Lag-Utskottets Utlåtande N:o 80

Utlåtande 1867:LU80

6

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 80.

gäldenären hört, till försäljning under hand bifall lemna;
lag samma vare i afseende å ett eller annat stycke af
annan lösegendom».

Stockholm den 9 Maj 1867.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

M:o BO.

Anis. till Riksd. Kansli d. 9 Maj lftfi7, kt. 7 e m.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af vackt motion om upphäfvande
af Konsistoriernas ratt all missivera obe/ordrade
presler och af den s. k. jus indigenat^.

Herr J. F. Fredricson har i en inom Andra Kammaren väckt motion
(N:o 182), som är alldeles lika lydande med en vid sistlidne riksdag till
Bonde-Ståndet inlemmad, framlagt det förslag, att presterskapets indigenatsrätt
och konsistoriernas missiveringsrätt måtte uppliäfvas, såsom skäl hvarför
angifvits, hufvudsakligen det tvånget att i afseende på befordran hålla
sig inom det stift, der man blifvit född, och skyldigheten derjemte att på
konsistorii missiv flytta från det ena stället till det andra, utan att ega
säkerhet att någonstädes erhålla ett stadigt hemvist, afskräckte mången
från att beträda den presterliga banan och således i väsendtlig mån bidroge
att öka den betänkliga prestbristen.

Utskottet, som inhemtat att berörda förslag vid sistlidne riksdag, i
enlighet med Sammansatta Lag- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande, af Rikets
Ständer blef afslaget, delar den af nämnda Utskott uttalade mening, att
konsistoriernas missiveringsrätt under nuvarande förhållanden är i viss mån
nödvändig, enär förutan densamma själavården svårligen skulle kunna i de
särskilda församlingarne handhafvas, eller det ens blefve möjligt att i behörig
ordning uppehålla gudstjensterna. Det är nemligen påtagligt att vid
förekommande sjukdomsfall eller andra likartade hinder för den ordinarie
presten, ingen säkerhet att icke embetet allt som oftast finge ligga nere
vore för handen, derest icke konsistorium egde magt att förordna en obefor -

7

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 80.

drad prestman, äfven utan hans eget medgifvande, att tjensten upprätthålla;
och för dylika fall finnas äfven för andra embetsmannaklasser liknande
stadganden. Af sådan anledning finner Utskottet sig föranlåtet hemställa

att Herr Fredricsons motion, såvidt den rörer konsistoriernas
missiveringsrätt, måtte af Riksdagen lemnas
utan vidare afseende.

Hvad åter angår den s. k, indigenatsrätten, hvars egentliga stöd af
gällande lag Utskottet icke kunnat finna annorstädes än i 21 ^ af prester—
skåpets. privilegier den 16 Oktober 1723, som stadgar: »ej — — —. må
någon i det ena stiftet tränga de dersammastädes ordinerade prester, i
högre eller mindre grad, inpå ett annat stift der de hvarken äro födde
eller ordinerade, utan till bättre skilsmessa och riktighet skola stiftets barn
helst och framför andra, hvar efter lärdom, merit och lefverne, blifva försörjde.
Dock att ej någon annan välförtjent och väl meriterad, fastän ej
i stiftet född eller ordinerad, alldeles uteslutes eftersom YVI OSS och dem
som jus patronatus ega, såväl som församlingarne all rätt och frihet i det
målet vele hafva förbehållen;» så synas Utskottet de för denna undantagsordnings
bibehållande anförda skäl icke fullt tillfredsställande. Man tyckes
att döma af ifrågavarande förhandlingar i ämnet vid riksdagarne, hufvudsakligen
hafva fästat sig dervid, att derest presten hade sig Öppet lemnadt
att söka anställning hvarhelst han för godt funne, så skulle söndra
stift, främst de i hvilka pastoraterna vore mindre begärlio-a, komma att
sakna nödigt antal prester, under det andra finge deraf öfverflöd, hvarigenom
konsistorierna, som hade å ena sidan skyldighet att genast efter
skedd, ordination bereda den ordinerade tjenstgöring inom stiftet och å andra
sidan pligt att, såsom det i Kongl. Brefvet den 24 Augusti 1786 heter,
»noga tillse och allvarsam hand deröfver hålla att icke flera prester
vigas än som nödtorfteligen behöfvas, samt att de redan vigde prester, hvilka
ej innehafva ordenteliga eller på stat uppförda sysslor, genast efter behof måga
fördelas mellan församlingarne, så att desse under hvarjehanda sken icke kunna
förnöta sin tid i lättja eller med sådana göromål, hvilka ej egentligen höra
till’ prestembetets utöfning» urståndsattes att fullgöra dessa föreskrifter i
enlighet med deras anda och vigtiga syftemål; hvarjemte befarats att icke
allenast befordringsärendena skulle intrasslas och tillsättning af embetena,
som redan förut går nog långsamt, fördröjas, derest inom ett stift lediga
embeten finge sökas af sådana, som aldrig derstädes tjenstgjort, utan äfven
möihgheten för konsistorierna att bedömande för dem alldeles obekanta sökandes
’ förtjenster och företräden, som dock vid förslags upprättande borde
göra sig gällande, nästan omintetgjordes, isynnerhet som ett från det ena

8

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 80.

konsistorium afgifvet betyg icke alltid motsvarade hvad af det andra äskades
lör ett lika betygs erhållande.

