Lag-Utskottets Utlåtande R:o 1

Utlåtande 1879:LU1

Lag-Utskottets Utlåtande R:o 1.

I

N:o 1.

Ank. till Kiksd. Kansli den 6 Febr. 1879, kl. 1 e. m.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af verkstäld granskning af
Riksdagens Justitieombudsmans embetsförvaltning.

För verkställande af den i Riksdagsordningens § 42 mom. 2 föreskrifna
granskning hafva båda Kamrarne till Lag-Utskottet hänvisat Justitieombudsmannens
vid innevarande riksmöte afgifna embetsberättelse,
hvarjemte de diarier, som under tiden från början af sistlidne riksdag
till början af den innevarande förts i Justitieombudsmans-expeditionen
och på Justitieombudsmannens embetsresa, protokoll öfver af Justitieombudsmannen
gjorda besök i hufvudstadens fängelser och i fängelserna å
Långholmen, expeditionens registratur för nämnda tid, äfvensom, på särskild
reqvisition, akterna beträffande åtskilliga af Justitieombudsmannen
handlagda ärenden blifvit i samma ändamål till Utskottet aflemnade.

Vid den företagna och nu mera afslutade granskningen af dessa
handlingar har Utskottet inhemtat, att, då till de under år 1878 hos
Justitieombudsmannen anförda klagomål till ett antal af 84 läggas 7,
som vid årets början voro under handläggning, antalet under år 1878
handlagda klagomål utgjort 91, af hvilka 38 leranats utan åtgärd, 5 återkallats,
38 efter vederbörandes hörande fått förfalla, 3 hänvisats till åtal
samt 7 vid årets slut såsom fortfarande under handläggning balanserats.
Det öfvervakande af den personliga friheten och brottmålslagstiftningens
Bill. till Riksd. Prot. 1879. 7 Sami. 1 Raft. 1

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.

rigtiga tillämpning, som § 17 i den för Justitieombudsmannen gällande
instruktion honom ålägger, har Utskottet funnit af honom fullgjord ej
mindre genom personliga besök i fängelser än medelst omsorgsfull granskning
af de till honom ingående fånglistor.

I afgifna berättelsen anmärker Justitieombudsmannen, med anledning
af den deri innehållna redovisning för de af honom eller efter hans
föreskrift till beifrande af fel eller försummelser i embetsutöfning anstälda
åtal, i hvilka åtminstone en domstols utslag under året meddelats, att,
om än nämnda åtal denna gång vore ovanligt få och af ringa betydelse,
hä*raf icke, vid jemförelse med antalet klagomål, hvilka både under detta
och närmast föregående år varit till antalet större än under de föregående,
den slutsats finge dragas, att klagomålen varit flera än de skäliga anledningarne
till klagan. Utan tvifvel förefunnos mera befogade anledningar
till klagan, än de, som blifvit framburna, och i allmänhet voro de fleste
af dem, som kunde ega fog till klagan, vare sig till följd af tålmodighet,
menniskofruktan eller liknöjdhet, obenägne att der anmäla och fullfölja
sina klagomål, hvarest verklig upprättelse kunde vinnas och rättelse
i missbruket till egen och andras båtnad åstadkommas. Visserligen kunde
antagas, säger Justitieombudsmannen, att de sålunda fördragna rättsförnärmelser
hvarken varit så särdeles stora eller så djupt gripande, men
antalet af inkomna klagomål och af de åtal, hvilka de föranledt, borde
sålunda, väl icke anses vara utan betydelse, men icke hafva något afgörande
inflytande på omdömet om rättstillståndet i landet eller om redbarheten,
skickligheten och nitet hos alla våra embets- och tjensteman i
deras olikartade verksamhet.

Såsom den vigtigaste företeelsen beträffande lag släpning ens tillstånd
i riket framhåller Justitieombudsmannen den förändring i landtdomrarnes
ställning, som inträdt i och med beslutet om pension för desse embetsman.
I ett så mödosamt arbete som landtdomrarnes försletos krafterna
fort och brötes helsan, men, såsom det förut varit, hade den trötte och
sjuklige domaren måst för sin utkomst hänga fast vid ett embete, som
han icke förmådde sköta. Genom tillförordnade domare och det täta
ombytet med dem hade göromålens gång rubbats samt ärendenas utredning
försvårats och försenats; allt olägenheter, hvilka genom omförmälda
pensionering äfvensom genom den pågående delningen af de allt för stora
domsagorna till sådana, hvilkas skötande ej öfverstege en mans höfva,
borde till stor del försvinna.

