Lagutskottds utlåtande 1Vr it

Utlåtande 1915:LU44

Lagutskottds utlåtande 1Vr it.

Nr 44.

Ankom till riksdagens kansli den 17 maj 1915 kl. 3 e. ni.

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring i 65 §
utsökning slag en.

Närvarande: herrar Petersson i Lidingö villastad, Lindhagen, af Ekenstam'', Söderborgh,
Trana, Stärner, greve Lagerbjelke:5:, Alexanderson, Dahl, Tisell*, Pettersson i Södertälje,
Pettersson i Bjälbo, Persson i Norrköping, Gustafsson i Örebro, Schotte * och Borg .

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Till lagutskottet hava hänvisats två inom båda kamrarna väckta, lika
lydande motioner, nr 17 i första kammaren av herr Nils Åkesson samt nr
27 i andra kammaren av herr Lars Borggren, uti vilka motioner hemställts,
»att Kungl. Maj:t ville för riksdagen framlägga förslag till sådan
ändring av 65 § utsökningslagen, att viss del av gäldenärs innestående
avlöning för allmän eller enskild tjänst eller innestående pension skyddas
från utmätning».

Till stöd för den i motionerna gjorda hemställan hava motionärerna
anfört:

»Enligt gällande utsökningslag är vederbörande fordringsägare berättigad
att erhålla utmätning i gäldenärs innestående avlöning för allmän
eller enskild tjänst och i vissa fall även i gäldenärs innestående pension
till hela dess belopp, så snart avlöningen eller pensionen är förfallen, till
följd varav vederbörande utmätningsman kan bliva pliktig att den ena
månaden efter den andra göra utmätning i den förfallna avlöningen eller
pensionen och sålunda genom utmätning beröva gäldenären det enda han
äger till sitt uppehälle.

Detta missförhållande visas även ganska tydligt av Kungl. Maj:ts utslag
den 28 januari 1901, då i ett dylikt fall en arbetares hos arbetsBihang
till riksdagens protokoll 1015. 9 sand. 37 käft. (Nr 44.) 1

Motionä rernas motivering.

2

Lagutskottets utlåtande Nr 4i.

Utskottets

yttrande.

givaren innestående avlöning, vilken arbetaren förmenade vara nödvändig
till hans uppehälle, det oaktat ansågs böra för hans gäld gå i mät.

En person, som blivit försatt i konkurs, är i detta avseende i bättre
ställning, ty enligt 31 § gällande konkurslag skall vid ämbets- och tjänstemans
konkurs av gäldenärens lön efter avdrag av det, som utgår till den
tjänsten i hans ställe förestår, gäldenären så mycket tilläggas, som till hans
eget, hans hustrus och oförsörjda barns underhåll tarvas. Ett sådant förhållande
synes mig icke vara förenligt med billighet och rättvisa, vilket
även lär vara beaktat i flera andra länder, där man genom lagstiftning
skyddat åtminstone en del av gäldenärens innestående avlöning genom
stadgande av s. k. existensminimum, som ej kan utmätas.»

I 65 § utsökningslagen stadgas för närvarande: »Från utmätning

skola undantagas dels nödiga gång- och sängkläder för gäldenären, hans
hustru och oförsörjda barn, dels ock, till ett värde av högst etthundrafemtio
kronor, nödiga arbetsredskap eller andra nödiga lösören. Saknas
utväg till nödtorftigt uppehälle; då skall av det förråd, som i huset finnes,
undantagas vad till underhåll för en månad tarvas. Lös pant må ej undantagas
från utmätning för den gäld, varför pantsättningen skett.»

Lagrummet erhöll denna lydelse genom lag den 17 mars 1905. Den
då vidtagna lagändringen innefattade en förbättring i utmätningsgäldenärens
ställning i två hänseenden. Dels höjdes värdegränsen för utmätningsfria
nödiga arbetsredskap och andra nödiga lösören från sjuttiofem till etthundrafemtio
kronor. Dels gjordes dessa lösörens fritagande från utmätning
oberoende av den förut även i fråga om dem stadgade förutsättning, att
utväg till nödtorftigt uppehälle saknas.

