Lag-Utxkottets Utlåtande N:o 25

Utlåtande 1882:LU25

Lag-Utxkottets Utlåtande N:o 25.

1

N:o 25.

Ank. till Eiksd. Kansli deri 10 Mars 1882, kl. 1 e. m.

Lag-Utslcottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om upphäfvande
af nu befintliga familjefideikommiss i fast egendom.

Lag-Utskottet, afgifver härmed utlåtande öfver eu inom Första Kammaren
af Herr A. O. Wallenberg väckt och till Utskottet hänvisad motion,
N:o 24, hvari påyrkas upphäfvande af nu befintliga familjefideikommiss
i fast egendom.

Motionären utgår från den sats, att i fideikommisstiftelsen ännu
qvarstode ett nu mera föråldradt undantag från tillämpningen af principen
om den lika arfsrätten, lemnar en kortfattad öfverblick öfver rättsutvecklingen
i Sverige med afseende å fideikommiss i fast egendom
och anför vidare: att med förordningen den 27 April 1810 början vore
gjord till återställande af den grundsatsen i vår lagstiftning, hvilken
aldrig bort derifrån vara utesluten, att individens eganderätt ej kan innefatta
rättighet att obetingadt stadga en evigt gällande lag för successionen
i fast egendom; att i ett land, der samhällsskicket hvilade på lagar, som
i sig sjelfva upptoge bestämmelser, huruledes de kunde, när tidsförhållandena
sådant kräfde, ändras och förbättras, icke, sedan vigtiga grundlagsändringar
blifvit genomförda, enstaka undantagslagar borde anses i
alla tider vara gällande; att grundtanken i sjelfva fideikommiss-stiftelsen
af 1810 års Riksdag blifvit underkänd och afskaffad genom förbud att
inrätta nya fideikommiss, grundade på fast egendom; att hvad motionären
nu ginge att föreslå endast vore ett fortgående på den väg, som
Bill. till Riksd. Prof. 1882. 7 Sami. 15 Ilåft.

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 25.

vunnit allmänt, gillande, och som läge i ett fullständigt tillämpande af
den lika arfsrätten; samt att han icke hade för afsigt att söka åvägabringa
en hastig öfvergång och således icke ville, att de nu befintliga
förhållandena skulle genom lagändring rubbas, men ansåge önskvärdt,
att förekomma det, som inträffat i flere andra länder, nemligen att fideikommiss-stiftelserna
annullerats med ett penndrag.

Motionären föreslår, »att ett sådant tillägg till § 1 i 16 kap. Årfdabalken
införes, hvarigenom bestämmes: att de familjfideikommiss, som
nu finnas, komma ej att längre - bibehålla denna sin egenskap än i nuvarande
innehafvares hand och deras efterföljares, som äro födde senast
inom 1885 års utgång, och att fideikommiss erhålla egenskap af arfvejord,
när ingen till succession berättigad arfvinge finnes, som blifvit
född senast inom 1885 års utgång.»

Fideikommisset har sin upprinnelse i den romerska rätten och betyder
der den egendom, en person, på grund af förhållanden, egendomliga
för denna rätt, testamenterat till en annan person med ett på
förtroende till denne grundadt uppdrag att utlemna egendomen till en
viss uppgifven tredje. Man kunde nu bestämma, att efter denne tredje
egendomen skulle tillgodokomma en fjerde, efter denne en femte o. s. v.
(s. k. fideikommissariska substitutioner). Till sådana fideikommiss kunde
göras hela förmögenheten, en viss qvotdel deraf eller en viss särskild
förmögenhetsdel.

Ur successiva fideikommiss af det sistnämnda slaget har, under
den utveckling, den romerska rätten erhöll uti Italien och Tyskland, familjeJideikommisset
framgått, hvarmed afses att fästa viss egendom — fast eller
lös eller båda tillika — vid eu viss slägt, att inom densamma öfvergå
från en slägtmedlem till eu annan efter viss bestämd ordning.

Den germanska benägenheten att fästa jorden vid slägten är bekant.
Med stöd af den sålunda utbildade romerska rätten uppkommo derföre i Tyskland,
jemte de adeliga »stamgodsen» och de borgerliga »arfgodsen», hvilka
båda både sin grund uti lag eller häfd, familjejideikomniissen i fast egendom
till följd af gällande privata dispositioner. I andra länder framträdde
likartade anordningar. Successionen blef, af naturliga skäl, vanligen
begränsad till män, Och med afseende å grunden för denna blefvo
godsen majorat, minorat, seniorat, primo-, secundo-, tertiogeniturer o. s. v.

