Lag-Utskottets Utlutande N:o 1JJ

Utlåtande 1870:LU12

Lag-Utskottets Utlutande N:o 1JJ.

1

N:o 12.

Ank. till Rik sd. Kansli d. 17 Febr. 1870, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt förslag rörande organisationen
af domstolsväsendet.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till Lag-Utskottet remitterad motion,
N:o 51, har Herr Carl lfvarsson anfört, att det vore en förut känd och erkänd
sanning, att den långa tidsutdrägten med lagskipningen städse medfört och fortfarande
vallade olägenheter; likasom att, med nuvarande få tingsterminer och många
tingsställen, erforderlig snabbhet i lagskipningen icke kunde uppnås; och med flera
ärendens förflyttande till domstolarne, utan annan förändring, skulle påtagligen den
öfverklagade olägenheten endast förökas. Således, om reformen skulle medföra någon
väsendtlig nytta, måste domstolarne sammanträda oftare, t. ex. en gång i månaden,
och tingsställena i någon mån inskränkas, så att domaren icke alltför mycket
ställdes på resande fot. Men enär domhafvandena på landet, efter all anledning,
redan nu mångenstädes voro öfverhopade af göromål och framdeles skulle få sig
ålagda ännu flera, samt dertill komme, att ganska kännbara uppoffringar både af
tid och penningar måste förorsakas ett stort antal rättssökande genom den förlängning
i väg till tinget, som blefve en följd af flera tingslags sammanslående till ett,
hvaraf måhända rättmätigt missnöje skulle uppstå, så torde de åtgärder, hvilka
redan vidtagits, dels genom Rikets Ständers underdåniga skrifvelse den 23 Maj 1866,
angående domstolsväsendets omorganiserande, och dels Riksdagens underdåniga skrifvelse
den 15 Maj 1868, åsyftande vissa domsärendens öfverflyttande från administrationen
till domstolarne samt embetsverkens förenklande, icke vara hvarken tillfyllestgörande
eller ensamma för sig fullt lämpliga. Flera arbetskrafter måste sannolikt
äfven anlitas för domaregöromålen på landet, om ändamålet utan särdeles olägenheter
skulle vinnas, och då sådana krafter säkerligen kunde erhållas inom ett icke

Bih. till Ri/csd. Brot. 1870. 7 Sami. 6 Häft.

2 Lag-Utskottets Ullålande N:o 12.

så ringa antal af de mindre städerna, der de juridiska ärendena påtagligen voro af
så ringa omfång, att en stor del af domhafvandenas på landet göromål ganska väl
kunde medhinnas af samme embetsmän, som i detta hänseende skötte städernas
angelägenheter, vore det antagligen ganska lämpligt att äfven desse toges i anspråk.
Domsagorna på landet skulle alltså, der det lämpligen ske kunde, fördelas så, att
vissa delar deraf förenades med närmast belägna städer, under en och samma
domare eller domstol, och de öfriga komme att utgöra sjelfständiga domsagor för
sig. Genom denna åtgärd kunde tingsställena troligtvis, utan synnerliga olägenheter
för rättssökande, inskränkas till ett eller två inom hvarje domsaga; domstolarne
kunde på det hela taget medhinna flera ärenden, utan att tillökning i embetsmännens
antal påkallades, och detta kunde ske jemväl med ting en gång i månaden,
hvarigenom således en icke oväsendtlig lättnad för frågans ändamålsenliga
lösning skulle uppkomma. Såsom egentliga fördelar häraf borde med skäl kunna
påräknas: för landet, att snabbhet i rättskipningen vunnes, utan att färden till