Vidare stadgas i 67 § bland annat dels, att gäldenärens innestående
avlöning för allmän eller enskild tjänst eller innestående pension å rikets
stat icke må utmätas förrän gäldenären är berättigad att lyfta densamma,
dels att Konungen må för viss pensions- eller livränteanstalt förordna, att
därifrån utgående pension eller livränta ej får tagas i mät. Av sistnämnda
medgivande har Kung!. Maj:t så till vida begagnat sig, att det bland annat
kan sägas vara regel, att offentliga och enskilda verks och inrättningars,
ävensom tjänstemannakorporationers livränte- och pensionskassor för vid
verket anställda eller korporationen tillhörande ämbets- och tjänstemän
äro inbegripna i förmånen i fråga. Där dylik frihet beviljats, har densamma
en vidsträcktare innebörd än den först omförmälda, för lön och
för statspension gällande. Den omfattar nämligen även redan till utbetalning
förfallna pensions- eller livräntebelopp.

Lagutslcottcts utlåtande Nr 44.

3

I fö ro varm ide motioner påyrkas nu, att denna vidsträcktare utmiitningsfrihet
skall i viss omfattning komma jämväl avlöning och statspension
till godo. Enligt motionärernas mening borde nämligen stadgas, att endast
en viss del av innestående förfallet löne- eller pensionsbelopp får utmätas,
medan återstoden skulle utgöra s. k. utmätningsfritt existensminimum.
Till stöd härför anföres, att den utfallande lönen eller pensionen ofta kan
utgöra den enda tillgång, gäldenären har att tillita för sitt och sin familjs
nödtorftiga lifsuppehälle, samt att denna billighetssynpunkt redan kommit
till beaktande i 31 § konkurslagen, enligt vilket lagrum konkursgäldenär,
som är ämbets- eller tjänsteman, tillägges av lönen så mycket som till hans,
hans familjs och hans oförsörjda barns underhåll tarvas. Ytterligare åberopas,
att i flere främmande länders utsökningsrätt en med motionärernas
förslag överensstämmande regel skulle gälla.

Yad först beträffar den åberopade bestämmelsen i 31 § konkurslagen,
får utskottet erinra, att denna blott utgör en tillämpning på ett särskiltfall
av den allmännare regeln i 35 § samma lag, att konkursgäldenären
av vad han genom eget arbete av vad slag som helst kan förvärva må
använda, vad som åtgår till hans och familjens nödiga underhåll. Detta
stadgande är i sin ordning nödvändigt betingat av och utgör ett undantag
från den svenska konkursrättens stränga princip, att till konkursboet ingår
ej blott vad gäldenären vid konkursens utbrott äger, utan ock vad honom
tillfaller under hela den tid, konkursen fortvarar. Här föreligga alltså
förhållanden, som icke äro jämförliga med dem, vilka äro för handen vid
en enkel utmätning.

I själva verket torde mot en lagändring sådan som den av motionärerna
påyrkade, även om det icke bör förnekas att densamma i enskilda
fall skulle tillfredsställa billighetens krav, möta mycket avsevärda betänkligheter.
Dessa betänkligheter hava ock i andra länder i allmänhet måst
tilläggas den vikt, att där gällande eller föreslagna stadganden om utmätningsfrihet
i åsyftade fall ingalunda äga den räckvidd oeh betydelse, motionärerna
synas antaga. I vissa länder, såsom Danmark och Tyskland, gäller
den medgivna utmätningsfriheten väsentligen offentliga funktionärers —
eller vissa sådanas — löner, men däremot icke exempelvis tjänstefolks
och lönearbetares avlöning. På denna ståndpunkt kvarstår det antagna
danska förslaget till ny rättegångslag. I andra länder, såsom Frankrike,
Finland och Schweiz, är en motsvarande förmån visserligen medgiven antingen
för vissa procent å arbetslönens belopp (Frankrike) eller å den
summa som belöper på tiden från utmätning till nästa avlöningsdag
(Finland) eller för den de], som finns oundgänglig för gäldenärens och

4

Lagutskottets utlåtande Nr 44.

