Lag-Utskottets Utlåtande N:o 7

Utlåtande 1868:LU7

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 7.

1

N:o 7.

Ant till Riksd. Kansli d. 20 Febr. 1868, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af vadda motioner om upphäfvande af Kongl.
Brefvet den 22 Mars 1803 odi sista momentet i 37 § af
17 Kapitlet Rättegångs-baTken.

Andra Kammaren liar till Lag-Utskottets behandling- öfverlemnat tvänne
af Herr J. A. Bovin väckta motioner, den ena (N:o 261) åsyftande upphäfvande
af följande stadgande i förenämnda Kong!. Bref: “Då skäl förekomma att en för

groft brott anklagad, som, ehuru i det närmaste öfvertygad, likväl nekar till
brottet och derför ej kan anses fullt förvunnen, men hvars ondska och vanart göra
hans vistande på fri fot för allmänna säkerheten vådligt, borde på längre eller
kortare tid på bekännelse hållas i fängelse eller till allmänt arbete på fästning,
tukthus eller spinnhus, må öfverdomaren slika mål till Kongl. Maj:t referera och
dess yttrande afvaktaoch den andra (N:o 262) innefattande framställning om.
upphäfvande af sista momentet i 37 § af 17 Kapitlet Rättegångs-balken, der det
heter: “I grafva brottmål må domaren försöka med svårare fängelse, att få san ningen

i ljuset, der bindande liknelser och omständigheter finnas emot den, som
anklagad är; förfare dock dermed varsamligen.“

Med erinran, hurusom berörda stadgande i Kongl. Brefvet den 22 Mars
1803 haft till följd, att anklagade, men icke till brott lagligen förvunne, personer
för en obestämd framtid hållits i fängelse, för att förmås till bekännelse, har motionären
till stöd för sina framställningar vidare anfört, att hvad man än ville
säga till försvar för ifrågavarande tvänne lagstadganden, torde dock icke kunna
förnekas, att dermed åsyftades ett tvingande till bekännelse, som stred emot andan
i vår lagstiftning och bra mycket närmade sig torturen; att, i fall bevisningstheorien
i gällande lag vore origtig eller ofullständig, borde man tillse att den
blefve ändrad och rättad, men icke vidare såsom förvunne brottslingar behandla
dem, hvilka enligt samma theori icke blifvit om brott öfverbevisade och följaktligen
kunde vara oskyldige; samt att bättre vore om några skyldige undginge straff,
än att en oskyldig straffades.

Bill. till Riksd. Prof. 1868. 7 Samt. 6 Höft.

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 7.

Hvad förstnämnda motion angår, får Lagutskottet erinra, att gällande lag
fordrar såsom fullt bevis till don anklagades fällande i grafva brottmål antingen
två vittnens sammanstämmande intyg om brottet och gerningsmannen, eller ock
dennes frivilliga bekännelse, som, då saken går å lif, tillika måste vara af omständigheterna''
bekräftad. Do i 17 Kapitlet 29 och 30 §§ Rättegångs-balkcn förekommande
stadganden om ett vittne eller bindande omständigheter och liknelser,
såsom utgörande hälft bevis och föranledande endast till värjemålsed, som, då saken
går å lif eller domaren finner fara för mened ega rum, cj må ådöma s, ådagalägga,
vid jemförelse med innehållet af 37 §, lagstiftarens afsigt att icke någon,
utan att vara med ofvannämnda fulla bevisning öfvertygad, skulle dömas för
brott, som å lif går. Den stränga fordran af omedelbar bevisning, som sålunda,
beträffande lifssaker och i viss män äfven andra grafva brott, gjort sig gällande i
1731: års lag, har till följd, att en för sådant brott anklagad sällan utan egen bekännelse
kan åt saken fällas, enär det torde höra till sällsynta undantag, att grafva
missgerningar föröfvas i närvaro af två ojäfvige vittnen. Men jemte den direkta
eller omedelbara finnes ett annat slag af bevisning, den så kallade circumstantiela,
hvilken hänför sig till det faktum, som skall bevisas, endast medelbarligen, genom
andra kringstående fakta, från Indika slutsatser kunna dragas till det förra. Angående
denna bevisning yttrar lagkomitéen: “Den, som gör sig redigt begrepp
om de särskilda slagen af bevisning, kan ej sätta i fråga, att ju den circumstantiela,
genom mängden af sammanträffande omständigheter samt deras liktidighet
och nära beröring med det hufvudsakliga faktum, som skall bevisas, i många fall
egor lika bindande kraft, och följaktligen äfven lika vigtigt inflytande på den pröfvandes
öfvertygelse, som det mått af direkt bevisning, hvithet allmänneligen räknas
för tillfyllestgörande.“ I öfverensstämmelse med denna åsigt har lagkomitéen
också i sitt förslag till Rättegångs-balk inrymt följande stadgande: “Nu hafva skäl

