Lag-Utskottets Utlåtande ]ST:o 19

Utlåtande 1883:LU19

Lag-Utskottets Utlåtande ]ST:o 19.

1

N:o 19.

Ant. till Riksd. Kansli den 24 Mars 1883, kl. 5 e. m.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad
lagstiftning angående särskilda sammankomster för andaktsöfning.

Förordningen angående särskilda sammankomster för andaktsöfning
den 11 December 1868 lyder sålunda:

»Medlemmar af Evangeliskt-Lutherska kyrkan vare ej förment att
sammankomma till gemensamma andaktsöfningar utan vederbörande presterskaps
omedelbara ledning; dock må sådan sammankomst å tid, då
allmän gudstjenst i församlingen förrättas, ej ega rum så nära det ställe,
der gudstjensten hålles, att denna eller ordningen dervid störes. Ej
eller må vid religionsöfning, som ej är att hänföra till enskild husandakt,
tillträde vägras församlingens presterskap, medlem af dess kyrkoråd
eller den offentliga myndigheten i orten, hvilken sistnämnda myndighet,
i händelse af inträffad olaglighet eller oordning, eger att, der så
nödigt anses, sammankomsten upplösa. Uppträder någon, som ej är
prest eller enligt Kyrkolagen berättigad att offentligen predika, vid dylik
sammankomst såsom lärare med and iga föredrag, som anses leda till
söndring i kyrkligt hänseende eller förakt för den allmänna gudstjensten,
eller eljest till undergräfvande af religionens helgd, ankomme på kyrkorådet
att honom förbjuda att i berörda egenskap inom församlingen vidare
uppträda.

Hvar som underlåter att ställa sig till efterrättelse kyrkorådets förbud
mot utöfvande af lärareverksamhet, böte från och med femtio till
och med trehundra riksdaler.»

Bill. till Riksd. Prof. 1883. 7 Samt. 13 Raft.

1

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

Uti en inom Andra Kammaren afgifven och till Utskottet hänvisad
motion, N:r 5, föreslår Herr Sigfrid Wieselgren, att stadgandena i de
tvenne sista punkterna af ofvan intagna förordning måtte upphäfvas, samt
att Riksdagen följaktligen ville för sin del besluta följande »förordning,
angående särskilda sammankomster för andaktsöfning:

Med upphäfvande af förordningen angående särskilda sammankomster
för andaktsöfning den 11 December 1868, stadgas som följer:

Medlemmar af evangeliskt-lutherska kyrkan vare ej förment att sammankomma
till gemensamma andaktsöfningar utan vederbörande presterskaps
omedelbara ledning; dock må sådan sammankomst å tid, då allmän
gudstjenst i församlingen förrättas, ej ega rum så nära det ställe,
der gudstjensten hålles, att denna eller ordningen dervid störes. Ej
heller må vid religionsöfning, som ej är att hänföra till enskild husandakt,
tillträde vägras församlingens presterskap, medlem af dess kyrkoråd eller
den offentliga myndigheten i orten, hvilken sistnämnda myndighet, i
händelse af inträffad olaglighet eller oordning, eger att, der så nödigt
anses, sammankomsten upplösa.»

Till stöd för sitt förnyande af detta af honom vid två föregående
riksdagar väckta förslag anför motionären, bland annat, dels Kyrkomötets
under detta års höst infallande lagtima sammanträde, dels under
sistlidet år inträffade och i motionen närmare angifna händelser. Motionären
säger sig redan förut anmärkt den bristande öfverensstämmelsen
mellan kyrkostämmoförordningens § 28 och 3 mom. af 1868 års konventikelförordning.
I den förra förbjödes kyrkorådet att mot felande vidtaga
»den ytterligare åtgärd, som med lag och författningar öfverensstämmer»,
förrän det »genom allvarliga förställningar och varningar» sökt förmå
honom till bättring; i den senare bemyndigades kyrkorådet genast ingripa
med sådan »ytterligare åtgärd». Väl hade man sökt borttolka skiljaktigheten
genom att äfven i senare fallet kräfva föregående varningar; men
då pligten att hörsamma kyrkorådets kallelse vore beroende af dess delgifning
fyra dagar före kyrkorådssammanträdet, och de fleste lekmannapredikanter
vore stadda på resande fot, skulle en sådan tolkning i de flesta
fall omöjliggöra tillämpningen af förbudsrätten och således i sjelfva verket
upphäfva densamma. Så vidt motionären hade sig bekant, hade den anförda
uppfattningen icke heller gjort sig någonstädes i utöfningen gällande.
Äfven öfriga anmärkningar, han vågat framställa mot de båda
sista momenten af 1868 års förordning, qvarstode ovederlagda. Så
länge det i 3:dje mom. förekommande »anses» fått uppfattas såsom bemyndigande
för kyrkoråden att efter sitt personliga tycke i förekommande
fall besluta, kunde bestämmelsen, om än i och för sig olämplig,