Samma motiv, som i öfriga land, nemligen omtankan om »Familiens
Heder och Conservation», föranledde äfven i Sverige stiftande

3

Lag-Utskottets Utlåtande A!:o 25.

af familjefideikommiss i fast egendom, livilka här uppkommo ej mycket
senare än i Tyskland och antagligen redan i medlet af det sjuttonde
århundradet. Stadgan angående testamenten den 3 Juli 1686 omtalar
institutionen såsom något redan kändt och lemnar uti sin 5 § om densamma
närmare bestämmelser. I 1734 års lag omnämnes den icke uttryckligen,
men då denna lag i 16 kap. 1 § Årfdabalken säger, att
»vill någon, man eller qvinna, göra testamente, hafve våld göra det —
— — med eller utan vilkor», ansågos, enligt detta lagens rum, fideikommisstiftelser
äfven uti fast egendom fortfarande tillåtliga, ända tills
de hvarjehanda sociala och ekonomiska olägenheter, som kunde medfölja
en obegränsad rätt att genom privata dispositioner för all framtid
förfoga öfver fast egendom, föranledde hos oss, likasom uti flere andra
land, inskränkning uti eu sådan förfoganderätt. Denna inskränkningskedde
genom förordningen den 27 April 1810.

Motionären vill nu, beträffande de för närvarande befintliga fideikommissgods,
att all rätt att tillträda dem såsom fideikommiss skall
upphöra för hvarje annars eventuel fideikommissarie, född efter den 31
December 1885, samt att de, när sålunda ingen eventuel! berättigad
fideikommissarie finnes, skola öfvergå till arfvejord uti dåvarande innehafvares
hand.

Utskottet finner icke skäl förekomma till eu dylik, alltid synnerligen
betänklig lagstiftningsåtgärd.

Familjefideikommissen hafva visserligen uti några andra stater
blifvit upphäfda. Så är förhållandet i Frankrike, senast på grund af
lagen den 17 Januari 1849, af innehåll, att alla af privata gods bildade
majorat, som redan, från förste innehafvarenräknadt, gått i två successiva
led, upphäfvas; att de gods, som bilda dessa majorat, blifva fria gods uti
innehafvarnes hand; och att, för framtiden, succession i dylika majorat,
begränsad till två led, från förste innehafvaren räknadt, endast får ega
rum för personer, födde eller aflade innan tiden för lagens promulgation;
i Nederlanden, på grund af lagen den 1 Oktober 1833, som visserligen
förbehållit den närmaste fideikommissarien hans rätt, men fråntagit
de efterföljande, om än redan födde, deras utsigt att erhålla fideikommisset;
samt i Italien, på grund af lagen den 30 November 1865,
som upphäft alla då bestående fideikommiss, majorat och andra fideikommissariska
substitutioner samt tillagt den då varande innehafvaren
full eganderätt till halfva fideikommissförmögenheten och den närmaste
arfvingen full eganderätt till den andra hälften, dock med förbehåll af
nyttjanderätt för dåvarande innehafvaren under hans lifstid. Bestämmelser,
att sättet, hvarpå bestående familjefideikommissgods måtte kunna öf -

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 25.

vergå till fri egendom, skulle genom framtida lagstiftning ordnas, förekomma
ock uti 1850 års preussiska grundlag, art. 40, 41, och uti 1866
års danska grundlag § 93, men förstnämnda bestämmelse har sedermera
blifvit upphäfd genom lagen den 5 Juni 1852, och bestämmelsen
i danska grundlagen har ännu icke ledt till någon följd.

De förhållanden, som uti ofvan uppräknade stater må hafva föranledt
verkligt eller ifrågasatt upphäfvande af fideikommissnaturen å
viss fast egendom, förefinnas emellertid, enligt Utskottets åsigt, icke i vårt
land, och. det är endast ett verkligt nödtvång, som kan berättiga att
bryta lagligen tillkomna och lagligen bestående dispositioner af enskilde.

