Lagutskottet* utlåtande Nr 21

Utlåtande 1918:LU21

Lagutskottet* utlåtande Nr 21.

Nr 21.

Ankom till riksdagens kansli den 12 mars 1918 kl. 6 e. m

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj.t angående eu hela riket omfattande vanhävdslag.

Närvarande: herrar Persson i Norrköping, Gezelius*), Stämd* *), greve Spens, Alexandeison,
Dahl, von Sydow*), Hult*), Permansson, Pettersson i Bjalbo, Lindqvist
i Kosta, Lindley Ernst, Holmdahl*), Karlsson i Fjöl, Slrid och
Johanson i Gäre.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti en inom andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, nr 76, har herr Molin hemställt, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t ville anhålla, att Kungl. Maj:t om möjligt till nästa
års riksdag måtte framlägga förslag till en hela riket omfattande allmän
s. k. vanhävdslag.

Till stöd för sin ifrågavarande hemställan har motionären anfört
följande:

»I motion nr 254 i andra kammaren vid 1917 års riksdag hemställde
undertecknad, ätt riksdagen i skrivelse till Kungl. Magt ville anhålla,
att Kungl. Maj:t, om möjligt till nästa års riksdag, måtte framlägga
förslag till en hela riket omfattande allmän s. k. vanhävdslag. Lagutskottets
majoritet hemställde emellertid, att motionen till ingen riksdagens
åtgärd borde föranleda, under det minoriteten reservationsvis
hemställde, ’att riksdagen med anledning av förevarande motion ville
anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta utreda, i vad mån vanhävd av
jord förekommer i sådan omfattning och av den beskaffenhet, att ett
ingripande däremot från det allmännas sida kan anses påkallat, samt
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 9 sand. 14 käft. (Nr 21 22.) 1

Motionärens
motivering.

Utskottets

yttrande.

2 Lagutskottets utlåtande Nr 21.

föreslå riksdagen de lagstiftningsåtgärder, som av utredningen må föranledas’.
Första kammaren biföll utan vidare utskottets hemställan,
under det andra kammaren efter någon debatt men dock utan votering
biföll reservationen.

Då vårt folk nu mera än någonsin förr har rätt att fordra, att
varje kvadratmeter åkerjord utnyttjas på bästa sätt och vanhävd, varest,
huru och av vilka grupper av medborgare den än bedrives, exemplariter
efterhålles, synes det föreligga goda skäl till att de betänkligheter, som
kommit till synes emot åstadkommandet av en generell vanhävdslag
för hela riket, böra få förfalla och grundsatsen ''atlas likhet inför lagen’
godtages, då det gäller vanhävd.

Det torde utan vidare vara klart, att ett fortsatt plåstrande med
vanhävdslagar, riktade emot än den ena än den andra landsdelen och
än den ena och än den andra samhällsgruppen, icke är ägnat att åstadkomma
nämnvärd förändring till det bättre. Och olämpligast måste
väl anses att behandla vanhävdsfrågorna enligt de tillfälliga kristidsförfattningarna
och därigenom framskapa ännu större otrygghetskänsla
än som redan existerar bland jordbrukarna. Det synes då bättre att
medelst stiftande av en hela riket och alla dess medborgare omfattande
vanhävdslag på en gång säga bestämt ifrån, att samhället ej tolererar
vanhävd vare sig nu eller i framtiden, varest, huru och av vem den
än bedrives.»

