Lagutskottet* Utlåtande A to

Utlåtande 1898:LU13

8

Lagutskottet* Utlåtande A to

•: <

< . • • . -''»I >'' i: •-!> A

N:o 13.

Ank. till Riksd. kansli den 8 februari 1898, kl. 2 e. in.

Utlåtande, i anledning af justitieombudsmannen# framställning angående
socknars lösenskyldighet i vissa mål.

I sill till innevarande Riksdag afgifna embetsberättelse har justitieombudsmannen,
under åberopande af en i embetsberättelsen intagen redogörelse
för ett af justitieombudsmannen anstäldt åtal, hvilket föranledts
deraf, att vederbörande expeditionshafvande i ett mål rörande inrättande
af allmän flottled expedierat ett stämpelbelagdt exemplar af Konungens befallningshafvandes
utslag i målet till en hvar af de socknar, flottleden
genomlöpte, framhållit, hurusom gällande lagstiftning angående expeditionslösen
gifvit anledning till olika åsigter angående gränserna för kommuners
skyldighet att lösa vederbörande myndigheters resolutioner och utslag i
ekonomi- och politimål, som väl berörde kommunernas intressen, men i
hvilka de dock ej faktiskt uppträdt såsom parter, företrädda af å kommunalstämma
utsedda ombud. Under hänvisande till kongl. kungörelsen den
9 maj 1862, enligt hvilken socken i mål beträffande anläggning af vägar
derinom, ordnandet af skjutsning derstädes och dylika frågor vore pligtig
att lösa utslag, äfven om socknen icke vore kärande, klagande eller sökande,
hade man å ena sidan gjort gällande, att enahanda skyldighet måste
anses förefinnas beträffande expeditioner i åtskilliga andra mål, som förmenats
för kommunernas allmänna hushållning vara åt likartad betydelse
med de i nämnda kungörelse angifna. A andra sidan ansåges, att det

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

9

berott på särskilda, historiskt gifna förhållanden, att kommunerna såsom sådana
kommit att anses hafva del i mål rörande vägar och dylika frågor,
samt att nyssnämnda kungörelses föreskrift förty ej finge analogivis utsträckas
till mål, der enahanda historiska förutsättningar icke förelåge.
Högsta domstolens flertal hade i det åtal, som af justieombudsmannen till
stöd för hans framställning åberopats, omfattat den förra af dessa åsigter
och alltså ogillat åtalet. Två af högsta domstolens ledamöter hade emellertid
yttrat afvikande meningar och ansett, att kommunerna icke lagligen
varit pligtiga att lösa Konungens befallningshafvandes utslag i flottledsmålet.
Den uppfattning, som läge till grund för dessa afvikande meningar,
hade, enligt hvad justitieombudsmannen inhemtat, sedan åtskilliga år tillbaka
gjort sig* gällande i kong], kammarkollegium i fråga om flottningsmål.

Den meningsskiljaktighet, som sålunda yppat sig i fråga om socknars
lösenskyldighet i flottledsmål, syntes justitieombudsmannen vara af beskaffenhet
att påkalla en lagändring. Utgången af ofvan omförmälda åtal torde,
såsom af redogörelsen för detsamma kunde inhemtas, hafva berott på dels
den uppgifna praxis, att i vägmål socknarna i orten städse ansetts såsom
parter och för ty fått i målen lösa expedition, oberoende af om socknarna
såsom sådana uppträdt i målen eller icke, och dels en förment väsentlig
likhet emellan vägmål och flottledsmål. En lagändring i förevarande hänseende
torde fördenskull förutsätta en undersökning i två rigtningar. Å
ena sidan borde fastställas, huruvida den åberopade praxis varit allmän
och lagligen grundad. A andra sidan torde frågan om likheten emellan
vägmål och flottledsmål böra vidare skärskådas. Den sålunda ifrågasatta
lagändringen torde böra erhålla en så vidsträckt omfattning, att genom
densamma undanröjdes hvarje tvekan om, i hvilka fall socknar hade del i
en sak i den mening, hvari 11 § i gällande förordning angående expeditionslösen
använde detta uttryck.

