Lagutskottet^ utlåtande Nr 10

Utlåtande 1913:LU10

Lagutskottet^ utlåtande Nr 10.

1

Nr 10.

Ankom till Riksdagens kansli den 18 februari 1913 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kung!.
Maj:t angående upphörande av biskops självskrivna eforusställning.

Närvarande: Herrar Widén, Lindhagen, af Ekenstam, Söderbergh*, Stärner»
Gezelius, Alexanderson, greve Lagerbjelke, greve Spens, Dahl*, Petersson i
Lidingö villastad, Pettersson i Södertälje, Jansson i Edsbäcken, Lindqvist i
Stockholm, Olsson i See och Svensson i Salang*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti eu inom Andra kammaren väckt och till lagutskottet hänvisad
motion, nr 162, bär herr Christiernson hemställt, att Riksdagen måtte i skrivelse
till Ivungl. Maj:t anhålla, att Kung!. Maj:t täcktes vidtaga sådan
ändring i nu gällande bestämmelser, att biskops självskrivna eforusställning
måtte upphöra, och inkomma till Riksdagen med förslag därom.

Till stöd för denna hemställan har motionären anfört följande:

»Då 1904 års stora läroverksreform förelåg till behandling i Andra
kammaren, förklarades det från statsrådsbänken av dåvarande ecklesiastikministern
C. von Friesen, att det föreliggande förslaget utgjorde en början
till läroverkens sekularisering. Genom det då av Riksdagen antagna förslaget
bröts domkapitlens historiska överhöghet över läroverken och en
central styrelse trädde i deras ställe. Emellertid tog man, som så ofta,
då i vårt land nya vägar i administration och lagstiftning skola tagas,
icke steget fullt ut med ens, utan lät, som en sorts soulagement, biskoparna
tills vidare bibehålla en del av domkapitlens forna inflytande i huvudsakligen
bagatellsaker. Förgäves har man väntat att, sedan det framgått,
att den då upprättade överstyrelsen efter en flerårig prövotid visat sig fullt
vuxen de förväntningar, som ställdes på densamma, få motse från Kung!.
Maj:t förslag till fullständigt avskaflände av biskoparnas eforala myndigBihang
till Riksdagens protokoll 1913. 9 sand. 10 käft. (Nr 10). 1

2

Lagutskottets utlåtande Nr 10.

het. En ej obetydlig majoritet i Andra kammaren har vidare år 1910
gjort ett uttalande i denna riktning.

De förhållanden som inbegripas i den nuvarande eforusmyndigheten
äro, som sagt, till eu väsentlig del rena b aga tull ärenden, såsom t. ex. att
efter förslag av rektor fastställa ordningen för kyrkobesöken, att utsätta
dag för terminens början och slut samt årsexamen, att utse ordförande i
styrelse för samskola o. dyl., därjämte äger eforus att »ha uppsikt över
de allmänna läroverken i stiftet och särskilt över det sätt, på vilket
kristendom sundervisningen vid dem kandkaves, samt att för sådant ändamål
besöka läroverken, börande han, därest brister av honom bemärkas,
därom hos överstyrelsen göra anmälan». Sist, men icke minst, äger eforus
att vid tillsättning av lektors- och adjunktsbefattningar, vari kristendom
ingår såsom ämne, aArge yttrande om förslag. Men eforus kan även taga
sig vissa rättigheter, såsom helt nyligen varit fallet i Skara, där biskopen
behagade vid en anmälan som passerat genom hans händer utan motivering
anteckna, att klaganden »stört arbetsfriden och den goda kamratandan
vid läroverket».

