Lagutskott^# Utlåtande N:o 49

Utlåtande 1905:LU49

Lagutskott^# Utlåtande N:o 49.

1

N:<> 49 .

Ank. till BikscL kansli; den 7 april 1905, kl. 3 b -

Utlåtande, i anledning af väckt motion- angående lagbestämmelser
i syfte att arbetstagares egna tillskott till änder
arbetsgifvarens förvaltning stående sjuk-, begrafnmgsoch
pensionskassor mätte i händelse af arbetsgifvarens
konkurs betryggas såsom arbetstagarnes egendom.

Lagutskottet liar till förberedande behandling fatt emottaga eu inom
Andra Kammaren af herr J. K. A. Ohlsson i Halmstad vackt motion, n:o 115,
af följande lydelse:

»Vid 1904 års riksdag väckte undertecknad motion om arbetstagares
förmånsrätt till under arbetsgifvares förvaltning stående medel, som af de
båda parterna gemensamt tillskjutas för de förras sjuk-, begrafnings- och
pensionskassor, för den händelse arbetsgifvuren skulle komma att afstå sin
egendom till konkurs. Motionen afstyrktes af lagutskottet och afslogs åt
Riksdagen. Såsom anledning till lagutskottets förfarande angaf dess herr
vice ordförande i sitt yttrande till Andra Kammarens protokoll den omständigheten,
att hela tidens riktning i lagstiftningen går därhän att så
nr'' som möjligt söka inskränka de så kallade tysta förmånsrätterna.

Men oafsedt denna tidens riktning måtte det väl under alla förhållanden
vara obilligt, att arbetstagarne skola kunna genom arbetsgifvarens obestånd
beröfvas de medel de själfva tillskjutit i förhoppning, att deras tillskott
i förening med arbetsgifvarens skola bereda dem större förmåner, än
hvad de ensamma skulle kunna förskaffa sig. Det ligger ju också nära till
hands att antaga, att arbetsgifvarens erbjudande göres med villkor, att
arbetarne själfva terminligen inbetala ett visst belopp och att de hoplagda
medlen fa mot ränta innestå i hans affär. Skulle därför arbetarne hafva

Bill. till Biksd. Prat. 1905. 7 Samt. Haft. 89 (N:o 49).

1

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 49.

anledning att skjuta ifrån sig ett bidrag, som ovedersägligen måste under
normala förhållanden vara dem till ökadt gagn?

Då emellertid omständigheter kunna inträffa, som göra arbetsgifvarens
goda afsila om intet, borde väl, synes det, arbetstagaren ha obestridd rätt
att oafkortade utfå de medel åtminstone, som han själf tillsläppt. De kunna
väl i all rimlighets namn icke tillhöra principalens kreditera''.

Hvilka bestämmelser böra intagas i lagen, för att det ändamål skall
vinnas, som med denna motion afses, vågar jag med hänsyn till tankegången
hos förra Riksdagens lagutskott icke yttra mig om, utan åtnöjer
jag mig med den hemställan, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl.
Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes affatta och förelägga Riksdagen
sådan lagbestämmelse, att arbetstagares egna tillskott för under arbetsgifvarens
förvaltning stående sjuk-, begrafnings- och pensionskassor i händelse af
arbetsgifvarens iråkade konkurs måtte såsom arbetstagarnes egendom betryggas.
»

Såsom motionären omnämner, väckte han vid nästlidet års riksdag
eu motion, afseende att åstadkomma eu lagändring i syfte att under arbetsgifvares
förvaltning stående medel, hvilka tillhörde af arbetsgifvaren ensam
eller af honom och hans arbetare i förening till de senares förmån bildade
sjuk-, begrafnings- eller pensionskassor, måtte i händelse af arbetsgifvarens
konkurs utgå med förmånsrätt i likhet med hvad i 17 kap. 11 § handelsbalk^!
stadgas beträffande kyrkors, fattigkassors och socknemagasiners fordringar
hos deras föreståndare samt vissa allmänna kassors, penningverks och inrättningars
fordringar hos de tjänstemän, som äro satta att deras inkomster
uppbära. Med afseende å berörda framställning, hvilken, såsom i förevarande
motion jämväl omförmäles, i enlighet med lagutskottets afstyrkande hemställan
icke föranledde någon Riksdagens åtgärd, erkände lagutskottet,
visserligen, att det vore ett beklagligt förhållande, om en kassa af angifven
art, helst om den till afsevärd del åstadkommits äfven genom under eu
lång följd af år af arbetarne gjorda tillskott, genom arbetsgifvarens insolvens
ginge helt eller delvis förlorad. Men till förebyggande häraf borde efter
utskottets åsikt helt andra utvägar tillitas än den ifrågasatta, nämligen i
syfte att friställa en dylik kassa. Och vore åter de af arbetsgifvaren gjorda
tillskotten lämnade under förutsättning, att han själf skulle förvalta kassan
och hafva dess medel innestående i sin affär, kunde arbetarne ej sägas
hafva till kassan fått eu sådan själf,ständig rätt, att densamma enligt vanliga

Lagutskottets Utlåtande N:o 49.

rättsgrunder kunnat på bekostnad af öfriga oprioriterade fordringsägare,
tilläggas förmånsrätt för medlen i arbetsgifvarens konkurs.