Om genom de nya föreskrifterna, hvilkas meddelande torde falla inom
området för Kong]. Maj:ts administrativa lagstiftning, bestämdes, att t. ex.
i ett flottledsmål socknarna i orten äfven utan att hafva såsom sådana
deri uppträdt ändock skulle anses såsom parter i målet, och denna bestämmelse
grundades på likhet emellan dylika mål och vägmål, syntes det
justitieombudsmannen framdeles kunna ifrågasättas, huruvida icke den
frihet från erläggande af stämpelafgift, som numera vore medgifveri socknar
i vägmål, borde utsträckas till att afse jemväl t. ex. flottledsmål. I sistnämnda
afseende torde emellertid för närvarande icke något böra åtgöras.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer justitieombudsmannen,
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t
Bill. till Rilesd. Prot. 1838. 7 Sand. 6 Höft. 2

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

efter erforderlig utredning täcktes taga i öfvervägande, huruvida och i
hvilka fall kommuner skola vara skyldiga att lösa vederbörande myndigheters
resolutioner och utslag i ekonomi- och politimål, i hvilka kommunerna
ej uppträdt som parter, samt meddela de föreskrifter, som kunna vara af
nöden för vinnande af en likformig lagtillämpning i detta hänseende.

Utskottet kan ej finna skäl tillstyrka bifall till justitieombudsmannens
förevarande framställning.

Först och främst torde den omständigheten, att gällande lagstiftning
angående expeditionslösen gifvit anledning till olika åsigter angående
gränserna för kommuners skyldighet att lösa vederbörande myndigheters
resolutioner och utslag i ekonomi- och politimål, icke i och för sig utgöra
tillräcklig anledning för Riksdagen att till Kongl. Maj:t ingå med framställning
om ändrade föreskrifter i berörda hänseende. Skulle ändring i
gällande lagar och författningar vidtagas, så snart ej fullständig enighet
rådde om deras rätta uttolkande, komme lagstiftningsarbetet att antaga
dimensioner, vida större än som af verkligt behof betingades.

Enligt utskottets mening bör alltså hemställan från Riksdagens sida
om ändring i gällande lagbestämmelser stödjas af andra och kraftigare
grunder än ofvan antydda skiljaktighet beträffande rätta tolkningen af
desamma.

Hvad i sådant afseende vidkommer justitieombudsmannens förevarande
framställning, så synes den af justitieomlxidsmannen påpekade olikheten i
åsigter rörande gränserna för socknars lösenskyldighet i ekonomi- och politimål,
hvilken olikhet, såvidt af justitieombudsmannens redogörelse framgår,
gäller allenast en speciel art af ifrågavarande mål, flottledsmålen, icke hafva
vållat några praktiska olägenheter, — tvärtom anser utskottet för sin del,
beträffande det af justitieombudsmannen åberopade åtalet, den af högsta
domstolens flertal uttalade mening stå i full öfverensstämmelse med expedition
sförordningens allmänna grundsatser, — hvarjemte i alla händelser frågan
om gränserna för nämnda skyldighet är af jemförelsevis så ringa vigt, att,
då frågan afser ändring i administrativ författning, framställning derom
lämpligen kunnat, utan Riksdagens medverkan, göras direkt hos Kongl.
Maj:t, såsom skett rörande eu i embetsberättelsen omnämnd framställning
om ändring i förordningen angående främmande trosbekännare m. in. den
31 oktober 1873.

En annan af justitieombudsmannen antydd åtgärd, som lärer ankomma
på Riksdagen att vidtaga, nemligen att den frihet från erläggande

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

11

af stämpelafgift, som är medgifven socknar i vägmål, utsträckes jemväl till
andra dermed likartade mål, synes utskottet visserligen vara att förorda,
men denna fråga faller ej inom omfånget för utskottets verksamhet, och
bestämdt förslag härom har för öfrigt ej blifvit framstäldt.

Med stöd af det anförda hemställer alltså utskottet,

att justitieombudsmannens ifrågavarande framställning
icke må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 8 februari 1898.

På lagutskottets vägnar:
CARL B. HASSELROT.

Herr Husberg har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i ärendets
behandling inom utskottet.