Lag- Utskottets Utlåtande N:o 66

Utlåtande 1867:LU66

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 66.

15

M;o 66»

Ank. till Riksd. Kansli d. 12 April 1867, kl. 7 e. m.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om upphörande
af frälsemäns forum privilegiatum.

I öfverensstämmelse med 6 § uti de för Ridderskapet och Adeln den 16
Oktober 1723 utfärdade privilegier, är i 8 Kap. 2 § Rättegångs-balken förordnadt,
att Hofrätt skall döma, enligt 8 inom., öfver “tvister om arf efter frälsemän:
deras förordning vid dödstimman om deras egendom: förmynderskap för
deras barn och arfvingar, som frälse äro: så ock der frälseman eller dess arfvinge
vill genom offentligt anslag afstå dess egendom till borgenärer och om
hvarderas rätt och företräde dertill; eller den ene maken söker skilja sin lott i
bo från den andres enskilda gäld"; samt, enligt 9 inom., “öfver de brott, der
frälseman förverkar Rf, ära, adelig frihet, gods eller arfvelig rättighet; så ock
enviges eller andra slagsmål eller förgripelse!- med skymfliga ord och gerningar,
emellan frälsemän eller deras vederlikar, när domaren i orten, der gerningen
gjord är, först derom ransaka^4: och hafva dessutom genom Kongl. Brefven den
26 Oktober 1748 och den 7 April 1805 dels utländske adelsmän, som hit till
Riket inkommit, dels ock Svenska Akademiens ledamöter förklarats berättigade
att åtnjuta samma förmåner i rättegångsmål med Svenska adelsmän, och att
således, lika med dessa, i vissa mål omedelbart dömas af Hofrätt.

På sätt både vid de tvänne nästförflutna och vid flera föregående riksdagar
varit föreslaget, har äfven vid den innevarande blifvit gjord framställning derom,
att de stadganden, enligt hvilka frälsemän ega att få vissa dem rörande mål och
angelägenheter omedelbart af Hofrätt handlagda och bedömda, måtte upphäfvas.
Motioner härom äro väckta inom Andra Kammaren af Herr A. Reutercrona
(N:o 31) och af Herr L. Ohlin (N:o 193).

16

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 66.

Då Lag-Utskottet vid derå föregående riksdagar tillstyrkt bifall till likartade
förslag, och de skäl, som synas tala derför, varit ofta upprepade, tillåter
sig Utskottet, som helt och hållet instämmer i motionärernas framställningar, nu
endast åberopa hvad af sistlidne riksdags Lag-Utskott i ämnet yttrades:

“Utskottet bör till en början erinra, att enligt Konkurslagen den 18 September
1862 och Kong!. Förordningarne af samma dag om boskilnad och om undansättande
af egendom i makars bo samt huru gäld vid dödsfall betalas skall och
om urarfvagörelse, så ock angående undanskiftande af egendom i död makes bo,
frälsemans konkurs- och boskilnadsmål icke vidare skola omedelbart af Hofrätt
upptagas. Vidare hafva genom Strafflagen af den 16 Februari 1864 åtskilliga
af de i 8 Kapitlet 2 § 9 mom. Rättegångs-balken uppräknade fall, i hvilka
frälseman för af honom begångna brott skall dömas af Hofrätt såsom första
domstol, upphört att ega tillämplighet, och rörande flera af de öfriga torde olika
åsigter kunna uppstå, huruvida de böra af Underrätt eller Hofrätt omedelbarligen
afdömas.

Det är sålunda egentligen endast i fråga om bouppteckningar, arf, testa
menten och förmynderskap, som Hofrätternas särskilda jurisdiktion öfver frälsemän
ännu har någon betydelse. Men äfven i afseende på boupptecknings- och
arfsfrågor står den icke väl tillsammans med den nya lagstiftningen angående
urarfvagörelse och undanskiftande af egendom i död makes bo, enligt ofvanberörda
Kong]. Förordning den 18 September 1862. Enligt 5 och 7 §§ i denna
förordning åligger det nemligen frälsemans arfvinge, som vill göra sig urarfva,
och efterlefvande maka, som vill afträda egendom för att vinna befrielse från
gäld, att hos underdomaren afträda egendomen inom en månad från den dagbouppteckningen
slutades, och följaktligen äfven att vid afträdesansökningen
foga samma handling. Men enligt 9 Kapitlet 4 § Ärfda-balken bör ock inom
nyssnämnda tid bouppteckningen ingifvas till den Hofrätt, hvarunder den aflidne
vid dödstillfället lydt. Denna Öfverrätt tillkommer derjemte på grund af 2 och
3 §§ i omförmälda kapitel af Ärfda-balken att vaka deröfver, att bouppteckning
efter frälseman varder inom föreskrifven tid hållen, och, om sådant ej då låter
sig göra, meddela anstånd dermed till viss dag. Deremot eger underdomaren,
enligt 21 § i 1862 års förordning, att, i fråga om egendoms afträdande, pröfva,
huruvida bouppteckningen blifvit i laga tid upprättad. Här förefinnas alltså
inkonseqvenser i lagstiftningen, som svårligen kunna annat än leda till oreda
och förvecklingar i tillämpningen.

