Lagutskottet^ Inlåtande N':o 2!)

Utlåtande 1905:LU29

Lagutskottet^ Inlåtande N'':o 2!).

1

>'':o 29.

Ank. till Riksd. kansli-den 9 mars 1905, kl. 1 e. m.

Utlutande, i anledning af vackt motion om tillägg till 318 § sjölagen.

Till behandling af lagutskottet har hänvisats en inom Andra Kammaren
af herr S. A. K. Natt och Dag väckt motion, n:o 29, af följande
lydelse:

»Det är nu sex år sedan motion första gången väcktes om skrifvelse
till Kungl. Maj:t med begäran om utarbetande och framläggande
inför Riksdagen af sådana förslag, hvarigenom anledningar till sjöolyckor
kunde i möjligaste mån förminskas. Frågan var då ny, väckte på flera
håll motstånd och det dröjde ända till förbi det år, innan definitivt resultat,
hvad frågans förberedande behandling inom Riksdagen angår, kunde vinnas.

.Kungl. Maj:t har äfvenledes tagit frågan om hand, och ett viktigt
steg från regeringens sida till en förbättrad tingens ordning har nu tagits
genom det i årets statsverksproposition under YII hufvudtiteln framställda
förslaget om att på extra stat för år 1906 anvisa 2,000 kronor såsom
arfvode till ett »sjötekniskt biträde» i kommerskollegium för att möjliggöra
eu mera ingående granskning af till kollegium inkommande undersökningsprotokoll
rörande afgifna sjöförklaringar, m. m. dylikt, hvarom i 12
punkten i YII hufvudtiteln lämnar en fullständig redogörelse.

Hvad som vid genomläsandet af denna del af propositionen är ägnadt
att väcka förvåning, är det oförbehållsamma erkännande, som däri göres,
dels hurusom stundom »vederbörande domstolar underläte att behörigen
Bih. till Likså, Prof. 1905. 7 Sami. 24 Höft. (N:o 29). 1

f

Lagutskottets Utlåtande N:o ti9.

insända undersökningsprotokollen till kollegium», dels att dessa protokoll
ibland befinnas vara »till sitt innehåll synnerligen knapphändiga», så att
de »i många fall gifvit endast föga ledning för bedömande af orsakerna
till sjöolyckan». Härtill kan läggas, att det inom de kretsar frågan gäller,
särskildt inom sjöförsäkringsverken, är en tämligen allmänt känd sak, att sjölagens
stadgande i 321 §, att protokoll öfver undersökning enligt 317 §
så snart det afslutats skall »ofördröjligen» insändas till kommerskollegium,
icke öfverallt följes, i det att det kan förflyta månader, innan så sker.

Här man nu i statsverkspropositionen får läsa, att gällande lagar och
författningar icke efterlefvas ens af ämbets- och tjänstemän, i det att det
händer, att rådhusrätt helt enkelt uraktlåter att enligt 321 § sjölagen
insända sådana undersökningsprotokoll, som här är fråga om, så finner
man, att något måste göras för att råda bot för ett sådant missförhållande.

Hvad kommerskollegium beträffar, kan synas som detsamma bort,
då sådan underlåtenhet föreligger, föranstalta om den försumliges ställande
till ansvar för sin försumlighet, men såsom skäl att så ej veterligen skett
kan anföras, att kollegium ej har någon annan utväg att erhålla kännedom
om att sådan sjöförklaring verkligen afgifvits, än att studera tidningarnas
domstolsmeddelanden, eller ock tidningen »Svensk Flagg», hvarest alla
märkligare sjörättsförhandligar bruka refereras. Att detta ej är som sig
bör måste erkännas, och säkert är, att om ej lagändring sker, så kommer
äfven det nu föreslagna »sjötekniska biträdet» i kollegium att äfvenledes
förblifva i officiell okunnighet om de flesta sjöförklaringar, intill dess
undersökningsprotokollet efter längre eller kortare tids förlopp inkommer —
såvida det ej helt enkelt uteblir. Het kan ej vara med god ordning
förenligt, att en tjänsteman i dylikt fall skall behöfva studera dagspressen
för att kunna fullgöra sina åligganden. Het torde knappast behöfva
påpekas, att det för denne tjänsteman i många fall blefve en ren omöjlighet
att, utan stor tidsutdräkt och dyra kostnader för staten, kunna
åstadkomma förnyad undersökning om en viss sjöolycka, därest en ä två
månader hunnit förflyta sedan sjöförklaringen afgafs, så att befäl och besättning
å fartyget i fråga hunnit skingras.

