Lagutskottet,!) utlåtande Nr 17

Utlåtande 1915:LU17

Lagutskottet,!) utlåtande Nr 17.

1

Nr 17.

Ankom till riksdagens kansli den 18 mars 1915 kl. 4 e. in.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts ''proposition med
förslag till lag om. ändrad lydelse av 85 § i sjölagen
den 12 juni 1891, dels ock i ämnet väckta motioner.

Närvarande: herrar Petersson i Lidingö villastad*, Söderbergh, Trana, Gezelius, greve
Lagerbjelke, Alexanderson, Dahl*, Tisell, Pettersson i Södertälje, Lindqvist
i Stockholm, Pettersson i Bjälbo, Gustafsson i Örebro, Schotte,
Borg och Svensson i Eskilstuna.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Genom en den 22 januari 1915 dagteeknad proposition, nr 9, har
Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och
lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga här nedan intagna
förslag till lag om ändrad lydelse av 85 § i sjölagen den 12 juni 1891.

I samband med denna proposition har utskottet till behandling förehaft
två i anledning av propositionen väckta motioner, nämligen av herr
Lindley i Stockholm (I: 66) och av herr Thore (II: 185).

Beträffande det närmare innnehållet av Kungl. Maj:ts ifrågavarande
förslag får utskottet, i den mån ej redogörelse därför här nedan lämnas,
hänvisa till den kungl. propositionen jämte de därvid fogade utdrag av i
statsrådet och lagrådet förda protokoll.

Herr Lindley har i sin ovannämnda motion anfört:

»Väckt fråga om sjöfolkets rätt till obehindrad avmönstring har av
riksdagen flera gånger avslagits, vadan det icke nu torde föreligga några
större utsikter att vinna godkännande för ett dylikt yrkande. Detta vore
emellertid den bästa och mest konsekventa lösningen av detta spörsmål,
som ovillkorligen måste återupprepas tills att frågan blivit löst på grundvalen
av individuell frihet för alla medborgare att fritt få bestämma över
sin egen arbetskraft.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 samt. 14 käft. {Nr 17.)

•> Lagutskottets utlåtande, Nr 17.

Då undertecknad icke nu har återupptagit sin flera gånger förut
väckta motion, så beror det på, att jag först ville invänta antagandet av
det inför den lagstiftande församlingen i Amerikas Förenta stater vilande
lagförslaget om fullständig frihet för amerikanska sjömän att få lämna
sina fartyg i utländska hamnar och därav följande frihet för svenska sjömän
att få lämna sina fartyg i amerikanska hamnar. Antages denna lag,
som med visshet kan förutses, enär såväl senatens som representanternas
hus ha uttalat sig för denna reform, så komma våra sjölagsbestäm melser
i ett löjligt motsatsförhållande till de moderna lagstiftningsprinciperna och
måste då förr eller senare ändras för att åt svensk sjöfart kunna behålla
ett tillräckligt antal kvalificerade sjömän.

Det måste nämligen alltid framstå såsom eu stor klassorättvisa att eu
viss yrkesgrupp med lagligt våld kan släpas till sitt arbete eller såsom under
nu pågående krig till — döden. Det oberättigade häri borde framstå helt
klart och tydligt för envar, och därför tycks man nu vara böjd att i
ringa mån ändra detta bedrövliga förhållande genom att borttaga dess
mest iögonfallande yttringar av hänsynslöshet.

Kungl. Maj:t har till detta ändamål i sin proposition n:r 9 föreslagit
en sådan förändring av 85 § sjölagen, att sjöman skall äga rätt att erhålla
entledigande även vid mirifara. Därmed är emellertid icke ens iivssäkerheten
"fullkomligt säkerställd, tv även andra lika stora faror kunna hota
sjömannens liv och säkerhet, utan att han har möjlighet att undandraga
sig desamma genom att få avmönstra.