Imus familjs levnadsbehov (Schweiz). Men härvid är att märka, att såsom
allmän regel i fråga om de i skilda länder medgivna mer eller mindre långt
gående utmätningsfriheterna för lön, pension och därmed jämförliga inkomster
kan sägas gälla, att de väsentligen avse utmätningsfordringar,
som grunda sig på avtalsvis beviljad kredit. Däremot pläga de jämlikt
uttryckliga stadgande!! ej få åberopas vid indrivning av skatter, försörjningsbidrag
på grund av laglig skyldighet eller skadestånd på grund av
vållad kroppsskada eller brottslig gärning överhuvud. Den finska utsökningslagen
utgör såtillvida ett undantag, som densamma gör undantag blott
för försörjningsbidrag till make och barn, alltså bland annat icke för utskylder;
men i stället fritagas vid dessas indrivning icke några arbetsredskap
eller andra nödiga lösören, utom gång- och sängkläder.

A andra sidan bör vidare erinras därom, alt i de flesta länder, i
motsats till vad hos oss är händelsen, utmätningsrätten omfattar jämväl
lön, som ännu icke är intjänt eller förfallen. Undantag utgöra dock i viss
mån Danmark och Norge samt i fråga om lönearbetares och tjänstefolks
avlöning Tyskland.

Hela frågan om utmätningsfrihet för innestående lön och pension har
nyligen varit föremål för grundligt övervägande i Norge under där pågående
reform av utsökningsväsendet. För närvarande gälla för gäldenären
ganska gynnsamma bestämmelser, vilkas närmare innehåll dock i flera
viktiga punkter är omtvistat. Den norska civilprocesskommissionens förslag
av år 1907 ställde sig på den ståndpunkt, att löne-, pensions- och därmed
likartade fordringar icke äro utmätning underkastade, förrän de förfallit
till betalning, samt att vid utmätning av förfallna belopp finge undantagas
vad nödvändigt behövdes till gäldenärens och hans familjs »tarvliga underhåll»
till nästa avlöningsdag. Men från båda dessa medgivanden gör förslaget
undantag i fråga om utmätning för skatter, skadestånd för uppsåtlig
skadegörande handling samt lagligen åliggande försörjningsbidrag. »Erfarenheten
har visat — säger kommissionen — att t. o. in. väl avlönade personer,
hos vilka intet annat utmätningsbart finnes, helt och hållet kunna
undandraga sig sin skatteplikt genom att lyfta avlöningen i förskott». —
Det sedermera framlagda regeringsförslaget till lov om tvangsfuldbyrdelse
av år 1911 har fullständigt anslutit sig till kommissionens förslag i dessa
delar.

Den svenska utsökningslagens stadganden om vad som från utmätning
må undantagas gälla icke blott de utmätningsfordringar — huvudsakligen
grundade å civila domar och utslag — som avhandlas omedelbart
i nämnda lag. Enligt kungl. förordningen om utsökningslagens införande

Lagutskottets utlåtande Nr 44.

5

4? 14 och kuugl. förordningen den 12 juli 1878 om utmätning för kronooch
kommuualutskylder in. ni. £ 7, ii ro do ock tillämpliga på blund annat
utmätning för utskylder, skadestånd för brottslig gärning samt barnuppfostringsbidrag.
En ändring i (15 eller (37 $ utsökuingslagen i den av
motionärerna påyrkade riktning skulle alltså drabba även sådana utmätningsfordringar;
men rättfärdigheten och lämpligheten av ett sådant resultat
kan med skäl bestridas. I dessa fall är det så långt ifrån att den svenska
lagen, jämförd med andra länders, visar eu opåkallad hårdhet mot gäldenären,
att motsatsen är det verkliga förhållandet. Såsom av det ovan anförda
framgår, synes ock rättsåskådningens utveckling hos våra grannar gå i
riktning mot ökad stränghet.