Såsom motionären erinrat, har det spörsmål, som föreligger till
riksdagens prövning i förevarande motion, varit föremål för riksdagens
behandling senast år 1917, då av samma motionär väcktes förslag med
enahanda innebörd som det nu behandlade. I sitt utlåtande i anledning
av motionen till 1917 års riksdag anförde lagutskottet följande:

»Genom lag den 25 juni 1§09 angående uppsikt å vissa jordbruk
i Korrland och Dalarna stadgas bl. a., att inom de norrländska länen
och vissa delar av Kopparbergs län skall, där å fastighet på landet, tillhörig
bolag eller förening för ekonomisk verksamhet, åker och äng
finnes i den omfattning, att självständigt jordbruk därå kan idkas,
uppsikt, på sätt i lagen närmare omförmäles, hållas däröver att jordbruket
å fastigheten icke nedläggés eller ägor och byggnader eljest så
vanvårdas, att jordbrukets vidmakthållande därigenom äventyras, samt
att detsamma skall gälla, där fastigheten tillhör enskild person, vilken
uppenbarligen besitter fastigheten huvudsakligen för att tillgodogöra
sig skogsavkastningen och icke är mantalsskriven å fastigheten eller å
fastighet, som är i sambruk med densamma. Med denna lagstiftning

Lajutskottct.i utlåtande Nr 21. •’

träffades i allmänhet trävaruspekulanterna, som förvärvat fastigheter
för att tillgodogöra sig skogen.

Den norrländska lagstiftningen tillkom efter omfattande utredning,
vilken utvisade, att vanskötseln av de fastigheter, som med lagen avses,
förekom i vida högre grad än å fastigheter, som ägdes av jordbrukare
till yrket. Man ansåg detta bero därpå, att personer, som icke äro
jordbrukare, efter inköp av bondejordbruk för annat ändamål, icke i
allmänhet kunna hava intresse av att ägna jordbruket den omsorg,
som en jordbrukare till yrket nedlägger på detsamma.

Motionären ifrågasätter nu, att en liknande lagstiftning bör komma
till stånd även för alla andra jordbruk i landet.

Närmast kunde då ligga till hands att överväga, huruvida den
norrländska lagen borde utsträckas till motsvarande slag av jordbruk
i södra och mellersta delarna av riket. Denna konsekvens har ej särskilt
berörts av motionären, och synes ej heller vara föremålet för
hans närmaste avsikter. Utskottet anser sig därför ej hava anledning
att ingå på bedömande av denna omtvistade fråga på grund av förevarande
framställning. Såvitt rörer Värmlands län har för övrigt detta
speciella ämne upptagits i andra till utskottet remitterade motioner,
vilka komma att framdeles bliva föremål för utskottets bedömande.

Vissa flagranta fall av vanhävd, som förövas av icke jordbrukande
jordägare, fallande dels inom och dels utom de av norrländska vanhävdslagen
åsyftade kategorier jordägare, hava emellertid redan år
1916 varit föremål för riksdagens bedömande.

I en vid nyssnämnda års riksdag väckt motion hemställdes nämligen,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla, det
Kungi. Maj:t fortast möjligt ville låta utreda, vilka åtgärder kunde
finnas lämpliga till hämmandet av den allt mer gängse förstöringen
och vanhävden av åker, äng, skog och byggnader å jordegendom i
riket genom en ständigt ökad skara s. k. egendomshandlare samt till
förhindrandet av de prejerier och det ocker, som av sådana personer
ofta plägade idkas vid försäljning av småbruk och egnahem till mindre
bemedlade, och att Kungl. Maj:t sedermera täcktes förelägga riksdagen
förslag till den lagstiftning i ärendet, som Kungl. Maj:t efter skedd
utredning kunde finna lämplig.

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott hemställde i anledning
av motionen, att kammaren måtte för sin del besluta, det riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta
utreda, vilka åtgärder kunde finnas lämpliga till hämmande av den i
samband med egendomshandel- uppkommande vanhävden av åker, äng,

4

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

skog och byggnader å jordegendom i riket samt till förhindrande av
de prejerier och det ocker, som förekomme vid försäljning av småbruk
och egna hem till mindre bemedlade av dylika, skövlade egendomar,
och att Kungl. Maj:t täcktes förelägga riksdagen de förslag, vartill utredningen
kunde giva anledning.

Denna hemställan bifölls av andra kammaren.