eller omständigheter förekommit, som ej innebära omedelbar bevisning mot den
tilltalade, men från Indika till hans brottslighet slutas må: pröfyas do, i och för
sig sjelfva, med otvifvelaktig bevisning styrkte vara, och äro de i öfrigt så klara,
likstämmigt och öfvertygande, att hvarken om brottet, eller om gerningsmannen,
skälig tvekan uppstå bör, då vare ock den bevisning i allmänhet fullt bindande
att den tilltalade fälla. “ Enahanda stadgande återfinnes i lagberedningens förslag.
Men med hänsyn dertill att för ett noggrannt urskiljande och bedömande af de
ämnen, som ingå i den circumstantiela bevisningen, fordras en säkrare blick och en
skarpare omdömesgåfva, än för pröfningen af den omedelbara bevisningen, och då
dödsstraffet utesluter möjligheten af framtida återställande eller upprättelse, har
lagberedningen likasom lagkomitéen ansett nödigt föreskrifva, att ej någon må till
dödsstraff dömas, utan egen bekännelse, der han ej till brottet bunden är med minst
två vittnens intyg, som fullt trovärdige pröfvas och omedelbar bevisning innebära.
På det likväl den, som, enligt den af lagkomitéen och lagberedningen antagna bevisningstheori,
vore med circumstantiel bevisning bunden till brott, hvarå dödsstraff
i lag stadgas, icke måtte gå helt och hållet fri från straff, har lagberedningen föreslagit,
att den anklagade, vid sådant förhållande, borde dömas till det straff, som
efter lag vore närmast under dödsstraffet.

Den circumstantiela bevisningens förmåga att kunna lemna full juridisk
visshet är numera erkänd icke blott i doktrinen, men äfven i främmande länders
lagstiftning; och det torde med säkerhet kunna antagas, att lagkomitéens och lagberedningens
förslag i denna del upphöjes till lag hos oss i den nya rättegångsordning,
som . torde vara att förvänta.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 7. 3

Den brist, som förefinnes i vår gällande lag om bevisningen och som består
_ deri att den^ circumstantiela icke tillerkänts behörigt värde, har utan tvifvel
gifvit anledning till det i lagskipningen häfdvunna och genom ifrågavarande stadgande
i Kong! Brefvet den 22 Mars 1803 legaliserade bruk, att på längre eller
kortare tid i fängelse insätta sådane, för grafva brott anklagade, personer, hvilka,
ehuru i det närmaste lagligen öfvertygade, likväl neka till brottet och derför icke
kunna anses fulleligen förvunne. Äfven om stadgandet härom icke skulle kunna
ur rent theoretisk synpunkt försvaras, eger det dock sitt berättigande såsom eu
praktisk nödvändighet till följd af antydda bristfälligheten i bevisningstheorien.
Det är nemligen klart, att stadgandet icke får tillämpas, med mindre domaren eger
en på behörigen afslutad laglig undersökning och dervid förekommen bevisning
grundad full öfvertygelse om den anklagades brottslighet; och den påföljd för den
anklagade, som stadgandet afser, förutsätter således en bevisning, som, enligt åberopade
lagförslag, är tillräckligt bindande för tillämpning af hvilken straffart i lagen
som helst, utom dödsstraffet.

