Lag-Utskottets Utlåtande N:o 5

Utlåtande 1881:LU5

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 5.

1

N:o 5.

A nk. till Riksd. Kansli flen 18 Febr. 1881, kl. 12 nödd.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af Riksdagens Justitieombudsmans
hemställan om tillägg till 19 kap. Strafflagen.

Lag-Utskottet afgifver härmed utlåtande öfver den hemställan om
tillägg till 19 kap. Strafflagen, Justitieombudsmannen gjort uti sin till
innevarande Riksdag aflemnade och af Kamrarne till Utskottet remitterade
embetsberättelse.

Nämnda hemställan, hvilken Utskottet anser sig böra här uti
dess helhet intaga, är af följande lydelse:

»Strafflagens 19:de kapitel, som handlar ”om eldskada af uppsåt
eller vållande så ock annan skadegörelse å egendom», innehåller:

§11. »Hvar som uppsåtligen förstörer statens kanal-eller slussverk
eller annan sådan vattenbyggnad, eller jernvägsanläggning, eller
å de samma, dertill hörande byggnader, verk eller inrättningar, eller
de för framfarten å jernväg använda vagnar eller andra fortskaffningsmedel
gör sådan skada eller eljest vidtager sådana åtgärder, att fara
eller olycka vid kanal- eller jernvägsfartens begagnande eller allmänt
farlig öfversvämning deraf uppkomma kan; dömes till straffarbete från
och med två till och med sex år. Kom deraf ej olycka, och var faran
ringa; då må tiden för straffarbetet till sex månader nedsättas.

Fick annan svår kroppsskada eller död, och var den brottsliges
handling af beskaffenhet, att han bort kunna inse, att dylik olycka
Bill. till Rilcsd. Prof. 1881. 7 Sand. 5 Raft. I

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 5.

deraf var att befara; dömes gerningsmannen, i förra fallet, till straffarbete
från och med sex till och med tio år eller på lifstid, och, i senare
fallet, till straffarbete på lifstid eller miste lifvet. Var gerningen
ej af sådan beskaffenhet, som nämnd är, men fick annan deraf svår
kroppsskada eller död, eller åstadkoms allmänt farlig öfversvämning;
värde gerningsmannen dömd till straffarbete från och med fyra till
och med åtta år.»

§ 12. »Gör man uppsåtligen å verk, byggnad eller anläggning,
som i 11 § sägs, eller å tillbehör dertill, skada, den der, utan att kunna
medföra sådan fara eller olycka, som i samma § nämnd är, likväl
åstadkommer väsendtligt hinder eller uppehåll i verkets, byggnadens
eller anläggningens begagnande, eller vidtager man eljest åtgärder,
som till sådant hinder eller uppehåll leda; dömes till fängelse eller till
straffarbete i högst två år. 1 ringare fall må till böter dömas.»

§ 13. »Hvar som uppsåtligen förstörer eller skadar Statens telegrafinrättning,
någon dess beståndsdel eller tillhörighet, eller vidtager
åtgärder, hvarigenom telegrafering hindras eller störes; dömes till fängelse
i högst sex månader eller straffarbete i högst två år. Var
skadan ringa, och förorsakades ej derigenom något hinder i telegraferingen,
må till böter dömas.»

§ 14. »Hvad i 11, 12 och 13 §§ om Statens kanal- eller slussverk,
annan sådan vattenbyggnad och jernvägs- eller telegrafinrättning
är stadgadt, må ock & dylik, af enskilda personer, menigheter eller
bolag inrättad anläggning tillämpas, om Konungen förordnat, att sådan
anläggning skall lika skjuld, som Statens, njuta.

§ 21. »Den, som ouppsåtligen, genom vårdslöshet, oförsigtighet
eller försummelse, är vållande till eldskada å annans egendom eller till
skeppsbrott, eller till sådan skada eller öfversvämning, som i 11 §
nämnd är, eller dertill att fara uppstått för begagnande af verk, byggnad
eller anläggning, som i sagda § omförmäles, straffes med fängelse
i högst sex månader eller böter.»

