Lagutskottets Utlåtande 2f:ö< 11. 1

Utlåtande 1901:LU11

Lagutskottets Utlåtande 2f:ö< 11. 1

frätt

N:o 11.

Ank. till Riksd. kansli den 19 februari 1901, kl. 2 e. in.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 35
i förordningen angående inteckning i fast egendom, m. m.

Lagutskottet har till förberedande behandling fått emottaga en af herr
P. Pehr sson i Åkarp inom Andra Kammaren afgifven motion, n:o 121,
af följande lydelse:

»I samband med de numera på vissa platser alltmera fortgående egostyckningar
och jordafsöndringar sättes oftast i fråga, der så på frivillighetens
väg kan åstadkommas, att de låneinteckningar, som gravera ursprungliga
stamfastigheten, dödas i den afyttrade delen, under förutsättning
af oförändrad förmånsrätt för oafkortade lånebeloppet i den öfriga panten;
och det aftal med rättegande, hvarom § 35 i gällande inteckningslag förmäler,
torde, såsom i de flesta fall hittills skett, inskränka sig till ett
enkelt medgifvande från samtlige inteckningshafvare. En och annan under
senare åren af vederbörande utmätningsman eller myndighet upprättad
köpeskillingsliqvid öfver exekutivt försåld fastighet ådagalägger emellertid,
att bland jurister olika meningar göra sig gällande beträffande ett slikt
aftals verkan, då ett sådant aftal enligt vanlig praxis saknar uttryckligt
vilkor och anteckning derom i inteckningsprotokollet, att inteckningen vid
lossning från en del af pantsatta fastigheten till hela sitt belopp och med
oförändrad förmånsrätt belastar den återstående. Sålunda lärer vid sådant
fall bland jurister en åsigt vara den, att inteckningen till så stort belopp,
som afyttrade delen motsvarat, förlorat all pantsäkerhet, en annan åter,
Bill. till Rik,sd. Prof. 1901. 7 Sami. 9 Höft. (N:o 11). 1

2

Lagutskottets Utlåtande N:o It.

att samma belopp, såsom intecknadt i oförsålda fastigheten, först i och med
lossningsåtgärden vunnit förmånsrätt näst efter alla andra vid samma tid
i egendomen befintliga inteckningar, under det den tredje meningen gör
gällande, att i och med medgifven lossning aftal får anses hafva egt rum
om oförändradt belopp och oförändrad förmånsrättsordning.

Ett exempel torde mera tydliggöra detta spörsmål:

En egare säljer Y-tidel af sin jordegendom till tomter och utverkar
af vederbörande inteckningshafvare medgifvande, att i egendomen befintliga
inteckningar, uppgående till 20,000 kronor, dödas i sagde V4:del.
Dödningen sker under vanlig praxis och således utan att något särskilt
vilkor i inteckningsprotokollet upptages, förvissad som man är, att de
återstående s/4:delame af pantförskrifna fastigheten utgöra mera än tillräcklig
säkerhet. Emellertid skulle fjerdedelen af intecknade beloppen
eller 5,000 kronor enligt förstnämnda tolkningen hafva förlorat all förmån
till panträtt, enligt andra tolkningen skulle visserligen inteckningsrätt
finnas, men förmånsrätten vara skjuten efter de i s/4:delarne intecknade
15,000 kronor och stäld jemsides med andra möjligen samtidigt med
lossningsåtgärden tillkomna nya inteckningar, och enligt den sistnämnda
tolkningen skulle respektive inteckningsbeloppen till storlek och ordning
förblifva oförändrade i oförsålda fastigheten.

Äfven då vid slik lossning en fastighets samtliga inteckningar äro i
fastighetsegarens hand och följaktligen inga rättegande finnas, hvarmed
aftal kan slutas, lära olika meningar framträda angående ansvarighetsbeloppens
liqvidation. (Se N. J. A. för 1898, n:o 136.)

Då det med stor sannolikhet icke endast hos enskilde, utan mera i
banker och allmänna kassor en mångfald af inteckningar förefinnas, som
varit föremål för någon åtgärd i ofvanbemälda hänseende, och då en ovisshet
i detta fall för allmänna krediten är oläglig och troligen ännu mera
framdeles kommer att föranleda förvecklingar, torde endera en ändring i
ofvanberörda § 35 af inteckningslagen i önskadt syfte böra vidtagas eller
ock, derest rätta innebörden af samma § i sin nuvarande lydelse är öfverensstämmande
med gängse praxis, en förklaring i vederbörlig ordning
böra utverkas.

Jag tillåter mig derför att alternativt föreslå,

att Riksdagen måtte för sin del besluta, att § 35 i kong! förordningen
den 16 juni 1875 om inteckning i fast egendom må erhålla följande
förändrade lydelse:

Lagutskottets ''ITtlåtahtte''tNtö\) 11.