Hvad slutligen angår den Hofrätten åliggande vårdnaden öfver förmynderskap
för omyndige af frälsestånd, har svårigheten att utöfva densamma, isynnerhet
då myndlingarne bo å aflägsna orter, blifvit ökad genom Kongl. Förordningen
angående tillsyn å förmyndares förvaltning af omyndiges egendom den 24
September 1861 och särdeles genom dess stadgande i 5 §, enligt hvilket Rätten,

då

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 66. 17

då fråga väckes, att förmyndare bör lemna inteckning eller annan säkerhet för
omyndigs hos honom innestående medel, eger derom förordna såsom nödigt och
skäligt pröfvas, hvilken pröfning åter måste grunda sig på en kännedom om
personens vederhäftighet och förhållande i öfrigt, som i de flesta fall icke är
att förutsätta hos annan domstol än Underrätten i orten, der förmynderskapet
finnes. Stadgandena angående adelns särskilda forum hafva sålunda, äfven der
de qvarstå, förlorat sitt ursprungliga sammanhang; och de kunna derföre nu
mindre än någonsin anses såsom eu verklig förmån för Ridderskapet och Adeln.
De torde fast heldre vara de flesta bland Ridderskapet och Adelns ledamöter till
olägenhet. Om man äfven fäster mindre vigt vid den omständigheten, att frälse
mannen derigenom gå miste om en instans i deras arfs- och förmynderskapstvister,
hvilket visserligen bereder skyndsamhet, men också i samma mån min
skår säkerheten i dessa tvisters pröfning, så är det dock otvifvelaktigt, att för
det stora flertalet af Ridderskapet och Adelns ledamöter, som bo aflägse från
den Hofrätt, under hvars jurisdiktion de lyda, både besvär och kostnad vållas
genom ifrågavarande privilegium, som hindrar dem att i sådana enkla ärenden
som boupptecknings ingifvande, testamentsbevakning och förmyndareförordnande,
vanda sig till domstolen i orten, under det att de i vida vigtigare och lika
giannlaga saker måste underkasta sig samma domstols jurisdiktion.

Då alltså ifrågavarande undantagslag i de flesta fall icke synes kunna lända
till någon verklig förmån för Ridderskapet och Adeln, utan i stället medför
olägenheter för såväl detta Stånds egna medlemmar som öfrige medborgare i
Riket; och dess fortfarande bestånd tvifvelsutan komme att medföra oreda och
osäkerhet i lagskipningen, anser för sin del Utskottet samma lag böra upphäfvas
samt, till följd deraf, jemväl ofvanberörda Kongl. Bref af den 2G Oktober 1748
och den < April 1805 till afl verkan förfalla.

Eu sådan lagförändring behöfver ej medföra förlust för Ridderskapet och
Adeln af dess nuvarande rätt att äfven i städerna sjelfve utse personer till för
rättande af bouppteckningar och arfskiften i adliga sterbhus, hvilken rättighet
måste anses såsom en verklig förmån. Denna rätt är nemligen ej uttryckt i
Ridderskapet och Adelns privilegier eller i de lagrum, om hvilkas upphäfvande
är fråga, utan grundad på 35 § af Kongl. Resolutionen den 3 Oktober 1675 och
Kong], Förordningen den 1 Mars 1749. Emellertid ha.'' Utskottet ansett nödigt,
att, till undvikande af misstydning, särskildt förbehåll om nämnda rätts fortfarande
bestånd bör göras.”

. Hvad sålunda redan ofta blifvit anfördt, anser Utskottet fortfarande ega full
giltighet och i synnerhet af den ökade erfarenhet, deri nya Konkurslagens tillämpning
medfört, vara ytterligare bekräftadt; hvadan Utskottet, som icke förbisett,
att den väckta frågan jemlikt 114 § Regeringsformen beror af Ridderskapet och
Adelns samtycke, får vördsamt hemställa,

Bih. till JRiksd. Prof. 1867. 7 Sami 18 Raft.

3

Lag-Utskottets Utlåkmdt N:o 6<S.

att Riksdagen ville för sin del besluta en så lydande författning,
angående upphäfvande af frälsemans ratt till särskilt
forum : , . , , .

”Med ändring af hvad 6 § af Ridderskapet och Adelns pr •

vilegier den 16 Oktober 1723 samt 8 och 9 mom. af 2 § i
8 Kapitlet Rättegångs-balken innehålla derom, att vissa, frälseman
rörande mål och angelägenheter skola omedelbart af Hofrätt
bedömas och handläggas, förordnas, att dessa mål hädanefter
skola tillhöra vederbörande underdomstolar och efter al -manna rättegångsordningen behandlas; dock att derigenom
icke någon inskränkning sker i den rätt, som, jemlikt Kong .
Resolutionen den 3 Oktober 1675, § 35, jemförd med Kongl.
Förordningen den 1 Mars 1749, tillkommer arfvingar i adelig*
sterbhus att till förrättande af bouppteckningar och arfskiften
i samma sterbhus kalla dem, de helst dertill bruka vilja;
kommande i följd häraf Kongl. Blefven den 26 Oktober 1748
och den 7 April 1805, hvarigenom utländske adelsmän, som
hit till Riket inkommit, samt Svenska Akademiens ledamöter
blifvit förunnade enahanda förmåner i rättegångsmål som
Ridderskapet och Adeln, att till all verkan upphöra. _

De mål och ärenden, som vid den tid, denna författning
träder i verkställighet, på Hofrätts pröfning bero, skola af
Hofrätten med slut afhjelpas.”

Stockholm den 8 Mars 1867.

På Utskottet» vägnar;

Eric Sparre.

STOCKHOLM, E. WeUrell. 1867.
Lilla Nygatan N:o 19.