Nu förevarande framställning är så till rida i jämförelse med den
nyss omförmälta af mera inskränkt omfattning, att det endast är med
afseende å nämnda kassor till den del de utgöras af arbetarnes egna tillskott,
som åstadkommande af betryggande föreskrifter i angifven riktning
ifrågasattes. Den närmare beskaffenheten af de stadgande!!, som således
ansetts önskvärda, bär motionären emellertid icke angifvit. Han förutsätter,
att arbetarnes ifrågavarande tillskott äro deras egendom, till hvilken ingen
rätt tillkommer arbetsgifvarens fordringsägare, d. v. s. i af sedda fall konkursboet.
Men härvid är att märka, att det i förevarande fall är fråga om
penningar, som i följd af sin natur och det vanligast förekommande syftet
med att de ställas under arbetsgifvarens förvaltning — att denne
må använda dem i och för sin rörelse eller eljest mot ränta — icke
kunna tänkas vid arbetsgifvarens konkurs finnas oförvandlade kvar I
boet. Det kan sålunda för arbetarna endast blifva fråga om en fordringsrätt,
för hvilken de äro underkastade att i boet konkurrera med öfriga
borgenärer. Ett nära till hands liggande medel att vinna motionens
syfte synes således vara, att arbetares fordringar för tillskott till kassor af
förevarande art utrustades med en förmånsrätt, på sätt i ofvanberörda
till 1904 års Riksdag gjorda framställning föreslogs beträffande till kassorna
hörande medel öfver hufvud.

Härutinnan möter emellertid uppenbarligen först svårigheten att, när
eu sådan kassa uppkommit genom tillskott måhända under eu lång följd
af år af såväl arbetsgifvaren som arbetarna samt å dessa medel tilläfventyrs
upplupen ränta och annan afkastning afgöra, till hvilken del kassan
utgöres af medel, som tillskjutits af arbetarna och för Indika förmånsrätt
sålunda skulle förefinnas. En förmånsrätt af förevarande art synes i följd
häraf utskottet praktiskt taget icke kunna ifrågakomma annat än med
afseende å kassorna i deras helhet. Men jämväl beträffande lämpligheten
öfverhufvud af lagstiftningsåtgärd i syfte att införa eu sådan förmånsrätt
är utskottet af den uppfattning, att en dylik åtgärd icke är ändamålsenlig
— en ståndpunkt, hvilken enligt hvad af det ofvan anförda framgår, intogs
äfven af lagutskottet vid 1904 års riksdag.

I allmänhet bär man i den nyare rättsvetenskapen kommit till
den mening, att de s. k. tysta förmånsrätterna, med afseende å Indika
rättighetens förekomst och utsträckning i det särskilda fallet icke är fullt
klar och tydlig för tredje man, äro olämpliga och oförenliga med den
betydande roll, som krediten i närvarande tid spelar. I de fall, då

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 49.:

kassor af förevarande art förvaltas af arbetsgivare, kan det, äfven om
kassornas förefintlighet är mera allmänt känd, åtminstone icke antagas
vara för tredje man bekant, att eller till hvilken del kassorna tilläfventyrs
bestå af arbetarnes tillskott, och med hänsyn härtill skulle det för
andra borgenärer innebära en ganska stor risk. om förmånsrätt för ifrågavarande
medel funnes stadgad. ■

Utskottet förbiser ingalunda hekofvet af betryggande föreskrifter till
förekommande af de i motionen omförmälta missförhållandena. Tvärtom
finner utskottet motionens syfte värdi allt erkännande. Det är, såsom
af det ofvan anförda framgår, allenast i fråga om lämpligaste sättet att
undanröja berörda olägenheter, som utskottet icke är ense med motionären.
1 likhet med 1904 års lagutskott anser utskottet, att man i
främsta rummet bör sträfva efter att friställa ifrågavarande kassor, gifva
dem en rätteligen erkänd och gent emot de personer, genom hvilkas tillskott
de uppkommit, sjelfständig ställning. Detta mål vunnes i utskottets
tanke lämpligast genom att kassorna klofve juridiska personer med eu
rättsligen ordnad förvaltning. Det vore då förvaltningens sak att tillse,
att kassans medel icke äfventyrades genom bristande säkerhet för det
fall, att de till större eller mindre del utlånades till arbetsgifvaren för
att t. ex. tjäna honom såsom rörelsekapital. En sådan förvaltningsåtgärd
kan nämligen ofta synas intressenterna i kassan fördelaktig med hänsyn
till möjligheten att erhålla en högre ränta å medlen, eu synpunkt som
för närvarande ofta lärer vara bestämmande i de fall. då arbetsgifvaren.
enligt af arbetarne erhållet uppdrag eller medgifvande, bär kassans medel
innestående i sin affär.

På grund af hvad sålunda anförts hemställer utskottet,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den (i april 1905.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER,

Herrar Bandqvist och Lilliesköld hafva begärt få antecknadt. att
de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

STOCKHOLM, SVENSKA TRYCKERIBOLAG ET EKMAN & CIO, 1005.