»År någon, på sätt nu sagdt är, vållande till skada å fyr- eller
känningsbåk eller annat sådant tecken, som i 10 § nämndt är; straffes
med böter. För dylikt vållande till skada, hinder eller uppehåll, som
i 12 eller 13 § omförmäles, eller till skada, som i 15 § sägs; vare bot
högst två hundra riksdaler.»

Med anledning af här ofvan anförda 14 § har Kongl. Maj:t, uppå
gjorda underdåniga framställningar, utfärdat fridlysningsstadgar för eu
mängd sådana anläggningar, som i näst föregående §§ omförmälas.

Nu har derefter inträffat vid särskilda tillfällen att, t. ex. å jernväg,
tillhörig enskild! bolag, personer gjort sig skyldige till sådana

3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 5.

åtgärder, som i 11 och 12 §§ förbjudas, och att, då de blifvit vid domstol
tilltalade, det icke kunnat bevisas, att de uppsåtligen föröfvat hvad
dem till last legat, och hafva de då blifvit från allt ansvar frikände.
Om ett sådant fall heter det i Högsta Domstolens Minnesbok för år
1879:

»Två personer åtalades för att de ouppsåtligen genom vårdslöshet,
oförsigtighet eller försummelse vållat att hinder och fara uppstått
för begagnande af en enskild jernväg, hvilken, till följd af Konungens
förordnande, eger åtnjuta lika skydd, som, enligt 19 kap. 11, 12 och
13 §§ Strafflagen, tillkommer dylik af staten utförd anläggning; och
sedan Underrätten, enär, äfven om de tilltalade kunde anses öfvertygade
om berörda förfarande, sådant likväl icke vore med afseende å
sagda jernvägsanläggning belagdt med ansvar, ogillat åtalet, samt vederbörande
Hofrätt förklarat skäl icke hafva förekommit, ledande till ändring
i Underrättens utslag, så bär Högsta Domstolen ej funnit skäl
att i Hofrättens utslag göra ändring.

21 § i förenämnda kapitel ansågs således icke i detta fall tilllämplig.
»

Då samma fara för skada å eller förlust af menniskolif och egendom,
hvilken föranledt lagstiftaren att med straff belägga vissa åtgärder,
i fråga om statens anläggningar af ofvan beskrifna art, förefinnes
vid enahanda anläggningar, åstadkomna af enskilda personer, menigheter
eller bolag, och denna fara icke i väsentlig mån minskas derigenom,
att de med straff belagda åtgärderna ouppsåtligen genom vårdslöshet,
oförsigtighet eller försummelse inträffa, lärer icke något giltigt
skäl kunna anföras, hvarföre icke samma lagstadganden böra gälla om
statens och enskildas anläggningar. Den här ofvan intagna 14 § synes
ock vara tillkommen för att bereda en dylik likställighet i lagstiftningen,
när Konungen finner dessa enskilda anläggningar vara af den
art och betydenhet, att de tarfva enahanda skydd som statens och derom
förordnar, men genom något förbiseende har denna $ erhållit sådan
ordalydelse, att den åsyftade likställigheten eger rum endast i de fall,
då de farliga åtgärderna härflutit från ondt uppsåt hos gerningsmannen.
I nämnde § uppräknas nemligen endast 11, 12 och 13 §§ såsom
de, under hvilkas skydd Konungen må ställa de enskilda anläggningarna
lika med statens, hvilka §§ alla handla om uppsåtlig skadegörelse,
hvaremot 21 §, som handlar om dylik skada, tillfogad ouppsåtligen
genom vårdslöshet, oförsigtighet eller försummelse, der icke
omnämnes; och deraf härleder sig utan tvifvel den åsigt, som i ofvan
anförda, af Högsta Domstolen faststälda domslut gjord sig gällande, att
slik ouppsåtlig skadegörelse icke vore af lagen med straff belagd.

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 5.