Oaktadt förhållandet med den s. k. jus indigenatus i befordringslagarne
för kyrkans tjenare införer en begränsning, som icke har någon motsvarighet
inom öfriga embetsmannacorpser och af sig sjelf väcker tvifvel
om dess fulla öfverensstämmelse med rättvisans fordringar, är det dock
icke rättigheten för en hvar medborgare att söka sin verksamhet, hvarhelst
inom riket honom synes fördelaktigast, som Utskottet i förevarande fråga
tillmäter afgörande vigt: ty det kan icke förbises, att det i främsta rummet
är det allmännas, församlingens bästa som måste vara utgångspunkten.
Men den stridiga frågan vänder sig just derom, huruvida de medel till befrämjande
af det allmännas fördel, som man velat finna uti ifrågavarande
bestämmelser, verkligen äro lämpliga. Hvad det förstnämnda af ofvan derför
angifna skäl beträffar, vill det för Utskottet synas, att ingalunda den
omständighet, att presterne i allmänhet icke ega att söka ordination eller
befordran annorstädes än inom det stift, der de äro födde, kan på något
sätt bidraga till att om nödigt antal piaster försäkra de stift, der prestgällen
i anseende till lönevilkor och andra omständigheter äro minst begärliga,
och der också prestbristen mest framträda likasom å andra sidan
icke gerna bör befaras, att, derest föreskriften, att konsistorierna skola hålla
hand deröfver, att icke flera piaster vigas, än som nödtorfteligen behöfvas,
qvarstode, hvarken öfverflöd af prester skulle i något stift uppstå eller det
blifva möjligt för dem, som vunnit ordination, att förnöta sin tid i lättja
eller med göromål, som ej tillhörde deras embete. Och då det ligger i
sakens natur, att en sådan lokal begränsning som den ifrågavarande, i afseende
på rättigheten att vinna anställning och befordran, skall göra den
presterliga embetsmannabanan mindre eftersträfvansvärd än de öfriga inom
samhället, på Indika icke något dylikt ifrågakommer, synes en enkel följd
af denna begränsnings upphäfvande böra blifva, att flere skola egna sig åt
denna bana och prestbristen följaktligen aftaga i den mån densamma varit
häraf beroende. Vidkommande åter det inkast, att befordringsärendena
skulle intrasslas och embetenas tillsättande fördröjas, torde väl detta förhållande
kunna medelst lämpliga föreskrifter afhjelpas och, hvad angår svårigheten
för den myndighet, som vid inträffad ledighet af ett embete skall
upprätta förslag till dess återbesättande, att riktigt bedöma en sökandes
skicklighet och förtjenst efter af annat konsistorium utfärdade betyg, synes
man hafva skäl att antaga, det någon väsendtlig skiljaktighet beträffande
grunderna för betygens meddelande icke mellan de profvande myndigheterna
förefinnes; och nämnda svårighet torde i framtiden, åtminstone hvad
lärdomsbetygen beträffar, minskas, derest, på sätt Utskottet i ett föregående

9

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 80.

Utlåtande föreslagit, pröfningen och vitsordandet af prestkandidatens kunskaper
ensamt egde rum vid Universitetet och icke inför vederbörande stiftsstyrelse.

I betraktande af nu anförda omständighet, finner Utskottet det icke
kunna annat än tillstyrka^ att lagstiftningen måtte tillerkänna en hvar,
som inträder på den presterliga embetsbanan, rättighet att söka sin anställning
inom hvilket stift i Riket som helst och således att ordineras derhän
sig anmäler och tillfälle till hans användande förefinnes, enligt derom
gällande föreskrifter, men med tjenstgöringsskyldighet derstädes till dess
han i annat stift vinner befordran; äfvensom Utskottet anser det särdeles
önskvärdt, det rättigheten att söka ordinarie beställning måtte, likasom på
öfriga embetsmannabanor, vara oberoende deraf hvilket stift man tillhör.
Men Utskottet har dock för sig icke kunnat förringa betydelsen deraf, att
sistnämnda fråga står i ett nära beroende af de presterliga befordringslagarne
i allmänhet, så att densammas lösning icke torde kunna ske med
mindre dessa lagar till ett omfång, som Utskottet icke är i tillfälle att bedöma,
underginge förändring eller ersattes af andra; och det är till följd
af den betänklighet, som sålunda möter, Utskottet funnit sig icke böra tillstyrka
Riksdagen att i ärendet fatta annat beslut, än

att i underd. skrifvelse till Kongl Maj:t med uttalande
af den åsigt, att det för prestkandidater, som
fullgjort de för ordination föreskrifna prof, bör vara öppet
lemnadt att söka anställning och varda ordinerade i
hvilket stift inom Riket de helst åstunda och tillfälle till
deras användande gifves, dock med enahanda skyldighet
att i samma stift tjenstgöra, som hittills ålegat obefordrad
prestman; samt att önskvärdt vore, det rättigheten
att söka prestsysslor öfver hela Riket kunde hvarje prest
medgifvas utan hänsyn till hvilket stift han tillhörde;
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes taga detta ärende i
nådigt öfvervägande och för Riksdagen framlägga förslag
till de lagförändringar, som för upphäfvande af den
s. k. jus indigenatus kunna af Riksdagens medverkan bero.

Stockholm den 9 Maj 1867.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

Bill. till Biksd. Prot. 1867. 7 Sami. 19 Haft.

2

10

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 80.

Reservation:

al Herr Beckman: Då jag icke är öfvertygad om nyttan af det föreslagna
upphäfvande! af nu gällande inskränkning till visst stift i fråga om ansökning
till presterliga lägenheter, så har jag icke i denna del kunnat biträda
Utskottets beslut.

9

Stockholm, tryckt hos Joh. Beckman, 1867.