Till belysande af huru härmed nu förhåller sig, må här i korthet
reteteras några nyligen timade, mera uppseendeväckande fall, då alltför
lång tid fått förflyta från det sjöförklaring afgafs — och kondemnering
ägde rum — utan att vare sig sjöförklaring och undersökningsprotokoll
eller kondemnationsbevis inkommit till kommerskollegium.

Hen nära ett hälft sekel gamla passagerare-hjulångaren »Gellivare»

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 29,

började fredagen den 28 sistlidne oktober, liggande vid Lule hamnkaj,
intaga last af styckegods för att påföljande måndag i dagningen afgå till
Neder-Kalix. Lastningen var fullbordad den 30 på förmiddagen och hade
då intagits omkring 35 ton last, eller 15 ton mindre än å tidigare resor.
Redan under förmiddagen den 30 förmärktes, som det heter i kaptenens
sjöförklaring, hvarur de flesta af dessa uppgifter äro hämtade — »att
vattnet i kölen ökade något mera än under vanliga förhållanden undergång.
» Fartyget hölls dock läns med egna pumpanordningar tills vid
midnatt den 30—31 oktober, då dess donkeypump af sig själf stoppade
och ej kunde fås att fungera. Då nu vattnet steg successivt, erhölls hjälp
(enligt uppgift två brandsprutor samt manskap) från brandstationen. Denna
åtgärd visade sig dock otillräcklig, hvarför en mindre bärgningsångare anmodades
om hjälp, ocli kunde dess centrifugalpump hålla fartyget läns, så
att lasten, delvis i sjöskadad! tillstånd, kunde bärgas, hvarpå ångaren förlädes
till grund! vatten, där den sedan blef kvarliggande, delvis fylld af
vatten.

Vid af magistraten i Luleå föranstaltad besiktning å ångaren, blef
denna den 2 november förklarad »kondemnerad >. Dagen därefter, den
3 november 1904, afgafs och beedigades sjöförklaringen inför Lule rådstufvurätt.
Ännu den 21 januari 1905 har hvarken undersökningsprotokoll
eller ens kondemnationsbevis inkommit till kommerskollegium; detta oaktadt
undersökningsprotokoll bör enligt 321 § sjölagen insändas »ofördröjligen»
och kondemnationsbeviset (af redaren) inom 14 dagar efter det underrättelse
därom ingått; det senare enligt 28 § kungl. förordningen angående
registrering af fartyg. Möjligt är, att rådhusrätten vid detta tillfälle,
clärför att fartyget låg i hamn då olyckan skedde, kan tycka sig
finna formellt skäl för sagda sin underlåtenhet, men dröjsmålet med anmälan
om komdemnationen är oförsvarligt.

Denna ångare hade rätt att föra omkring 200 passagerare, och én
oerhörd olycka hade kunnat ske, om fartyget börjat sjunka medan det
befann sig ute till sjöss, med hvarken brandsprutor eller bärgningsångare
till hands. Enligt uppgift hade fartyget icke varit intagit i docka, eller
upptaget på slip, på minst fem, måhända tio år.