Före Strafflagens utfärdande gälde i förevarande ämne Kongl.
Kungörelsen om en fridlysning sstadga för allmänna kanal-, sluss-, jernvägs-
och telegrafinrättningar den 18 Januari 1855, i hvilken stadga återfinnas
väsentligen samma stadganden, som influtit i ofvan anförda 11,
12 och 13 §§ af 19 kap. Strafflagen, likasom ock hvad i 14 § stadgas
om lika skydd för enskilda anläggningar som för statens, om Konungen
derom förordnar, men med den skilnad, att vid en hvar af berörde
stadgas paragrafer, som motsvara de i Strafflagen införda, tillika
utsättes ansvaret för de förbudna åtgärderna, när dessa ouppsåtligen,
af vårdslöshet tillkommit, hvadan det skydd, som efter Konungens förordnande
tillerkännes enskilda anläggningar, icke inskränkes till de
fall, der de förbudna åtgärderna äro uppsåtligen föröfvade, utan sträcker
sig äfven till dem, som härflutit från vårdslöshet, oförsigtighet och
försummelse.

Nu äro under tiden emellan nämnda allmänna fridlysningsstadgas
utfärdande, år 1855, och Strafflagens trädande i kraft, år 1865, många
särskilda fridlysningsstadgar af Kongl. Maj:t utfärdade för kanal-, sluss-,
jernvägs- och telegrafinrättningar, anlagda af enskilda personer, menigheter
eller bolag, genom Indika stadgar dessa enskilda inrättningar
ställas under samma skydd, som statens lika beskaffade inrättningar
ega, enligt den åberopade allmänna fridlysningsstadgan, det vill säga,
skydd för både uppsåtlig och ouppsåtlig skadegörelse; men om nämnda
allmänna fridlysningsstadga måste anses upphäfven genom 2 § i Kongl.
Förordningen om nya Strafflagens införande och hvad i afseende derå
iakttagas skall den 16 Februari 1864 och i stället Strafflagens hit hörande
stadganden vara på de under mellantiden fridlysta enskilda
anläggningarna tillämpliga, skulle dessa lida en minskning i omfånget
af den fridlysning, som blifvit dem förunnad, hvilket förhållande
väl utgör ett tydligt bevis att något förbiseende vid affattande! af mera
nämnda 14 § egt ruin. År nu detta sålunda uppenbart, framställer sig
frågan, huru verkningarna af förbiseendet skola afhjelpas. Detta tyckes
vid första tanken derpå vara helt lätt och låta sig verkställas genom
att i merberörda 14 §, efter de uppräknade 11, 12 och 13 §§,
tillägga 21 §; men härmed blifva de nämnda verkningarna afhulpna
endast för framtiden, det vill säga i afseende på de särskilda fridlysningsstadgar,
som Kongl. Maj:t efter denna lagförändring komme att
utfärda. Beträffande åter den stora mängd af dylika stadganden, som
äro utfärdade dessförinnan, skulle en sådan lagförändring icke utöfva
något inflytande. För att ett sådant skall kunna åvägabringas, måste
alltså någon annan utväg påtänkas. Fn sådan vore, att jemte det i
14 §, utom de der redan omförmälda 11, 12 och 13 §§, äfven upptages

5

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 5.

den 21 §, hvarigenom fullständigt skydd bereddes de enskilda anläggningar,
för hvilka Kongl. Maj:t dädanefter komme att utfärda fridlysningsstadgar,
tillika för erforderlig utvidgning af det skydd, som redan
blifvit dylika enskilda anläggningar genom Kongl. Maj:ts förordnanden
tilldelade, antyddes genom tillägg till 11, 12 och 13 §§ i Strafflagens
19 kapitel, att de åtgärder, som der förbjudas, vore underkastade straff
ej allenast när de vidtagas uppsåtligen, utan äfven, när sådant skedde
af vårdslöshet, oförsigtighet och försummelse. Så kunde tilläggas
efter 11 § 1 inom.:

»Vållas sådan skada genom vårdslöshet, oförsigtighet eller försummelse,
straffes den vållande efter ty i 21 § 1 mom. skils»;
efter 12 §:

»Hvar, som ouppsåtligen, af vårdslöshet, oförsigtighet eller försummelse
är vållande till sådan skada eller uppehåll, som i denna §
sägs, straffes på sätt i 21 § 2 mom. stadgas»; och
efter 13 §:

»Har någon, ouppsåtligen, genom vårdslöshet, oförsigtighet eller
försummelse vållat sådan skada eller förorsakat, att telegrafering blifvit
hindrad eller störd; vare ansvaret sådant, som 21 § 2 mom. stadgar.»