Det ligger i öppen dag, att den första kategorien ärenden med lika
stor fördel kan omhänderhavas av nära nog vem som helst, och att den
alltså icke kan åberopas som stöd för eforatets bibehållande. Beträffande
den andra kategorien, som omfattar inspektionsrätten, är saken lika enkel.
Våra allmänna och statsunderstödda läroverk äro föremål för ofta återkommande
inspektioner från läroverksöverstyrelsens sida, inspektioner, som
utföras av på undervisningens område fullt sakkunniga personer. Den
inspektion, som eforus äger rätt att utöva, kan svårligen anses erforderlig
vid sidan av den centrala myndighetens, så mycket mindre som det torde
vara obestridligt, att biskoparnas kvalifikationer med hänsyn till pedagogisk
och profan utbildning icke äro ägnade att göra denna inspektion åtminstone
i de profana iimnena alltför sakkunnig och värdefull. Och även
i fråga om bedömandet av ämnet kristendom och dess ställning i skolorna
torde ett biskopsbrev icke i och för sig utgöra en fullt tillräcklig borgen
för vederbörande innehavares kompetens som undervisningsinspektör.

Belysande för överflödigheten och olämpligheten av denna episkopal
inspektion är också, att förutom England och Ungern samt delvis Danmark
biskoparna och deras vederlikar sakna all inspektionsrätt över med
våra läroverk jämförliga undervisningsanstalter, om man bortser från att i
Finland, Preussen och Baden sådan inspektionsrätt består enbart i fråga
om religionsundervisningen.

Beträffande slutligen eforus'' rätt till yttrande vid besättande av lärare -

3

Lagutskottets utlåtande Nr 10.

platser i kristendom, så synes mig obehövligketen av denna instans ligga
i öppen dag. Biskoparna, såväl som andra förslagsgivande myndigheter,
ha därvid endast att, följande tydlig lag, granska och bedöma skriftligen
tillgängliga kompetenshandlingar, och det är svårt att inse, att en speciell
biskoplig granskning skulle kunna, under förutsättning av full lojalitet och
objektivitet hos bedömaren, ge något annat resultat än den som kungl.
överstyrelsen sedermera har att utföra, innan ärendet avgöres av Ivungl.

Maj:t. Under sådana förhållanden kan den emellertid uteslutande tjäna
att göra tillsättningsproceduren onödigt omständlig.

En granskning av eforusinstitutionens innebörd ger således vid handen,
att den ur alla synpunkter ter sig som en ren överflödsinstitution,
som i nu bestående läroverksorganisation saknar varje spår till berättigande,
och som därför snarast bör avskrivas.»

Bet allmänna undervisningsväsendet har i vårt land betraktats Historik.
såsom ett av de främsta föremålen för kyrkans omvårdnad. I det ännu
kvarstående stadgandet i 1686 års kyrkolag kap. 24 § 3 heter det bland
annat:

»Biskoparne skola ock hava uppsikt med gymnasier och skolor så
ock ungdomens upptuktelse efter skolordningen, uti vilken ingen må egenvilligt
göra någon ändring. De skola ock se på lektorer och skolmästare,
med vad flit, åhåga och nytta de sina ämbeten förrätta, avskaffa dem, som
äro därtill oskicklige och försumlige, och inga andra därtill befordra, än
dem de för visso känna och veta vara ungdomen nyttige.»

Enligt 1878 års läroverksstadga, som i förevarande hänseende oförändrad
gällde ända till den 1 maj 1905, utövades uppsikten över och värden
om läroverken av biskopen såsom eforus i varje stift och konsistoriet.

På samma gång emellertid, som, med undervisningsväsendets under det
förra århundradet pågående utveckling, behovet av en central och enhetlig
ledning av de allmänna läroverken allt klarare framstod, började även kravet
på att tillsynen över och vården av dessa läroverk gjordes oberoende av
den kyrkliga förvaltningen att göras gällande.