En annan anmärkningsvärd dylik händelse är den alldeles nya lastångaren
* Labradors* kantring under sin första sjöresa. »Labrador»,
hemmahörande i Stockholm, men byggd i Tyskland, hade i Kolberg intagit
last af omkring 380 lön råg, hvarmed ej blott lastrummet, utan äfven
den stora, 3 lj2 ä 4 fot höga lastluckekarmen var fullständigt fylldt;

i4

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

slingerskott användes ej. I luckkarmen voro inlastade omkring 45 ton
råg. Ångaren var byggd hufvudsakligen för stentransport och hade därför
ett rätt stort afstånd mellan den yttre och den inre bottnen, antagligen
för att med stenlast få fartyget tillräckligt »makligt» uti sjö. Därjämte
stucko såväl maskin som pannor, äfven då ångaren var lastad, ej obetydligt
öfver vattenlinjen. Vid afgången från Kolberg var en stor, under lastrummet
belägen vattenbarlast-tank, rymmande 90 ton vatten, alldeles tom.
Kedan under lastningen och vid förhalningen ur hamnen visade sig fartyget
så »vekt», att det — enligt sjöförklaringen — därunder vid ett
tillfälle krängde 12° ä 15°, men detta oaktadt fortsattes lastningen, hvarjämte
den störa vattenbarlast-tanken och en annan, mindre, dylik förut
i fartyget tömdes. När så ångaren var fullastad, hade den en »slagsida»
(== krängning) åt styrbord af 5°, hvilket utvisar, att fara för kantring förelåg.

»Labrador» lämnade Kolberger-miinde den 19 november på morgonen
under goda väderleksförhållanden för att afgå till Stockholm. Yinden var
SY å YSV, d. v. s. från fartygets babords sida. Utkommen till sjöss
visade sig ångaren »lofgirig», hvarför kl. 9.25 f. m. »förstagseglet» sattes.
Ej långt därefter, kl. 9.45 f. m., krängde fartyget våldsamt öfver å styrbord,
och blef så liggande med 40° ä 45° slagsida, hvarpå det kl. omkring
10.30 f. m. sjönk; dock ej förr än hela besättningen, 11 personer,
lyckats komma bort därifrån i lifbåten. Besättningen upptogs efter 21/2
timma å en förbipasserande ångare.

Undersökning enligt 317 § sjölagen öfver denna sjöolycka företogs
inför Malmö rådstufvurätt den 26 sistlidne november. Till kommerskollegium
inkom ej undersökningsprotokollet förr än den 12 januari 1905,
och hade då därifrån »påminnelse» om insändandet aflåtits till Malmö
rådhusrätt. Åtal mot fartygets befälhafvare lär antagligen följa, men fullständig
klarhet i en del omständigheter lär nu icke kunna erhållas, alldenstund
så lång tid förflutit sedan sjöförklaring afgafs inför rådhusrätten,
och alltså besättningen skingrats hvar och en till sitt håll.

För att nu återgå till sjölagens bestämmelser, så kan ej mer än en
mening råda, om att 321 §:s bestämmelse, att undersökningsprotokollet
»ofördröjligen» skall insändas till kommerskollegium, ovillkorligen måste
följas, ehuru så ofta nog icke sker. Däremot bekomma assuradörer m. fl.
i saken intresserade personer, enligt hvad jag förvissat mig om, verkligen
afskrifter af undersökningsprotokollen så godt som ofördröjligen. Sålunda
kom protokollet från Malmö angående »Labrador» till aktiebolaget »Sjöassurance-kompaniet»
häri Stockholm redan den 9 december 1904; kommers -

Lagutskottets Utlåtande N:o 29. pö

/

kollegium erhöll, efter påminnelse, sitt exemplar den 12 januari 1905.
Undersökningsprotokollet om »Gellivare» mottog sjöassurance-bolaget »Ägir»
här i Stockholm från dispachör i Hernösand den 31 december 1904, men
kommerskollegium hade den 21 januari 1905 ännu ej mottagit ens meddelandet
om att ångaren var kondemnerad.