3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

dock i formelt afseende försvaras; men sedan en mängd prejudikat visat,
att lagens högste tillämpare funnit den innefatta kraf på föregående
ransakning och objektiva domskäl, hade sagda förhållande betydligt förändrats.
Vi hade i följd häraf fått mer än 2,300 andliga domstolar
med 12—15 tusen ledamöter, af hvilka de allra flesta bestämdt saknade
den teologiska bildning, som väl oftast måste kräfvas för utöfvandet af
detta deras domarekall. Ordförandena finge ej sällan uppträda såsom
både angifvare, vittne och domare, och slutligen egde det fälda utslaget
gällande kraft endast och allenast till närmaste socknegräns. Hvilken
aktning eu offentlig myndighet under dessa förhållanden förmådde tillvinna
sina åtgärder, visade redan en allmän erfarenhet. Och svårligen
kunde man undra öfver talet om de »orättvisor», som med stöd af nämnda
lag beginges, då man aktgåfve på dermed i sammanhang stående förhållanden.
Af 1882 års redogörelse för baptistsamfunden i riket funne
man t. ex., att deras nära 20,000 medlemmar vore bosatte inom tillsammans
314 församlingar, derinom således jemt och ständigt baptismens
läror predikades endast med den rätt, ifrågavarande 1868 års
förordning gåfve, enär,''som bekant, baptisterna icke ur svenska kyrkan
utträda Komme så en kringresande lekmannapredikant till samma ort,
der nyssberörda föredrag utan anmärkning finge hållas, och predikade
kanske till och med vår kyrkas lära, om än hans sätt dervid förekomme
stötande, tillämpades emot honom förordningen. Det kunde väl knappast
förvåna, om under sådana omständigheter åtgärden stämplades såsom
förföljelse och, långt ifrån att hejda en påbörjad rörelse, tvärtom på det
kraftigaste främjade den. Då det, efter motionärens öfvertygelse, hvarken
vore svenska kyrkan värdigt eller gagneligt att anlita det skydd,
man genom ifrågavarande bestämmelser velat förläna henne, och det
lika litet borde ifrågakomma, att staten lånade sin arm för qväfvandet
af lärotvister eller skiftande uppfattningar af andligt lif och religiösa
frågor, hade han framstält sitt förslag.

Uti det förslag till kyrkolag, som under den 2 Oktober 1873 afgafs
af den för revision af 1686 års kyrkolag i nåder förordnade komité,
föreslog komitén i kap. 11, Om kyrkotukt, undfer § 4 följande stadgande:

»Finnes församlingsmedlem offentligen förkunna eller till annans
förledande annorledes utsprida villfarande, mot den rena evangeliska
läran stridande lärosatser, eller olagligen utöfva prestembetet, eller eljest

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

göra sig skyldig till uppenbar och förargelseväckande öfverträdelse eller
åsidosättande af kyrklig ordning; varde varnad på sätt och i den ordning,
som i 2 § sägs*). Har den felande blifvit i kyrkoråd varnad och
har jemväl den varning visat sig fruktlös; hafve kyrkorådet makt förklara
honom tillsvidare vara oberättigad att vara fadder vid dop samt
att väljas till ledamot i kyrkoråd och till ombud vid allmänt kyrkomöte,
och varde den förklaring till kyrkorådets protokoll tagen samt
den felande genom protokollsutdrag delgifven. Låter den felande sig
derefter rätta; vare kyrkorådet förpligtadt att, medelst återkallande af
den afgifna förklaringen, upphäfva den honom dermed ålagda inskränkning
i hans kyrkliga rättigheter. Öfver kyrkorådets beslut att sådan
förklaring, som nu är sagd, afgifva, eller vägran att den återkalla, må
besvär kunna hos domkapitlet anföras.»