Så t. ex. kan en sjöman bliva påmönstrad å sjögående pråmar, flytdockor
eller liknande farkoster och inrättningar, avsedda att bogseras till
destinationsorten, men vilka i svårt väder ibland måste kastas i drift med
risk av undergång för de ombordvarande. Även om sjömannen själv vid
närmare eftersinnande finner faran för stor, äger han likväl icke rätt att
fordra avmönstring, utan måste kvarstanna och ikläda sig den härmed förbundna
risken.

Lagändringsförslaget innehåller icke heller någon rätt för sjöman
att erhålla entledigande i sådana fall, där ett fartyg destineras till en hamn
eller ort där pest eller annan smittosam sjukdom grassera!''. Det är ingalunda
säkert att sjömannen vid mönstringstillfället hade den ringaste kunskap
om en så pass farlig destinationsort, men likväl kan han med lagens
tillhjälp tvingas att sätta sitt liv på spel, kanske i syfte att inhösta eu
högre frakt än vad som annars skulle bliva fallet.

Skall en partiell ändring vidtagas borde man väl även medtaga dylika
fall till skydd för underordnades liv och säkerhet.

Huruvida denna av mig påyrkade utvidgning lämpligast bör införas

Lagutskottets utlåtande Nr !7.

i paragrafen genom insättande av ett nytt stycke eller införas i nu föreslagen
text genom inflikande av vissa ord, anser jag lämpligast böra överlämnas
åt lagutskottets prövning.

Undertecknad får emellertid med stöd av vad ovan framhållits hemställa
att riksdagen med anledning av Kungl. Majrts proposition nr 9 måtte
besluta sådan ändring i 85 § sjölagen att, utöver vad i propositionen föreslagits,
genom paragrafens avfattning måtte tillgodoses även de av mig
framförda och andra liknande önskemål.»

Herr Thore har i sin ovanberörda motion anfört:

>;I Kungl. Maj:ts till innevarande års riksdag avlåtna proposition nr
9 föreslås en sådan ändring i 85 § av gällande sjölag, att sjöman på grund
av minfara under vissa förutsättningar äger rätt till entledigande.

Moll lagförslaget torde intet i princip vara att invända. Ifrågavarande
paragraf, sådan den nu lyder, medför rätt till entledigande, då uppbringningsfara
föreligger; tydligen bör även då den, som det visat sig, långt
större minfåran medföra samma rätt. Rättsprincipen är i båda fallen den,
att om en sjöman ingått ett hyresavtal under förutsätsning att endast vanlig
yrkesfara förelåg, men ytterligare fara sedermera tillstött, sjömannen
bör lämnas rätt att själv bestämma, huruvida och under vilka villkor, han
vill fortsätta sin tjänst ombord.

Ehuru sålunda principen för lagändringen måste anses vara riktig,
må emellertid framhållas, att som lagförslaget är formulerat och i betraktande
av den situation som för närvarande föreligger till sjöss, lagändringen
för landet kan medföra vittgående och skadliga konsekvenser.

Den minfara, som under pågående krigs första skede förefanns å vissa
mera begränsade sjöområden, har numera spritt sig till stora delar av de
hav i norra Europa, varöver våra viktigare sjörouter gå. Farorna ha givit
upphov till krigsförsäkring för fartygen och deras besättningar samt höjda
löneförmåner för de senare. I de för närvarande gällande löneavtalen
innefattas alltså viss minrisk. Skulle i något eller några fall sådan risk
icke behörigen vara täckt, bör sjömannen givetvis äga rätt till entledigande.
Har däremot vid hyresavtalets ingående — och bär allaredan beaktad —
för han den varande uppbringningsrisk eller minrisk icke formerats, alltså ny
eller ökad fara icke tillkommit, bör, enligt mitt förmenande, sjömannen
hållas till sitt avtal. En annan uppfattning, nämligen att en sjöman äger
ovillkorlig rätt till avmönstring, blott minfara kan påvisas, ehuru väl ingen
ökad fara föreligger, måste tydligen leda därhän, att tjänsteavtalet med
fartygsbesättningen blir så gott som värdelöst. Trafiksvårigheterna till
sjöss, alla redan nu betydande, komma härigenom att ökas, vilket slutligen
kan leda därhän, att viktiga export- och importrouter måste nedläggas.