Dessa förhållanden, liksom ock att en kommerskollegii tjänsteman
skall behöfva studera dagspressen för att få reda på när sjöförklaringar
afgifvas, tarfva ovillkorligen en rättelse. Sådan skulle ock vinnas, ifall
rättens ordförande ålades att, när anmälan skett om sådan sjöolycka, som
i 317 § sjölagen sägs, ej blott därom underrätta »vederbör ande åklagare»,
utan äfven kommer skollegium.

På grund af ofvanstående får jag därför hemställa, att Riksdagen
behagade för sin del besluta följande tillägg till 318 § sjölagen:

När anmälan skett om sådan sjöolycka, som i 317 § sägs, åligge
rättens ordförande att om tiden för den däraf föranledda undersökning
underrätta vederbörande åklagare äfvensom kommerskollegium.»

I motionärens hemställan hafva herrar J. Widén, H. G. P. Öhngren,
och A. A. Johansson i Möllstorp instämt. I

I 40 § sjölagen stadgas bl. a.:

»Inträffar å lastnings- eller lossningsort eller under resa någon händelse,
som vållar skada å fartyg eller last eller som skäligen ■ kan antagas
hafva sådan skada till följd, eller har genom olyckshändelse någon ombord
ljutit döden, eller har till följd af sammanstötning med annat fartyg å
detta tim åt sådan skada eller olycka, som nyss är sagd, skall befälhafvaren
afgifva sjöförklaring angående händelsen.»

Enligt samma § skall inom riket sjöförklaring afgifvas inför rådstufvurätt
i stapelstad och det åligger befälhafvaren att, när sådan händelse,
hvarom sjöförklaring skall afgifvas, inträffat, hos rättens ordförande anmäla
sig till förklarings afgifvande.

I vissa fall skall enligt 317 § sjölagen rätten i sammanhang med
sjöförklaringens upptagande söka åstadkomma fullständig utredning angående
orsakerna till olyckan. Detta gäller, dels när fartyg förolyckats,
af besättningen öfvergifvits i sjön eller råkat på grund, så att det icke

Dtskotkts

yttrande.

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 29.

utan ovanliga åtgärder, såsom kapning af mast eller kastning af last, kunnat
åter blifva flott, dels då skada uppstått därigenom att fartyget stött tillsammans
med annat fartyg, dels ock då fartyget drabbats af olycka, hvarmed
förlust af människolif varit förenad. Enligt 318 § åligger det rättens
ordförande, när anmälan skett om sådan sjöolycka, som omförmäles i 317 §,
att om tiden för den däraf föranledda undersökningen underrätta vederbörande
åklagare och, när sjöförklaringen och undersökningen ägt rum,
skall i dessa fall rätten ofördröjligen insända protokollet däröfver till
kommerskollegium. Sistnämnda föreskrift inneliålles, såsom motionären
jämväl omförmäler, i 321 § sjölagen.

I förevarande motion anföres nu, att denna föreskrift —- om insändande
till kommerskollegium i vissa fall af protokoll öfver sjöförklaring
— icke alltid af domstolarna iakttages, samt fram ställes det förslag, att
stadgande, skulle meddelas om skyldighet för rättens ordförande att om
tiden för sjöförklaring enligt 317 § på förhand underrätta jämväl kommerskollegium.

Så vidt utskottet kan finna, åsyftas med detta förslag icke annat än
att kommerskollegium, om förslaget genomfördes, skulle kunna lättare
öfvervaka att domstolarna ordentligt fullgöra sin skyldighet beträffande
ifrågavarande protokolls insändande till kollegium och, om så ej sker, låta
beifra försummelsen eller genom aflåtande af påminnelser åstadkomma
rättelse. Att kommerskollegium skulle sända någon representant, vare
sig det »sjötekniska biträde», hvarom i motionen talas, eller annan att
närvara vid sjöförklaringen — något som sjölagen icke förutsätter — för
att tillse, att utredningen blir fullständig, torde motionären icke hafva
afsett och lärer icke i allmänhet kunna komma i fråga, då sjölagen stadgar,
att sjöförklaring skall hållas så fort ske kan, sedan anmälan om inträffad
sjöolycka skett. I brådskande fall kan sjöförklaring till och med
företagas dagen efter det sådan anmälan gjorts.