Första kammarens andra tillfälliga utskott yttrade härefter i anledning
av motionen: ’De allvarliga missförhållanden, vilka av motionärerna
uppgivas äga rum, åtminstone inom vissa delar av landet, vid
allt talrikare förekommande spekulationsinköp av jordegendomar, påkalla
utan tvivel statsmakternas uppmärksamhet. Där skogsbestånd
tinnes å sålunda inköpt egendom, är det vanligen köparens första uppgift
att avverka skogen för att göra sig betäckt för köpeskillingen.
Jordbrukets upprätthållande och lämpliga skötsel har ofta för den på
affärsvinst beräknade privata styckningsverksamheten intet intresse,
enär det för densamma gäller att snarast möjligt utstycka och i mindre
jordbrukslägenlieter försälja inköpta områden. Under tiden kunna
såväl jordbruket som befintliga byggnader å sådan egendom komma i
vanhävd, vilket måste anses nationalekonomiskt betänkligt, icke minst
under närvarande förhållanden, då det särskilt är av vikt att söka
avvinna den svenska jorden största möjliga avkastning.’

Sedan utskottet därefter yttrat sig om egendomars styckning och
försäljning till egna hem, fortsatte utskottet: ’Vad angår i spekulationssyfte
inköpta jordegendomars vanhävd, torde en blivande utredning
kunna giva vid handen, om och i vad mån tillämpning av den
för Norrland och Dalarna gällande s. k. vanhävdslagen bör utsträckas
till dessa undantagsfall.

I fråga om överklagad skogsskövling på sådana jordegendomar
finner utskottet det ligga inom den år 1911 tillsatta skogslagstiftningskommitténs
uppdrag att föreslå åtgärder häremot i sitt väntade förslag
om strängare lagstiftning rörande hushållning med enskilda skogar.

Då det emellertid synes utskottet lämpligt, att genom en riksdagsskrivelse^
Kungl. Maj:ts uppmärksamhet fästes vid i motionen framhållna
missförhållanden, får utskottet hemställa, att första kammaren måtte på
så sätt biträda andra kammarens i ärendet fattade beslut, att första
kammaren för sin del beslutar, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.
Maj.t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, vilka åtgärder som
kunna finnas lämpliga för att å jordegendom, inköpt på spekulation
för skogsavverkning och styckning, hämma, förutom förekommande
skogsskövling, vanhävd av jordbruk och byggnader, ävensom förhindra

Lagutskottets utlåtande Nr 21. 5

dylik egendoms planlösa styckning och delarnas försäljning till oskäligt
uppdrivna pris, samt att Kungl. Maj:t måtte förelägga riksdagen de
förslag, vartill utredningen kan föranleda.’

Första kammaren biföll denna utskottets hemställan, vilket beslut
därefter biträddes av andra kammaren, varefter skrivelse i överensstämmelse
därmed blev till Kung], Maj:t avlåten.

Såvitt genom nämnda skrivelse hos Kungl. Maj:t hemställts om
åtgärder emot vanhävd, torde icke någon förnyad framställning från
riksdagen böra ifrågakomma.

Återstå sålunda övriga jordbruk i landet eller de som ägas förnämligast
av yrkesjordbrukare, vilka motionären ock synes närmast avse.

Det förefaller utskottet redan principiellt möta stora betänkligheter
att stifta en vanhävdslag för alla dylika jordbruk. Jordbrukaren
liksom andra yrkesidkare får väl i allmänhet antagas av eget intresse
sköta sitt yrke efter bästa förmåga. .Yrkesskicklighetens höjande bör
här vinnas på upplysningens väg och genom understöd. Visserligen
kan sägas, att ett tillfyllestgörande bruk av landets odlade jord är så
viktigt för landet och dess innevånare, att här dock måste särskild
hänsyn göras gällande. Men utskottet tror ej, att i dessa fall vanhävd
förekommer i så stor utsträckning, att någon tvingande nödvändighet
föreligger att, såsom i gamla dagar i viss mån gällde, åtminstone i
lagen sätta jordbrukarna till yrket under uppsikt i deras sätt att hävda
jord och byggnader. Säkerligen skulle också en sådan lagstiftning icke
utan fog också möta ett allmänt och förbittrat motstånd från bondeklassen
och övriga jordbrukare.

