Lag-Utskottets Utlåtande N:o 8

Utlåtande 1885:LU8

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 8.

1

N:o 8.

Ant. till Riksd. Kansli den 20 Febr. 1885, kl. 1 e. m.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af dels Kong!. Maj:ts proposition
med förslag till Lag om förändrade bestämmelser rörande
ordalagen vid edgångs fullgörande, dels ock enskild motion
om utbyte af edgång mot annan form af laglig försäkran.

Fråga om ändrade stadganden i afseende å edgång liar ofta utgjort
föremål för representationens uppmärksamhet.

Denna uppmärksamhet rigtades till eu början hufvudsakligen å
de gällande edsformulärens brister samt edernas onödiga upprepande.
I sådant afseende förtjena!’ att erinras om Rikets Ständers underdåniga
skrivelser:

af den 23 Oktober 1823 angående granskning och omarbetning af de
till efterrättelse gällande edsformulär, hvilken skrifvelse hade till följd
åtskilliga åtgärder till inskränkning af edgång och rättelse i stadgade
edsformulär, för hvilka åtgärder finnes närmare redogjordt i Justitiekanslersembetets
utlåtande till Kongl. Maj:t den 21 Juni 1859;

samt af den 22 Februari 1834, deri Rikets Ständer, i den öfvertygelse,
att många af gällande edsformulär vore mindre lämpliga, äfvensom
att vid åtskilliga tillfällen förnyade eder och edsförpligtelser kunde
undbäras, anhöllo om eu revision af gällande föreskrifter i afseende å
eder och deras användande.

Då på denna senare skrifvelse icke följde några genomgripande
Bih. till Riksd. Prot. 1885. 7 Sami. 7 Haft. 1

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 8.

åtgärder, afiäto Rikets Ständer, lios Indika upprepade motioner i ämnet
förekommit vid 1856 — 1858 samt 1859—1860 års riksdagar, den 21
Oktober 1863 en underdånig skrifvelse, i hvilken Rikets Ständer, »då
en längre tid förflutit, sedan Rikets Ständer hos Kong! Maj:t framstält
sin önskan om en revision af lagarne angående edgång, utan att någon
påföljd deraf försports, men behofvet af eu sådan förändring qvarstode
oförminskadt», förnyade sin ofvannämnda begäran, under särskilt betonande,
hurusom, förutom de skäl, Indika tillförene i ämnet anförts,
anmärkningar företrädesvis rigtats mot det anbefalda upprepandet af
eder, som en gång förut blifvit af samma person aflagda. Efter inhemtande
af Justitiekanslersembetets yttrande, som afgafs den 29 April
1865°), föredrogs frågan inför Kong!. Maj:t den 29 Juni 1866, dervid
Kongl. Maj:t fann de af Justitiekanslersembetet väckta frågorna om trooch
huldhetsedens utbytande mot eu »på heder och samvete» afgifven
försäkran samt om afskaffande af alla embets- och tjenstemannaeder
icke böra till någon Kongl. Maj:ts åtgärd föranleda, hvaremot Kongl.
Maj:t beslöt utfärdandet af Kongl. kungörelsen af samma dag, hvari
dels faststäldes nytt formulär till embets- och tjenstemannaed för civile
embets- och tjensteman samt betjente, dels förordnades, att, utan rubbning
af gällande bestämmelser om särskild ed för Statsrådets ledamöter,
civile embets- och tjenstemän samt betjente, hvilka eu gång i denna
egenskap aflagt embets- och tjensteed, derefter icke skulle i följd af
befordran eller transport till annan civil befattning förnyad sådan ed
aflägga, hvarjemte, beträffande den af Rikets Ständer väckta fråga om
ändring eller borttagande af vissa i särskilda författningar förekommande
edsformulär, förklarades, »att afgörandet deraf Ange för hvarje
fall blifva beroende på förnyad anmälan af vederbörande departementschef
vare sig i sammanhang med förslag till ändring i andra delar af
de författningar, hvaruti sådana edsformulär förekomme, eller, om så
nödigt aktades, oberoende af dylika förslag.» Med tillämpning af detta
förklarande faststälde Kongl. Maj:t under den 9 Oktober 1866 förändradt
formulär för krigsmannaeden jemte särskilda bestämmelser om dess
afläggande, likartade med dem för civile embets- och tjenstemän gällande,
samt upphäfde den 4 Januari 1868 den s. k. studenteden, hvaremot
den vcäkta frågan om upphäfvande af föreskriften för läkare att
åt embetsutlåtanden gifva ytterligare bekräftelse genom upprepad skriftlig
edsförpligtelse icke föranledde någon Kongl. Maj:ts åtgärd. På Riksdagens
derom i skrifvelse den 13 Maj 1867 gjorda anhållan förordnades

