Lag-Utskottets Utlåtande N:o 6

Utlåtande 1882:LU6

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 6.

1

N:o 6.

Ank. till Itiksd. Kansli den 6 Febr. 1882, kl. 6 e. ra.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition
angående åtgärder till förekommande af öfverdrifven
afverkning af ungskog inom Vesterbottens lön, m. m.

Kong! Maj:t har till Riksdagen aflåtit eu den 16 sistlidne December
daterad nådig proposition af följande lydelse:

»Under åberopande af bilagda statsrådsprotokoll öfver finansärenden
för denna dag, vill Kongl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen:

dels att § 5 i Kongl. kungörelsen den 29 September 1874, angående
åtgärder till förekommande af öfverdrifven afverkning å ungskog inom Norrbottens
län, må erhålla ett tillägg af följande lydelse:

»Dylik utsyning eller stämpling af skog, indelad till ordnad hushållning
enligt plan, som blifvit af Skogsstyrelsen godkänd, verkställes utan
kostnad för jordegaren, der tjensteåtgärden afser virke, som enligt planen
är bestämdt att afverkas.»

dels ock att bestämmelserna i omförmälda Kongl. kungörelse med nyssnämnda
tillägg till dess § 5 må från början af nästkommande Oktober månad
vinna tillämpning, jemväl i de delar af Vesterbottens län, som ej höra till
lappmarken.»

Bill. till Likså. Prof. 1882. 7 Sami. 3 Raft.

1

2

Lag-Utslcottets Utlåtande N:o 6.

Den uti propositionen omlormälda förordning af den 29 September 1874
lyder som följer:

Koiigl. Maj:ts nådiga Förordning angående åtgärder till förekommande af
öfverdrifven afverkning å ungskog inom Norrbottens län; gifven Stockholms
Slott den 29 September 1874.

WI OSCAR, med Guds Nåde, Sveriges, Norges, Götes och Wendes
Konung, göre veterlig!: det vi uppå Riksdagens underdåniga förslag, hvaröfver
Wi hört så väl de särskilda kommunerna i Norrbottens län som Wår
Högsta Domstol, funnit godt att för de delar af nämnda län, som ej höra
till Lappmarken, i nåder stadga som följer:

Barrträd, som, efter hvad här nedan i § 2 sägs, är att anse såsom
undermåligt, må icke, i form af rundt, biladt eller sågadt virke, till in- eller
utländsk ort skeppas eller i fartyg inlastas eller vid lastageplats till inlastning
uppläggas och ej heller till plank, bräder eller annat dylikt försågas
eller intagas inom såginrättning, i sågränna eller inom område, som begagnas
till sågplats eller sågbacke vid såginrättning af hvad beskaffenhet som helst,
allt vid påföljd att virket tages i beslag och dömes förbrutet, så framt icke,
på sätt i § 3 stadgas, vederbörligt tillstånd är gifvet till trädets afverkning för
skeppning eller sågning. Dock vare hemmansegare eller åbo ej förment att,
äfven utan sådant tillstånd, af hemmanets skog, till oundgängligt husbehof,
låta vid gården såga och använda undermåligt virke.

Mom. 1. Såsom undermåligt anses träd, som afverkadt ej håller i
genomskärning minst 7 decimaltum på ett afstånd af 16 fot från storändan.
Vid sagde mått får ej barken inberäknas.

Mom. 2. Af träd, som lemnar mer än en sågstock, må trädets öfre
del eller toppstocken ej hänföras till undermåligt virke och såsom sådant
tagas i beslag, der det tydligen visar sig eller ådagalägges, att det virke är

1.

2.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 6.

3

taget af träd, som ej är undermåligt, eller af träd, som är med vederbörligt
tillstånd för skeppning eller sågning afverkadt.

Mom. 3. Sparre, som är bilad så, att ursprungliga tjockleken vid 16
fots längd ej kan utrönas, skall, för att icke anses undermålig, hålla i omkrets,
vid sagda längd från storändan, minst 20 decimaltum, ifall sparren
är bilad till skarp kant, men eljest 21 decimaltum, samt i förhållande derefter,
om längden är mindre.

Mom. 4. I afseende på virke, som redan är sågadt, då det anträffas,
skall hvad ofvan är stadgadt ega tillämpning endast ifall lagligen styrkas
kan, att varan tillkommit af träd, som är undermåligt och till hvars utverkande
för sågning eller skeppning ej meddelats vederbörligt tillstånd.

