Lagutskottet* utlåtande Nr 4

Utlåtande 1917:LU4

Lagutskottet* utlåtande Nr 4.

1

Nr 4.

Ankom till riksdagens kansli den 15 februari 1917 kl. 3 e. ro.

Utlåtande i anledning av väckt motion om antagande
av en lag angående vård och tillsyn av ännu kvarvarande
milstolpar m. m.

Närvarande: herrar Petersson i Lidingö villastad, Gezelius*,
Stärner, Alexanderson, greve Spens, Petrén, Dahl,
Tisell*, Permansson*, Schotte*, Lindqvist i Stockholm*, Pettersson
i Bjälbo, Persson i Norrköping, Gustafsson i Örebro,
Karlsson i Fjäl och Borg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti en inom andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
nr 174, har herr Molin i Dombäcksmark anfört följande:

»Vid 1915 och 1916 års riksdagar hemställde undertecknad, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t
taga i övervägande, vilka åtgärder, som kunde anses erforderliga för beredande
av vård och tillsyn åt de i byggningabalken 25 kap. 3 § omförmälda,
ännu kvarvarande milstolpar, ävensom, därest så befunnes nödigt,
förelägga riksdagen det förslag, till vilket ett sådant övervägande kunde
giva anledning.

Vid bägge riksdagarna blevo mina motioner i ämnet avslagna.

Då trots tillstyrkande utlåtanden från riksantikvarien och styrelsen
för svenska naturskyddsföreningen vederbörande tillfälliga utskott ej velat
ägna denna fråga den uppmärksamhet, den otvivelaktigt förtjänar, och då,
med vad tiden går, de milstolpar, som ännu finnas kvar, äro utsatta för
vandalism och förfall, ser jag mig nödsakad att ännu en gång framföra
frågan, i hopp om att något nu äntligen måtte göras för milstolparnas beBihang
till riksdagens protokoll 1917. 9 samt. 4 käft. (Nr 4.) 1

Motionen.

Frågans föregående
behandling.

1915 års riksdag.

2 Lagutskottets utlåtande Nr 4.

varande. Därest frågan skall bliva föremål för en långvarig utredning,
är fara å färde, att inga milstolpar finnas kvar, då utredningsresultatet
föreligger.

I anledning bärav yrkas, att riksdagen på vederbörande utskotts förslag
för sin del må antaga eu särskild lag i ämnet eller, därest så ej kan
ske, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte, om möjligt,
redan till nästa riksdag framlägga förslag till lag angående vård och
tillsyn av ännu kvarvarande milstolpar.»

Såsom motionären anfört, har han vid såväl 1915 som 1916 års
riksdagar väckt motioner med ovan angivna innebörd.

1915 års motion hänvisades till andra kammarens tredje tillfälliga
utskott. Sedan riksantikvarien och svenska naturskyddsföreningen avgivit
yttranden över motionen, anförde utskottet i sitt utlåtande:

»Utskottet beklagar i likhet med motionären den vanvård och den
vandalism, för vilken mången gammal milstolpe, som varit värd ett bättre
öde, varit utsatt i vårt land.

Staten kan dock icke enligt utskottets mening ingripa för tillvaratagandet
och bevarandet av samtliga milstolpar, under vilken benämning
utskottet innesluter samtliga vägmärken, utmärkande såväl hel mil som halveller
kvartmil inom landets olika delar. Ett så vittomfattande ingripande
kan icke motiveras därav att eu del milstolpar måste anses hava ett verkligt
kulturhistoriskt värde. Ett metodiskt sakkunnigt uppsökande genom statens
försorg av samtliga milstolpar, önskvärda att bevaras, skulle enligt
utskottets förmenande förutsätta en så stor apparat, att densammas åvägabringande
ej heller bör sättas ifråga.

Av ortliga myndigheter torde, såsom även av motionären framhålles,
vägstyrelserna vara de som i första hand kunna tänkas lämpade att vårda
sig om milstolparna. Men ett generellt åläggande för vägdistrikten att
vidmakthålla samtliga milstolpar torde med kännedom om dessa vägmärkens
skiftande värde vara att driva pietetshänsynen väl långt, något som
särskilt skulle framträda vid en jämförelse med det förhållandet, att vägdistrikten
enligt gällande väglag icke äro ålagda att uppsätta avståndsraärken
enligt nuvarande mätsystem.

