Lag-Utskottets Utlåtande N:o 9

Utlåtande 1873:LU9

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 9.

N:o 9.

Ank. till Eiksd. Kansli den 28 Febr. 1873, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt förslag om upphäfvande af Kongl.
Förklaringen angående klander af annans åtkomst till fast
egendom den 14 Maj 1805.

Ifrågavarande motion (K:o 147), väckt inom Andra Kammaren af Herr
Johan Jönsson, har blifvit till Lag-Utskottet remitterad, och åligger det Utskottet
att deröfver sig yttra.

Genom ofvannämnda Kongl. förklaring är stadgadt, att en hvar, som
klander å annans åtkomst till fast egendom anställa vill, är skyldig att inom
natt och år från den tid, som i hvarje särskild händelse är vorden bestämd,
eller, der sådan tid icke finnes utsatt, från den dag anledningen till slikt
klander för rätter egare yppades och han kom i tillstånd att siri rätt bevaka
och lagligen utföra, genom uttagen stämning hos domaren ett sådant klander
fullfölja, samt att, om sådant finnes vara försummadt, vidare talan derå bör anses
vara försuten; dock att all på god tro vunnen och, med verklig besittning föreBih.
till Riksd. Prat. 1873. '' 7 Samt. 9 Höft.

2

Lar/- Utskottets Utlåtande N:o fl.

nåd åtkomst till fast egendom, hvilken icke blifvit i behörig ordning klandrad,
af den förmente egaren eller innehafvare!!, som egendomen afhänd vore i hans
lifstid, ej heller af hans arfvingar eller rättsinnehafvare, inom tjugo år från
hans dödsdag, är, efter samma tids'' förlopp, från allt vidare åtal fri.

Motionären, som yrkat denna författnings upphäfvande i uppgifvet syfte
att såmedelst måtte lemnas vederbörande öppet att efter huru lång tids förlopp
som helst klandra annans åtkomst till fast egendom, har till stöd för sin
framställning hufvudsakligen anfört, att hvarje inskränkning i ifrågavarande afseende
skulle vara stridande mot rättvisans fordringar.

Bestämmelserna om vissa preskriptionstider för utöfningen af egares
rätt att återvinna sin i annan mans hand komna egendom äro grundade på
det nödvändiga afseendet å säkerhet i eganderätt och egendomsbesittning. I
saknad af dylika bestämmelser kunde en hvar oroas i besittning af förvärfvad
egendom efter längre tids förlopp, då hans egen eller förfäders och fångesmäns
åtkomst fallit i glömska, skriftliga handlingar gått förlorade och vittnen blifvit
döde, och sålunda vore ett vidsträckt fält öppet för otaliga rättegångar,
Indika svårligen kunde behörigen utredas. Dessa bestämmelser låta följaktligen
till sin princip försvara sig lika väl ur rättvisans som ur klokhetens synpunkt.

Utskottet får derföre vördsamt hemställa,

att berörda motion ej måtte af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 25 Februari 1873.

På Utskottets vägnar:

H. G. v. Gegerfelt.