*) Justitiekanslersembetets omförmälda underdåniga memorial finnes aftryck t såsom bilaga
till motionen N:o 37 i Första Kammaren 1871.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 8. 3

vidare den 5 November 1867 om ett nytt förkortadt formulär för
vittneseden.

Emellertid anhöll 1868 års Kyrkomöte i skrifvelse af den 6 Oktober,
att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta nytt formulär till presteden
pa sadant sätt, att denna ed lämpligen förkortades och från densamma
uteslötes allt annat, än hvad som utgjorde ett allmänt uttryck af det
hufvudsakliga och väsentliga i föremålet och uppgiften för prestens
verksamhet,, och anmoda dem, åt Indika detta uppdrag lemnades, att
tillse, huruvida de sista bekräftelseorden i den dåvarande presteden icke,
helst, kunde alldeles uteslutas, eller, derest några sådana ord ansåges
nödvändigt böra stå qvar, huruvida de då befintliga ej kunde utbytas
mot en bön eller begäran om Guds bistånd till att troget hålla det,
hvarpå löfte. aflagts; samt att i nåder måtte stadgas, att prest, efter
vid inträde i prestembetet eu gång aflagd prested, ej vid tillträde
till eller ombyte af församlingstjenst måtte åläggas ny edgång. I
skrifvelsen uttalade Kyrkomötet, bland annat, att eden rätteligen endast
borde utgöra ett allmänt uttryck af och högtidligt löfte i afseende på
den egentliga och hufvudsakiiga uppgiften för det embete, vid hvars
tillträdande den skulle afläggas; att Kyrkomötet ansåge den nu brukliga
eden enligt sitt syfte och då den rätt förstodes vara ett sådant
löfte under åkallan af Guds bistånd att det obrottsligen hålla; men
att, då dess slutord både kunde föranleda och verkligen föranledt ett
sådant missförstånd, såsom skulle den, som aflade eden, afsåga sig
all vidare hjelp af Gud till lif och själ, om han på något sätt bruste i
dess uppfyllande, denna edens mening borde i sjelfva edsformuläret
tydligare uttryckas. Kyrkomötets nu ifrågavarande skrifvelse öfverlemnades
till Kyrkolagskomitén, hvilken i sitt den 2 Oktober 1873 afgifva
betänkande afstyrkte bifall till Kyrkomötets anhållan, i hvad den
angick ändring i edens slutord.

Revisionsfrågan väcktes åter af enskild motionär vid riksdagarne
1869, 1870 och 1871 utan att föranleda till någon Riksdagens åtgärd,
hvarjemte 1873 års Kyrkomöte anhöll i skrifvelse den 27 September,
att Kongl. Maj:t täcktes förordna om upphäfvande af den 1 Kongl.
cirkulärbrefvet den 23 April 1773 gifna föreskriften för ecklesiastik
tjensteman att, innan embete och lön tillträddes, i konsistorium aflägga
tro- och huldhets- samt tjensteeden, hvilken begäran ock tillmötesgicks
genom Kongl. cirkuläret den 25 September 1874.

