Lag-Utskottets Utlåtande N:o 8

Utlåtande 1882:LU8

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 8.

1

N:o 8.

Ant. till Eiksd. Kansli den 13 Febr. 1882, kl. 1 e. m.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion med förslag
till förändrad lydelse af förordningen angående arfsrätt
för oäkta barn den 14 April 1866.

Genom Förordningen angående arfsrätt för oäkta barn den 14
April 1866 är, med ändring af hvad 8 kap. 7 § Årfdabalken stadgar
derom, att barn, som äro aflade i lönskaläge utan äktenskapslofven, eller
i hordom, ej må taga annat arf, än efter egna barn och bröstarfvingar,
förordnadt, att oäkta barn, som ej är afladt. under moderns äktenskap
eller i förbudna led, må, derest modern låtit såsom sitt barn anteckna
det i kyrkoboken för den församling, i hvilken hon då var kyrkoskrifven,
lika med äkta barn taga arf efter sin moder i den egendom, som ej
utgör bröstarfvinges laglott.

Uti en inom Andra Kammaren afgifven och till Lag-Utskottet hänvisad
motion, N:o 47, förmäler sig Herr A. F. Pettersson i Sibbaip fortfarande,
i motsats mot sistlidne Riksdags Lag-Utskott, hafva den uppfattning,
att rätta grunden, på hvilken såväl det äkta som det oäkta
barnets arfsrätt efter modern bör hvila, är blodsbandet, är födseln allena,
och ej en moders af särskilda förhållanden alstrade vilja, samt att det
icke vore med rättvisa öfverensstämmande, att ett oäkta barn skulle
vara arflöst efter sin moder derföre, att modern till följd af mellankommande
hinder försummat låta i kyrkoboken anteckna barnet såsom
sitt; hvadan motionären, med återupptagande af sin vid sistlidne riksBih.
till Riksd. Prat. 1882. 7 Sami. 5 Höft. 1

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 8.

dag i ämnet väckta motion, anhåller, »att Riksdagen täcktes besluta
följande förkortade och derigenom förändrade lydelse af Kongl. Förordningen
den 14 April 1866.

»Med ändring — — — — —---— —--förordnas,

att oäkta barn, som ej är afladt, under modrens äktenskap eller i förbudna
led, må lika med äkta barn taga arf efter sin moder.»

Motionärens förslag går sålunda derpå ut, dels att för oäkta barns
rätt att åtnjuta arf icke vidare skulle erfordras moderns inför vederbörande
prest afgifna och i kyrkoboken antecknade erkännande af, att
det oäkta barnet är hennes, utan allenast vanlig bevisning om barnets
härkomst, dels ock att det oäkta barnet skulle erhålla samma rätt till
arf som moderns äkta bröstarfvingar -

öfver enahanda vid 1881 års riksdag framlagda förslag yttrade
dåvarande Lag-Utskott:

»Hvad nu beträffar den första delen af förslaget, så inhemtas af
de förhandlingar, som föregingo den ifrågavarande förordningens antagande,
att uti det förslag till författning i ämnet, öfver hvilket Högsta
Domstolen den 22 Mars 1865 afgaf utlåtande, föreskrefs såsom vilkor
för arf er ättens åtnjutande, att det oäkta barnets moder, i följd af behörig
anteckning i kyrkoboken, skulle vara känd. I den Kongl. proposition,
som framlades vid 1865—-1866 års riksdag och, af Rikets Ständer
godkänd, ligger till grund för gällande förordning i ämnet, är detta
vilkor ändradt derhän, att modern skall hafva låtit i kyrkoboken anteckna
barnet såsom sitt barn. Anledningen till denna bestämmelse,
om hvars införande en ledamot i Högsta Domstolen vid förslagets granskning
derstädes erinrat, angafs vara den, att ett sådant erkännande af
modern borde'' betraktas såsom ett vilkor för den presumtion af den
aflidnas ej tillkännagifna yttersta vilja, som skulle kunna antagas såsom
grund för ifrågavarande arfsrätt.

Af Högsta Domstolen är sedermera den 18 Maj 1876 i ett särskildt
mål meddelad dom, om hvilken i Högsta Domstolens minnesbok förekommer
följande anteckning:

»En i kyrkobok befintlig anteckning om en afliden qvinna, att hon
har ett oäkta barn, ansågs af Högsta Domstolen icke i och för sig ut -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 8-

3

göra bevis derom, att qvinnan låtit anteckna barnet såsom sitt, så att
detta må ega, enligt förordningen den 14 April 1866, taga arf efter
modern.!»

