Lag-Utskottets Utlåtande N:o 8

Utlåtande 1872:LU8

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 8.

3

Ank. till Riksd. Kansli den 16 Febr. 1872, kl. 5 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring i K onkur slagen den 18
September 1862.

Berörda inom Andra Kammaren af Herr Sven Håkansson väckta motion (N:o 80)
innehåller, att erfarenheten icke bekräftat det väntade gagnet af den i 41 § Konirurslagen
påbjudna inrättningen af en Rättens ombudsman i konkurser. Af den
tillsyn öfver gode männens och sysslomännens förvaltning, som ombudsmannen skolat
utöfva, hade man förnummit få spår. Hade ett bo blifvit ordentligt och väl
utredt, sd hade det varit sysslomännens förtjenst, hvaremot tillvaron af en Rättens
ombudsman ej kunnat förekomma rättmätiga och grundade klagomål öfver långsamhet
och oredor i konkursförvaltning. Då ombudsmannens befattning med de
tvistefrågor, som vid konkurs uppkomme, inskränkte sig till deras enkla anmälan
till Rättens handläggning, sa kunde detta lika väl utöfvas af sysslomännen. Deremot
åstadkomme denna inrättning åtskilliga olägenheter. Ofta utsatte nemligen
ombudsmannen sammanträden hemma hos sig, dit gode männen och sysslomännen
då nödgades göra långa resor, hvarigenom konkurskostnaderna ökades, likasom,
då arvodet skulle delas emellan ombudsmannen och sysslomännen, detsamma måste
af borgenärerne bestämmas högre, än eljest vore nödigt. Då likväl konkursborgenärerne
bildade en förening, närmast jemförlig med ett bolag, syntes såsom borde
det bero af dem sjelfva, om do ville bestå sig en kontrollör på de af dem valde
gode män och syssloman, samt att en sådan icke borde emot deras vilja dem påtvingas.
Motionären föreslår således den ändring i konkurslagen: »att vid val af gode män
i konkurs borgenärerne må ega besluta, om de anse en Rättens ombudsman vara
för boets förvaltning behöflig, i hvithet fall de skulle ega anmäla sådant för Rätten,
men att i annat fall de åligganden, som för närvarande tillhöra Rättens ombudsman,
med undantag af den förenämnda tillsynen, hvilken lämpligast utöfvas af
borgenärerne sjelfva, må uppdragas åt gode männen och sysslomännen.»

Genom denna motion har således åter bragts å bane en fråga, som åtskilliga
gånger tillförene varit föremål för Riksdagens öfverläggningar, nemligen om lämpligheten
af de i 41 § af konkurslagen gifna stadganden angående en Rättens ombudsman
i konkurser.

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 8.

På sätt Lag-Utskottet vid samma frågas behandling förut erinrat, var den
nya konkurslagen föregången af en lika allmän som rättvis klagan öfver den ytterst
långsamma förvaltningen och utredningen af konkursmassor, äfvensom öfver svårigheten
att förmå försumlige gode män och syssloman att fullgöra sina skyldigheter.
Såsom ett korrektiv i detta hänseende och för att förekomma den osäkerhet
och de förluster, som egennyttiga åtgärder af gode män. och syssloman kunde
tillskynda borgenärer, infördes den från de nyare konkurslagarne i främmande länder
hemtade institutionen af en Eättens ombudsman. Denne af Rätten ellerdomaren
förordnade ombudsman, hvilken sjelf icke lägger hand vid förvaltningen eller
har någon uppbörd för borgenärernes räkning sig anförtrodd, åligger att noga vaka
öfver förvaltningens lagliga gång och att, om gode männen eller sysslomännen
beträdas med försummelse eller motvillighet, anmäla sådant hos Rätten, som då
bör tillhålla dem att sina åligganden fullgöra eller, efter omständigheterna, genast
skilja dem från förvaltningen. Då en borgenär tillförene, för att göra sin rätt gällande
emot tredskande utredningsmän, nödgades underkasta sig olägenheterna åt
en tidsödande och kostsam rättegång, erfordras nu blott en anmälan hos ombudsmannen,
hvars pligt det är att bereda den rättelse, hvartill en sådan anmälan må
föranleda.

När nu motionären uppgifver, att man förnummit få spår af den tillsyn öfver
gode männens och sysslomannens förvaltning, som ombudsmannen skolat utöfva,
att om ett konkursbo blifvit ordentligt och väl utredt, det varit sysslomännens förtjenst,
samt att tillvaron af Rättens ombudsman icke förekommit rättmätiga klagomål
öfver långsamhet och oredor i konkursförvaltningar, så kunna dessa uppgifter,
om än dem måste tilläggas vitsord om förhållanden, hvilka ligga inom omfånget
af motionärens enskilda erfarenhet, likväl icke anses innefatta bevis för riktigheten
af hans förmenande, att erfarenheten i allmänhet icke bekräftat det med institutionen
åsyftade gagn, utan torde det fastmer vara temligen allmänt erkändt, att densamma
merendels på ett ganska tillfredsställande sätt motsvarat sitt ändamål, icke
minst derigenom att många tvister rörande bevakade fordringar blifvit bilagda samt
långvariga och kostsamma rättegångar således undvikits genom bemedling af Rättens
ombudsman. Honom åligger nemligen, enligt 74 § konkurslagen, att vid det i
samma paragraf omförmälda sammanträde söka att parterna om det stridiga förlika.
Motionärens anmärkning att ombudsmannens befattning med de tvistefrågor, som
vid konkurs uppkomma, skulle inskränka sig till deras enkla anmälande hos Rätten,
hvilket lika väl kunde verkställas af sysslomännen, är följaktligen icke riktig.
Dessutom må här erinras, dels att ombudsmannen äfven tillkommer att leda flera
af borgenärernes vigtiga öfverläggnigar, bland andra vid nyss berörda sammanträde,
samt att meddela beslut i åtskilliga förvaltningsfrågor, äfvensom att i samråd
med sysslomännen upprätta utdelningsförslag, dels ock att då sysslomännen,
hvilka ofta tillika äro borgenärer, i allmänhet äro de, som framställa anmärkningar
emot bevakade fordringar, de icke kunna derjemte utöfva det kall såsom