Vid 1875 års riksdag väcktes förslag, det Riksdagen måtte hos
Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, bland annat, att jemte en allmän
revision af gällande föreskrifter i afseende å eder, åsyftande en in -

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 8.

skränkning i deras användande, tillses borde, huruvida ej de sista bekräftelseorden
i gällande edsformulär kunde helst alldeles uteslutas
eller, derest några sådana ord ansåges behöfva qvarstå, de kunde förändras
på sätt 1868 års Kyrkomöte föreslagit. Denna hemställan blef
af Andra Kammaren bifallen, hvaremot Första Kammaren ansåg, att,
der edsförpligtelse!! fortfarande skulle afgifvas, de sista bekräftelseorden
borde utbytas mot andra och mera lämpliga, olika för trohets- och
embetseder och olika för vittnes- och värjemålseder; men då Andra
Kammaren, efter erhållen del af Första Kammarens beslut, vidhöll sin
i ämnet uttalade mening, förföll frågan. Vid 1876 års riksdag upptogs
den å nyo, och den 11 Maj ISIG aflat Riksdagen en underdånig skrifvelse
till Kong!. Maj:t, af innehåll att hos Riksdagen varit framstäldt
förslag om en allmän revision af gällande föreskrifter i afseende å eder,
åsyftande inskränkning i deras användande, och att, som Riksdagen ansåge
en dylik åtgärd vara önskvärd och förestälde sig, att en sådan
revision skulle ådagalägga, att i många förekommande fall användandet
af edgång vore obehöfligt och sålunda innebure ett missbruk af eden,
hvilket blott försvagade dess helgd och motarbetade dess ändamål,
Riksdagen, som för sin del godkände den uppfattningen, att samhället
borde låta sig angeläget vara att icke någon ed bibehölles, hvilken
utan fara kunde undvaras, i underdånighet anhölle, att en allmän revision
af gällande föreskrifter i afseende på eder, åsyftande inskränkning
i deras användande, måtte ega rum.

Sedan revisionsfrågan å nyo förevarit vid 1878 års riksdag, samt
1878 års Kyrkomöte, i anledning af inom Mötet väckta motioner angående
i lag påbjudna eder i allmänhet och särskild! de ecklesiastika embetsederna,
i skrifvelse den 7 Oktober, under uttalande af den åsigt, att
Mötet till fullo delade vederbörande motionärers åsigt om de gällande edsformulärens
olämplighet, hos Kongl. Maj:t anhållit, att de af Kyrkolagskomitén
föreslagna edsformulär måtte varda till bruk anbefalda, så utfärdades
Kongl. kungörelser dels under den 25 Oktober 1878 om förändrade
edsformulär för ecklesiastike embete- och tjenstemän, dels ork under den 13
December samma år af innehåll, att, sedan Riksdagen anhållit, att eu allmän
revision af gällande föreskrifter i afseende å eder, åsyftande inskränkning
i deras användande, måtte ega rum, samt Justitiekansleren i
anledning häraf afgifvit infordradt underdånigt utlåtande, så hade Kongl.
Maj:t, som vid utfärdande af nya författningar redan tagit i öfvervägande,
huruvida i vissa fall, der föreskrift om edgång förut varit
meddelad, sådan föreskrift kunnat uteslutas, samt nu meddelade särskild
bestämmelse i afseende å lydelsen af den ed, som läkare vid

5

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 8.

legitimation inför Medicinalstyrelsen, ocli som rättskemisten eller den
hans befattning förestode äfvensom farmacie studiosi hade att aflägga,
funnit godt i nåder förordna, att den edgång, som på grund af särskilda
författningar det ålåge civile émbets- och tjensteman samt betjente
med flere att fullgöra i enlighet med det genom nådiga kungörelsen
den 29 Juni 1866 derför faststälda formulär, icke vidare skulle
ega rum.

Emellertid fann Riksdagen icke nu anförda åtgärder tillfyllestgörande.
I skrifvelse till Konungen. den 2 Juni 1882 förklarade Riksdagen
sig hysa den åsigt, att en ytterligare inskränkning af edens användande
äfven inom andra områden utan fara kunde ega rum, samt
att edsfrågan och den af 1876 års Riksdag begärda allmänna revision
väl vore förtjent af att ännu en gång komma under Kongl. Maj:ts pröfning.
I sammanhang härmed ansåg sig Riksdagen böra framhålla, hurusom,
i följd af den för mången motbjudande lydelsen af edens slutord,
under senare tiden vid flera tillfällen inträffat, att personer af samvetsskäl
antingen helt och hållet vägrat att gå ed eller fordrat en
annan form för dess afläggande än den föreskrifna, samt att de statens
embetsmän, som hade att vaka öfver tillämpningen af gällande lagbestämmelser
om edgången, för det dåvarande stode utan makt att förmå
de vägrande att fullgöra eden. De skäl, som föranledt den år 1870
af Kongh Maj:t och Riksdagen beslutade förändringen i jurymannaedens
form, vore äfven fullt tillämpliga vid styrkandet af behofvet utaf en
förändring jemväl i öfriga eders lydelse.