§ 3-

Mom. 1. Är skog af beskaffenhet, att för dess ordentliga skötsel och
vard fordras afverkning af undermåligt virke, må egare, som vill låta det
virke skeppas eller sågas, anmäla sig hos vederbörande revierförvaltare, hvilken
åligger verkställa den undersökning af skogen, som af omständigheterna
påkallas. Finnes dervid slik afverkning vara med grunderna för en god
skogshushållning öfverensstämmande, då må, der *ej laga hinder eljest möter,
tillstånd af förrättningsmannen gifvas till afverkning, för skeppning eller''
sågning; dock att träd, som vid storändan håller 5 decimaltum eller mera
i genomskärning, ej må afföras, innan det genom förrättningsmannens försorg
blifvit med kronomärke stämpladt. Vill egaren sig till säkerhet hafva
virke jemväl af mindre dimensioner stämpladt, vare dertill berättigad.

Mom. 2. Varder sådan förrättning begärd före den 1 Juni, skall, der
så ske kan och skogsegaren det äskar, undersökningen och utstämplingen
företagas i sammanhang med de utsyningsförrättningar å kronans skogar,
som under året förekomma. Verkställes förrättningen i sådan ordning, åligger
det revierförvaltaren att, om möjligt, vid förrättningens slut eller i annat
fall genast efter det alla utsyningsförrättningar under året inom socknen
böra vara afslutade, tillställa sökanden ellerj dess ombud, mot bevis, men
utan lösen skriftligt instrument öfver utsyningen. Företages förrättningen
särskild^ bör syneinstrumentet aflemnas, innan förrättningsmannen från
stället afreser. Underrättelse om tiden, inom hvilken besvär böra vara hos
Skogsstyrelsen ingifna, för att kunna till pröfning upptagas, skall i syneinstrumentet
meddelas.

Mom. 3. Angående undermåligt virke, som till följd af föreläggande

4

Lag-Utslcottets Utlåtande N:o 6.

vid laga skifte varder afverkadt, skall, der egaren vill låta det virke skeppas
eller sågas, gälla i tillämpliga delar hvad här ofvan är stadgadt.

§ 4.

Undermåligt, ostämpladt virke är ej underkastadt beslag, såvida tydligen
visar sig eller styrkes, att afverkningen skett innan denna förordning
blifvit gällande; och skall sådant virke i den ordning, här ofvan sägs, med
kronomärke förses, der egaren till sin säkerhet det äskar.

§ 5.

Jordegare vare ej pligtig att för utsyning eller stämpling, hvarom i
§ 3 eller 4 sägs, vidkännas annan kostnad än godtgörelse till förrättningsmannen
för den tid, förrättningen å stället upptager, i hvilket afseende jordegaren
skall erlägga såsom arfvode för hvarje dag 5 kronor äfvensom förse
förrättningsmannen med kost och husrum eller gifva ersättning derför.

§ 6.

Rätt att i beslag taga virke, som bör anses förbrutet, tillkomme allmän
åklagare, tjensteman och betjente vid skogsstaten samt tullstatens tjensteman,
desse sistnämnde inom hamn och lastageplats; men rättighet att
utföra åtal i sådana mål ege endast allmän åklagare och jägeribetjening,
på sätt gällande författningar stadga, skolande förty tulltjensteman, som
gjort beslag, derom göra anmälan hos allmän åklagare eller jägeritjensteman.

§ 7.

Medel, som inflyta genom försäljning af virke, som enligt denna författning
är beslag underkastadt, fördelas sålunda, att en tredjedel tillfaller
kronan och två tredjedelar åklagaren; dock att, derest annan behörig person
verkstält beslaget, denne skall af åklagareandelen undfå hälften.

§ 8-

Denna förordning skall gälla från början af nästkommande Oktober
månad.

5

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 6.

Det alle, som vederbör, hafve sig hörsamligen att efterrätta. Till yttermera
visso hafva WI detta med Egen hand underskrifvit och med Wårt
Kongl. Sigill bekräfta låtit.

Stockholms Slott den 29 September 1874.

OSCAH.

(L. S.)

G. S. Åkerhielm.

Inskränkning uti enskild eganderätt kräfves understundom af bjudande
omständigheter. Så är särskild! ofta förhållandet beträffande eganderätten till
skog. Det måste vara staten förbehållet att kunna underkasta densamma de inskränkningar
i dess omfång och de vilkor för dess tillämpning, som kräfvas
af allas välförstådda intresse och allmän välfärd. När staten så gör, uppträder
den icke såsom förmyndare för den enskilde, för att tvinga honom
att bättre tillgodogöra och vårda sin egendom, utan staten uppfyller endast
härvid i allas namn och för alla — äfven för dem, hvilkas röst ej kan
höras, för ännu ofödda slägten — ett af sina kulturändamål. Den moderna
staten har ej heller tvekat att, när skogarne så anlitats, att landets odling,
klimat och beboelighet. kunnat anses i fara, på lagstiftningens väg ingripa.
Så har skett i Danmark, i Preussen, i flere andra tyska stater, i Frankrike,
i Österrike och uti flera kantoner i Schweiz. Så har ock skett hos oss
genom särskilda undantagslagar för de delar af vårt vidsträckta land, som
af sådana varit mest i behof, och sålunda hafva tillkommit den s. k. Gotlandslagen
af år 1869 — grundad på fridlysningsprincipen — samt den
s. k. Norrbottenslagen af 1874 — innefattande förbud mot försågning och
skeppning af undermåligt virke.