I motiven förklarade komitén sig anse förordningen den 11 December
1868 kunna, oberoende af hvad i denna paragraf stadgades, fortfarande
blifva gällande såsom särskild, till kyrkolag icke hörande, författning,
den der visserligen hade beröringspunkter med kyrkolagen, men till sitt
hufvudsakliga innehåll icke kunde annorlunda betraktas än såsom en
borgerlig ordningsstadga.

Denna uppfattning delades o£k af 1877 års Riksdag och dåvarande
Lag-Utskott. Uti afgifvet och af Riksdagens begge Kamrar godkändt
Utlåtande (N:o 16) yttrade Utskottet nemligen i anledning af eu nära
likartad motion bland annat, att så länge statskyrkan förefunnes såsom
en institution med verldsliga former, tillkomme det staten att tillse, det
ordning och skick i yttre afseende inom församlingen upprätthölles. Det
vore ock ändamålet med ifrågavarande förordning. Att emot en församlings
beslut, uttaladt af kyrkorådet såsom dess lagliga representant
i kyrkliga angelägenheter, påtruga församlingen läror, som ansåges leda
till söndring i kyrkligt hänseende eller förakt för den allmänna gudstjensten
eller eljest till undergräfvande af religionens helgd, kunde ej
vara tillbörligt. Äfven om man skulle anse att hvarken kyrkan, gudstjensten
eller religionen genom ett sådant förfarande i ringaste mån skadades
— hvilket Utskottet dock icke kunde medgifva — måste likväl
ett dylikt uppträdande vara i ordningens intresse förbjudet. Det vore
icke utspridandet af de såsom skadliga ansedda lärorna, som vore med
straff belagdt, utan det> vore trotset att emot meddeladt förbud dermed
fortfara som straffades. Och då stadgandet i fråga vore af preventiv

*) Först enskild varning af prest, sedan, i fall af behof, förnyad sådan i närvaro af en eller två
aktade^ och gudfruktige medlemmar af församlingen samt, om rättelse ej heller då följer, varning i
kyrkoråd.

5

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

natur samt afsedt att förekomma skadliga följder af den objudne predikantens
verksamhet, vore det också uppenbart, att det måste öfverlemnas
åt kyrkorådet att bedöma, huruvida sådana följder kunde anses uppkomma
och att man ej kunde vänta med förbudets meddelande till dess
de förderfliga verkningarne redan framträdt.

Fråga om borttagande ur förordningen särskildt af det utaf motionären
klandrade uttryck »anses leda till söndring i kyrkligt hänseende»
m. in. har ock hos Riksdagen till behandling förevarit. Vid 1880 års
riksdag föreslog nemligen en motionär, att orden »söndring i kyrkligt
hänseende» skule ur förordningen uteslutas och uttrycket »anses leda»
utbytas mot »bevisligen leda». Dåvarande Lag-Utskott (se Utlåtandet
N:o 36) fann emellertid att uttrycket »söndring i kyrkligt hänseende»,
rätt uppfattadt och tillämpadt, väl försvarade den plats, det erhållit i
förordningen; och då inskjutande af ordet »bevisligen» i stället för »anses»
i sjelfva verket skulle komma att nära nog helt och hållet omintetgöra
möjligheten af stadgandets tillämpning från vederbörande kyrkoråds sida
samt då derjemte fordrandet af strängt formel, juridisk bevisning i förevarande
fall icke skulle stå väl tillsammans med den ställning, kyrkorådet
borde inom församlingen till dess öfriga medlemmar intaga, med
de rättigheter och pligter, denna ställning medförde, hemstälde Utskottet
att ifrågavarande framställning icke måtte af Riksdagen bifallas; och
biel denna hemställan af Riksdagens båda Kamrar bifallen.