De bestående fideikommisstiftelserna i fast egendom uti vårt land
hafva icke det omfång, att några betänkligheter synas kunna möta mot deras
bibehållande. Enligt senaste tillgängliga officiella uppgifter (Statistiska Centralbyråns
sammandrag af Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes fem årsberättelser
1871 1875), hvilka uppgifter, om ock enligt byråns egen förkla ring

icke fullt tillförlitliga, dock i nit förevarande hänseende torde vara
tillräckligt exakta, uppgår inom samtliga de 20 län, Stockholms stad
oberäknad, i hvilka fastigheter af fideikommissegenskap uppgifvits vara
belägna, deras sammanlagda mantal till 3,218,32, utgörande af landsbygdens
hela mantal endast omkring 4,86 %. Sammanlagda taxeringsvärdet
af de å landsbygden belägna, utgörande 83,727,318 kr., uppgår
blott till. 4,38 % af landsbygdens hela taxeringsvärde. Högsta absoluta
och relativa antalet fideikommissmantal företer Södermanlands län med
505,265 mantal, eller 15,19 % af landsbygdens mantal. Högsta absoluta
taxeringsvärdet af fideikommissegendom finnes deremot i Malmöhuslän,
uppgående till. 22,005,200 kr., hvaremot fideikommissegendomens
taxeringsvärde i förhållande till hela landsbygdens taxeringsvärde jemväl
i. Södermanlands län intager högsta proportionen eller 14,43 %.
Taxeringsvärdet af de i städer belägna fideikommissegendomarne uppgår
till 1,843,000 kr. och sålunda af samtliga både å landsbygd och
i städer belägna till 85,570,318 kr. 1 Stockholms län äro ifrågavarande
egendomar spridda öfver största antalet härad och delade
mellan största antalet slägter. Antalet af de adliga slägter och
slägtgrenar, som ega fideikommiss i fast egendom uppgår till 140,
antalet ofrälse slägter och slägtgrenar, som besitta dylika, till 20. En
adlig slägt har fideikommissegendomar i 5 län, 1 i 4 län, 4 i 3 län och
20 i 2 län. Blott 1 ofrälse slägt har fideikommis i 2 län. Fideikommissegendom,
öfverstigande 100 mantal, eges blott af 3 adliga slägter,
hvaraf en eger fideikommissegendtjm till taxeringsvärde af 5,236,370

5

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 25.

kr. Bland de ofrälse slägterna utgör högsta mantalet fideikommisseg-endom
63,236 med taxeringsvärde af 1,248,600 kronor. De fideikommissegendomar,
som innehafvas af ofrälse slägter, utgöra hvad angår
mantalet något mer än 3 %, och med afseende å taxeringsvärdet omkring
2,78 % af samtliga egendomar i riket af detta slag.

Dessa uppgifter synas Utskottet utmärka, att af den fasta egendomen
i riket fideikommissen utgöra en jemförelsevis så ringa del,
att något allmänt nationalekonomiskt intresse icke synes kunna åberopas
för deras upphäfvande. Några särskilda olägenheter af nuvarande
fideikommiss i fast egendom hafva icke heller, Utskottet veterligen, försports;
och ingen anledning synes derföre Utskottet vara förhanden att
bifalla ett förslag, hvarigenom dessa gods skulle öfvergå till arfvejord,
utan att ens befintlige eventuelle fideikommissarier skulle lemnas tillfälle
att å slägtens vägnar sig yttra, än mindre deras bifall skulle erfordras.

Slutligen vill Utskottet erinra, hurusom, genom förordningen den
3 April 1810, Kongl. Maj:t, med Rikets Ständer, funnit godt förordna,
att i de fall, då någon innehafvare af fideikommissegendom kan komma
i behof att derå emot inteckning göra lån eller för egendomen anse
förmånligt att få göra utbyte af till fideikommisset hörande jord eller
ock finna sig föranlåten att söka häfvande af vissa uti fideikommissstiftelser
innehafvaren föreskrifna vilkor, ansökningar i dessa eller andra
dylika ämnen om fideikommissers rätta mening och bästa tillämpning

och som icke röra frågor, hvilka mellan fideikommissarier och medarf vingar

kunna yppas och enligt allmänna rättegångsordningen måste behandlas,
böra hos Kongl. Maj:t i underdånighet anmälas, på det att

Kongl. Maj:t med Dess Högsta Domstol, i likhet med annan förklaring
öfver allmänna lagar och författningar, må dervid, efter sig företeende
omständigheter kunna förfara.