Nu föreliggande Kongl. proposition afser att utsträcka området för
sistnämnda lags tillämpning äfven till Vesterbottens län.

Fråga om sådan utsträckning har upprepade gånger förevarit allt
sedan utfärdandet af Norrbottenslagen, och historiken härom kan inhemta^
af det anförande till statsrådsprotokollet af chefen för Finansdepartementet,
som finnes bilagdt den Kongl. propositionen. Utskottet inskränker sig der -

6

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 6.

före till att här nämna, att länets landsting och Konungens Befallningshafvande
uti länet, förutom åtskilliga andra förslag till ungskogens skydd, tre
gånger gjort framställning om sådan utsträckning, landstinget 1875 (alternativt)
utan votering, 1876 med 18 röster mot 7, och 1881 med 20 röster mot 7,
samt att Skogsstyrelsen likaledes trenne gånger härtill tillstyrkt bifall. Vid
sådant förhållande synes det Utskottet, som skulle icke synnerligt afseende
kunna fästas vid de, ofta på nog svaga grunder stödda motsatta uttalandena
från flertalet af länets kommuner, af Indika dock senast tre, deribland den till
folkmängden största, Skellefteå, instämt uti landstingets och Konungens Befallningshafvandes
anhållan. Obemärkt må ej heller lemnas, att af öfriga 11
tiu afstyrkande kommuner 3 vid ett föregående tillfälle (1874) gjort underdånig
framställning om åtgärder till förhindrande af den unga skogens utödande.

Man har mot Norrbottenslagen rigtat den hufvudanmärkning, att lagen
tillstadde hvilken skogssköfling som helst, men, då den förbjöde försågning och
skeppning, endast hindrade det bekomna virkets nyttiga användning. Härvid
måste emellertid mål skiljas från medel. Målet är att, i och för skogarnes
fortfarande bestånd, förekomma afverkning i någon större skala af undermåliga
träd. Genom att, för vinnande af detta mål, anlita medlet att rigta
förbudet icke omedelbarligen mot trädens fällande, utan mot deras försågning
och skeppning, har man dels, genom att sålunda koncentrera kontrollen vid
sågverken och lastageplatserna, möjliggjort en någorlunda verksam- sådan,
dels ock förekommit många annars oundvikliga trakasserier för de enskilde
hemmansegarne.

De så skiljaktiga, hvarandra helt och hållet motsatta uppfattningar,
som sig yppat beträffande näringsintressen, hvilka genom Norrbottenslagen
förmenas hafva blifvit gynnade, synas och Utskottet utmärka, att
lagen med sina bestämmelser träffat eu för dessa nordliga orters förhållanden
lämplig medelväg. Den nu sjuåriga tillämpningen af lagen uti Norrbotten
har, Utskottet veterligen, icke ledt till annat än belåtenhet, och Vesterbottens
förhållanden torde i hithörande afseende! uti allt hufvudsakligt vara enahanda
med Norrbottens. Genom lagens utsträckning till äfven Vesterbotten
skulle den sålunda vinna en naturligare verksamhetsgräns. De delar åter
af vårt land, hvarest skogsbruket hufvudsakligen är grundadt på skogens
användande till kolning, förete helt andra skogsförhållanden.

Det tillägg till Norrbottenslagen, Kong! Maj:t, i sammanhang med
frågan om dess utsträckande till Vesterbotten, nu föreslagit, synes Utskottet
innebära en lämplig lagstiftningsåtgärd. Med jemförelsevis ringa kostnader
för Istaten gifves uppmuntran till ordnad skogsvård, och lagen bidrager
så småningom genom sitt eget stadgande att göra sig sjelf öfverflödig.
Blifver stadgandet lag, torde emellertid erfordras särskildt bemyn -

Lag-JJtslcottets Utlåtande N:o 6.

7

(Tigande för Skogsstyrelsen att på anhållan pröfva och godkänna hushållningsplaner
för ifrågavarande enskilda skogar.