Omförmälda förfarande i afseende på en sådan förbrytare, om det än icke
enligt lagbudets ordalydelse kan anses såsom ett egentligt straff, är dock en på
fulländad bevisning grundad domareåtgärd, som, jemförlig med hvad lagberedningen
på ofvannämnda sätt föreslagit, i allmänhet hänföras till stadgandena i 17 Kapitlet
32 . § Rättegångs-balken. Anmärkas bör ock att, enligt hvad det Kong!
Brefvet likaledes utmärker, insättandet, jemte det hufvudsakliga syftemålet dermed,
att den, om hvilkens brottslighet full moralisk visshet är för hand, må väckas
till ånger och uppriktig bekännelse af brottet, äfven utgör en påföljd för visad
ondska och vanart samt tillika är af preventiv natur, till samhällets skydd mot en
för allmänna säkerheten vådlig person. Upphäfvandet af ifrågavarande stadgande
förutsätter fördenskull införande i vår lagstiftning af bestämmelser, motsvarande hvad
i främmande länder är föreskrifvet, angående sådane personers ställande under strängare
polisuppsigt. Kara torde ock förefinnas, att upphäfvande af detta stadgande,
utan föregången erforderlig förändring i Svenska lagens bevisningslära, eller annan
lämplig lagstiftningsåtgärd i öfverensstämmelse med lagberedningens förslag, kunde
föranleda oro och osäkerhet, då erfarenhet vunnits derom att för allmänna säkerheten
vådlige förbrytare, hvilka, ehuru genom förekomna omständigheter förvunne,
icke bekant sitt brott, skulle lemnas på fri fot.

På grund af det nu anförda, finner Utskottet sig föranlåtet vördsamt
hemställa,

att ifrågavarande motion om upphäfvande af förberörda stadgande i Kongl.

Brefvet den 22 Mars 1803 måtte lemnas utan afseende.

Af helt annan beskaffenhet, än det ofvan omförmälda- förfarandet, är den
åtgärd, som finnes medgifven uti sista momentet af 37 § i 17 Kapitlet Rättegångsbalken.
Då i förra fallet erfordras en slutlig pröfning af alla i saken förekomna
skäl och bevis, och att icke allenast första domstolen, utan ock öfverrätten och
slutligen högsta domaremagten funnit dessa så bindande, att, fastän något fattas i
den bevisning, som lagen särskildt fordrar, då saken går å lif, den anklagade dock
i annat fall kunde fällas till saken eller åtminstone åläggas värjemålsed, der sådan
finnes lämplig, så är det deremot genom nu ifrågavarande stadgande i 17 Kapitlet
37 § Rättegångs-balken åt domaren, jemväl i första instansen, öfverlåtet, att under
ransakningen och innan bevisningen blifvit behörigen pröfvad, söka med svårare
fängelse förmå den tilltalade till bekännelse.

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 7.

Oaktadt den varsamhet, hvarom domaren blifvit i åberopade lagstadgandet
erinrad, torde det dock icke kunna ur någon synpunkt försvaras, att eu så beskaffad
godtycklig magt blifvit domaren lemnad, då härvid icke, såsom enligt Kongl. Brefvet
den 22 Mars 1803 erfordras, att den anklagade är i det närmaste öfvertyga^.
om brottet, utan endast- att bindande liknelser och omständigheter emot honom
förefinnas; och Utskottet anser sig derför böra vördsamt hemställa,

att Riksdagen måtte för sin del besluta en författning, hvarigenom förklaras,
att sista momentet i 17 Kapitlet 37 § Rättegångs-balken upphört
att vara gällande.