I det av 1882 års läroverkskommitté avgivna utlåtande och förslag
angående organisationen av rikets allmänna läroverk, förklarade sig kommittén
instämma i det omdömet, att eforusämbeten och konsistorier såsom
läroverksstyrel ser företedde åtskilliga ej oväsentliga brister, vilka redan
under dåvarande förhållanden voro förtjänta av största uppmärksamhet,
varjämte kommittén, som föreslog, att eforers och konsistoriers styrelsemyndighet
skulle borttagas och en överstyrelse inrättas, efter att hava

4

Lagutskottets utlåtande Nr 10.

framhållit den betydelse biskoparnes verksamhet på detta område under
förutvarande förhållanden haft, bland annat, anförde:

»Under de sist förflutna trettio åren hava, såsom bekant är, dessa
förhållanden blivit helt andra än förut. Läroämnen och kurser hava undergått
så betydande förändringar, undervisningens riktning och mål hava så
väsentligen utvidgats utom gränserna för eu förberedelsekurs till akademiska,
särskilt prästerliga studier, läroverkens antal har i de flesta stift
så betydligt förökats, att det svårligen lär för någon, som ej gjort undervisning
till sitt livs uppgift och åt tillsynen över läroverken kan ägna hela
sm personliga verksamhet, vara möjligt att på ett tillfredsställande sätt
uppfylla skolinspektörens viktiga kall. På samma gång hava de kyrkliga
anspråken på stiftens styresmän alltmera vuxit i betydenhet; man kan med
skal anse, att biskopen nu mindre än någonsin har rätt eller anledning
att sätta omsorgen om skolan i främsta rummet ; — och den i vår tid så
nödvändiga specialiseringen av de vetenskapliga studierna medför tillika,
att stiftsstyresmannen, även då han är vetenskapsman, icke ofta kan utöver
sina teologiska studier omfatta de ämnen av helt annan art, kring
vilka skolundervisningen numera huvudsakligen samlar sig.»

Särskilt uttalade härvid kommittén såsom sin mening, att konsistorier
och eforusämbeten i de dåvarande läroverksstyrelserna ömsesidigt betingade
varandra, så att om konsistoriernas befattning med läroverken
upphörde, även biskoparnas självskrivna förmanskap för desamma måste
försvinna.

Kommitténs förslag till lösning av frågan om organisation av de allmänna
läroverkens styrelse föranledde dock icke till något resultat. I det
betänkande, som sedermera den 8 december 1902 avgavs av den för utredning
av vissa frågor rörande de allmänna läroverken den 26 maj 1899
tillsatta kommittén, upptogs ej något förslag i ämnet. Först genom den av
Kungl. Maj:t, på grundvalen av vissa utav Riksdagen år 1904 antagna
grunder för läroverkens anordning, den 18 februari 1905 utfärdade
stadgan för rikets allmänna läroverk har eu central läroverksstyrelse kommit
till stånd.

Oaktat i och med ikraftträdandet av denna stadga konsistoriernas
befattning med de allmänna läroverken i huvudsak upphört, och
överinseendet över nämnda läroverk skall tillkomma en särskild av Kungl.
Maj:t förordnad myndighet, »överstyrelsen för rikets allmänna läroverk», åt
vilken uppdragits förutom bland annat de konsistorierna förut åliggande skyldigheter
i fråga om tillsättningen av rektorer, lärare och tjänstemän, fel och
försummelse i tjänsten m. m., jämväl att utöva inspektion över de allmänna

Lagutskottets utlåtande Nr 10.

5

läroverken, liar likväl eforusämbetet såsom särskild tillsynsmyndighet, om
ock med väsentligen inskränkt befogenhet, i stadgan bibehållits.

Vid behandlingen i Eiksdagen av det Ivungl. Maj:ts förslag till
ändrad anordning av rikets allmänna läroverk, som låg till grund för
1904 års riksdagsbeslut, hade emellertid inom Andra kammaren väckts
motion med hemställan bland annat, att Eiksdagen, vid bifall till
inrättandet av eu överstyrelse, måtte i skrivelse till Ivungl. Maj:t anhålla
om åtgärd i syfte att den befattning med läroverksärenden, som då
tillkom me eforus och konsistorium, måtte upphöra och en särskild lokalstyrelse
för varje läroverk inrättas. Avstyrkt av vederbörande utskott,
enär det icke vore lämpligt att införa lokalstyrelse, innan någon erfarenhet
om den nya överstyrelsens verksamhet förelåge, blev motionen av Eiksdagen
avslagen.