Med anledning af hvad sålunda blifvit anfördt, anhöll Riksdagen,
hos hvilken framställning i ämnet blifvit gjord, hos Kongl. Maj:t,

»ej mindre att, då, enligt Riksdagens åsigt, den förändring uti
gällande edsformulär bör vidtagas, att, när edsförpligtelse skall afgifvas,
bekräftelseorden »så sant mig Gild hjelpe till lif och själ» utbytas mot
andra och mera lämpliga, olika för löfteseder och för bekräftelseeder,
Kongl. Maj:t behagade dels. till Riksdagen aflåta proposition i sådan
syftning beträffande edsformulär, Indika böra beslutas i den ordning
§ 87 Regeringsformen bestämmer, dels ock i fråga om öfriga genom
särskilda författningar stadgade eder, som anses böra bibehållas, förordna
om ofvan antydda förändring uti edsformuläret;

än äfven att eu förnyad allmän revision af nu gällande föreskrifter
i afseende på eder, åsyftande inskränkning i deras användande,
måtte ega rum».

Till derpå följande 1883 års Kyrkomöte öfverlemnade Kongl.
Maj:t en till Konungen ingifven skrift, hvaruti åtskilliga lärare vid uni -

6

Lag-Utskottds Utlåtande N:o 8.

versitet och allmänna läroverk, prestman samt teologie studerande i
underdånighet hemstält om vidtagande af åtgärder för afskaffande
af alla nu föreskrifna presterliga eder samt deras utbyte mot enkla
frågor, i likhet med dem, som förekomme vid presterliga invigningshandlingar,
och infordrade Kongl. Maj:t häröfver Kyrkomötets underdåniga
yttrande. Äfven inom Kyrkomötet väcktes förslag i ofvannämnda
ämne. I skrifvelse till Konungen den 10 Oktoberl883 förklarade Kyrkomötet
sig ej kunnat biträda yrkandet om befrielse från embetsed för prest
vid inträde i embete!,. Kyrkomötet hade nemligen icke funnit sig öfvertygadt
om sanningen af det påståendet, att eden skulle strida mot det
kristliga medvetandet eller det nya testamentets vitnesbörd. Deremot
ansåge Kyrkomötet slutorden i det nuvarande edsformuläret: »så sant
mig Gud hjelpe till lif och själ», hvilka ord företrädesvis hade föranledt
samvetsbetänkligheter, kunna bortfalla, utan att derigenom eden förlorade
i styrka eller till innehållet ändrades. På grund häraf och hvad
i öfrigt vid ärendets behandling förekommit anhöll Kyrkomötet, att
formuläret för ed, som skulle vid prestvigning afläggas, måtte blifva
ändradt så, att slutorden: »så sant mig Gud hjelpe till lif och själ» utginge.
I fråga om prestedens upprepande vid de invigningshandlingar,
som framdeles kunde förekomma för prest i svenska kyrkan,
ansåge Kyrkomötet lämpligt att eden upphörde såväl vid kyrkoherdes
som vid biskops inställande i embete!, likasom kyrkomötet i skrifvelse
den 6 Oktober uttryckte samma åsigt bestäffande eden vid biskopsval.

