Lag-Utskottets Utlåtande N:o 6

Utlåtande 1887:LU6 - janmar

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 6.

1

N:o (>.

Ankom till Riksd. kansli den 8 febr. 1887, kl. 12 midd.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad
lydelse af 17 kapitlet, 12 ,§ handelsbalk eu.

I eu inom Andra Kammaren afgifven motion (N:o 8), som blifvit
till lagutskottet hänvisad, föreslår herr O. Erickson i Bjersby ändring af
1 “ § i 1 * kapitlet handelsbalken, i syfte att bereda förmånsrätt för oguldna
kommunalutskylder. Till stöd för ‘motionen åberopas innehållet af lagutskottets
till sistlidna års Riksdag i anledning af då väckta motioner
afgifna utlåtande i ämnet, och formulerar motionären sitt förslag i likhet
med det åt utskottet da framlagda; hvarjemte motionären på grund af en
inom Andra Kammaren vid 1886 ars riksdag framstäld anmärkning mot
sistberörda förslag hemställer om vidtagande af sådan ändring i 17
kapitlet 6 § handelsbalken, att kommunen finge förmånsrätt för sina utskylder
framför jordegare för ogulden afrad i den lösa egendom en arrendator
af hans jordegendom har.

I det af motionären åberopade utlåtandet (N:o 27) inskränkte sig
lagutskottet till att anföra i dess helhet eu vid 1886 års riksdag- af herr
H. I. Arwidsson väckt motion; och då denna motion, enligt utskottets
tanke, innefattar fullständig utredning af ämnet och motivering för det
åt utskottet tillstyrkta lagförslaget, tillåter sig utskottet att här ännu en
gång återgifva innehållet af sistnämnda motion:

Bill. titt Riksd. Prot. 1887. 7 Sami. 6 Käft.

1

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 6.

»17 kap. 6 § handelsbalken, hvilket lagrum oförändra dt bibehållits
vid sin ursprungliga lydelse, stadgar att »för afrad, tionde, och all annan
afgäld af fast egendom, hafva ock den företräde till samma jord, som
den ränta eger, der den ej längre stått inne, än i 17 kap. jordabalken
stadgadt är. År gäldenär sjelf ej jordegare; njute den, som afgäldet
eger, samma förmån i lösören. Häftar landbo för husröta, ehvad det är
för flera eller färre år; vare lag samma, I byggnad å annans grund i
staden eller på landet, hafve jordegare företräde till åbyggnaden. Stå
både kronans och jordegarens räntor inne; hafve kronan företräde.»

\ id den tidpunkt, då berörda stadgande infördes i allmänna lagen,
kände man ännu föga af den beskattning för kommunala ändamål, hvilken
i våra dagar erhållit en så vidsträckt användning, och hvad som då
utgjordes bestod till största delen i personliga tjenstbarheter. Af en
senare tids åsigt om dels det obilliga och dels det olämpliga uti berörda
sätt att tillgodose de kommunala behofven har eu gifven följd blifvit, att
medlen härtill måst på annat sätt anskaffas, och enda utvägen härtill
blef då direkt beskattning. Men i samma män som behofven och i följd
deraf äfven beskattningen ökades, blef det ock af vigt, att de påräknade
inkomsterna någorlunda ordentligt inflöto. Såsom bidragande härtill fästes
tidigt nog uppmärksamhet vid den fördel, som läge i företrädesrätt framför
öfrige oprioriterade fordringsegare till betalning utur gäldbunden
egendom, då den till konkurs blifvit afträdd; och man har, åtminstone i
hufvudstaden, under en lång följd åt är och intill dess stadgandena i
vissa delar af ofvannämnda kapitel i handelsbalken erliöllo förändrad
lydelse genom kongl. förordningen den 8 oktober 1861 ansett sig kunna
och böra gifva sådan tolkning åt 6 § i samma kapitel, att enligt densamma
enahanda förmånsrätt, som tillkom kronan, tillerkändes stadsutskylder,
då de i konkurs bevakades. Efter utfärdandet af sistberörda
författning, som gaf en förändrad lydelse åt 8 och följande §§ i 17 kap.
handelsbalken och enligt hvilken 12 § kom att lyda sålunda: »Dernäst
hafve kronan företräde till lös egendom för gäldenärs utskylder sista och
löpande året, de der ej för fast egendom utgå», var eu sådan tolkning
af § 6, som nyss är nämndt, emellertid omöjliggjord, och olägenheten
för kommunerna af den saknade förmånsrätten blef snart känbar, hvilket
ock gaf sig till känna genom de redan kort derefter och häruppå allt
framgent, med korta mellantider, hos representationen väckta förslag om
ändring i de härutinnan gällande bestämmelser.