Till lagskipningens fortskyndande kunde ock de genom Kongl. förordningen
den 17 Maj 1872 införda månadssainmanträden, derest de

3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.

komme i allmännare bruk, i vidsträcktare mån än hittills bidraga, och
erinrar Justitieombudsmannen med afseende härå, hurusom, der domsaga
för närvarande består af flera än två tingslag, det ankommer på tingslagens
egna invånare att, medelst de särskilda tingslagens förening till
ett eller två, bereda sig den otvifvelaktiga förmånen af domstolens tätare
sammanträden.

Men ännu qvarstodo andra på lagskipningens gång menligt inverkande
omständigheter, hvilka behöfde en förändring. Till dem räknar
Justitieombudsmannen ej mindre de lagens stadganden, hvilka bestämde
ett efter nutidens förhållanden allt för ringa ansvar för tredskande parter,
än den domstolarnes praxis, på grund af hvilken dels de på domstolen
ankommande viten bestämdes till så ringa belopp, att den, som genom
vitena skulle förmås till inställelse, funne sin uträkning vid att fortfarande
trotsa dem, dels ock domstolarne i öfrigt icke alltid gjorde hvad
i deras makt stode för att befordra tvisterna till slut, i det uppskof beviljades,
der sådant ej borde tillåtas, parterna ej med nog allvarsamt
äfventyr tillhölles att fullgöra hvad för tvistens utredning och afgörande
nödigt vore, och icke, när så ske kunde, det kraftigaste medel, lagen
anvisat till förekommande af tredska och sakens utdragande på tiden
från svarandens sida, nemligen sakens afgörande »efter ty sanning deri
utletas kan» eller »på de skäl, käranden företett», anlitades. Behöflig
ändring i anmärkta förhållanden kunde emellertid, i hvad lagens bristfälliga
stadganden anginge, endast vinnas på lagstiftningens väg. Justitieombudsmannen
uttalar härvid såsom sin åsigt, att, om den bearbetning
af rättegångsväsendet, hvilken vore närmast i ordningen att blifva föremål
för Lagberedningens verksamhet, skulle kunna verkställas så snart, som
behofvet af en förbättrad lagstiftning i detta ämne oundgängligen kräfde,
det blefve alldeles nödvändigt, att stadgandena rörande sjelfva rättegången
och hvad med den samma hade oskiljaktigt sammanhang behandlades
särskildt för sig och icke sammanbundes med den så vidtomfattande,
omt vistade och svårlösta frågan om domstolarnes omorganisation,
hvars lösning torde fordra årtionden, under hvilken tid de brister, som
naturligen vidlådde hälft annat århundrade gamla stadganden angående
rättegångssättet, skulle komma att medföra ständiga olägenheter.

Men långsamheten i lagskipningen kunde ock — oförvållad af lagen
och domstolen — på mångfaldigt sätt föranledas af parterne sjelfve eller
deras oskicklige eller samvetslöse sakförare. Derföre finner Justitieombudsmannen,
. som erinrar om de åsigter, han, beträffande frågan om sakförare,
i sina förra embetsberättelser uttalat, det förhållande, att under

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o i.

de senaste tio åren tillgången på lagfarne sådana icke obetydligt ökats,
kunna räknas såsom en förbättring i lagskipningens tillstånd.

Sedan Justitieombudsmannen trott sig i lagskipningens intresse och
till främjande af den så vigtiga enheten i lagarnes tillämpning vid de
särskilda domstolarne i landet böra till utredande och besvarande upptaga
några frågor, om hvilka han, företrädesvis under sina embetsresor,
funnit olika meningar bland domrarne rådande, nemligen dels huru förfaras
skall i vissa fall, då till förnyelse företes inteckningar för jordafsöndringars
bestånd; dels huru med lagfarten skall förhållas, när en
arflåten hemmansdel är så liten, att den icke tål delning, och arfvingarne
äro flere; dels huruvida, då till domare i och för antecknande i inteckningsprotokollet
inkommit bevis öfver förrättad utmätning af fastighet
för eu mängd fordringsposter till olika personer, utdrag ur inteckningsprotokollet
angående detta ärende skall expedieras till alla fordringsegarne
eller endast till utmätningsförrättaren; dels angående rätta tolkningen
af bestämmelsen i 12 § af Kongl. förordningen angående inteckning
i fast egendom den 16 Juni 1875, att inteckning »ej må beviljas»,
utan att fastighetsegaren, som den medgifvit eller för hvars gäld inteckning
sökes, fått lagfart å sitt fång; dels ock, huru vida vid sådant särskilt
sammanträde, hvarom 7 § i Kongl. förordningen angående ändring
i vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting den 17 Maj 1872
talar, förutom de domar, som då afkunnas, annat ärende lagligen får
handläggas än sådant, som på urtima ting kan företagas, omnämner
Justitieombudsmannen, att han, med stöd af 19 § i den för honom gällande
instruktion, hos Kongl. Maj:t gjort underdånig hemställan, att ej
mindre i Kongl. förordningen angående expeditionslösen den 30 November
1855 än i Kongl. kungörelsen angående ändring i vissa delar af
stadgandena angående expeditionslösen vid underdomstolarne å landet
den 18 September 1874 samt Kongl. kungörelsen angående ändring i
vissa delar af stadgandena angående expeditionslösen i rikets hofrätter
den 22 September 1877 måtte i stället för det tvetydiga uttrycket: »/örmynder
skap sbevis», införas orden: bevis, huruvida någon innehar förmynderskap
eller icke, derest ej ett kortare uttryck till betecknande af samma
sak kunde finnas; äfvensom att uppå hans under den 30 November 1875
aflåtna underdåniga hemställan Kongl. Maj:t, som dels genom nådigt bref
den 22 November 1877 meddelat föreskrifter om upprättande och utdelande
af förteckningar öfver kronofogdars, landsfiskalers och länsmäns
post- och telegrafadresser, dels ock den 12 Juli 1878 utfärdat nådig förordning
angående förändrade föreskrifter om utmätning af krono- och