Stockholm den 20 Februari 18G8.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

Reservationer:

af Herr von Gegerfelt: “När en för brott tilltalad person, som anses icke vara
till detsamma fullt förvunnen, med anledning af Kongl. Brefvet den 22 Mars 1803
på längre eller kortare tid till bekännelse hålles i fängelse, och när han derjemte
till effektens förstärkande, såsom i Kongl. Brefvet den 16 Februari 1826 föreskrifves,
lemnas alldeles sysslolös, så lärer väl svårligen kunna förnekas, att han undergår
tortyr eller hvad vår lag benämner pinande till bekännelse. Sedan århundraden
hafva rättsvetenskapen, allmänna rättsmedvetandet och öfriga civiliserade länders
lagar ogillat ett sådant förfarande; och berörda Kongl. Bref stå i uppenbar strid
mot andan i .vår lag, som icke allenast förbjuder domare och Konungens Befallningshafvande
att någon till bekännelse pina och plåga, och stadgar strängt ansvar
för öfverträdande af detta förbud, utan äfven frånkänner en bekännelse all verkan,
då den tilltalade dertill “pint“ eller “skrämd11 är. Ett enda undantag från denna
anda finnes uti stadgandet i 17 Kapitlet 37 § Rättegångs-balken om domarens rätt
att genom svårare fängelse söka få sanningen i dagen. Utskottet har väl i sednare
punkten af förevarande Betänkande på göda grunder tillstyrkt upphäfvande af detta
stadgande, hvars tillämpning dock icke kan annorledes än under pågående ransakning
för en kort tid ifrågakomma. Mig synas ännu bättre grunder förefinnas för
upphäfvande af föreskriften om den tilltalades insättande efter ransakningens afsilande
i ett gtmom sysslolösheten ytterligen försvåradt fängelse på obestämd tid,
som i-många inträffade fall räckt till hans död och stundom varit utsträckt till 10
eller 12 år, utan att bekännelsen kunnat den tilltalade aftvingas. Må vara att man
snarare kan befara, att underrätterna än att Högsta Domstolen missbrukar sin

Lag-Utskottets Utlåtande N:o S. 5

härigenom erhållna magt; men hvarje gång en bekännelsefånge insättes, missbrukar
samhället sin magt genom våld på en vigtig och ostridig rättsgrundsats; och när
han åter måste utsläppas, erkänner samhället dymedelst sig hafva låtit honom lida
straff för ett brott, till hvilket han varit, om ej bevisligen oskyldig, åtminstone
icke bevisligen skyldig, ■— ett moraliskt nederlag, så mycket svårare, som den förcbragta
bevisningens verkan i väsendtlig mån genom det misslyckade försöket försvagas.
Ai bovisningen så bindande, att den tilltalade kan på bekännelse insättas,
måste den ock anses tillfyllestgörande för den tilltalades fällande till brottet, helst
Jagen numera icke i något fall stadgar ovilkorligen dödsstraff, och knappast
lifstidsfängelse, hvarifrån den tilltalade vanligtvis efter 10 års välförhållande benådas,
kan anses medföra större lidande än en längre tids sittande på bekännelse.

Af dessa skäl är jag skiljaktig från Utskottets beslut i denna del och hemstaller
att Riksdagen måtte för sin del besluta, att den genom Kong! Brefvet den
" Mars 1803 bestämda rätt'' att till bekännelse hålla i fängelse en för groft brott
tilltalad, men ej dertill fullt förvunnen, person må anses upphäfven“.

samt af Herrar de Lava/,, Lemchen, Rosenberg, Bergström, Hessle, Bovin och
Balter hven Ersson, hvilka instämde med Herr von Gegerfelt.

2ST:o 8.

Ank. till Riksd. Kansli d. 20 Febr. 1868, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om upphäfvande af frälsemäns
forum privilegiatum.

v S0(ian ^ förra Riksdagen för sin del beslutat upphäfvande af de stadganden,
enligt hvilka frälsemän ega att få vissa dem rörande mål och angelägenheter omedelbait
ai Hofrätt liandlagda och bedömda, men detta beslut ej kommit under nå°‘on
vidare grundlagsenlig behandling, utan följaktligen förfallit, så har Herr A. Reutercnona
inom Andra Kammaren nu ånyo väckt förslag i sådan syftning, hvilket förslag
blifvit till Lag-Utskottets behandling remitteradt.

I öfverensstämmelse med 6 § uti de för Ridderskapet och Adeln den 16
Oktober 1723 utfärdade privilegier är i 8 Kapitlet 2 § Rättegångs-balken förordnadt,