Sålunda kom saken vid sista ståndsriksdagen åren 1865—1866
under pröfning genom en af herr von Stockenström väckt motion, deri
häri föreslog, »att kommuner måtte efter 17 kap. 12 § handelsbalken

3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 6.

egendom för gäldenär utskylder

njuta förmånsrätt näst efter kronan i lös
sista och löpande året, der de ej för fast egendom utgå».

I utlåtande n:o 39 anförde lagutskottet, att genom bifall härtill
skulle i ett gäldbundet bo med otillräckliga tillgångar de oprioriterade
borgenärerne de facto få betala gäldenärens oguldna kommunalutskylder,
li vil ket vore eu orättvisa af vida betänkligare art än den förlust, som
understundom kunde drabba eu kommun och, fördelad på samtlige dess
medlemmar, blefve föga känbar; hvarjemte anmärktes, att de tysta förmånsrätterna,
såsom menligt inverkande på realkrediten, borde

egendom

ningen undvikas,
kussion godkändt.

Detta utlåtande blef ock

af samtliga

i lagstift -

stånden utan dis -

riksdagen

efter

bni

Under den första
införande kom frågan ej å
ars riksdag upptogs den å nyo af herr Lars Persson från Vestmanlands
län, hvilken föreslog, »att kommuner måtte efter 17 kap. 12 § h
delsbalken njuta förmånsrätt, näst efter kronan, för
utskylder».

det nya representationsskickets
>e, men redan vid påföljande eller 1868

§ liangäldenärs
kommunal -

afgifvet

I häröfver

detta förslag, under
blef detta utlåtande äfven
under likväl flere

lagutskottet äfven

F rågan

w fick
1869 års riksdag,
Vesterbottens län,
kommunalutskylder
terna i 17 kap. 6

utlåtande n:o 21 afstyrkte
åberopande åt de bär ofvan angifna grunder; och
åt kamrarne godkändt efter diskussion, hvarför
än emot förslaget.

yttrade sig

längre an
af herr L

till påföljande eller
. J. Fahlander från

sakligen

Förslaget

emellertid icke hvila
då hon å nyo upptogs

hvilken föreslog, »att kommun skall för gäldenär
njuta förmånsrätt näst efter
och 12 §§ handelsbalken».

kronan, enligt föreskrif -

af lagutskottet

utlåtande n:o 7, på hufvud -

_ afstyrktes

„ enahanda grunder som tillförene; och denna utskottets hemställan
blef äfven af begge kamrarne efter diskussion godkänd.

A nyo väcktes frågan till lif vid 1871 års riksdag, då herr Anders
Johansson ^ från Jönköpings län föreslog, »att till 6 §17 kap. handelsbalken
måtte göras sådant tillägg, att kommunalutskylder för
komme att utgå med samma förmånsrätt
till kronan af fast egendom».