Nuvarande Lag-Utskott instämmer till fullo i de åsigter, som af
1877 och 1880 års Utskott sålunda blifvit i frågan uttalade. Visserligen
har Lag-Utskottet vid så väl 1881 som 1882 års riksdagar uttryckt den
deremot stridande uppfattning, att senare delen af 1868 års förordning
afsåge ett rent kyrkligt syftemål och att vid sträfvandet att uppnå detta
syftemål kyrkan borde strida med andliga vapen, med ordet och den
gudomliga sanningens makt; men nuvarande Lag-Utskott, som icke förnekar,
utan gerna erkänner värdet af en strid uteslutande med sådana
vapen,. då det gäller att skydda kyrkans bekännelse, har icke kunnat
finna tillräckligt stöd för uppfattningen att berörda stadgande hade ett
rent kyrkligt syftemål, utan anser öfvervägande skäl tala för den åsigt,
hvilken så väl kyrkolagskomitén som 1877 års Lag-Utskott omfattade,
nemligen att ifrågavarande förordning till sitt hufvudsakliga innehåll
icke kan betraktas annorlunda än såsom en borgerlig ordningsstadga.
Med denna åsigt öfverensstämmer ock kyrkolagskomiténs yttrande (sidd.
159—160 af komiténs betänkande) att »Det skydd för sin bekännelse,
som Svenska kyrkan haft i de uti borgerlig lag utsatta straffbestämmelser
mot utspridande af villfarande lära, upphörde alldeles, då Kongl.
Förordningen den 23 Oktober 1860, så vidt den innehöll ansvarsbestäm -

6

La g-Utskottets Utlåtande N:o 19.

raelser för utspridande af villfarande, mot den rena evangeliska läran
stridande lärosatser, blef genom Kongl. Förordningen den 16 November
1869 väsentligen ändrad. Sålunda är det numera öfverlemnadt åt kyrkan
sjelf att, utan stöd af Statens straffmakt, uteslutande med egna
medel söka motverka inom hennes sköte möjligen framträdande afvikelse!''
från hennes bekännelse.»

Ifrågavarande lagstadgande synes ock stå i full öfverensstämmelse
med religionsfrihetens stora grundsats, sådan densamma funnit uttryck i
gällande grundlag. Regeringsformens 16 •§ innehåller nemligen att Konungen
bör ingens samvete tvinga eller tvinga låta, utan skydda hvar
och" en vid en fri utöfning af sin religion, sä vidt han derigenom icke
störer samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer. Skulle nu, på
sätt motionären föreslagit, från 1868 års förordning uteslutas förbudet
för lekman att hålla andliga föredrag, som anses leda till söndring i
kyrkligt hänseende eller till förakt för den allmänna gudstjenst^ eller
eljest till undergräfvande af religionens helgd, måste sådant, ehuru indirekt
förbjudet i grundlagen, likväl derefter anses medgifvet åtminstone
af den borgerliga lagen, som för öfrigt icke innefattar något förbud för
en sådan verksamhet. Men hvarje vän af en sann och verklig religiositet
— han må tillhöra statskyrkan eller annat religiöst samfund
måste dock ogilla en verksamhet, som går ut på söndring i kyrkligt hänseende,
förakt för den allmänna gudstjensten eller undergräfvande af
religionens helgd. Han manas dertill icke blott af den religiösa känslan,
utan ock af omsorg för det borgerliga samhällets trefnad och bestånd,
enär erfarenheten ådagalagt att ingenting annat i så hög grad undergräfver
samhällets grundvalar, som utplånandet af religionens helgd och
försvagandet af den känsla, som inger individen kraft och samhället
styrka.

Den ifrågavarande lagstiftningen, så klandrad den än blifvit, bildar
dock i gemenskap med grundlag, kyrkolag och strafflag ett organiskt
helt, från hvilket eu del icke kan utplånas, utan att en betänklig lucka
uppstår och sammanhanget emellan de olika lagbuden försvinner. Utskottet
har redan för eu del af detta påstående sökt gifva skäl. Flera
kunna ock anföras. Sålunda innehåller exempelvis Tryckfrihetsförordningen
ansvar för den, som i tryckt skrift förnekar en Gud och ett lif
efter detta, men då lagstiftaren sannolikt ansett att förbudet i 1868 års
förordning eller motsvarande stadgande i förut gällande författning innefattade
tillräckligt skydd för församlingarne mot det muntliga förkunnandet
af sådana läror, har någon straffbestämmelse för ett sådant
handlingssätt, ehuru uppenbart förargelseväckande, icke i Strafflagen in -

7

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

flutit. Skulle emedlertid motionärens förslag bifallas, så öppnas derigenom
porten för en fri verksamhet äfven i denna rigtning.