Det synes däremot utskottet, som om det borde kunna förväntas, att
det enskilda intresset i orterna skulle känna sig manat att frivilligt påtaga
sig det arbete och de kostnader, milstolparnas vidmakthållande kan kräva.
Enligt utskottets mening torde det nämligen närmast vara av pietetshänsyn

Lagutskottets utlåtande Nr 4. 3

eller av eetetiaka skal att beklaga, därest milstolparna försvunne ur landskapsbilderna,
där man av ålder varit van att so dom och åt vilka de

‘““utskott* hyse^1 därför den enligt utskottets förmenande välgrundade
tillförsikten, att de inom olika landsdelar bildade fornminnesfoieningarna,
hembygdsföreningarna och andra sammanslutningar skola taga initiativ oc i
ledning vid företagande av de åtgärder för milstolparnas vårdande vilka i
förevarande motion åsyftas. Med hänsyn till svenska naturskyddsföreningens
bifogade uttalande förväntar utskottet aven, att denna fogning ell
den för hembygdsvård under bildning varande sammanslutningen skall agna
den omhandlade frågan sin uppmärksamhet och sitt intresse.

Det torde även vara att hoppas, att vägstyrelsernas och de väghållningsskyldigas
intresse för saken bör kunna väckas, något som redan skett på
sina håll och att väghållningsdistrikten således mera allmänt skola fnvil gt
åtaga sig att vidmakthålla milstolparna, en angelägenhet, vartill de, såsom

förut påpekats, torde vara särskilt skickade.

Föratom den av utskottet ovan behandlade fragan om positiv verksamhet
för milstolparnas vidmakthållande har av motionären jämväl berörts
spörsmålet om rättsskydd för desamma. Med anledning av^ vad motion -ren därutinnan vttrat anser sig utskottet hora anmärka att det, oavsett

upphävandet av 25 kapitlet byggnmgabalken beträffande de allmänna vä

garna på landet, icke därmed torde vara uteslutet, att 19 kapitlet 20 §
strafflagen skulle fortfarande vara tillämpligt på skadegörelse a såväl a landet
befintliga milstolpar som inom städernas områden befintliga Däremot
torde då såsom av riksantikvarien framhållits, icke ens de äldsta milstolparna
kunna räknas till de verkliga fornminnena, kungl. forordningen
angående forntida minnesmärkens fredande och bevarande med desto mi d
fog kunna göras tillämplig på milstolparna i gemen. ...

Emellertid finnes det, förutom det icke obetydliga antal för de o i
landsdelarna karaktäristiska eller mera konstnärligt utförda milstolpar,
vilka införlivats med Nordiska museets samlingar eder liknande anläggningar
inom landets olika delar, fortfarande åtskilliga milstolpar kvarstående
ute å landsbygden, vilka äro av den ålder eller äga ett sa konstnärligt
utförande, att de jämväl kunna betraktas såsom veikliga ku u -minnesmärken. På sätt riksantikvarien omnämnt har all; mera uppomrksamheten
inriktats på vikten att tillvarataga och bevara icke blott verkliga
fornminnen utan även föremål, vilka, ehuru av yngre datum, också aga
ett högt kulturhistoriskt värde. Detta nya skyddsområde år for naiva -

1016 års
riksdag.

4 Lagutskottets utlåtande Nr 4.

varande föremål för hehaiiäHng.v den av Kungl. Maj:t på riksdagens initiativ
f. 1313 formmnnesvårdskommittén. Enligt vad utskottet inhämtat

lar kommittén komma att föreslå, att staten för bevarandet av typiska
exemplar av hithörande föremål med högt kulturhistoriskt värde bereder
sadana exemplar ett rättsskydd, liknande det, som om fornminnena gäller
uti forutberorda kungl. förordning om dessas fredande och bevarande Då
de gamla milstolparna äro att räkna till det angivna skyddsområdet, skulle
daiest vissa slags milstolpar ävensom på sina håll förekommande vägvisare
iinge anses aga ett högt kulturhistoriskt värde, således i varje fall typiska
^“£ ,aV dessa vagmärken genom statens ingripande beredas ett särskilt
rättsskydd och sålunda okad säkerhet vinnas för deras räddande undan
förstörelse samt bevarande för eftervärlden.

v +TlVi8t -T61'' 61S utskottet böra fästa uppmärksamheten därå, att

nSeW ”9 2<i§ strafflagen icke Ange anses tillämpligt på skade görelse

a milstolpar, Konungens befallningshavande torde äga att efter

arom gjord framställning genom fridlysning bereda rättsskydd jämväl förandra
milstolpar än de nyss berörda.»