Utskottets

yttrande.

4 Lagutskottets utlåtande Nr /7.

Det ma därjämte framhållas, att om även den minfara, som är beaktad
i gällande hyresavtal, lämnar ovillkorlig rätt till entledigande, värnpliktigt
sjöfolk, då ''fartyget befinner sig i utrikes ort, i stor utsträckning kunna
tilltvinga sig avmönstring, samt att härigenom och eljest under åberopande
av minfara så omfattande avmönstringar i utländska hamnar kunna ifrågakomma,
att fartygets återvändande till svenskt farvatten äventyras.

På grund av vad ovan anförts, får jag vördsamt hemställa, att riksdagen
måtte besluta, att följande tillägg göres till den av Kungl. Maj:t
föreslagna lydelsen av 85 § i sjölagen den 12 juni 1891:

Uppbringningsfara eller minfara, allaredan genom särskild gottgörelse
beaktad vid hyresavtalets ingående, må icke åberopas som skäl för entledigande.

År annan lagtext med samma innehåll att föredraga, överlämnas
åt lagutskottet formuleringen härav.»

Såsom framgår av det utdrag av statsrådsprotokollet, som bifogats
förevarande proposition, har den av Kungl. Maj:t föreslagna ändringen i
85 § sjölagen föranletts av en skrivelse från kommerskollegium, vari
framhållits önskvärdheten av att sjölagens bestämmelser om rätt för sjöman
att påfordra avmönstring måtte utsträckas att gälla jämväl vid inträffande
minfara. Kollegium funne ett stadgande härom stå i. full inre
överensstämmelse med sjölagens bestämmelser om hyresavtal; och kollegium
erinrade härutinnan därom, att enligt ovannämnda lagrum fara för uppbringning
under vissa angivna förutsättningar giver sjöman rätt att erhålla
entledigande.

Vid ärendets föredragning inför Konungen i statsrådet anförde chefen
för justitiedepartementet, efter lämnad redogörelse för tillkomsten av gällande
bestämmelser i 85 § andra stycket sjölagen, följande:

»Den fara för sjöfolket, som föranledes därav att ett fartyg är utsatt
för sammanstötning med utlagda minor, är utan tvivel ej blott jämförlig
med utan väsentligt större än den, som följer av risken för fartygs uppbringning.
Det synes därför vara ett fullt befogat anspråk, att sjöman
vid minfara skalf åtnjuta samma rätt till entledigande, som är honom
tillerkänd vid fara för uppbringning. Huruvida i saknad av särskilt stadgande
dylik rätt tillkommer sjöman på grund av allmänna rättsregler, är
i hög grad ovisst. Den nuvarande bestämmelsen i 85 § andra stycket
upptogs, såsom jag nyss nämnt, i sjölagen med hänsyn därtill att ett uttryckligt
medgivande i lag ansågs erforderligt för att sjöman skulle äga
undandraga sig uppfyllande av tjänsteavtalet, och den omständigheten, att

Lagutskottet,# utlåtande Nr 17.

sålunda ett fall av krigsfara uttryckligen reglerats, medför ökad svårighet att
för andra, liknande fall tillämpa allmänna rättsgrundsatser. Vid tiden för
sjölagens tillkomst fanns ej någon anledning att i detta sammanhang
fästa avseende vid minfara. Att nu, under helt ändrade förhållanden,
ett stadgande om rätt till entledigande på grund av sådan fara intages
i lagen, måste anses påkallat av ett verkligt behov.