Sedan vid 1910 års riksdag braktes emellertid frågan ånyo på tal.

TJti en inom Första kammaren väckt motion hemställdes, att Eiksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Ivungl. Maj:t anhålla, det täcktes Ivungl.

Maj:t gå i författning om vidtagande av sådan ändring i gällande bestämmelser,
att de nuvarande eforaten över rikets läroverk avskaffades, eller,
därest några av de med nämnda ämbete förenade funktioner ansåges böra
bibehållas under särskilt ämbete, i allt fall biskops självskrivna utövande
härav måtte upphöra. Denna motion avstyrktes av lagutskottet, men blev
på hemställan av reservanter inom utskottet av Andra kammaren bifallen
med 100 röster mot 89; då emellertid Första kammaren avslagit,
hade dock frågan för nämnda riksdag förfallit.

Biskopens åligganden såsom eforus över de i hans stift inrättade all-1905 års läromanna
läroverken äro väsentligen av två olika slag. Dels skall han i verksstadga.
allmänhet öva tillsyn över läroverken, dels åligger honom att taga befattning
med vissa ordningsangelägenheter rörande dem.

Enligt § 201 i läroverksstadgan tillkommer det sålunda eforus i varje
stift att hava uppsikt över de allmänna läroverken i stiftet och särskilt
över det sätt, på vilket kristendomsundervisningen vid dem handhaves,
samt att för sådant ändamål besöka läroverken; börande han, därest brister
av honom bemärkas, därom hos överstyrelsen för rikets allmänna läroverk
göra anmälan. Beträffande särskilt uppsikten över kristendomsundervisningen
är i § 183 — sådan densamma lyder enligt kungl. kungörelsen
den 1 november 1907 — föreskrivet, att, då fråga är om lärartjänst, vari
kristendom ingår såsom ämne, tillfälle skall beredas eforus att i ärendet
avgiva yttrande. Eforus äger vidare vara tillstädes vid läroverkskollegiernas

Lagutskottets utlåtande Nr 10.

Utskottets

yttrande.

6

sammanträden och är därvid, om han vill, ordförande. I fråga om läroverkens
ordningsangelägenlieter åligger det slutligen biskopen såsom eforus
jämlikt §§ 202 och 203 att fastställa ordning för gudstjänstbesök, utsätta
dag för termins början och slut samt tid för årsavslutning i vissa fäll,
att utse vittnen för studentexamen samt att, i den mån hans tid det medgiver,
närvara vid de med årsavslutningen förenade förhör och uppvisningar
samt därefter hemförlova ungdomen, ävensom tillstädeskomma vid
student- och realskolexamen. Därjämte åligger det eforus att verkställa
inventeringar i vissa fall.

Slutligen är i § 204 stadgat, att eforus skall för varje läroverk inom
stiftet, med undantag av de inom stiftsstaden belägna högre allmänna läroverken
och stiftets samskolor, förordna en inspektor, och äger eforus, där han
så. finner lämpligt, att genom denna som sin ställföreträdare utöva den
befogenhet och de åligganden, som tillkomma eforus.