Genom tillämpning af denna förfa!tning synas Utskottet de olägenheter,
som — hufvudsakligen för fideikommissarierne sjelfve —

någon gång onekligen uppkomma af gällande fideikommisstiftelser, väsentligen
kunna undanrödjas med bibehållande af bestående lagstiftnings
grund.

De redan uti ämnet gifna bestämmelser innebära ock möjlighet
— hvilken understundom blifvit verklighet — att fideikommissegendomar
upphöra såsom sådana. Detta kan ske, utom derigenom att
»Testatoris föreskrefne vilkor på något sätt exspirera», äfven på så sätt, antingen
attmed förändrade tidsförhållanden de uppställa bestämmelserna för
fideikommisset blifva alldeles otillämpliga, då Kongl. Maj:t kan förklara

6

Lag-Utskotteis Utlåt,ande N:o 25.

fideikommissnaturen hafva upphört, eller att fideikommissegendom, som
med Kongl. Maj:ts tillstånd intecknats, blifver exekutivt försåld.

Med anledning af hvad sålunda anförts, får Utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte föranleda till
någon Riksdagens åtgärd.

Stockholm den 10 Mars 1882.

På Lag-Utskottets vägnar:
AXEL BERGSTRÖM.

Reserya tioner:

af Herr Smedberg, med hvilken Herrar Lewin, Anders Persson och
Johannes Jonson instämt: »Lika med motionären anser jag att de s. k. familjefideikommiss-stiftelserna
icke böra för all framtid bibehållas. Dessa stiftelser
sakna stöd i allmänna rättsmedvetandet och strida mot den i lag antagna
grundsats om lika arfsrätt. De utgöra tillika en inskränkning för sjelfva
fideikommissinnehafvaren uti den rätt, som allmän lag tillerkänner hvarje
annan att under vissa vilkor förordna om sin egendom till förmån antingen
för sina barn eller någon annan, som gjort sig förtjent af hans
omvårdnad.

Fideikommissinnehafvaren kan nemligen förutse, att den egendom,
han innehafver, skall tillfalla den af hans barn, som är minst lämplig
att sköta densamma, och som till äfventyrs gifver minsta hopp om medlidsamhet
och faderlig omvårdnad för sina lottlösa syskon, utan att med
bästa vilja kunna förekomma sådana misshälligheter.

Redan vid 1809—1810 års riksdag fann representationen sig
manad att, under uttalande af det skarpaste klander mot dylika stiftelser,
besluta ett förbud mot inrättande af framtida sådane, på sätt
Kongl. Förordningen den 27 April 1810 stadgar. Mer än sjuttio år hafva
sedan dess förflutit och det torde således icke vara för tidigt att nu

7

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 25.

taga steget fullt ut, genom att afskaffa de ännu bestående. Om motionärens
förslag antoges, skulle sannolikt åtgå ännu sjuttio år innan
man fullt vunne målet och kunde med sanning säga, att i afseende å
arfsrätten alla voro likstälda inför lagen.

Motionärens förslag kränker icke de nuvarande innehafvarnes
eller deras redan födde barns rätt, hvadan jag ansett, att detsamma
bort vinna erkännande; men då jag varit tveksam om lämpligaste formen
för ett slikt lagstadgande, har jag trott, att man borde öfverlåta
åt Kongl. Maj:t att, efter utredande af på frågan inverkande omständigheter,
uppgöra förslag till stadganden i det af motionären angifna
syfte; och vågar jag derföre föreslå:

att Riksdagen uti underdånig skrifvelse anhåller det
Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till lag, hvarigenom den vid viss
egendom fästade fideikommissnatur må upphöra.»

af Herr Folke Andersson, som ansett Utskottet, med anledning af
motionen, hafva bort till Riksdagen framställa förslag om lagändring
uti det syfte, att det skulle vara innehafvare af familjefideikommiss
i fast egendom, som det önskade, obetaget att förordna, att, efter hans
död, med fideikommisset skulle förfaras såsom med arfvejord enligt lag.

Herr Grefve Strömfelt har begärt få här antecknadt, att han, i följd
af erhållen ledighet från riksdagsgöromålen, icke deltagit i ärendets behandling
inom Utskottet.