I förordningen den 16 Maj 1884 bestämdes sedermera, att så väl
20 kap. 2 § Kyrkolagen (angående ed vid biskopsval) som ock hvad i 21
kap. 2 § samma lag stadgades angående skyldighet för biskop att vid invigningen
till embetet aflägga ed skulle upphöra att vara gällande;
och i Kongl. cirkuläret af samma dag förklarade Kongl. Maj:t sig, jemte
det Kongl. Maj:t ansett af Kyrkomötet uttalad önskan om ändring i
stadgade formulär för presteden böra komma under pröfning först i
sammanhang med väckt fråga om ändring i andra föreskrifna edsformulär,
funnit godt att i öfverensstämmelse med Kyrkomötets underdåniga
anhållan upphäfva de i gällande kyrkohandbok intagna föreskrifter om
afläggande af ed vid biskops och vid kyrkoherdes inställande i embetet.

Utskottet hoppas, att den nu lemnade redogörelse för de yttre konturerna
af edsfrågans senare historia i vårt land skall tjena till att i
rätt ljus ställa de framställningar i ämnet, för hvilka Utskottet nu går
att redogöra, och öfver hvilka Utskottet bär att på grund af remisser
från Kamrarne yttra sig.

7

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 8.

Under den 9 sistlidne Januari har Kongl. Maj:t till Riksdagen aflåtit
en proposition af följande lydelse:

»Sedan Riksdagen i skrifvelse den 2 Juni 1883 anhållit att då,
enligt Riksdagens åsigt, den förändring i gällande edsformulär bör vidtagas,
att, när edsförpligtelse skall afgifvas, bekräftelseorden: »så sant mig
Gud hjelpe till lif och själ» utbytas mot andra och mera lämpliga, olika
för löfteseder och för bekräftelseeder, Kongl. Maj:t behagade till Riksdagen
aflåta proposition i sådan syftning beträffande edsformulär, Indika
böra beslutas i den ordning 87 § Regeringsformen bestämmer, har förslag
till sådan lag blifvit inom Justitiedepartementet utarbetadt; och vill
Kongl. Maj:t, med bifogande af de i ämnet i Statsrådet och Högsta
Domstolen hållna protokoll, enligt 87 § Regeringsformen föreslå Riksdagen
att antaga följande förslag till

Lag om förändrade bestämmelser rörande ordalagen vid edgångs fullgörande.

Med upphäfvande af den genom förordningen den 6 Februari 1849
meddelade föreskrift angående förändradt edsformulär, då mosaisk trosbekännare
skall aflägga vittnesed, förordnas härigenom:

att 1 kap. 7 § och 17 kap. IG § Rättegångsbalken, sistnämnda
lagrum sådant det lyder i förordningen den 5 November 1867, skola
erhålla följande förändrade lydelse:

1 kap. 7 §.

Domare skall denna ed svärja: Jag N. N. lofvar och svär, att jag
vid fullgörande af domarekallet vill och skall, efter bästa förstånd och
samvete, rätt och sanning styrka och främja, efter lag och laga stadgar
döma och aldrig uppsåtligen derifrån vika eller orätt göra för hvad orsak
det vara må. Detta svär jag inför Gud den allvetande och allsmäktige.
Kj må någon till domareembetet träda, förr än han så svurit
häfver.

17 kap. 16 §.

Vittnen skola i begge delomännens eller deras ombudsmäns närvaro
denna ed med hand å bok svärja: Jag N. N. lofvar och svär, att
jag skall vittna och gifva till känna allt hvad jag vet i denna sak händt

8

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 8.

och sant vara, så att jag ej något förtiger, tillägger eller förändrar.
Detta svär jag inför Gud den allvetande och allsmäktige,

samt att jemväl i öfriga fall, då enligt allmän civil- eller kriminallag
edgång skall ega rum, orden »vid Gud och hans heliga evangelium»
i edens begynnelse skola uteslutas och eden afslutas sålunda: Detta
svär jag inför Gud den allvetande och allsmäktige.

Härigenom göres dock ej ändring i hvad 16 § i förordningen angående
främmande trosbekännare och deras religionsöfning den 31 Oktober
1873 föreskrifver för den händelse, att främmande trosbekännare
är af sådan lära, som ej tillstädjer honom att aflägga ed.»

Utskottet, som tagit detta grannlaga ärende i det noggranna
öfvervägande, frågans vigt kräfver, finner sig böra tillstyrka bifall till
Kongl. Maj:ts proposition.