3

•r ,§ 35. Har den, >■ som fatt''gemensam inteckning i flera egendomar,
låtit inteckningen i någon af dem helt och hållet eller till viss del dödas
eller ock förfalla eller nedsättas, vare då ej berättigad att för ansvarsbelopp,
som skulle falla å den egendomen, efter ty i 32 och 34 §§ sägs,
hålla sig till de andra egendomarne, der ej (mellan honom och öfrige rättegande
är annorlunda .aftaladt) öfrige råttegande till sådan åtgärd lemnat
medgifvande, eller,

att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller, att Kongl. Maj:t
täcktes vidtaga sådan rättelse i gällande förordning om inteckning i fast
egendom, att ofvan påpekade tvetydighet varder undanröjd.»

Såvidt utskottet kan finna, står stadgandet i § 35 af inteckningsförordningen,
hvilket föreliggande motion afser, i full öfverensstämmelse
med de allmänna grundsatserna om intecknings- och deraf härflytande förmånsrätt.
Rätt tolkadt, innebär nemligen berörda stadgande endast en
följdrigtig konseqvens af den allmänna rättsprincipen, att ingen sjelfvilligt
får, på bekostnad af och till men för öfriga rättegares intressen, vidtaga
ändring uti en honom tillkommande inteckningsrätt. Hvad motionären
betecknat såsom olika tolkningar af en och samma rättsregel är ej heller
så att anse. Väl är sant, att verkan af t. ex. en gemensam intecknings
dödning i några af de intecknade fastigheterna ej alltid är densamma,
utan kan på af motionären angifvet sätt vexla, men detta förhållande
beror ej, såsom motionären velat göra gällande, på en mera eller mindre
rigtig tolkning af bestämmelsen i inteckningsförordningens 35 §, utan kan,
äfven vid tillämpning af en fullt rigtig tolkning, inträffa och har sin
grund uti de olika omständigheter, hvarunder dödningsåtgärden i ena eller
andra fallet försiggått. De af motionären omnämnda tolkningarna kunna
således samtliga, hvar under sin särskilda förutsättning, vara rigtiga.

Den först angifna påföljden, att inteckningen till så stor del, som
afyttrade delen motsvarat, förlorar all pantsäkerhet, inträder, derest egaren
af den återstående fastigheten ej lemnat medgifvande dertill, att inteck
ningen till hela sitt belopp får uti denna fastighet qvarstå.

Om egaren till den återstående fastigheten lemnat dylikt medgifvande,
men efterföljande intockningshafvare ej gifvit tillstånd dertill, att inteckningen
får för hela sitt belopp behålla sin förutvarande förmånsrätt, inträ
der den andra af motionären omnämnda påföljden, att inteckningen väl

4

Lagutskottets Utlåtande It; o 11.

med hela sitt belopp vidlåder den återstående fastigheten, men till så stor
del, som hvilat å den afyttrade fastigheten, får sin förmånsrätt flyttad
efter de inteckningar, som vid dödningsåtgärdens verkställande voro i den
återstående fastigheten faststälda.

Det tredje fallet slutligen, eller att inteckningen till hela sitt belopp
och med oförändrad förmånsrätt kommer att gälla uti den återstående fastigheten,
inträder endast under den förutsättningen, att såväl egaren till den
återstående fastigheten som efterföljande inteckningshafvare medgifvit, att
så får ega rum.

Efter utskottets uppfattning bör det ej ifrågasättas att rubba den
sålunda angifna innebörden af stadgandet i inteckningsförordningens 35 §.
Densamma synes utskottet grundad på ett alldeles rigtigt afvägande emellan
de skilda intressen, som i omförmälda fall kunna vara till finnandes.

Utskottet kan ej heller finna den af motionären alternativt föreslagna
ändrade lydelsen af ifrågavarande paragraf vara tydligare eller eljest att
föredraga framför den nuvarande. Hvad som erfordras för att innehafvare
af en gemensam inteckning, som i någon af de intecknade fastigheterna
eller del af en fastighet dödats, skall ega att för inteckningens hela belopp
och med oförändrad förmånsrätt hålla sig till de öfriga fastigheterna
eller den återstående delen af hela fastigheten, är nemligen ingalunda medgifvande
från öfriga rättegandes sida till sj elfva dödningsåtgärden, utan ett
uttryckligt aftal derom, att inteckningen, trots den partiella dödningen, må
till oförändradt belopp och med oförändrad förmånsrätt qvarstå i de öfriga
fastigheterna eller den återstående delen af hela fastigheten.

Lagtillämpningen har emellertid ådagalagt, att ej blott hos allmänheten,
utan äfven bland de dömande myndigheterna olika meningar gjort
sig gällande om de fordringar, som böra vara uppfylda för att det i paragrafen
omförmälda aftal med öfriga rättegande skall anses hafva kommit
till stånd. Af ett af motionären åberopadt rättsfall framgår sålunda, att
domstolarne haft olika uppfattning derom, huruvida den omständigheten,
att egaren af en fastighet sjelf begärt och erhållit dödning i viss del af
fastigheten af den enda fastigheten besvärande inteckningen, kunde anses
tillräcklig för att bereda inteckningen i dess helhet fortfarande och i
anseende till förmånsrätten oförändrad giltighet i den återstående delen af
fastigheten.