Vid den omarbetning av 85 § andra stycket sjölagen, som av nämnda
anledning synes böra vidtagas, torde även en annan synpunkt förtjäna
beaktande. Enligt den nuvarande lydelsen, som förutsätter att krig ''utbryter’,
torde rätt till entledigande knappast vara medgiven i annat fall än
dä hyresavtalet ingåtts före krigets början. En så sträng begränsning lär emellertid
icke överensstämma med stadgandets syfte. Även under ett pågående
krig kan på grund av ändrade förhållanden sådan ökning av faran
för sjöfarten inträda, att det icke kan vara skäligt att framtvinga fullgörande
av ett hyresavtal, som slutits visserligen efter krigets utbrott men
innan förändringen inträffade. Så är händelsen, om det farvatten, resan
skall avse, vid tiden för hyresavtalets ingående varit oberört av kriget men
sedermera bidragits i krigsskådeplatsen genom fientliga operationer eller
minors utläggande. En dylik ändring av förhållandena under krig synes
i fråga om inverkan på hyresavtalets giltighet böra likställas med krigs
utbrott.

För att ändamålet med den ifrågasatta lagändringen skall vinnas
även med hänsyn till det nuvarande krigstillståndet, måste den föreslagna
lagen erhålla tillämpning jämväl beträffande avtal, som ingåtts före dess
ikraftträdande, och någon betänklighet häremot torde icke höra möta.

Enligt nu angivna grunder har jag låtit inom justitiedepartementet
utarbeta ett förslag till lag om ändrad lydelse av 85 § i sjölagen den 12
juni 1891.»

I likhet med chefen för justitiedepartementet finner utskottet det
vara riktigt, att sjöman vid minfara åtnjuter samma rätt till entledigande,
som tillkommer honom vid fara för uppbringning. Då det, såsom departementschefen
framhållit, är ovisst, huruvida sjöman äger dylik rätt
på grund av allmänna rättsregler, torde det vara erforderligt, att bestämmelse
härom intages i lagen. Med minfara bör uppenbarligen jämställas
annan fara, som uppkommer till följd av det sätt, varå i ett modernt
sjökrig sprängämnen komma till användning, exempelvis fara för torpedering.
Utskottet har ansett sig böra i lagtexten giva ett uttryck häråt
genom att i stället för ordet »minfara använda uttrycket »min- eller torpedfara».

Utskottet finner sig icke i detta sammanhang kunna förorda, att

Lagutskottets utlåtande Nr 17.

sjömans rätt att häva ingånget hyresavtal utsträckes jämväl till sådana
fall, som i herr Lindleys motion beröras. Huruvida eu dylik, mera
genomgripande ändring av de grunder, varpå gällande lagbestämmelser
om hyresavtal vila, n>å vara påkallad och lämplig, lärer icke kunna bedömas,
innan eu omfattande utredning därutinnan föregått, och synes under
alla förhållanden icke böra ifrågasättas med mindre förhandlingar inledas
med de övriga skandinaviska länderna om gemensamma lagstiftningsåtgärder,
så att icke den enhetlighet inom sjörätten, som i ifrågavarande
avseende råder mellan Sverige och dess båda grannländer, rubbas.

1 herr Thores förevarande motion föreslås ett tillägg till Kungl.
Maj :ts förslag i syfte att genom uttrycklig bestämmelse klargöra, att sjöman
icke äger rätt att erhålla entledigande, därest den fara för uppbringning
eller den minrisk, som åberopas såsom skäl för avmönstring, varit
förhanden redan vid hyresavtalets avslutande och sålunda därvid beaktats.
Utskottet finner emellertid även utan ett dylikt tillägg stadgandet vara klart
därutinnan, att en viss redan vid hyresavtalets ingående veterligen förefintlig
risk icke kan sedermera åberopas såsom skäl för avtalets brytande. Såväl
av den föreslagna bestämmelsens avfattning och det sammanhang, vari
den förekommer, som av departementschefens ovanintagna yttrande lärer
framgå, att de förhållanden, som medföra rätt till hyresavtals hävande,
skola hava inträffat efter det avtalet ingåtts.

