningen, i genomsnitt per år
endast omkring 3,972 kronor. Kronans inkomst av strandvrak, som hår
åsyftas, är alltså av så gott som ingen betydelse, så mycket mer som
nämnda summa ej är nettoinkomst, enär hållandet av förenämnda auktioner
är förenat med viss kostnad, såsom annonsering, stadgad auktionsprovision,
slagkostnad m. m. Åtskilligt skrivarbete för tullförvaltningsämbetsmännen
skulle ock därmed inbcsparas.

Vid bestämmandet av värdegränsen, under vilken ett fynd skulle
behandlas som strandvrak av ringa värde, torde böra tagas i betraktande
å ena sidan, att ej någon nämnvärd förlust tillfogades kronan genom

Lagutskottets utlåtande Nr 35. 5

avstående från dess rätt i dessa fall, å andra sidan, att denna gräns ej
sättes så lågt, att det alldeles ej lönade sig för bärgaren att tillvarataga
de förmåner som kunde stå i utsikt för honom.

Av föreliggande sifferutredning framgår ju tydligtvis, att femtiokronorsgränsen
från den första av nämnda synpunkter är fullt tillfredsställande.
Vad beträffar den senare synpunkten är att märka, att då vederbörande
ge sig ut på spaning efter sjöfynd, erfordras i allmänhet flera i ett
lag, merendels tre personer. Stundom kunna ock tvenne sådana lag slå
sig tillsammans och i var sin båt söka gemensamt. Ofta finna de ju intet
eller endast några propsändar, plankstumpar eller dylikt, och då äro de
flera om att dela förmånen av detta. Skulle då ock någon gång det funna
uppgå till femtio kronors värde, bleve dock ej förtjänsten så stor efter
delningen, särskilt i betraktande av, att de mången gång sökt alldeles förgäves.
Den ofta mycket långa vägen till auktionsstället, kanske i storm
och ogynnsam vind, där de genom eventuellt billigt köp av det de själva
bärgat ur havet skulle kunna hoppas få någon belöning för sin möda, må
ock tagas i betraktande. Att ej sätta värdegränsen lägre än femtio kronor
torde alltså, även från denna synpunkt sett, vara en mycket rimlig begäran.

Någon inskränkning i skyldigheten av anmälan, besiktning och värdering
genom vederbörande myndigheter av funnet och bärgat strandvrak av
här ifrågavarande slag kan givetvis ej komma ifråga, så mycket mindre
som det på denna värdering skulle bero, om det bärgade vore att anse
som ''strandvrak av ringa värde’.

Till förekommande av missbruk av dessa bestämmelser bör en straffpåföljd
därvid stadgas gående ut på förlust, i sådant fall, för bärgaren av
de förmåner han eljest hade att påräkna. Jämte stadgande att varje fall
ställes under respektive tullkammares beprövande, torde önskvärd garanti
mot missbruk vara funnen.»

Vid motionen fanns fogad en bilaga, så lydande:

i Herr Riksdagsman Wilh. Hellberg,

Stockholm.

På Eder begäran hava tullförvaltningarnas strandvrak^]"ournaler för åren
1912 och 1913 genomgåtts och utvisa desamma, att kronans behållning av sådant
strandvrak, vars värde för varje redovisad post icke överstigit 50 kronor,
utgjort

Utskottets

yttrande.

6

Lagutskottets utlåtande Nr 35.

År 1912 År 1913

omkring 3,630 kr. omkring 4,315 kr.

Stockholm i kungl. generaltullstyrelsens revisionsbyrås statistiska avdelning
den 18 januari 1915.

L. Torstenson,

t. f. förste aktuarie.»