„ grund härav hemställde utskottet, att motionen icke måtte till

någon andra kammarens åtgärd föranleda.

Denna utskottets hemställan blev bifallen.

Den av motionären år 1916 väckta motionen hänvisades till andra
utlåtande118 tdlftlllga utskott> som över densamma avgav följande

»I likhet med motionären finner utskottet det beklagligt, att våra
gamla mfistolpar ägnas eu så bristfällig tillsyn och omvårdnad, att de ofta
bliva förstörda. Visserligen är deras kulturhistoriska och konstnärliga
värde mycket vaxande, men det finnes åtskilliga gamla, synnerligen vackra
milstolpar, som giva en karaktäristisk prägel åt landskapsbilden och som
för den ort, varest de äro resta, ofta äga ett rätt högt affektionsvärde Å
andra sidan finnas mer eller mindre förstörda milstolpar, som mera bidraga
att forfula an att pryda den plats, där de finnas. 6

. De aldsta kända milstolpar härleda sig från 1600-talet och de yngsta
flan mitten av 1800-talet. Genom våglängdernas bestämmande enligt
metersystemet ha dessa stolpar väsentligen förlorat sin egentliga uppgift
och från att ha vant vägmärken övergått att bliva ett slag av minnesmarken.
Emellertid äro de icke tillräckligt ålderdomliga för att räknas
till fornminnen i egentlig bemärkelse, och det skydd, som förordningen

Lagutskottets utlåtande Nr 4. 5

angående forntida minnesmärkens fredande ock bevarande avser att bereda
de verkliga fornminnena, torde sålunda icke utan vidare kunna göras tilllämpligt
på våra gamla milstolpar.

Ehuru utskottet alltså erkänner det bebjärtansvärda i motionens syfte,
anser utskottet frågan dock icke vara av den betydelse, att den lämpligen
bör göras till föremål för en skrivelse från riksdagens sida till kungl.
Maj:t. Ett allmänt stadgande om en planmässig vård av milstolparne
kunde nämligen lätt leda till avsevärda kostnader. Flera av de värdefullare
och märkligare milstenarne torde för övrigt redan nu vara tillförsäkrade
en fullt tillfredsställande omvårdnad från enskildes och ortsmyndigheters
sida. Det i våra dagar starkt framträdande intresset för hembygdsvård
har här ett synnerligen lämpligt och tacksamt verksamhetsfält, och
även den svenska naturskyddsföreningen har uttalat sin varma sympati
för motionens syfte. Då härtill kommer, att, efter vad utskottet tror sig
veta, den nu sittande kommittén för omorganisation av fornminnesvården
har — sannolikt icke minst på grund av motionärens framställning i ämnet
till förra riksdagen — sin uppmärksamhet riktad på frågan, finner utskottet
häri ytterligare ett motiv att icke nu tillstyrka särskilda åtgärder i ämnet.»

Utskottets utlåtande utmynnade i en hemställan, att motionen icke
måtte till någon andra kammarens åtgärd föranleda, vilken hemställan av
kammaren bifölls.

Lagutskottet finner i likhet med förenämnda tillfälliga utskott vid
1915 och 1916 årens riksdagar det synnerligen önskvärt, att föremål av
kulturhistoriskt värde lika väl som fornminnen och naturminnesmärken
skyddas mot förstörelse och vandalism. Då emellertid betydelsen av dessa
kulturhistoriska minnesmärken allt mera ingår i det allmänna medvetandet,
varom det stigande intresset för dylika minnesmärkens tillvaratagande och
bevarande i orterna bär tydligt vittnesbörd, samt i allt fall särskilda lagstiftningsåtgärder
ej gärna kunna ifrågasättas allenast för den mycket begränsade
del därav, som utgöres av kvarvarande milstolpar, finner utskottet
sig icke kunna tillstyrka bifall till motionärens framställning.

Utskottet hemställer alltså,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 15 februari 1917.

På lagutskottets vägnar:

ALBEET PETEESSON.

Utskottets

yttrande.