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 8. 5

medlare emellan stridiga åsigter, hvilket, enligt hvad nyss nämndt är, blifvit åt den
i saken opartiske ombudsmannen uppdraget.

Om, såsom motionären vidare anmärkt, en och annan ombudsman för egen
eqväm lghets skull utsätter olämplig ort för borgenärernes sammanträden eller
eljest åsidosätter sin skyldighet att iakttaga konkursmassans sannskyldiga bästa
ankommer det, enligt 42 § i konkurslagen, på Rätten eller domaren att honom ente
lga och annan i hans ställe förordna. Beträffande åter tillökningen i kostnader
genom arvodet åt ombudsmannen, synes den ej vara förtjent af synnerlig uppmärksamhet.
Ty ifall ombudsmannens funktioner öfverflyttades på gode männen
och sysslomännen, skulle desse, med afseende å det ökade besvär dem sålunda tillskyndades,
sannolikt komma att göra anspråk på och äfven få sig tillerkänd motsvarande
förhöjning i deras arvode, så att den andel i förvaltningsarvodet, som nu
tillfaller ombudsmannen, äfven i sådana fall ingalunda komme åt t för konkursmassan
besparas Och kunde än någon besparing i berörda hänseende åstadkommas,

bletve den alltför ringa för att motsvara det gagn institutionen obestridligen
medför. G

„ ^et %8er i sakens natur, att behofvet af en Rättens ombudsman kan och
måste vara större i den ena konkursen än i den andra; och Utskottet nekar icke
att i enklare sådana, der ej några tvistigheter förekomma och der sysslomännen
med nit och samvetsgrannhet fullgöra sina åligganden, institutionen kan vara mindre
erforderlig, men deraf följer icke att den lämpligen skulle kunna ställas på den
osa fot motionären föreslår. Att på sådant sätt modifiera lagen efter tillfälliga
forhållanden öfverensstämmer icke med en sund lagstiftnings principer, och svårhgen
kunna borgenärerne vid det tillfälle, då gode män utses, hafva den kännedom
om forhallandena, som erfordras för bedömande huruvida en Rättens ombudsman i
det särskilda fallet må kunna utan olägenhet undvaras. Institutionen utgör ock
ett så väsendtligt moment i gällande konkurslag, att denna, om den förra afskaffades,
behöfde omarbetas nära nog från början till slut; och att öfverflytta ombudsmannens
funktioner på gode männen och sysslomännen kan så mycket mindre ske
som hans förnämsta pligt just är att hafva tillsyn öfver deras förvaltning och att
till rättelse beifra öfverträdelse!’ och försummelser å deras sida.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får Utskottet vördsamt hemställa,
att omförmälda motion icke måtte af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 16 Februari 1872.

På Utskottets vägnar:

o

Eric Sparre.

6

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 9.

Reservation:

af Herr Carlén, med hvilken Herr Mankell, Herr Sven Kilsson och Herr Lars
Persson sig förenat: Ifrån Lag-Utskottets majoritet är jag såvida skiljaktig, att

jag anser institutionen af en Rättens ombudsman vara i mindre och enklare konkurser
ej blott öfverflödig utan understundom rätt oläglig. Då emellertid hela processen
i konkursmål är väsendtligen byggd på denna institution, kan icke hellei
jag tillstyrka bifall till motionen för det närvarande. Endast i sammanhang med
en fullständig omarbetning af konkurslagen, hvarom dock nu ej är fråga, kan, såvidt
jag förstår, motionärens förslag vinna det afseende det i och för sig kan
förtjena.

AV© 9*

Ank. till Riksd. Kansli den 16 Febr. 1872, kl. 5 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om upphäfvande cf lagens stadgande
i 30 Kap. 1 § Rättegångs-balken om erläggande af revisionsskilling.

Uti nämnda, af Herr J. G. Granlund inom Andra Kammaren väckta motion
(N:o 143) har motionären anfört, att af alla lagens föreskrifter den syntes vara mest
obillig som i 30 Kap. 1 § Rättegångs-balken bestämde, att för sökande af Konungens
pröfning af Hofrätts dom eller utslag skulle erläggas 200 daler, motsvarande
100 R:dr R:mt; att ett lagenligt styrkande af fattigdom för att dymedelst vinna
den i 6 § af samma kapitel medgifna befrielse från berörda afgift vore med ganska
många svårigheter förenadt, synnerligast för den, som icke vore alldeles utblottad;
att syftemålet med detta stadgande väl vore att derigenom hindra processlystna
parter att utan fog fullfölja mål till högsta instansen, som eljest ansåges blifva
öfverhopad af göromål; men att lagens stadgande i 16 § af samma kapitel, att den
som tappade skulle betala sin vederpart kostnad och skada, som ofta uppginge till