tingsstaden blefve alltför kostsam; för städerna, att lättnad kunde beredas i deras
både i förhållande till folkmängden och de juridiska ärendena otvifvelaktigt dryga
utgifter till borgmästare-aflöningen, hvilken icke desto mindre för närvarande ansåges
i allmänhet vara otillräcklig för bemälde embetsmäns utkomst; för land och
stad gemensamt, att tingslokal och ransakningshäkte kunde byggas och underhållas
af båda samfäldt; för domstolsordförandena, derigenom att icke allenast både arbete
och inkomster dem emellan blefve jemnare fördelade, än nu vore förhållandet,
utan äfven en väsendtlig förminskning i embetsresor med ty åtföljande lindring i
kostnader och besvärligheter skulle uppkomma; och slutligen för hela samhället, att
reformerna inom statsförvaltningen i hög grad underlättades, hvarigenom besparingar
både i arbete och utgifter måste uppstå. Härtill kunde måhända läggas, att äfven
tillfälle derigenom blefve beredt för utsökningsärendenas öfverflyttande på domstolarne,
äfvensom att särskilda krigsdomstolar kunde blifva öfverflödiga. Visserligen
kunde det antagas dels att städernas innevånare af konstitutionela skäl icke
ville förena sig med landsbygden under gemensam domstol och dels att de icke
ville afstå från dem nu tillkommande valrätt vid tillsättande af domare; men som
i förra hänseendet föreningen under gemensam domare kunde ske utan att ledamöterne
i Rätten, der sådant ej önskades, nödvändigt behöfde äfven vara desamma
för land och stad, och i det sednare det ej torde vara af särdeles vigt om städerna
afstode från sin valrätt eller landet äfven tillerkändes en sådan, ville det synas,
som dessa begge omständigheter vore af så jemförelsevis lättlöst och underordnad
beskaffenhet i förhållande till fördelarne af det hela, att de icke skäligen borde
lägga hinder i vägen för reformens genomförande. Ett svårare hinder emot densamma
torde deremot möta uti nuvarande embetsmäns rättigheter, nemligen så vidt
den närmaste framtiden härvid afsåges; men om ock detta hinder icke i allo kunde
undanrödjas, kunde det likväl sannolikt i någon mån inskränkas, derigenom att dels

3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

överenskommelser möjligtvis kunde träffas emellan borgmästare i en och annan
stad, å ena, och domhafvanåena i angränsande landsorter, å andra sidan, angående
vilkoren för de förras tidigare öfvertagande af de sednares göromål inom de delar af
landet, hvilka annars skulle först vid nuvarande innehafvares afgång från sina
embeten med städerna förenas, och dels att, i den mån ledigheter inträffa,
de särskilda embetena, hädanefter och intill dess reformen hunne genomföras,
tillsättas med vilkor att tillträdarne skulle vara underkastade de förflyttningar
samt förändringar i tjenstgöring och aflöning, som för ändamålets vinnande funnos
erforderliga. Under öfvergångstiden finge för öfrigt embetena till någon del bestridas
af tillförordnade domare, på sätt redan nu egde rum, der ordinarie domhafvandena
icke sjelfva kunde medhinna allt. På grund af allt detta hemställde
motionären, ”att Riksdagen ville hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, det
Kongl. Maj:t, vid behandling af frågan om organisation af underdomstolarne på
landet, täcktes vidtaga och föreslå åtgärder, ledande icke allenast till snabbhet
i lagskipningen, utan äfven till beredande af tillfälle för handläggning af andra
och flera ärenden vid samma domstolar, än de nu dithörande; äfvensom att Kongl.
Maj:t dervid ville taga i öfvervägande dels om icke åtskilliga af rikets mindre
städer — efter vederbörandes hörande — må kunna med vissa delar af landet
under gemensam domare eller domstol förenas och domsagorna derefter lämpligen
fördelas, och dels om icke, vid inträffande ledighet-er, hädanefter och intilldess
reformen hinner genomföras, det vilkor må vid utnämnandet fästas, att innehafvarne
af dessa befattningar skola vara underkastade den förflyttning samt förändring
i tjenstgöring och aflöning, som för ändamålets vinnande kan anses nödig.“

Frågan om domstolarnes organisation och sättet för deras verksamhet likasom
den rörande öfverlemnande till de vanliga domstolarne af åtskilliga ärenden, hvilka
för närvarande handläggas af andra myndigheter, är redan, till följd af ofvan
åberopade underdåniga skrifvelse af den 28 Maj 1866 och den 15 Maj 1868, föremål
för Kongl. Maj:ts nådiga pröfning; och frågan om öfriga förändringar af rättegångsordningen
i den af motionären angifna syftning kan icke lämpligen förekomma
till behandling innan den förstnämnda blifvit slutligen afgjord. Utskottet anser
derföre,

l:o att motionärens förslag i dessa delar ej bör till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Beträffande återstående delen af motionen, eller frågan om åtskilliga mindre
städers förening med vissa delar af landet under gemensam domare eller domstol
och domsagornas reglering med hänsigt härtill, samt att, vid hädanefter inträffande
ledigheter, vid''utnämnandet må fästas det vilkor, att innehafvare af ifrågavarande

4

Lag-Ulskotte(s Utlåtande N:o 12.