Äfven detta förslag afstyrktes af lagutskottet i
deri åberopades hvad föregående utskott i ämnet anfört; och blef

fastighet
som tionde och annan afgäld

n:o b, uen aueropauesHvad lösgående utskott i ämnet anfört; och blef
jemväl detta utlåtande af begge kamrarne efter föregången diskussion bifallet.

afgifvet utlåtande

Efter det de sålunda under en följd af år väckta förslagen erhållit
den utgång, som ofvan förmäles, fick frågan till eu tid hvila, derunder
eu för dess framgång mera gynnande förändring i åsigterua började göra

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 6.

sig gällande. Man hade antagligen kommit till insigt derom, att de mot
förslagen anförda skäl icke egde den vigt och betydelse, man förut velat
dem tillmäta, och att förhållandena voro sådana, att rättelse deri vore af
behofvet högt påkallad. När derföre vid 1878 års riksdag motion i ämnet
a nyo väcktes af herr Nils Nilsson från Malmöhus län, hvilken föreslog,
»att kommunalutskylder borde utgå ur gäldbunden egendom med förmånsrätt
näst efter de fordringar, som omnämnas i 17 kap. 3 eller 4 § handelsbalk
en», yttrade lagutskottet i afgifvet utlåtande n:o 9, att utskottet
ansåg företrädesrätt för dylika utskylder icke allenast vara för kommunen
behöflig, utan äfven af rättvisa påkallad. Utan densamma kunde
kommunerna ej med erforderlig noggrannhet beräkna de belopp, som till
fyllande af brist i öfriga inkomster behöfde uttaxeras, och om, såsom flerstädes
i landtkommuner inträffade, en enda eller några få medlemmar
innehade största delen af kommunens skattetal, skulle en sådan medlems
oförmåga att gälda sina utskylder blifva allt för betungande för de öfrige,
och följderna deraf i synnerhet kännas hårda i den mån han genom sitt
öfvervägande röstetal bidragit till kommunens belastande med de utgifter
densamma måste vidkännas. Då staten för de utskylder den medelst begagnande
af sin beskattningsrätt sig betingat egde förmånsrätt, syntes
ock konseqvensen fordra, att enahanda rätt tillkomme kommun för de
utskylder den i öfverensstämmelse med dess beskattningsrätt ålagt sina
medlemmar. På grund häraf, och då utskottet ansåg fastighetskrediten
komma att blifva lidande, om förmånsrätten sattes så högt som motionären
föreslagit, hemstälde utskottet, att 17 kap. 12 § handelsbalken måtte erhålla
denna'' förändrade lydelse: »Företrädesrätt till lös egendom tillkommer
dernäst kronan för gäldenärs utskylder sista och löpande året, hvilka ej
för fast egendom utgå, samt derefter landsting och kommuner för de till
dem utgående utskylder för samma tid.

Sedan detta förslag blifvit af Riksdagen godkändt och genom underdånig
skrifvelse den 6 mars 187K (n:o 6) till Kongl. Maj:t insändt,
hördes deröfver högsta domstolen, som yttrade, bland annat, att införandet
af nya tysta förmånsrätter icke kunde anses i allmänhet öfverensstämma
med de regler, som borde gälla för en god kreditlagstiftning; och fann
Kongl. Maj:t. på grund häraf, och då dels införandet af en tyst förmånsrätt
för jemförelsevis så betydliga belopp som dem, hvartill oguldna
kommunalutskylder stundom uppginge, kunde verka menligt på den allmänna
krediten, och något tvingande behof af en sådan åtgärd icke syntes
vara ådagalagdt allenast genom Riksdagens ifrågavarande beslut, dels
ock syftemålet endast ofullständigt skulle vinnas, enär för kommunalutskylder
för fast egendom icke kunnat stadgas förmånsrätt i samma

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 6.

5

egendom,, såsom för kronans ränta af sådan egendom egde rum, icke skäl
att till Riksdagens omförmälda förslag lemna bifall.

Frågan upptogs å nyo vid 1881 års riksdag, då herr C. G. Otterborg
från Elfsborgs län föreslog, > att företrädesrätt för utskylders utgående
ur gäldbunden egendom må, i lös och fast egendom, ega rum för
landsting och kommuner, näst efter den företrädesrätt som tillkommer
kronan»''.