I ett annat rättsfall (se jST. J. A. för år 1883, n:o 104) har en domare
åtalats och fälts till ansvar för det han tillämpat den uppfattningen, att
efterföljande inteckningshafvare genom sin åtgärd att i viss del af en fastighet

Lagutskottets Utlåtande N:0 12. 9-

låta döda sina inteckningar finge anses hafva medgifvit, att eu föregående
inteckningshafvare, som jemväl och samtidigt låtit sin inteckning dödas i
nämnda fastighetsdel, skulle ega att för inteckningens hela belopp och med^
sin förutvarande förmånsrätt hålla sig till den återstående fastigheten.

En dylik uppfattning lärer dock fortfarande vara temligen allmänt
gängse, och det synes kunna ifrågasättas, huruvida det ej skulle vara en
fördel i flera afseenden och särskild! föranleda en ej oväsentlig lättnad i
proceduren, derest det tilläfventyrs kunde lagstadgas, att efterföljande inteckningshafvares
åtgärd att låta i en viss del af en fastighet döda sin
inteckning skall äfven utan uttryckligt förklarande anses utgöra laga
presumtion för hans medgifvande dertill, att en föregående inteckning,
med hvilken en motsvarande åtgärd vidtages, må i den återstående fastigheten
för inteckningen i dess helhet bibehålla sin förutvarande förmånsrätt.

I detta sammanhang torde äfven böra nämnas, att, enligt hvad utskottet
inkemtat, inteckningsmyndigheterna tillämpa olika former vid dödning af
inteckning i delar af en intecknad fastighet. Medan några i beslutet om
dödning intaga meddelande om, i hvad omfattning och med hvad rätt
inteckningen qvarstår i den öfriga fastigheten, lära andra inteckningsmyndigheter
underlåta hvarje uppgift i sistberörda hänseende.

Hvad sålunda anförts gifver, efter utskottets förmenande, vid handen,
att det vore önskligt, om stadgandet i inteckningsförordningens 35 § kunde
omarbetas i syfte att de med dess nuvarande lydelse förenade olägenheter
blefve undanröjda. Angelägenheten deraf är desto större, som hvarje ovisshet
om stadgandets rätta innebörd minskar benägenheten hos inteckningshafvare
att medgifva dödning af en inteckning i delar af en fastighet,
äfven om den återstående fastigheten är fullt tillräcklig att betrygga utfående!
af den inteeknade fordran i dess helhet. Särskild! ur synpunkten
af egna-hems-idéns befrämjande är det af vigt att med alla till buds stående
medel underlätta möjligheten af inteckningars dödning i afsöndrade
lägenheter.

I sådant syfte aflat Riksdagen nästlidna år en skrifvelse till Kongl.
Maj:t med anhållan, det täcktes Kongl. Maj:t taga under öfvervägande, i
hvad mån, utan skada för fastighetskrediten, egare af frånstyckad hemmansdel
eller afsöndrad lägenhet måtte kunna beredas lättnad att frigöra sin
fastighet från inteckningar, som gemensamt besvärade denna och den fastighet,
från hvilken styckningen eller afsöndringen skett, samt förelägga
Riksdagen det förslag till lagändring, hvartill förhållandena kunde gifva
anledning.

Bill. till Riksd. Prof. 1901. 7 Sami. 9 Höft.

2

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

Det synes utskottet lämpligt, att i sammanhang härmed, tages under
öfvervägande, huruvida en ändring eller ett förtydligande af ifrågavarande
paragraf bör ega rum; och får utskottet alltså hemställa,

att Riksdagen, i anledning af herr Pehrssons ifrågavarande
motion, ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, det täckteå Kongl. Maj:t taga under öfvervägande,
huruledes de med nuvarande lydelsen af§ 35 i
förordningen angående inteckning i fast egendom förenade
olägenheter lämpligast må kunna undanrödjas,
samt för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill den
verkstälda utredningen kan föranleda.

... r. u ">t pina h . r ad ■ i . . ■ . ■ ■.-

Stockholm den 19 februari 1901. ;

tf! g.xifv^ ;.•& toysto''! j, utH :iij t-* ji '' dim >)t\K ■ 4-v.v .

rf:o t ,J • . c. *>t• rtuboLC- 4‘Siig:lM,< imajloy»fri fi-> "t. "j.?;*.'' i’* ’r

På lagutskottets vägnar: : -< • ir>‘!

:: ■ >''■> I ■''CliXtli ■ V t: i ,.''M i Sint U<j ''|»0 t ''iCV A -''lOy .•..••• r

/:>fjayv.iji. !. c!,rov« i -i

GARL B. HASSELROT.

1 u»/ % I . ■■ • itc _ M.<;

eif-.''’* ''».braf-.-''''km. f ov ■ h f’1;; -• ; - i'' - <.

i:., i •; i i ;if .!->!>.a-m ! ",.r ••• '' -;i>- ■ ;•

»W? - av, ; T u V 1, jk k r. •!-. ..:!?v ,|fr:

>.h;--T»-dW.n5 ; ■■■/ mki> c: .f-1." 1 V <\ • <m-r-■ • iföl. <! it;/ Ivbrnu :

Stockholm, Victor Pettersons Boktryckeri, 1901.