Det korrektiv, man förmenat skulle ligga i den civil myndighet
medgifna rätt att, i händelse af inträffad olaglighet eller oordning, upplösa
sammankomst, är enligt Utskottets tanke mera skenbart än verkligt.
Då någon skyldighet icke förefinnes att om dylik sammankomst
underrätta civil myndighet, lärer nemligen denna myndighet sakna kännedom
om de flesta sådana sammankomster, och för öfrigt är det föo-a
antagligt att civil myndighet för sammankomster af ifrågavarande art
skulle i allmänhet hysa så stort intresse, att ett sjelfmant besök deraf
skulle framkallas. Dessutom skulle civil myndighet, sedan den ifrågasatta
lagförändringen blifvit genomförd, icke ega upplösa sammankomst
för de anledningar, som nu berättiga kyrkoråd att utfärda förbud mot
utöfvande af lärareverksamhet. Hvad som nu betraktas såsom »olaglighet»
blefve nemligen det icke längre. Följden blefve ock att civil myndighet
nästan aldrig skulle kunna upplösa dylikt sammanträde, och om
det någon gång skedde, är det föga antagligt att sådana personer, som
nu föra den högljuddaste klagan öfver 1868 års författning, nemligen
sådana som för trots att ställa sig kyrkoråds förbud till efterrättelse
fällas till böter, skulle villigare underkasta sig civil myndighets beslut
om sammankomsts upplösande; hvadan och då i lag stadgas ansvar för
den, som i ty fall icke ställer sig myndighets bud till efterrättelse, lättheten
att vinna anseende för förment förföljelse skulle blifva lika stor
som hittills och möjligen större, då anklagelsen komme att rigtas, icke
mot folkets förtroendemän, ledamöterne i kyrkorådet, utan mot en ensamt
beslutande tjensteman, hvars åtgärd ofta skulle stämplas såsom
byråkratiskt Övergrepp och anses härröra af religiös ofördragsamhet.

Den myndighet i förevarande hänseende, som enligt nu gällande
lag blifvit kyrkoråd tillagd, härleder sin ursprungliga tillkomst från ett
inom Bondeståndet framstäldt och der i allmänhet godkändt förslag att
öfverlemna åt församlingarnes kyrkoråd att hvar inom sin krets vaka
deröfver, att den lekmannaverksamhet, som vid förefallande konventiklar
utöfvades, icke blefve skadlig. Man skulle gifva ett lika oförtjent
som dåligt vitsord åt den kommunala sjelfstyrelsen, tillämpad på förevarande
område, om man förutsatte att kyrkorådsledamöterne i allmänhet
skulle i sin uppfattning och deraf beroende handlingssätt i berörda
hänseende låta sig helt och hållet ledas af sin ordförande, församlingens
kyrkoherde. I motsats dertill synes det Utskottet nemligen med
skal kunna antagas, att, om ordföranden af ovisligt nit skulle någon
gång vilja i otid gripa in i förevarande slags ärenden, han hos öfrige
ledamöter af kyrkorådet i allmänhet skulle möta ett motstånd, hvilket

8

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 19.

vore grundadt lika mycket på deras rätt som pligt; och då samtliga
ledamöter i kyrkorådet hafva lika rösträtt, synes någon svårighet icke
förefinnas att qväfva de förslag, som af ordföranden kunna utan tillräcklig
anledning i berörda hänseende väckas. Den omständigheten att,
på sätt motionären anmärkt, kyrkorådets medlemmar i allmänhet sakna
teologisk bildning, behöfver ingalunda göra dem olämpliga för ifrågavarande
befattning. Kyrkorådets åtgärd i förevarande hänseende, bestående
hufvudsakligen i handhafvandet af en borgerlig ordningsstadga,
närmar sig nemligen mycket mera den preventiva polisens än den andliga
domstolens. Hvad motionären yttrar i fråga om det stora antalet
andliga domstolar och om det än större antalet ledamöter i dessa domstolar
torde följaktligen icke förtjena afseende, lika litet som den omständigheten
att olika beslut kunna af olika myndigheter fattas i förevarande
hänseende, då förhållandet är sådant inom alla områden. Ått
kyrkorådets förbud mot utöfvande af lärareverksamhet endast gäller den
församling, inom hvilken förbudet meddelas, har Utskottet, i olikhet
med motionären, funnit synnerligen lämpligt och medförande en oneklig
fördel för den, förbudet gäller. Denne torde nemligen stundom af ungdomlig
hänförelse hafva i en församling uppträdt på ett sätt, som berättigar
till förbuds utfärdande mot vidare verksamhet inom densamma.
Men varnad deraf kan han i en närgränsande församling uppträda på
ett helt annat sätt och derigenom återvinna förtroendet äfven inom den
förra församlingen, som under förändrade förhållanden naturligtvis kan
återkalla sitt förut utfärdade förbud. Äfven om så ej sker, måste det
för honom finnas ett vidsträckt fält för hans verksamhet, hvilket åter
ej vore händelsen, om förbudet kunde utsträckas till hela riket.