befattningar skola vara underkastade den förflyttning och den förändring af tjenstgöring
och aflöning, som för ändamålets vinnande kan anses nödig, så har hittills
icke mött något hinder för mindre stads förläggande under landsrätt, då staden
derom gjort framställning hos Kongl. Maj:t, och sådant lärer äfven hädanefter
bifallas, då skäl dertill förefinnes, utan att någon åtgärd å Riksdagens sida derför
erfordras. Sällsynt lärer väl ock vara, att någon i tjenst varande landtdomare
vägrar att underkasta sig domsagans deraf följande utsträckning, helst dermed
alltid förenas en det ökade besväret fullt motsvarande tillökning i inkomst; men
skulle sådant emot förmodan inträffa, så uppstode deraf ingen annan olägenhet, än
att med åtgärden finge anstå till dess den motvillige domaren afginge, och domsageregleringen
behöfde så mycket mindre deraf uppehållas, som tillökningen i domarens
göromål genom en mindre stads förening med domsagan icke kunde blifva
så betydlig, att något synnerligt afseende vid regleringen derpå kunde fästas.

Att åter emot någon stads vilja förlägga den under landsrätt, lärer väl
icke låta sig göra så länge 81 § Regeringsformen qvarstår oförändrad, och en framställning
till Kongl. Maj:t af det innehåll, motionären föreslagit, skulle således innebära
den anhållan, att Kongl. Maj:t ville antingen hos Riksdagen göra förslag till ändring
af nämnde grundlagsparagraf och derjemte af 13 § 3 mom. Riksdags-ordningen,
så att minskningen i antalet af städer med egen jurisdiktion icke måtte rubba förhållandet
emellan antalet af städernas och landets representanter sådant det nu förefinnes;
— eller ock låta fråga vederbörande i hvarje särskild stad, som kunde komma i
fråga att läggas under landsrätt, huruvida de ville derpå ingå. Men en anhållan
hos Kongl. Maj:t om framställande af förslag till grundlagsförändring är föga förenlig
med den ordning, som för sådan frågas väckande och behandling är stadgad,
och skulle den någon gång vara lämplig, så torde det dock böra inskränkas till de
fall, då frågan är af den invecklade beskaffenhet, att Riksdagen under sin korta
sammanvaro icke kan medhinna att uppgöra ett fullständigt förslag till lagbestämmelser,
hvilket förhållande ingalunda här är för hand. Lika litet lämpligt vore
det, att Kongl. Maj:ts beslut eller förslag i afseende på domsageregleringen skulle
likasom underställas småstädernas pröfning och blifva beroende på hvarje sådan
städs bifall eller afslag.

Skulle det åter vara motionärens mening, att föreningen emellan stad och
land må ske på det sätt, att domaren eller domstolen i stad äfven blefve domare
eller domstol för ett visst landtdistrikt, så kunde, med bibehållande af städernas
nuvarande, genom grundlagen befästade valrätt, sådant icke ske annorledes, än att
Konungens rätt till utnämnande af landtdomare inskränktes så som i fråga om
borgmästares tillsättande är stadgadt, eller till valet emellan trenne af staden föreslagne,
äfven om ingendera af dessa, ehuru de möjligen kunde nöjaktigt fullgöra
domarens åligganden inom ett litet stadssamhälle, innehade de egenskaper, som
erfordras för domare verksamheten på landet, der vigtigare och mera invecklade

5

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

rättsfrågor oftare förekomma; och Utskottet betviflar, att ett dylikt ordnande af
domsagor eller domstolar alltid blefve till gagn för landtbefolkningen eller vore
för denna särdeles välkommet.

Dessutom vore det mindre välbetänkt, att sätta ett större antal häradshöfdingar
och ledamöter i de mindre städernas Rådstufvurätter i en provisorisk
ställning, som skulle medföra osäkerhet icke blott om beskaffenheten och vidden
af deras befattningar, utan till och med om befattningens bibehållande, enär
domaren äfven skulle vara skyldig att underkasta sig förflyttning till annan plats,
helst det icke kan vara lämpligt att, redan innan något bestämdt förslag i hufvudsaken
blifvit framlagdt, vidtaga åtgärd för tillvägabringande af en sådan ställning för
dessa embetsman, en åtgärd, som är afsedd att utgöra endast ett medel för
hufvudändamålets vinnande; och slutligen synes det vara alldeles för tidigt, att,
sedan Rikets Ständer i underdånig skrifvelse den 28 Maj 1866 gjort framställning
om reglering af domstolsväsendet på landet, utan att någon fråga om städerna då
blifvit väckt, redan nu, innan denna reglering blifvit uppgjord och man fått erfara
verkningarne deraf, framkomma med ny hemställan i ämnet, helst, på sätt här
förut blifvit erinradt, just de ifrågaställda städernas obetydlighet gör, att, om det
framdeles finnes lämpligt att förlägga sådan stad under landsrätt eller eljest förena
stad och land till en domskrets, något hinder i detta afseende icke möter deraf
att domsageregleringen för landet blifvit verkställd, och att denna således kan ske
fullkomligt oberoende af hvad i förra hänseendet sedermera må inträffa.