Enligt lagen den 12 juni 1891, innefattande vissa bestämmelser om
sjöfynd, är den, som bärgar övergivet fartyg eller skeppsvrak eller till
fartyg hörande redskap eller gods, evad sådant upptages från botten eller
anträffas flytande på vattnet eller drivet å strand, skyldig att anmäla fyndet
hos närmaste krono- eller tullbetjänt, som har att därom ofördröjligen
meddela distriktets tullkammare underrättelse. Underlåtenhet att göra
sådan anmälan eller undandöljande eller förskingring av det bärgade medför
förverkande av bärgarlön samt straff efter allmän lag. Om angivet
fynd åligger tullkammaren att göra anmälan hos Konungens befallningshavande
i länet, som skall låta kungörelse om bärgningen tre gånger införas
i allmänna tidningarna. Kommer ägare inom år och dag, sedan sist
kungjort var, och visar sin rätt, äger han taga sitt åter, mot det att han
till den, som bärgat, utbetalar kostnaden för godsets kungörande och vård
samt den bärgarlön, som domstol kan finna skäligt att bestämma. Kommer
han ej, tillfaller strandvrak kronan, efter avdrag av bärgarlön och
kostnad, soiji nyss är nämnd, men annat fynd tillfaller den som bärgat.
Kan det bärgade ej vårdas utan fara för försämring, skall det försäljas å
offentlig auktion och de influtna medlen nedsättas i länets ränteri. För
det fall, att fartyg under resa bärgat gods, meddelar lagen därjämte särskilda
föreskrifter.

Bestämmelserna uti ifrågavarande lag äro, med en mindre redaktionell
ändring, hämtade från 184 och 185 §§ i sjölagen den 23 februari
1864. Innan sistnämnda lag trädde i kraft, gällde i ämnet stadgandena i
1 och 3 kap. av sjöskadebalken i 1667 års sjölag samt kungl. kungörelsen
den 21 mars 1835. Enligt dessa äldre stadganden skulle bärgat fartyg
eller gods, som tillhörde svensk undersåte eller »dess undersåte, som med
kronan i vänskap står», därest det avfordrades bärgaren inom natt och år,
utgivas till ägaren mot utbetalning av omkostnader och bärgarlön. Tillhörde
det bärgade någon »riksens ovän och fiende eller sjörövare» eller
gav sig ägaren icke inom sagda tid tillkänna, tillfölle godset kronan, »deras
lön oavkortad, som bärgat hava». För bestämmande av bärgarlön funnos
särskilda föreskrifter.

Lagutskottets utlåtande Nr 35.

7

Redan vid tidigare tillfällen har frågan om kronans rätt till sjöfynd
varit föremål för riksdagens behandling.

Vid 1834—35 årens riksdag föreslogs uti ett i bondeståndet framlagt
memorial, att kronan måtte frånträda ifrågavarande rättighet samt
överlåta densamma till de häraders disposition, som angränsa havskusten,
för att användas till fiskerinäringens förkovran. Förslaget avslogs av
ständerna, sedan det avstyrkts av vederbörande utskott, som förmenade,
att dess antagande skulle medföra en minskning i kronans inkomster samt
dessutom innebära eu frestelse för kustinvånarne att med tanke på egen
vinning undandraga sig att lämna nödigt biträde vid inträffande sjöskador.

Vid 1850—51 årens riksdag kom frågan ånyo upp i anledning av
en av samtliga riksdagsfullmäktige från Göteborgs och Bohus’ län inom
bondeståndet väckt motion av huvudsakligt innehåll, att bärgat gods under
tio riksdalers värde skulle tillfalla bärgaren samt dylikt gods av högre
värde, efter avdrag av bärgarlönen, den församlings fattigvård, å vars
strand det blivit funnet och bärgat. Jämväl detta förslag avslogs av ständerna,
sedan det av sammansatta lag- samt allmänna besvärs- och ekonomiutskottet
avstyrkts. I sitt över förslaget avgivna utlåtande framhöll utskottet
rörande yrkandet, att fynd av värde under tio riksdaler måtte
tillfalla bärgaren, följande:

»Ehuru — — — — det sällan torde inträffa, att ägare till strandat
gods av så ringa värde sig anmäler för att detsamma återfå; finner utskottet
likväl betänkligt, att i lag stadga rättighet för den, som bärgar
gods av omförmälda värde, att det behålla; enär ett dylikt stadgande
skulle kunna föranleda därtill, att den eller de, som bärgat gods av högre
värde, fördelade detsamma i smärre partier, vartdera i värde understigande
10 r:dr, dem de uppgåvo sig vid särskilda tillfällen bärgat;
samt bevisningen om ett annat förhållande vore svår att åstadkomma,
då vid bärgningstillfällen andra personer vanligen icke äro tillstädes än
de, som i bärgningen deltaga.»

Vid 1914 års tidigare riksdag väcktes motion, nr 183 i andra kammaren,
med hemställan, »att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida icke gällande bestämmelser
angående sjöfynd lämpligen kunde och borde, för så vitt fråga
är om strandvrak av ringa värde, ändras för bättre tillgodoseende av
bärgarens intresse, samt vidtaga de åtgärder, vartill en sådan utredning
må kunna föranleda.»

Till följd av riksdagens upplösning blev motionen icke föremål för
riksdagens behandling.

8

Lagutskottets utlåtande Nr 35.

I förevarande motion föreslås den ändring i 1891 års lag, innefattande
vissa bestämmelser om sjöfynd, att jämväl strandvrak, av värde
ej överstigande femtio kronor, skall tillfalla den, som bärgat, därest ägaren
ej inom stadgad tid anmäler sig och visar sin rätt. Vidare föreslås, att
såväl strandvrak som annat gods, av värde ej överstigande nämnda belopp,
skall fritt få disponeras av bärgaren, mot det han nedsätter »den säkerhet
eller borgen, som tullkammaren finner sig kunna godkänna, för att ägaren,
om han kommer inom ovan sagd tid och visar sin rätt, skall få i kontanter
värdet av sitt åter» med avdrag av kostnaden för godsets kungörande
och vård samt bärgarlön. Gods, som av tullkammaren prövas vara
av den beskaffenhet, att det kan förmodas vara av personligt värde för
ägaren, skall dock enligt förslaget icke få disponeras av bärgaren utan tagas
i förvar av tullkammaren.

Vid behandlingen av föreliggande förslag har utskottet kommit till
den uppfattning, att gällande bestämmelser om sjöfynd i vissa avseenden
äro mindre ändamålsenliga. Det omständliga förfaringssätt, som 1891 års
lag föreskriver, med anmälan om fyndet till offentlig myndighet, dess
kungörande i allmänna tidningarna samt godsets förvaring under avsevärd
tid, där det ej till följd av fara för försämring bör säljas, skall i varje
fall tillämpas, oavsett om det bärgades värde är större eller mindre. Ett
dylikt förfaringssätt är emellertid föga lämpligt, då det bärgades värde är
ringa. Det lärer ock vara antagligt, att i dylikt fall lagens föreskrifter ej
sällan utan vidare eftersättas. Understundom kan det även vara utan gagn
att kungöra fyndet, då ägaren, om han får kännedom om kungörelsen, ej
har någon nämnvärd fördel av att göra sin rätt gällande. Det synes därför
önskvärt, att lagen medgåve ett enklare förfarande, för det fall, att
väi''det av det bärgade godset är så ringa, att det nu stadgade förfaringssättet
icke lämpligen bör ifrågakomma.

Var en värdegräns, sådan som den antydda, lämpligen bör sättas,
lärer ej kunna med säkerhet bedömas utan föregående undersökningar av
den art, att de ej kunnat av utskottet verkställas. Motionärerna hava
härutinnan föreslagit femtio kronor. Möjligen torde detta belopp finnas
vara högre än som skäligen bör bestämmas.

I likhet med motionärerna finner utskottet, att det icke bör ifrågasättas
att befria den, som bärgat, från skyldigheten att anmäla .fyndet.
Dylik anmälan bör under alla förhållanden göras, så att vederbörande
myndighet sättes i tillfälle att besiktiga godset och utröna, huruvida det
faller å ena eller andra sidan om den angivna gränsen.