Utskottet åberopar i sådant hänseende hvad de handlingar innehålla,
hvilka äro bifogade propositionen, och erinrar särskildt om Kyrkomötets
ofvan anförda, i skrifvelsen den 10 Oktober 1883 gjorda
uttalande, att Kyrkomötet icke funnit sig öfvertygadt om sanningen
af det påståendet, att eden skulle strida mot det kristliga medvetandet
eller det nya testamentets vittnesbörd, men deremot ansett slutorden i
det nuvarande edsformuläret: »så sant mig Gud hjelpe till lif och själ»,
hvilka ord företrädesvis hade föranledt samvetsbetänkligheter, kunna
bortfalla, utan att derigenom eden förlorade i styrka eller ändrades till
innehållet.

Utskottet hemställer,

1) att förevarande proposition må af Riksdagen
antagas.

Utskottet har vidare att yttra sig öfver en inom Andra Kammaren
af Herr Erik Nyström afgifven motion, N:o 122.

Upprepade gånger under de senaste årtiondena, säger motionären,
hade man från både riksmöten, kyrkomöten och prestkonferenser hört
behjertansvärda, ur djupet gående klagomål höja sig mot det öfverflödiga
svärjande, som i både trängda och oträngda mål till följd af gällande

Lag-TJtskottets Utlåtande N:o 8. 9

lag\r och förordningar med sorglig nödvändighet gjorde sig gällande i
vart offentliga lif. — Detta ideliga svärjande, hvarigenom staten menade

sig kunna vinna eu fast garanti för att den svärjande skulle fullgöra de
förpligtelse!’ eller ansvara för de uppgifter, hviska han klädde i edens
orm, kunde emellertid endast under två förutsättningar tillmätas någon
. vigt och betydelse. Den ena förutsättningen vore den, att den
svärjande sjelf trodde på den Gud och den lära, som uti edsformulär åberopades.
Den andra förutsättningen vore den, att han afgåfve sin förpliotelse
med godt samvete, utan minsta tvekan om det berättigade uti alt
klåda sm försäkran 1 edens form. Utan dessa förutsättningar blefve iu
edgången ett gyckel och hån. — Hurudan vore nu i detta hänseende ställningen
lävart land? Svaret läge öppet för en hvar i de i de dagliga tidningame
från skilda håll ständigt förekommande berättelserna om huru personer
af olika anledningar uppfordrade att aflägga ed inför domstol
vägrande edgång, hvarpå motionären i en bilaga till motionen ur offentliga
handlingar och tidningar för år 1884 anför exempel. — Anlednmgarne
till sådan edsvägran vore i allmänhet af två slag. Antingen
vore händelsen den, att den vägrande förklarade sig bekänna sådan
fara eller hysa sådan öfvertygelse, att orden Gud, evangelium
sjal o. s. v. för honom alldeles saknade den betydelse de hade för kristen
tro och svensk lag; han förklarade sig vara positivist, ateist eller
dylikt och framholle naturligtvis såsom en orimlighet, att staten skulle
kunna tillmäta någon betydelse af garanti åt en edlig förpligtelse såsom
sådan, afgrfven af den, som hvarken trodde på en Gud eller ett lif efter
detta — joller ock vore händelsen den, att den vägrande förklarade sig

val tro pa Gild, evangelium och ett lif efter detta, men just på grund
af denna sin tro kande sig förhindrad att aflägga ed —''då lian just i
evangelium funne bestämda förbud mot all edgång, och då han vore
ofvertygad om att »for den verkligt samvetsgranne är ett enkelt inför
truds ^ansigte uttaladt ja, 1 öfverensstämmelse med Frälsarens uttryckliga
ord: edert tal skall vara ja, ja och nej, nej’ — lika bindande som nå gonsin

något svärjande vid Gud eller förpligtelse!! till lif och själ».