På nu anförda skäl får Utskottet hemställa,

2:o att icke heller å framställningen i motionens sednare
del må fästas vidare afseende.

Stockholm den 17 Februari 1870.

På Utskottets vägnar :

Eric Sparre.

Reservationer:

af Herr Grefve Sparre: “Skilnaden emellan lands- och stadsrätt är en qvarlefva
af medeltidsinstitutioner, som vår lagstiftning bibehållit, sedan det öfriga Europa
redan utplånat de sista spåren deraf. Grunden till denna skilnad är att söka i de tids -

6

Lag-Uukoltets Uti framte N:o 12.

åsigter, enligt hvilka samliällets särskilda klasser lefde under skydd af särskilda
lagar, hvilka omsider, på sätt benämningen priva lex antyder, fingo formen af privilegier.

Den Svenska stadslagen, till en väsendtlig del en efterbildning af utländska
mönster, eller en sammanfattning af de rättssedvänjor, som de i städerna inflyttande
Tyska köpmännen medförde, var likväl icke mera rotfästad, än att man redan
1734 kunde antaga en för hela landet gemensam lag, hvari endast arfs- och
giftorätten samt jurisdiktionen bibehölls egendomlig för borgerskapet eller städernas
innevånare.

Städernas särskilda arfs- och giftorätt upphörde med 1845, och då vid 1870
års riksdag upphörandet af den egna jurisdiktionen ifrågasattes för åtskilliga mindre
städer, för hvilka den snarare kan anses såsom en börda än en förmån, så synes
mig denna fråga, helst i den form den i förevarande motion blifvit framställd, icke
förtjent af att så snöpligt affärdas, som i förevarande betänkande skett.

Den institution af borgmästare och råd, som 1734 års lag bibehöll för städerna,
afsåg enligt den tidens åsigter, hvilka icke så noga iakttogo skilnaden emellan
rättsskipning och förvaltning, så väl den förra som den sednare, då tänkt såsom
kommunal-styrelse. Sedan denna numera kommit jemväl landskommunerna till del
kan den icke mera anses såsom ett städernas privilegium. Genom den 1862 införda
kommunallag är till och med borgmästare och råds ställning i städerna väsendtligen
förändrad, och redan af detta skäl kunde man ifrågasätta förändring af denna
institution, dervid dess domareverksamhet ej kan undgå att tagas i betraktande.

Den anda, som genomgår tiden, och hvars i fråga om lag obestridliga fullt berättigade
anspråk är: jemlikhet, vill i allmänhet icke veta af några särskilda domstolar.
Något annat skäl till en särskild jurisdiktion för städerna kan således icke
förefinnas, än det, som är att söka i en så stor, på ett ställe sammanträngd befolkning,
att en särskild domstol kan anses fullt sysselsatt med afgörandet af der
förekommande rättstvister eller brottmål.

Detta kan icke vara fallet med flertalet af våra städer, hvars rådhusrätter således
icke på långt när äro upptagna af de göromål befolkningen bereder dem.

Att, såsom nu flerestädes der häradshöfdingarne bosatt sig i smärre städer,
hafva tvänne särskilda domare en för stads- och en för landtbefolkningen är
ett slöseri bland annat jemväl med domarekrafter. Tillgången på ovanligare sådana
är i allmänhet inom samhällena icke stor. Stadsdomaren, borgmästaren, icke sysselsatt
med domaregöromålen, belastas i stället med en mängd ekonomiska och
administrativa ärenden, som upptaga hans tid och afvända hans håg och sinne
från domareverksamheten. Den skilnad emellan rättsskipning och förvaltning, som
man i hela den civiliserade verlden genomfört, och som vi påyrka i de högre graderna,
måste äfven i de lägre iakttagas.

Härtill komma flera andra skäl. I åtskilliga smärre städer medgifva icke tillgångarne
en tillräcklig aflöning åt desse domare och de måste således lefva på förknappning

7

Lag-Utskottets Utlåtande l\'':o 12.

Erfarenheten har också visat att borgmästarne i dessa mindre städer ganska
ofta vid inträffande ledighet eller förfall förestå den kringliggande domsagan, hvilket
antyder möjligheten af en förening af befattningarne.

Flera kommuner undergå till följd af rörelsens förändrade riktning förändringar.
Några förminskas; andra, som likväl icke hafva egen domsrätt, tillväxa. Vi hafva
sålunda köpingar på några tusen innevånare, hvilka måste afses vid domstolsorganisationen.