Såsom motionären antyder, äger kommerskollegium enligt sjölagens
321 § att, om undersökning om sjöolycka enligt 317 § finnes i något
afseende ofullständig, förordna om ny undersöknings anställande å ort,
där sådan lämpligen kan äga rum. I denna kollegium tillerkända befogenhet
och vikten af att sådan ny undersökning kan företagas, innan
fartygets befäl och manskap hunnit skingras och möjligen endast med
svårighet kunna å nyo anträffas, ligger den praktiska betydelsen af föreskriften,
att protokollet öfver den första undersökningen ofördröjligen skall
insändas till kollegium. Utskottet är sålunda ense med motionären därom,

Lagutskottets Utlåtande N:o 89.

7

att det icke är likgiltigt, om berörda föreskrift iakttages eller icke. Men
utskottet finner icke nödigt, att för vinnande af motionens syfte skulle
meddelas den ytterligare bestämmelse, hvarom nu gjorts hemställan.

Om, såsom ifrågasatts, ett så kalladt sjötekniskt biträde anställes i
kommerskollegium och i följd häraf det medvetandet vinner insteg hos
rådstufvurätterna i stapelstäderna, att protokollen öfver ifrågavarande sjöförklaringar
verkligen blifva föremål för granskning inom kollegium, är det
i utskottets tanke icke att befara, att den gällande föreskriften om undersökningsprotokollens
ofördröjliga insändande skall eftersättas. Kommerskollegium
torde för öfrigt icke sakna lämplig utväg att öfvervaka efterlefvandet
af lagen i detta hänseende.

På grund af det anförda hemställer utskottet,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 7 mars 1905.

På lagutskottets vägnar
ERNST TRYGGER.

Reservation

af herrar Zetterstrand och Trana, hvilka ansett, att utskottet bort tillstyrka
bifall till motionen;

af herr Lindhagen, som anfört:

Enligt gällande sjölag skall vederbörande rådstufvurätt vid upptagande
af sjöförklaring rörande sådan sjöolycka, som omförmäles i 317 § af sjölagen,
söka åstadkomma fullständig utredning angående orsakerna till olyckan.
Så snart anmälan om dylik sjöolycka skett, skall rättens ordförande jämväl
underrätta vederbörande åklagare om tiden för den af anmälan föranledda
undersökningen. Sedan undersökningen afslutats, skall protokollet däröfver
ofördröjligen insändas till kommerskollegium. Pinnes undersökning i något
afseende ofullständig, eger kommerskollegium förordna om ny undersökning.

8

LagutsMttets Utlåtande. N:o. 28.

Ändamålet med dessa bestämmelser lärer för närvarande mycket ofullständigt
vinnas. Oftast sakna ftklagarne erfarenhet i dessa frågor, äfven
om på en eller'' annan ort kan finnas någon åklagare, som har särskildt
intresse för desamma. Aklagarne ingripa därför icke så mycket i undersökningarne
och anställa mera sällan af eget initiativ några åtal, hvilka
företrädesvis tillkomma på initiativ af kommerskollegium. I följd häraf
äro de till kollegium insända protokoll öfver undersökningarne ofta till sitt
innehåll synnerligen knapphändiga och gifva i många fall endast föga
ledning för bedömande af orsakerna till sjöolyckan. Mycket vanligt är
också, att protokollen ej insändas till kollegium ofördröjligen, utan först
långt efter undersökningen. Det händer till och med någon gång, att
protokoll icke alls insändes. Därtill kommer att kollegium icke förfogar
öfver den speciella sakkunskap, som erfordras för ett effektivt ingripande.
Möjligheten för kollegium att låta verkställa ny undersökning, föranstalta
om åtal och öfver hufvud taget fullgöra sin granskningsplikt i fråga om
sjöolyckor måste under sådana förhållanden blifva mycket åsidosatt.