Visserligen äro, såsom framgår av ovan lämnade redogörelse, de befogenheter,
som enligt 1905 års läroverksstadga fortfarande tillkomma eforusämbetet,
icke särdeles omfattande. Någon verklig rätt att ingripa reglerande i
läroverkens skötsel innebära de icke, så mycket mindre som eforus icke äger
själv vidtaga rättelse i av honom anmärkta missförhållanden, utan allenast
hos överstyrelsen göra anmälan därom. Men i allt fall intager dock eforus
i förhållande till läroverken inom stiftet en sådan ställning, att man
mycket väl kan tänka sig, att han kan komma att utöva sin befogenhet
i strid med de grundsatser, som tillämpas av överstyrelsen, och att därigenom
den avsedda enhetligheten i läroverksärendenas ledning äventyras.
Att bibehålla en ordning, som sålunda möjliggör eu inverkan av sinsemellan
stridiga tillsynsmyndigheter, synes vara mindre välbetänkt. Även om
några allvarligare olägenheter av detta dubbla tillsynssystem hittills icke
framträtt, ligger dock häri, enligt utskottets mening, en fara för framtiden,
som bör undvikas.

Ett borttagande av den biskopen i hans egenskap av eforus tillkommande
tillsynsrätten över de allmänna läroverken borde för övrigt så
mycket lättare kunna göras, som denna rätt, även medan den kvarstod i
sin fulla utsträckning, i allmänhet torde varit begagnad i en jämförelsevis
ringa omfattning. Biskoparnas övriga ämbetsgöromål torde redan lagt avsevärda
hinder i vägen för ett mera intensivt utövande av ifrågavarande
befogenhet. Men den huvudsakliga anledningen till att eforatet redan
före 1905 års reform förlorat en stor del av sin förra betydelse, torde
dock huvudsakligen vara att söka i de förändrade förhållanden med av -

Lagutskottets utlåtande Nr 10.

1

seende på undervisningsväsendets allmänna utveckling, som enligt vad
ovan anförts redan av 1882 års kommitté framhållits. Över huvud taget
synes systemet med biskoparnas allmänna uppsikt över undervisningen vid
de allmänna läroverken vara en, visserligen historiskt förklarlig, återstod från
den tid, då undervisningen stod under kyrkans ledning, ett system, som
emellertid icke längre har någon förutsättning i våra nutida samhällsförhållanden
och den utveckling, som det allmänna undervisningsväsendet där nått.
Yarken principiellt eller ur praktisk synpunkt linnes alltså, enligt utskottets
mening, skäl att fortfarande bibehålla detta system.

Yad särskilt angår de ordningsangelägenheter, vilka enligt ovan lämnade
redogörelse ankommer på biskopen att besörja, äro de av den enkla
beskaffenhet, att det endast kan vara ägnat att föranleda onödigt besvär och
omgång att med dem gå till den ofta nog mer eller mindre avlägset boende
eller med andra göromål upptagna biskopen. Utan någon olägenhet
synas dessa åligganden kunna anförtros åt någon myndighet inom läroverket,
såsom rektor eller kollegium.

Avskaffandet av eforusämbetet innebär emellertid, enligt utskottets
mening, icke ett slutligt avgörande av frågan om biskoparnes ställning
till kristendomsundervisningen vid de allmänna läroverken. Även om eforusämbetet
upphäves, låter det tänka sig, att biskopen fortfarande erhåller
eu viss rätt att följa denna undervisning. Frågan, huruvida och under
vilka former detta kunde och borde äga rum, vilken fråga jämväl sammanhänger
med andra spörsmål rörande denna undervisning, torde alltså
i samband med spörsmålet om eforatets borttagande även böra komma
under övervägande.

På grund av vad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

att Eiksdagen måtte, i anledning av förevarande
motion, besluta i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta och, där Riksdagens
medverkan erfordras, för Eiksdagen framlägga
förslag om sådan ändring i gällande bestämmelser, att
biskopens eforusställning över de allmänna läroverken
inom stiftet må komma att upphöra.

Stockholm den 18 februari 1913.

På lagutskottets vägnar:

,TOBAK WIDÉX.

8

Lagutskottets utlåtande Nr 10.

Reservationer

av herrar af Ekenstam, GezeVms, greve Lagerbjélke, greve Spens ®#h
Petersson i Lidingö villastad.

O. L. Svanbäcks Boktryckeri, Stockholm 1913.