Åt _ bada dessa anledningar hände det tid efter annan, att personer
inot sm innersta öfvertygelse genom lagens tvång drefvos att aflägga
LD?a? VUnnf samhället på sådant? Huru gånge det under sådana
förhållanden med aktningen för lag och rätt? Och att ett samhälle, som
säde sig bekänna kristen tro, tilläte och uppmuntrade sådant missbruk

]5unde väl det vara Gud behagligt? — De skriande
missförhållandena har vid lag fordrade, att någonting gjordes för att grundlagens
ord om samvetets frihet äfven häruti måtte blifva eu full sanning.

Bill. till Riksd. Prof. 1885. 7 Sami. 7 Höft. 9

10

Lag-TJtskottets Utlåtande N:o 8.

Utan afseende på den revision edsformulär! för öfrigt torde behöfva
och komme att få, vore det redan nu af högsta nöden att det blefve så
stäldt, att de, som af ofvan angifna skäl funne sig förhindrade att gå
ed, erhölle dispens derifrån och tillätes att afgifva sin förklaring eller
förpligtelse under någon annan form, som, på samma gång den innebure
samma ansvarspåföljd som edgång, dock vore fri från de ur ofvan
angifna synpunkter betänkliga uttrycken. Vi behöfde ett sätt för laglig försäkran,
som hade edens innebörd, men icke edens form. — På nu anförda
grunder föreslår motionären, med hvilken hafva instämt Herrar P. M.
Larsson i Loa, Wilhelm Carlson och Jakob Erikson, att Riksdagen ville
för sin del besluta om en författning af det innehåll och i det syfte han
här ifrågasatt.»

Redan i den tillstyrkan, hvilken Utskottet här ofvan lemnat till
Kongl. Majrts proposition i ämnet, ligger en förklaring, att Utskottet
icke kan instämma med motionären. »Staten eller kyrkan», sade Kyrkolags-Utskottet
1883, »kan ej af hänsyn blott till någons subjektiva
åskådningssätt rubba anordningar, i hvilka mäktiga garantier för upprätthållande
af borgerlig eller kyrklig ordning innehållas.» Hvad angår
dem som icke tillhöra svenska kyrkan, är redan i 16 § af förordningen
den 31 Oktober 1873 stadgadt: »År främmande trosbekännare af sådan
lära, som ej tillstädjer honom att aflägga ed, då den enligt lag erfordras,
förordne Konungen, huru förfaras bör.» Vid sådant förhållande, och då
motionären icke afgifvit något närmare formuleradt förslag till författning
i det af honom åstundade syfte, utan endast föreslår, att Riksdagen ville
för sin del besluta en författning af det innehåll och i det syfte, som
skulle framgå såsom af honom ifrågasatt ur den motivering, han lemnat,
får Utskottet, som hoppas, att genom ett bifall till Kongl. Maj:ts
förslag de svåraste betänkligheterna mot afläggande af påfordrad ed
skola vara undanröjda, hemställa,

2) att motionen icke må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 20 Februari 1885.

På Lag-Utskottets vägnar:

Axel Bergström.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 8.

11

Reservationer:

af Herrar Fröberg, Sandberg och Lindahl: samt

af Herr Folke Andersson: »Som jag icke har kunnat biträda det slut
hvartill Utskottet har kommit att antaga Kongl. Maj:ts proposition angående
nytt edsformulär oförändradt, så torde jag få angifva skälen derför.

Som vi veta, hafva många af samvetsbetänkligheter vägrat aflägga
den i lag föreskrifna eden, derför att efter deras uppfattning att »svära»
eller svärja är förbjudet i nya testamentet, och då man nu vid ändring
af edsformuläret sökt undanrödja de hinder, som för andra varit bindande
att icke aflägga ed, så har jag trott att man äfven borde taga någon
hänsyn till de af mig härofvan omförmälda, och då enligt mitt förmenande
det kunde ske, utan att förringa edens vigt och värde, genom att utbyta
orden svär mot lofva)-, helst som Nya Lagberedningen i sitt vid Kongl.
Maj:ts proposition fogade utlåtande ansett »dessa ord innebära i sjelfva
verket det samma», så tager jag mig friheten föreslå, att orden »svär»
i första momentena af edsformuläret måtte utbytas mot försäkrar och i
de senare momentena ordet »svär» måtte utbytas mot lofva}''.))