Kungl. Maj:ts förslag innehåller i olikhet med gällande lag uttrycklig
bestämmelse därom, att rätt till avmönstring medgives ej allenast för
det fall, att hyresavtalet ingåtts före krigets början, utan även då efter
tidpunkten för avtalets ingående sådana ändrade förhållanden inträtt, som
i fråga om inverkan på hyresavtalets giltighet böra likställas med krigsutbrott.
Utskottet har icke funnit skäl till erinran emot vad Kungl. Maj:t
sålunda föreslagit.

I samband med förevarande ärendes behandling har utskottet på förekommen
anledning ansett det förtjäna påpekas, att den rätt för sjöman
att påfordra avmönstring, varom i sjölagen stadgas, givetvis endast har
avseende ä det privaträttsliga förhållandet mellan redare och sjöman och
således icke berör de tjänstbarheter i förhållande till staten, som med stöd
av lagen den 24 maj 1895 angående skyldigheter för kommuner och enskilde
att fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens behov må kunna av sjöman
utkrävas.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen med förklarande, att det i Kungl.

Maj:ts förevarande proposition innefattade lagförslag icke

Lagutskottet,* utlåtande Nr 17.

kunna! av riksdagen i oförändrat skick godkännas, måtte
med avslag å herrar Lindleys och Thores i ämnet, väckta,
motioner för sin del antaga följande:

Lag

om ändrad lydelse av 85 § i sjölagen den 12 juni 1891.

(Kung!. Maj.is förslag:)

Härigenom förordnas, att 85 §
i sjölagen den 12 juni 1891 skall
erhålla följande ändrade lydelse:

Sjöman, som visar, att han kan
ta fartyg att föra, äge rätt att erhålla
entledigande, om han utan
ökad utgift för redaren sätter annan
duglig karl i sitt ställe. Lag samma
vare, där anställning såsom förste
styrman eller ansvarsmaskinist erbjudes
sjöman, som är förhyrd i
ringare ställning.

Utbryter krig, som till följd arfartygets
nationalitet eller lastens
beskaffenhet samt resans riktning
medför fara för uppbringning eller
till följd av resans riktning medför
minfara, eller inträda under krig
sådana ändrade förhållanden, att enligt
vad nu är sagt fara för uppbringning
eller minfara uppstår, äge
sjöman ock rätt att erhålla entledigande.

I de fall, nu äro nämnda, utgår
hyran efter ty i 82 § sägs.

Denna lag skall träda i kraft
dagen efter den, då lagen enligt
därå meddelad uppgift utkommit

(Utskottets förslag:)

Härigenom förordnas, att 85 $
i sjölagen den 12 juni 1891 skall
erhålla följande ändrade lydelse:

Sjöman, som visar, att han kan
få fartyg att föra, äge rätt att erhålla
entledigande, om han utan
ökad utgift för redaren sätter annan
duglig karl i sitt ställe. Lag samme
vare, där anställning såsom första
styrman eller ansvarsmaskinist erbjudes
sjöman, som är förhyrd i
ringare ställning.

Utbryter krig, som till följd avfartygets
nationalitet eller lastens
beskaffenhet samt resans riktning
medför fara för uppbringning eller
till följd av resans riktning medför
ruin- eller torpedfara,, eller inträda
under krig sådana ändrade förhållanden,
att enligt vad nu är sagt fara för
uppbringning eller min- eller torpedfara
uppstår, äge sjöman ock rätt att
erhålla entledigande.

I de fall, nu äro nämnda, utgår
hyran efter tv i 82 § sägs.

Denna lag skall träda i kraft
dagen efter den, då lagen enligt
därå meddelad uppgift utkommit

Lagutskottets utlåtande Nr 17.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

från trycket i Svensk författningssamling,
samt aga tillämpning jämväl
där avtalet om anställning dessförinnan
ingåtts.

Stockholm den 18 mars 1915.

(Utskottets förslag:)

från trycket i Svensk författnings
samling, samt äga tillämpning järn
väl där avtalet om anställning dess
förinnan ingåtts.

På lagutskottets vägnar:
ALBERT PETERSSON.

Stockholm 1915. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

150990