De långa uppskofven emellan tingen å landet hafva hittills utgjort hinder för
upphäfvande af de smärre städernas jurisdiktion. Men då en förändring af tingsterminerna
och till någon del domstolarne på landet nu är ifrågasatt, så kan det
icke synas olämpligt, om, på sätt motionären föreslagit, jemväl nämnda fråga dervid
tages i öfvervägande. Det skulle föra mig vida utöfver gränserna för en reservation
att ens flyktigt vidröra den ännu knappt nämnda frågan om en tidsenlig
domstolsorganisation, hvilken, nyligen genomförd i Tyskland och nu bearbetad i
Danmark, måste förutsättas för eu ny rättegångsordning, som icke länge kan tillbakahållas,
och rätteligen borde hafva föregått strafflagen. Men hvilka grunder
dervid än må följas, och äfven under den förutsättning att den nuvarande domstolsorganisation
en till sina grunddrag bibehölles, torde, då man icke kan bestrida
att frågan förestår, det böra medgifvas, att — när saken något förr eller sednare
hlifvit af statsmakterna afgjord — de hinder för dess genomförande borde vara undanröjda,
som skulle ligga deri att domare utnämndes utan förbindelse att underkasta
sig de förändringar, den lagstiftande makten kunde besluta.

Jag anser motionen alldeles icke afse eller beröra något annat ämne, än det
jag här afhandlat, och utesluter således helt och hållet den politiska frågan om
städernas representationsrätt, hvilken, ehuru i Riksdags-ordningen sammanställd med
domsrätten, lätteligen kan och bor genom förändring af grundlagsstadgandet göras
oberoende deraf. Sjelf stadsrepresentant och lifligt öfvertygad om nyttan af att
detta element ej undantränges inom Representationen är jag långt ifrån att afse
något sådant, och skulle icke ens hafva tänkt på att nu vidröra denna fråga, om
den icke framhållits inom Utskottet. Men jag anser vådan större att genom frestelsen
att undgå kostnaderna för egen jurisdiktion åtskilliga småstäder, då Häradsrätterna
blifva permanenta, vilja läggas under landsrätt, hvarigenom stadsrepresentanternas
antal minskas.

Ännu mindre afser jag någon reduktion af den städerna eu gång lemnade
jord, hvilket jag anser juridiskt omöjligt. Jag går i detta fall såsom alltid rakt
på målet, utan konsiderationer, likasom utan djupare beräkningar, med förmågan
hvaraf man alldeles oförtjent hedrar mig, en förmåga, som jag icke eger, icke ens
eftersträfvar, till och med föraktar.

Konservativ till åsigter anser jag, just i afsigt att bibehålla det väsenätliga
i samhällsinstitutionerna, oundgängligen nödigt att derifrån utsofra tillfälliga, af öf''-

8

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

vergående och längesedan försvunna tidsförhållanden framkallade anordningar. Vi
hafva tilläfventyrs ej ännu gjort oss fullt klart hvilka reformer, bland annat just
i fråga om rättsskipningen, som, i det öfriga Europa redan genomförda, påkallas
af dem vi i sednare tider genomfört. Vi undgå ej svårigheterna dervid genom
att blunda; och det synes mig således, att, då frågan nu inom Representationen
blifvit väckt, denna, med öppna ögon för hvad som tillstundar, icke bör underlåta
att i tid förekomma de hinder,som kunna möta för verkställigheten af statsmakternas
snart nog inträffande beslut.

Men härtill ville jag för min del inskränka åtgärden. Då Riksdagen redan
aflåtit underdånig skrifvelse angående åtskiljande af jurisdiktion och administration, anser
jag ett ytterligare vidrörande af detta ämne olämpligt. Jag hemställer derföre, att
motionen måtte i så måtto bifallas:

att Riksdagen ville hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla,
att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande dels om icke åtskilliga
af rikets mindre städer må kunna med vissa delar af
landet under gemensam domare eller domstol förenas och
domsagorna derefter lämpligen fördelas, och dels om icke, vid
inträffande ledigheter, hädanefter och intill dess reformen
hinner genomföras, det vilkor må vid utnämnandet fästas, att
innehafvarne af dessa befattningar skola vara underkastade den
förflyttning samt förändring i tjenstgöring och aflöning, som
för ändamålets vinnande kan anses nödig.”

af Herr Friherre Åkerhjelm;

„ Herr Kolmodin;

„ Herr Jons Olsson och
„ Herr Engman.

STOCKHOLM, tryckt hos A. L. Norman, 1870.