I fråga om skadestånd och underhållsbidrag blev ock vid högsta
domstolens granskning av förslaget till ovan omförmälda 1905 års ändring
i 65 § utsökningslagen den mening uttalad, att rättfärdigheten krävde en
förstärkning av fordringsägarens möjlighet att vinna betalning; och för
närvarande lärer, enligt vad utskottet inhämtat, lagberedningen hava spörsmålet
under övervägande i vad det rör mödrars och barns försörjningsrätt.

Yad åter utskylder angår, kan det icke förnekas, att ordningen för
deras indrivande, såsom det för närvarande är ställt, ej sällan innebär eu
obillig hårdhet. Men det synes utskottet, som om rätta vägen att råda
bot på detta förhållande icke vore att fritaga en viss del av den skattskyldiges
lön. I månget fall, där familjefadern är försumlig skattebetalare,
skulle för övrigt säkerligen denna frihet icke komma hustrun och barnen
till godo, men väl skulle måhända utmätningen komma att gå ut över
familjens husgeråd. En behövlig lättnad synes utskottet lämpligare kunna
åstadkommas genom förändrad anordning i fråga om skatteuppbörden.
Ett närmare ingående på detta spörsmål faller emellertid utom lagutskottets
uppgift.

Ifrågasättas kunde väl emellertid, huruvida icke vid utmätning för
andra fordringar än de nu berörda eu viss ökad utmätningsfrihet för innestående
eller uppburna löne- och pensionsbelopp borde stadgas. Utskottet
vill icke förneka, att någon jämkning i gällande bestämmelser så väl i
detta fall som på närliggande områden kunde äga fog för sig. Frågan
torde dock ej äga större praktisk betydelse, och utskottet finner sig desto
mindre äga tillräcklig anledning att på grund av förevarande motioner
föreslå riksdagen att vidtaga någon åtgärd, som densamma i allt fall
uppenbarligen i mycket ringa grad skulle komma de klasser av löntagare
till godo, vilkas intressen motionärerna tydligen närmast avsett att främja.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 sand. 37 käft. (Nr 44.)

2

0

Lagutskottets utlutande Nr M.

att herr Åkessons motion, I: 17, och herr Borggrens
motion, II: 27, icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 17 maj 1915.

På lagutskottets vägnar:

ALBERT PETERSSON.

Reservation

av herr Lindhagen, som anfört:

»Uti den ekonomiska kamp, som för närvarande behärskar samhällena,
är det i arbetet för åstadkommande av ett bättre tillstånd en naturlig
utgångspunkt, att kring varje individ söka skapa ett fridlyst område, inför
vilket stridens vågor lägga sig till ro, och där hans människovärde
kommer i åtnjutande av några elementära rättigheter. I den mån något
dylikt kan åstadkommas genom lagstiftningen får krediten och köpenskapen
i sina förehavanden sedan rätta sig därefter.

Motionärerna hava givit anvisning på ett viktigt och alltför mycket
bortglömt bidrag till denna angelägenhet. Utskottets dialektik har enligt
mitt förmenande icke kunnat undertrycka den naturliga känslan för att på
detta område även hos oss kan och bör göras åtskilligt.

Det hemställes alltså,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner
måtte anhålla att Kungl. Maj:t ville taga under övervägande,
huruvida och i vad mån gällande lagstiftning
må skäligen kunna ändras i syfte att viss del
av gäldenärs innestående avlöning för allmän eller
enskild tjänst eller innestående pension varder skyddad
från utmätning.»

O. L. Svanbäcks Boktryckeri, Stockholm 1915.