Då slutligen den religiösa friheten inom vårt land, långt ifrån att
lida af några besvärliga inskränkningar, fasthellre synes på flera håll
vara nära att öfverskrida de gränser, samhällsordningen äfven för en
finhet af denna ömtåliga natur måste i det yttre utstaka, och då en förändring
af lagstiftningen i förevarande hänseende, äfven om den ansåges
vara af tidsförhållandena påkallad, icke torde böra vidtagas annorlunda
än i sammanhang med andra lagstiftningsåtgärder, hvartill förslag
nu icke föreligger, får Utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte vinna Riksdagens
bifall.

Stockholm den 9 Mars 1883.

På Lag-Utskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 19.

9

Reservationer:

af Herr Thomasson: »Jag har förut motsatt mig den af motionären
nu åter påyrkade förändringen af 1868 års förordning angående särskilda
sammankomster för andaktsöfning, och det emedan religionsfrihetens
grundsats, på hvilken man ju stöder detta yrkande, enligt min mening
innebär att svenska statskyrkan, likaväl som hvarje annat af staten
erkändt trossamfund, skall vara skyddad i utöfningen af sin bekännelse
och att den svenska evangeliskt-lutherska församling, som det vill, må
ega att hålla från sig läror, hvilka finnas leda till söndring i kyrkligt
afseende, förakt för församlingens egen gudstjenst eller till undergräfvande
af religionens helgd. Principielt vidhåller jag fortfarande denna
åsigt. Men åtskilliga företeelser på det kyrkliga området och icke minst
uttalanden af flere bland svenska kyrkans egna målsmän hafva så småningom
öfvertygat mig, att man gör denna kyrka en dålig tjenst med
att hålla på de bestämmelser i nämnda förordning, motionären önskar
få bort. Jag har numera kommit till den uppfattning, att detta skyddsvapen
föga biter på kyrkans fiender, men kan vara farligt för den, som
använder det, och för den institution, som dermed skulle värnas. Det
har icke kunnat undgå mig, att kyrkorådsförbud gifvit lekmannapredikanter
en vigt och betydelse, som de derförutan aldrig skulle uppnått;
och då jag derför tror det vara oklokt och mot kyrkans intresse stridande
att längre motsätta sig motionen, har jag inom Utskottet yrkat
bifall till densamma»;

af Herr Bäckström, med hvilken Herr Magnus Jonsson instämt: »På
de af Lag-Utskottet vid sistlidet års riksdag i frågan anförda skäl får
jag reservera mig mot Utskottets nu afgifna afstyrkande utlåtande, under
yrkande om bifall till motionen»;

af Herr Anders Persson, med hvilken Herrar Levoin och Smedberg
instämt: »Jag anser Utskottet bort vidblifva sitt vid tvenne nästföre gående

riksdagar fattade beslut och alltså, med framhållande af då åberopade
skäl, tillstyrka bifall till motionen»;

o

af Herr Äbergsson, med hvilken Herr Ekenman instämt: ))Då den genom
Kongl. förordningen den 11 December 1868 kyrkorådet medgifna rätt
att, vid påföljd af böter, under vissa förhållanden förbjuda lekman att

Bill. till Rilcsd. Prof. 1883. 7 Sami. 13 Iläft. 2

10

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

inom församlingen vidare uppträda med andliga föredrag icke kan anses
medföra den dermed åsyftade verkan, kyrklig sammanhållning, aktning
för den allmänna gudstjensten och bevarande af religionens helgd, utan
snarare, genom den förargelse vitesförbudets tillämpning i hvarje fall
åstadkommer, är egnad att hos mången väcka ovilja mot statskyrkan,
får jag, som varmt nitälskar för statskyrkans bestånd och i följd deraf
är angelägen att hon alltid må verka i försonlig samt kristlig anda, för
min del tillstyrka bifall till motionen».

Herr Widmark har begärt få här antecknadt, att han icke deltagit
i ärendets behandling inom Utskottet.

Stockholm, Ivar Haeggströms Boktryckeri, 1883.