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.

5

kommunalutskylder, allmänna afgifter, m. m., funnit godt i nåder förklara,
att för domstol, civil eller ecklesiastik embetsmyndighet samt embets-
och tjensteman hinder icke möter att, när i ärende, som till dess
befattning hör, inhemtandet af någon upplysning eller, så vidt fråga icke
är om indrifning af andra penningemedel än de i § 6 af ofvannämnda
nådiga förordning omförmälda, påkallandet af någon handräckningsåtgärd
är af nöden, i sådant afseende utan anlitande af annan myndighets medverkan
göra framställning hos den, hvilken enligt lag eller särskild förordning
det tillkommer att sådan upplysning anskaffa eller embetsåtgärd
vidtaga, hvarefter den upplysning eller underrättelse, som af den emottagna
framställningen föranledes, bör, när så lämpligen ske kan, i samma
ordning lemnas den, från hvilken framställningen kommit.

Med anledning af de framträdande anspråken på lagstiftningens
mellankomst för att gifva lagligt skydd åt och med bestämda stadganden
regelbinda det på senare tiden i bruk komna förfarandet att, såsom det
heter, under administration afveckla gäldbundet bo, likasom med anledning
af det omordade behofvet åt eu lag angående så kallade kommanditbolag,
har Justitieombudsmannen, då sålunda brister i en vigtig gren af
lagstiftningen, verkliga eller förmenta, blifvit påpekade, ansett det vara
sin skyldighet att åt dessa frågor egna någon uppmärksamhet, hvarför
han i embetsberättelse!! om dem lemnat en utredning, på grund af hvilken
han för sin del förklarar sig finna särskild lagstiftning hvarken i
ena eller andra afseendet för närvarande af behofvet påkallad, men de
i förra hänseendet anmärkta olägenheter lämpligast böra, i fall härtill
annars funnes skäl, afhjelpas genom antydda ändringar i konkurslagen.

Justitieombudsmannens embetsresa under året har omfattat delar
af Södermanland, Öster- och Vestergötland, Jönköpings och Kronobergs
län, Halland och Skåne, derunder han besökt landskansli och landskontor,
domkapitel, stads- och landtdomstolar samt så väl läns-, stadsoch
häradshäkten, som straffängelserna i Varberg, Landskrona och Malmö;
och har den af honom härvid anstälda granskning i allmänhet utfallit
tillfredsställande samt endast gifvit anledning till få anmärkningar.

Då, så vidt Utskottet vid den skedda granskningen kunnat inhemta,
ingen, som påkallat Justitieombudsmannens bistånd och haft giltigt skäl
till klagan, lemnats utan hans embetshjelp, och Utskottet, som ej heller
i öfrigt har någon anledning till anmärkning mot Justitieombudsmannens
förvaltning af det honom anförtrodda vigtiga värf, funnit de af Utskottet
granskade handlingar utvisa den sorgfälliga noggrannhet, med hvilken
Bih. till Biksd. Prof. 1879. 7 Samt. 1 Höft. 2

6

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.

Justitieombudsmannen tillämpat den för honom gällande instruktion, föranlåtes
Utskottet att angående Justitieombudsmannens embetsförvaltmng
i dess helhet uttala det omdöme,

att Justitieombudsmannen genom nit, oväld och
skicklighet fortfarande motsvarat Riksdagens förtroende.

Stockholm den 6 Februari 1879.

På Utskottets vägnar:
E. THOMASSON.

Herr Samzelius har begärt få antecknadt, att han vid utlåtandets
justering icke i Utskottet närvarit.

Stockholm, Associations-Boktryckeriet, 1879.