Har godset vid besiktning befunnits falla inom den lägre värdegränsen,
torde det icke möta några betänkligheter, att såsom i motionen

Lagutskottets utlåtande Nr 35. &

föreslagits, låta godset av bftrgaren fritt disponeras. — Att göra undantag
härifrån för det fall, att godset kan antagas vara av personligt värde för
ägaren, lärer knappast vara av verkligt behov påkallat. — Enligt motionärernas
förslag skall i nyssnämnda fall ägaren till godset, därest han
inom stadgad tid anmäler sig, äga att utfå det vid besiktningen funna
värdet av godset med avdrag av kostnaderna för godsets kungörande och
vård samt bärgarlön. Måhända vore det ändamålsenligt att gå ännu ett.
ste°- längre och, såsom skett i den i motionen omnämnda norska Lov om
stranding og vrag, föreskriva, att bärgaren skall erhålla fyndet med full
äganderätt, °därest dess värde icke uppgår till det belopp, som må vara
erforderligt för gäldande av bärgarlön, sedan omkostnaderna för det i lagen
föreskrivna förfarandet betalats. Något åsidosättande av ägarens berättigade
intresse skulle en dylik bestämmelse ej innebära, då det i dylikt fall ej
kan anses vara någon ekonomisk fördel för ägaren att få sitt åter.

Motionärerna hava även föreslagit, att strandvrak, till vilket ägaren
icke anmält sig, skall, då dess värde ej överstiger femtio kronor, tillfalla
bärgaren och icke såsom nu kronan. Utskottet finner en revision av bestämmelserna
om strandvrak vara önskvärd i syfte att i ringare fall, då
ägaren icke gör sin rätt gällande, tillägga bärgaren detsamma. Ur synpunkten
av kronans intresse av inkomst lärer någon anmärkning mot eu
dylik anordning ej kunna göras, då inkomsten är alltför obetydlig för
att kunna anses av nämnvärd vikt för statsverket. De betänkligheter, som,
på sätt ovan är anfört, uttalades mot ett liknande förslag vid riksdagen
1850—1851, torde ej kunna tillmätas avgörande betydelse, helst som den
besiktning och värdering av det bärgade, som skall av myndighet verkställas,
kan sammanbindas med någon lämplig summarisk undersökning
om bärgningens förlopp. För bärgaren kan det vara av värde att ej, såsom
nu ofta torde vara fallet, nödgas inropa godset å auktion för att tillförsäkra
sig någon fördel av bärgningen.

Av vad sålunda anförts framgår, att utskottet finner förevarande
motion i åtskilliga avseeenden beaktansvärd. Däri förekommande frågor
äro emellertid av den beskaffenhet, att de otvivelaktigt kräva en mera
allsidig utredning och ett närmare övervägande än som kunnat av utskottet
åstadkommas på den tid, som stått utskottet till buds. Den mera
ingående behandling, som alltså bör ägnas åt ärendet, innan detsamma
lämpligen kan till slutligt avgörande företagas, lärer böra anförtros åt
Kungl. Maj:t. Utskottet får alltså hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t efter verkställd ut Bihang

till nksdagens protokoll 1915. 9 samt. 31 käft. {Nr 35.) 2

10

Lagutskottets utlåtande Nr 35.

redning för riksdagen framlägga förslag till sådan ändring
i lagen den 12 juni 1891, innefattande vissa bestämmelser
angående sjöfynd, att dels det i lagen föreskrivna
förfaringssättet måtte, beträffande sjöfynd av
ringa värde, förenklas, dels ock strandvrak av ringa
värde måtte under vissa förutsättningar tillfalla bärgaren.

Stockholm den 7 maj 1915.

På lagutskottets vägnar:

ALBERT PETERSSON.

Stockholm 1915. Kungliga Boktryckeriet. P. A. Norstedt & Söner.

151524