Utskottet vill emellertid icke bestrida, att även i de fall, varom
nu är fråga, beklaglig vanhävd stundom förekommer av både förskyllda
och icke förskyllda anledningar. Men detta är, enligt utskottets uppfattning,
icke tillräckligt skäl för en så vittgående och omtvistlig lagstiftning
såsom den nu ifrågasatta. Emot kravet på en sådan åtgärd
bör dessutom erinras, att landets jordbruk i det stora hela på senare
tider genom planmässig upplysningsverksamhet och tidsförhållandena
drivits upp på en för våra förhållanden hög nivå.

Gent emot motionärens framhållande av vikten att under förevarande
krigstider jorden avvinnes den största möjliga avkastning, får
utskottet erinra, att detta önskvärda mål icke lärer kunna bliva behörigen
tillgodosett genom lag, som först efter åtskillig tid kan komma
till stånd och är avsedd att gälla för kommande tider.

På grund av vad sålunda anförts, får utskottets hemställa, att
förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.»

6 Lagutskottets utlåtande Nr 21.

Mot detta lagutskottets utlåtande anmälde tre utskottets ledamöter,
herrar Lindhagen, Persson i Norrköping och Lindqvist i Kosta
reservation, därvid de yttrade:

»Lika med utskottet anse även undertecknade det möta avgjorda
betänkligheter och icke heller vara i stort sett erforderligt att genom
lagstiftning utöva någon allmän kontroll, huru jordbrukare till yrket
hävda sin jord. Emellertid omfattar motionen även sådan vanhävd,
som enligt uppgifter från flera håll i avsevärd omfattning lärer förefinnas
på jordbruk, som ägas av andra än yrkesjordbrukare. Även å
jordbruk av sistnämnda beskaffenhet förekommer mången gång vanhävd
i sådan omfattning och av den beskaffenhet, att det väcker allmän
uppmärksamhet. En utredning om förekomsten av dylika slag av
vanhävd och eventuellt åtgärder för dess förekommande måste otvivelaktigt
vara av ett allmänt intresse påkallade.

Det hemställes därför, att riksdagen med anledning av förevarande
motion ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta utreda, i vad
mån vanhävd av jord förekommer i sådan omfattning och av den
beskaffenhet, att ett ingripande däremot från det allmännas sida kan
anses vara påkallat, samt föreslå riksdagen de lagstiftningsåtgärder,
som av utredningen må föranledas.»

Vid ärendets behandling i kamrarna biföll första kammaren utan
votering lagutskottets hemställan, under det att andra kammaren, likaledes
utan votering, biföll ovannämnda reservation. På grund av kamrarnas
olika beslut hade sålunda frågan för den riksdagen fallit.

Då utskottet icke funnit anledning hava förekommit att nu omfatta
en annan åsikt, än den lagutskottet vid 1917 års riksdag sålunda
uttalat, får utskottet med åberopande av de av sistnämnda utskott
anförda skäl, vilka synas utskottet alltjämt äga giltighet, hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 11 mars 1918.

På lagutskottets vägnar:
SVEN PERSSON.

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

7

Reservation:

av herrar Sven Persson i Norrköping, Lindqvist i Kosta, Lindley
och Strid, som med hänvisning till den under fjolåret ovan återgivna
reservation yrkat

att riksdagen med anledning av förevarande
motion ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta utreda,
i vad mån vanhävd av jord förekommer i sådan
omfattning och av den beskaffenhet, att ett ingripande
däremot från det allmännas sida kan anses vara påkallat,
samt föreslå riksdagen de lagstiftningsåtgärder,
som av utredningen må föranledas.