Utskottet finner väl den uppfattning, enligt hvilken ett oäkta barns
arfsrätt grundar sig icke på födseln allena, utan jemväl på presumtionen
om moderns befintliga, ehuru ej tillkännagifna yttersta vilja, vara den
rigtiga, men anser lagens fordran, att anteckning i kyrkoboken ovilkorligen
skall visas hafva skett på särskild!, föranstaltande af modern,
vara alltför sträng, samt att felande bevisning i detta hänseende icke
bör utgöra hinder för tillämpning af den gifna arfsrätten, allenast dylik
anteckning eljest kan antagas hafva behörigen tillkommit. Det torde
nemligen, vare sig i följd af okunnighet om lagens föreskrifter eller af
andra orsaker, endast i sällsynta fall inträffa, att modern till ett oäkta
barn sjelf eller genom annan, som kan från henne visa behörig fullmakt,
infinner sig hos vederbörande prest för att få anteckningen i
kyrkoboken verkstäld; och när modern vid barnsbörden aflider, kan hon
icke vidtaga någon åtgärd för vinnande af en dylik anteckning. Oftast
lärer, efter hvad Utskottet inhemta!, tillgå sä, att, när ett oäkta barn
föres till församlingens prest för att döpas, de personer, hvilka medfölja
såsom dopvittnen, uppgifva hvem som är barnets moder, och att
denna uppgift antecknas i kyrkoboken. Då nu dessa dopvittnen antagligen
ega säker kännedom om barnets moder, och den omständighet,
att de på moderns begäran föra barnet till dopet, tillika utmärker, att
modern erkänner barnet såsom sitt, bör något tvifvel om rigtigheten
af deras uppgift i allmänhet icke förefinnas. Skulle åter någon gång
dylikt tvifvel uppstå, lärer väl presten icke underlåta att, sin embetspligt
likmätigt, påfordra ytterligare upplysningar, innan anteckning \
kyrkoboken eger rum. Han blir emellertid oftast i tillfälle att inom
kort vinna bekräftelse på rätta förhållandet, då modern efter sitt tillfrisknande
från barnsbörden af honom kyrkotages.

Det synes Utskottet sålunda, som skulle befintligheten af en anteckning
i kyrkoboken uti antydt hänseende böra antagas innebära eu
presumtion om moderns vilja att erkänna det oäkta barnet såsom sitt,
äfvensom, i följd häraf, att ett förändradt stadgande i sådan rigtning
kunde införas i lagen utan att rubba'' grundsatsen om arfsrättens beroende
af moderns förutsatta, ehuru ej tillkännagifna yttersta vilja. De!
lärer väl ock på grund af moderskärleken kunna såsom regel antagas,

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 8.

att hvarje moder äfven för sitt oäkta barn hyser den känsla, att, der
icke särskilda förhållanden ega rum, den förutsättning om hennes yttersta
vilja icke vore vågad, att hon önskar bereda sitt barn den arfsrätt,
hvarom nu är fråga.

Af det anförda följer emellertid, att Utskottet icke kan godkänna
hvad motionären föreslår beträffande en utsträckt tillämpning af oäkta
barns arfsrätt ända derhän, att anspråk derå skulle kunna göras gällande
efter moderns död, utan att under hennes lifstid något antagligt
betryggande vunnits derom, att hon erkänt barnet såsom sitt.

Att, på sätt motionären vidare föreslagit, tillägga oäkta barn arfsrätt
efter moder lika med äkta barn i all hennes egendom, skulle innebära
ett erkännande af en annan grund för familjen och densammas
rättigheter, än det lagliga äktenskapet, och härtill kan Utskottet icke
lemna sitt bifall.»

Utskottet, som af de öfverläggningar, hvilka inom Kamrarne höllos
öfver detta Utskottets utlåtande, icke funnit anledning att frångå sina
sålunda förut uttalade åsigter, får följaktligen nu, med anledning af
motionen, förnya sin vid sistlidne riksdag af Andra Kammaren med 100
röster mot 21 godkända, men af Första Kammaren med 55 röster mot
36 afslagna hemställan,

att Riksdagen ville för sin del, med upphäfvande af
Förordningen angående arfsrätt för oäkta barn den
14 April 1866, antaga en så lydande

Förordning angående arfsrätt för oäkta barn.

Med ändring af hvad 8 Kap. 7 § Årfdabalken stadgar
derom, att barn, som äro aflade i lönskaläge utan
äktenskaps lofven, eller i hordom, ej må taga annat
arf, än efter egna barn och bröstarfvingar, förordnas,
att oäkta barn, som ej är afladt under moderns äktenskap
eller i förbudna led, må, derest det blifvit. såsom
hennes barn antecknadt i kyrkoboken för den församling,
i hvilken hon då var kyrkoskrifven, lika med

5

Lag-Utskottets Utlåtande, N:o 8.

äkta barn taga arf efter sin moder i den egendom,
som ej utgör bröstarfvinges laglott.

Stockolm den 13 Februari 1882.

På Lag-Utskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Reservationer:

af Herrar Bergström, Thomasson, Lothigius, Widmark, Samzelius
och Grefve Mörner.

Herr Grefve Ström/''eif har begärt få här antecknadt, att han i
följd af erhållen ledighet från riksdagsgöromålen icke deltagit i ärendets
behandling inom Utskottet.