På grund af hvad Utskottet nu uti korthet anfört och med åberopande
i öfrigt af den utredning och de skäl, som innefattas uti föredragande Departementschefens
anförande till statsrådsprotokollet, får Utskottet vördsamt
hemställa,

1) att, i enlighet med Kong! Maj:ts förslag, § 5 i förordningen
den 29 September 1874, angående åtgärder
till förekommande af öfverdrifven afverkning å ungskog
inom Norrbottens län, måtte erhålla ett tillägg af följande
lydelse:

»Dylik utsyning eller stämpling å skog, indelad till
ordnad hushållning enligt plan, som blifvit af Skogsstyrelsen
godkänd, verkställes utan kostnad för jordegaren,
der tjensteåtgärden after virke, som enligt planen är bestämdt
att afverkas»; och

2) att, med bifall till Kongl. Maj:ts härom afgifna förslag,
bestämmelserna i omförmälda förordning med nyssnämnda
tillägg till dess § 5 må från början af nästkommande
Oktober månad vinna tillämpning jemväl i de delar af
Vesterbottens län, som ej höra till lappmarken.

Stockholm den 6 Februari 1882.

På Lag-Utskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Reservationer:

af Herr Grefve Mörner: »Utskottets åtgärd att särskildt motivera
sitt tillstyrkande af Kongl. Maj:ts proposition har jag ansett vara icke af
förhållandena påkallad»;

8

Lag-TJtskottets Utlåtande N:o 6.

af Herr Friherre Hamilton, med hvilken Herr Magnus Jansson instämt:
»Då jag anser, att det i Kongl. förordningen af den 29 September 1874
stadgade förhud mot utskeppning eller försågning af så kalladt undermåligt
virke, hvarigenom man velat söka förhindra förödandet af de inom Norrbottens
län varande skogar, icke leder till en bättre ordnad och för framtiden
mera betryggande hushållning med skogen, emedan derigenom ej kan
förebyggas hvarken dess vanvård eller dess alltför hårda anlitande för en
mängd andra lika mycket, om ej mer skogsödande ändamål, såsom kolning,
försäljning af ved, beredande af bete å skogsmarken in. m., samt då ett
så våldsamt ingrepp i den enskilde jordegarens rätt att på det för honom
förmånligaste sätt förfoga öfver den på hans mark växande skog, likasom
öfver hvad hans jord i öfrig! frambringar, endast kan finna sitt berättigande
uti det för staten vigtiga ändamålet att för framtiden betrygga landet mot
skogsbrist, hvilket ändamål sålunda enligt min åsigt ej kan på den vägen
vinnas, har jag icke kunnat biträda det af Utskottets flertal fattade beslut
att tillstyrka ifrågavarande Kongl. förordnings tillämpning jemväl för kustlandet
af Yesterbottens län»;

af Herr Johannes Jonson, med hvilken Herr Näslund instämt: »Då
jag icke kunnat biträda Utskottets beslut att. tillstyrka bifall till Kongl.
Maj:ts nådiga proposition N:o 3, får jag härmed deremot afgifva min reservation
och deri uttala min från Utskottets majoritet afvikande mening.

En undantagslagstiftning synes mig vara särdeles vansklig och i ganska
väsentlig mån ingripa i den enskilda eganderätten. Då det varit fråga
om rättelse i de från jorden utgående utskylders rättvisare fördelning, har
man ofta bemötts med den invändningen, att dessa utskylder ju medföljt dpn
fasta egendomen vid dess förvärfvande. Nu deremot, då det är fråga
om den enskilde jordegarens rättigheter att efter eget godtfinnande använda
sin egendom, skulle han genom denna lag ställas under förmynderskap af
staten.

Af protokollet för Yesterbottens läns landsting vill det synas, att af
27 ledamöter det endast varit tre eller fyra hemmansegare och att de öfrige
varit embets- och tjensteman, sågverksdisponentér och stadsboer. Af de 14
kommuner, som i ärendet varit hörda, hafva blott tre önskat lagens antagande,
men de öfriga elfva kommuner hafva protesterat deremot, hvarföre
det synes mig vara hårdt, om dessa senare skola tvingas under detta förmynderskap.

Slutligen kan jag ej finna nödigt, att staten skall uppoffra medel till
aflöning och resekostnader åt jägeritjenstemän för verkställande af utstämpling

9

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 6.

å enskilda skogar.^ Den nuvarande jägeristaten är för närvarande tillräckligt
dyr att underhålla, utan att medföra de fördelar, som derigenom åsyftas
för en god skogshushållning. Skall nu jägeristaten taga hand om de
enskilda skogarne, sa lärer dess personal behöfva att ganska mycket förökas».

Herrar Thomasson och Grefve Strömfelt hafva begärt få här antecknat,
att de icke deltagit i ärendets behandling inom Utskottet, den förre
på grund af sjukdomsförfall, samt den senare på grund af honom beviljad
ledighet från riksdagsgöromålen.

Bill. till Riksd. Prot. 1883. 7 Sami 3 Höft.''

2