På do skäl, som af Kong!. Maj:t anförts för dess vägran att godkänna
det al 1878 års Riksdag antagna förslag, afstyrkte nu lagutskottet
i afgifvet utlåtande n:o 17 äfven detta förslag; men sedan detta utlåtande
blifvit af begge kamrarne till utskottet återförvisad!, afgaf utskottet nytt
utlåtande under n:o 50, deri tillstyrktes antagande af eu så lydande:

"Förordning angående förändrad lydelse af 17 kap. 12 § handelsbalken.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 12 § handelsbalk^, sådant nämnda
lagrum .lyder enligt förordningen deri 8 Oktober 1861, skall erhålla följande
förändrade lydelse:

Dernäst gånge med förmånsrätt ut:

ur fast egendom utskylder för samma egendom till landsting eller
kommuner för sista och löpande året, der icke, enligt hvad särskild! stadgadt
är, annan än egaren är pligtig att dem gälda; samt

ur lös egendom först gäldenärens utskylder till kronan för sista och
löpande året, de der ej för fast egendom utgå, och derefter hans utskylder
för samma tid till landsting eller kommun, der de icke, på grund af
hvad här ofvan stadgadt är, ur fast egendom gäldas.»

Uti den skrifvelse af den 19 april 1881 (n:o 46j, hvarmed omförmälda
förslag till Kongl. Maj:t insändes, anförde Riksdagen, att vid bristande
betalning af kommunalutskylder stora och obilliga förluster kunde
uppstå för öfrige kommunalmedlemmar, samt att den förmånsrätt, som
kunde beredas kommunalutskylder, icke skulle till sin egenskap blifva så
tyst som den, hvilken nu tillkomme eu del andra fordringar, enär kommunalutskylders
tillvaro vore i lag för hvarje kommunmedlem förutsatt,
och dessas belopp för hvarje år offentligen bestämdes, hvarjemte erinrades,
•''ht fastighetskrediten icke berördes af en förmånsrätt, som skulle gälla
efter alla inteckningar.

Vid granskningen af detta förslag anmärkte högsta domstolen äfven
nu hvad som förut blifvit erinradt mot införandet af nya tysta förmånsrätter,
äfvensom särskild! dels att förslaget innehölle, att förmånsrätt i den
lösa egendomen ej skulle ega rum för de kommunalutskylder, som enligt
förslaget borde gäldas eller verkligen guldris eller kunnat gäldas ur den

6

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 6.

fasta egendomen, Indika tre olika tidningar kunde leda till mycket olika
resultat, dels ock att, jemlik! 127 § utsökningslagen, den föreslagna förmånsrätten,
så vidt den afsåge fast egendom, ej kunde göras gällande då
egendomen utmätningsvis försåldes, hvilket förringade betydelsen af den
för kommunerna åsyftade förmånen.

Med afseende å hvad sålunda blindt emot förslaget anmärkt, faun
Kong! Maj:t detsamma icke kunna godkännas.

Redan vid påföljande eller 1882 års riksdag väcktes frågan å nyo
åt Herr Carl Johansson från Kopparbergs län, hvilken föreslog, »att företrädesrätt
för utskylders utgående ur gäldbunden egendom måtte, i lös och
tast egendom, ega rum för landsting och kommuner näst efter den företrädesrätt,
som redan vore bestämd för kronoutskylder»; men i utlåtande
n:o 12 afstyrkte lagutskottet förslaget, hufvudsakligen på den grund att
Kongl. Maj: t, af skäl, som här ofvan uppgifvits, förklarat sig icke kunna
godkänna Riksdagens ofvanberörda förslag af åren 1878 och 1881, vid
hvilket förhållande ingen utsigt syntes förefinnas att Kongl. Maj:t då skulle,
mera än tillförene, finna sig böra godkänna ett förnyadt beslut i sådant afseende,
äfven om förmånsrätten inskränktes till kommunalutskylder för fastighet.

Denna hemställan godkändes af Första kammaren, utan föregången
öfverläggning eller votering, hvaremot Andra kammaren efter hållen öfverläggning,
med utslag af utskottets hemställan, biföll motionen.