För att i någon mån råda bot på detta missförhållande har Kung!.
Maj:t vid denna riksdag begärt anslag för anställande af ett sjötekniskt
biträde hos kommerskollegium. Detta biträde skulle verkställa granskning
af de till kollegium inkomna undersökningsprotokoll öfver sjöolyckor, jämväl
i öfrigt biträda kollegium i därmed sammanhängande frågor samt med
råd och anvisningar tillhandagå vederbörande åklagare, då dessa på föranstaltande
af kollegium eller eljest hade att å tjänstens vägnar utföra åtal.

Motionären synes nu velat framhålla, att denna sålunda föreslagna åtgärd
måste kompletteras med en föreskrift i syfte att det tekniska biträdet
och därmed äfven kommerskollegium må tidigare och på ett fullständigare
sätt, än nu kan ske, erhålla kännedom om de förhållanden, hvilka de skola
öfvervaka. För detta ändamål föreslår motionären ett stadgande om, att
rättens ordförande skall underrätta icke blott åklagaren, utan äfven kommerskollegium
om tiden för undersökning, som föranledts af en ingången
anmälan om sjöolycka.

Detta förslag synes ganska lämpligt. Då den nu stadgade underrättelsen
till vederbörande åklagare är, såsom ofvan framhållits, ofta tämligen
betydelselös för frågans utredning, bör det så mycket mindre kunna
göras någon erinran mot, att underrättelse i angifvet afseende äfven skall
meddelas kommerskollegium, som hitintills faktiskt företrädesvis representerat
åklagaremakten och på hvars öfvervakande verksamhet äfven fortfarande
utredningen af hithörande frågor kommer att väsentligen bero.

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

9

Det blir möjlighet då för kollegium att åtminstone i vissa fall kunna genom
meddelanden till åklagaren eller annorledes ingripa i själfva undersökningen.
Kollegium sättes i hvarje händelse bättre i tillfälle att kunna,
medan tid är, föranstalta om ny nndersökning. Vederbörande rådstufvurätter
och åklagare komma sannolikt äfven att mera handla under intryck
af att kollegium ej är främmande för saken, hvilket måste befrämja undersökningens
grundlighet och ett fullständigare affattande af dess resultat
till protokollet. Och då afsändandet af den ifrågasatta underrättelsen är
eu enkel sak, som man lätt kan företaga sig, och detta vanligen kommer
att ske genom annan person än den, som uppsätter och expedierar protokollet,
så viunes härigenom jämväl lättare tillfälle för kollegium att öfva
kontroll öfver, att protokollen i behörig tid insändas till kollegium.

Jag finner således ingen giltig anledning, hvarför man bör motsätta
sig antagandet af en föreskrift, som ej vållar vederbörande ordförande i
rådstufvurätterna något nämnvärdt besvär, men däremot uppenbarligen skall
i sin mån bidraga till att befrämja det af alla intressenter omfattade och
äfven af Kungl. Maj:t för Riksdagen nu framlagda önskemålet, att kommerslcollegii
kontroll öfver undersökningar rörande sjöolyckor måtte blifva mer
effektiv än hittintills. Det har ock försports, att vederbörande inom kommerskollegium
gärna se, att den föreslagna lagändringen kan komma till stånd.

På grund häraf hemställer jag,

att Riksdagen ville för sin del antaga följande

Lag angående

ändrad lydelse af 518 § sjölagen.

Härigenom förordnas att 318 § sjölagen skall
erhålla följande förändrade lydelse:

Kär anmälan skett om sådan sjöolycka, som i 317
§ sägs, åligge rättens ordförande att om tiden för den
däraf föranledda undersökning underrätta vederbörande
åklagare äfvensom kommerskollegimn.

Herrar F. Andersson, A. Olsson och Wiklund hafva begärt få
antecknadt, att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Bill, till Riksd. Prof. 1905. 7 Samt. 34 Raft.

9