Slutligen väcktes vid sistlidet års riksdag af herr Anders Svensson
från Skaraborgs län det förslag, »att ett tillägg måtte göras i kongl. förordningen
om kommunalstyrelse på landet, så att förmånsrätt näst efter
kronoutskylder beredes de kommunalutskylder, som skola utgöras för
fastighet», öfver hvilket förslag lagutskottet i utlåtandet n:o 10 åtgå!''yttrande,
deri förslaget afstyrktes på enahanda grunder, som i nästföregående
utlåtande angifvits, och hvilken hemställan åt begge kamrarne godkändes.

Då jag i det följande har för afsigt att föreslå Riksdagen att förnya
sitt år 1881 i detta ämne fattade beslut, lärer det, sedan i ofvanstående
framställning blifvit återgifna de skäl, som hos och af Riksdagen
tillförene andragits till stöd för ifrågavarande förslag, val kunna anses
öfverflödigt att dem å nyo här upprepa, utan torde det vara till fyllest att
endast erinra derom, att de synts Riksdagen tillräckliga för att besluta
omformälda lagförändring. Deremot torde det icke vara ur vägen att till
granskning upptaga de skäl, som dels af högsta domstolen och dels eljest
emot förslaget anförts och Indika ansetts vara af den vigt, att de föranledt
Kongl. Maj:t att åt förslaget vägra sin sanktion.

Härvid möter först det påståendet, att de tysta förmånsrätterna,
till hvilkas antal den nu ifrågasatta skulle komma att höra, menligt in -

Lac/-Utshottets Utlåtande N:o 6. 7

verkade på realkrediten, och _ att derföre införandet af nya sådana förmånsrätter
icke kunde anses i allmänhet öfverensstämma med de regler
som borde gälla för eu god kreditlagstiftning. Derest nu vore fråga* om
att såsom eu nyhet införa tysta förmånsrätter i vår lagstiftning, der de
orut icke vore till finnande, synes man visserligen icke sakna skäl att
häremot hysa betänklighet. Men detta är, såsom bekant, icke förhållandet,
da det vida öfvervägande flertalet åt hos oss gällande förmånsrafrer
just tillhör den klass, som benämnts tysta. Att vid sådant förhållande
oka dessa ined ännu eu, torde således icke böra anses medföra
någon vada, derest 1 öfrig!, goda skäl tala för eu sådan åtgärd. Hvad
åter beträttar anmärkningen derom, att den ifrågasatta nya förmånsrätten
skulle kunna skadligt inverka på realkrediten, torde påståendet härom
vid närmare öfvervägande befinnas sakna betydelse, då man erinrar sig
att den förmånsrätt, som för intecknade fordringar och kontrakt nu tillgodon,
utes har sill grund i stadgandet uti 9 § 17 kap. handelsbalken,
hvaremot åt den föreslagna nya förmånsrätten skulle anvisas ett vida
fagre rum eller enligt 12 § i samma kapitel.

Det har vidare blifvit erinradt, att eu sådan förmånsrätt skulle
in ne bala eu betänklig orättvisa mot gäldenärens öfrige oprioriterade fordnngsegare
hvilka härigenom faktiskt finge åt de medel, som eljest,
skulle tillfallit dem, gälda ifrågavarande utskyld»-. Emot en sådan åsigt
ta ar redan den omständighet, att staten, som man väl ej må tilltro att
vilja till sill fördel mot enskilde dess medborgare öfva orättvisa, fått sig
om sådan förmånsrätt tillerkänd, ehuru staten säkerligen vida bättre än
de smärre samhälle!!, hvaraf den sjelf utgör inbegreppet, skulle förmå att
ur dt‘ ''duster, som afsaknad»! af eu dylik rätt kunde komma att
medföra, Men derjemte torde böra erinras, att den enskilde, som inlåter
sig 1 affärsförbindelse med annor man, har sig dervid öppet att taga i
öfvervägande alla omständigheter, som kunna öka eller minska tilliten
dennes vederhäftighet och, om denna anses mindre betryggande, alldeles
afhålla sig från hvarje transaktion med eu sådan person: hvaremot
kommunen, som icke oger rätt att från sig afvisa sådana personer, om
nalkas förmåga afl fullgöra sina skyldigheter gent emot densamma berättigade
tvifvel kunna hysas, för fyllande af sina nödvändiga behof är,
om icke uteslutande, dock 1 väsentlig mån hänvisad till de bidrag, som
af kommunmedlemmarne skola uppbäras och hvilka för dem kunna blifva
1 samma män mera tryckande, som betalning icke kan erhållas från ett
flertal bland desse.

Beträffande den gjorda erinran, att då förmånrätt i den lösa egendomen
ej skulle ega rum för de kommunalutskylder, som komme att

8

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 6.

gäldas ur fast egendom, det syntes tvifvelaktigt, huru vida härmed afsåges
utskylder, som borde gäldas eller verkligen gnidits eller kunnat
gäldas ur den fasta egendomen, lärer det vara uppenbart, att stadgandet
härom afsett sådana utskylder, som väl bort men icke kunnat ur den
fasta egendomen gäldas.

Att det vid ett eller annat tillfälle, då fast egendom utmätningsvis
försäljes, kan komma att inträffa, att utskylder, som eljest bort ur köpeskillingen
utgå, icke komma att ur densamma gäldas, bör väl icke anses
innefatta tillräckligt skäl att beröfva rättsegaren denna förmån äfven i de
många öfriga fall, då den kan göras gällande.

Slutligen och hvad angår den af föregående års lagutskott uttryckta
förmodan, att någon utsigt icke skulle förefinnas att Kongl. Maj:t framgent,
mera än tillförene, skulle firma sig böra godkänna ett från Riksdagens
sida förnyadt, beslut i förevarande syfte, vågar jag härom hysa
eu annan åsigt, enär jag antager att Kongl. Maj:t skall af de vid så
många olika tillfallen af motionärer från skilda delar af landet gjorda
framställningar om förändring af lagstiftningen i detta ämne finna sig
öfvertygad, att ett verkligt och tvingande behof härtill föreligger, i hvilken
händelse Kongl. Maj:t ock torde låta de betänkligheter falla, som
tillförene mot förslaget sig yppat.»

Det förslag till lag i ämnet, som under åberopande af ofvan anförda
motivering framlades för 1886 års Riksdag, godkändes af Andra
Kammaren, men förkastades af Första Kammaren.

Då lagutskottet, på sätt redan förut blifvit antydt, fortfarande anser
den föreslagna förändringen af 12 § i 17 kapitlet han delsbal ken vara af
behofvet påkallad, och då herr Erickson icke anfört något skäl för den,
enligt utskottets tanke, obilliga åtgärden att nedsätta den jemlikt 6 § af
samma kapitel jordegare tillagda förmånsrätt under den nu föreslagna,
får utskottet hemställa,

att Riksdagen må, med hufvudsakligt bifall till
herr Ericksons motion, för sin del antaga följande

Lag

angående förändrad lydelse af 17 kap. 12 § handelsbalken.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 12 § handelsbalken, sådant nämnda
lagrum lyder enligt förordningen den 8 oktober 1861, skall erhålla följande
förändrade lydelse:

9

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 6.

Dernäst gånge med förmånsrätt ut:
ur fast egendom utskylder för samma egendom till landsting eller
kommun för sista och löpande året, der icke, enligt hvad särskild! stadgadt
är, annan än egaren är pligtig att dem gälda; samt

ur lös egendom först gäldenärens utskylder till kronan för sista
och löpande året, de der ej för fast egendom utgå, och derefter hans
utskylder för samma tid till landsting eller kommun, der de icke, på
grund af hvad här ofvan stadgadt är, ur fast egendom bort gäldas.

Stockholm den 8 februari 1887.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Reservationer:

Af herrar Bergström och Fröberg, under åberopande hvar och. eu af
sitt yttrande i Första Kammaren den 24 februari 1886 (T Kam. prof. I.
n:o 9, sid. 32—34), samt
af herr Stråle, G. //.

Bill. till Riksd. Prof. 1887. 7 Samt. 6 Höft.

2