Nu kunde det likväl hända, att när, efter det en sådan lagförändring
egt rum, å enskild jernvägs- eller annan dylik anläggning skadegörelse,
tillkommen genom vårdslöshet, oförsigtighet eller försummelse,
åtalades, domstolarne funne betänklighet att tillämpa meranämnda §§
i deras förändrade lydelse, i händelse det befunnes, att den för den i
fråga komna anläggningen gällande fridlysningsstadga vore af äldre
datum, än de förändrade §§:nas nya lydelse, emedan fridlysningsstadgan
hänvisade till dessa §§ i den lydelse, de förut hade, då de förbjödo
eller med straff beläde endast uppsåtligen tillfogad skadegörelse.
Jag har derföre tänkt mig, att det åsyftade målet skulle kunna vinnas
med ännu obetydligare ändring i lagtexten, derest Riksdagen för sin
del beslutade, att meranämnde 14 § i 19 kap. Strafflagen skulle erhålla
denna förändrade lydelse:

»Hvad i 11, 12, 13 samt 21 §§ här nedan, om Statens kanaleller
slussverk, annan sådan vattenbyggnad och jernvägs- eller telegrafinrättning
är stadgadt, må ock å dylik, af enskilda personer, menigheter
eller bolag inrättad, anläggning tillämpas, om Konungen förordnar,
att sådan anläggning skall lika skydd, som Statens, njuta»,

och Riksdagen tillika, i den underdåniga skrifvelse, med hvilken
detta beslut öfverlemnades, anhölle, att Kongl. Maj:t, derest beslutet
vunne nådig fastställelse, täcktes genom allmän kungörelse förordna,
att sedan allmänna lagen i berörda § undergått nyss nämnda förän -

6

Lag-Utskottets Utlåtande N:n 5.

dring, alla förut utfärdade ej mindre på ofvan nämnda 1855 års allmänna
fridlysningsstadga, än ock på 14 § i 19 kap. Strafflagen grundade
fridlysningsstadgar för i fråga varande af enskilda personer, menigheter
eller bolag inrättade anläggningar, skulle, utan att förnyade
ansökningar derom erfordrades, medföra det skydd, nämnda § i sin
förändrade lydelse innebure.»

Utskottet, som helt och hållet delar den af Justitieombudsmannen
framstälda åsigt, att samma fara för skada å eller förlust af menniskolif
och egendom, hvilken föranledt lagstiftaren att med straff belägga
vissa åtgärder beträffande statens anläggningar af ifrågavarande
art, äfven förefinnes vid enahanda anläggningar, åstadkomna af enskilda
personer, menigheter eller bolag, och att denna fara icke i väsentlig
mån minskas derigenom, att de med straff belagda åtgärderna
ouppsåtligen, genom vårdslöshet,, oförsigtighet eller försummelse inträffa,
hvadan icke något giltigt skäl synes kunna anföras, hvarföre icke
samma lagstadganden borde gälla beträffande enskildas anläggningar,
som beträffande sådana, tillhöriga staten, finner alltså, lika med honom,
att uti 19 kap. Strafflagen erfordras ett tillägg, som möjliggör en sådan
likställighet.

Hvad åter angår lämpligaste platsen för ett dylikt tillägg, anser
Utskottet för sin del denna vara uti 21 § af nämnda kapitel.

För att undanrödja all tvekan, dels huruvida, genom föreskriften
i 2 § af promulgationslagen till nya Strafflagen, beträffande de anläggningar,
hvilka, på grund af 1855 års fridlysningsstadga, blifvit före nya
Strafflagens trädande i kraft fridlysta, någon minskning inträdt i omfånget
af det skydd, som sålunda en gång blifvit dem förunnadt, dels
och, huruvida, derest det stadgande, Utskottet nu föreslår, varder antaget,
det samma eger tillämpning äfven på de anläggningar, hvilka, före
detta stadgandes trädande i kraft, blifvit fridlysta på grund af 14 § i
19 kap. Strafflagen, tror Utskottet nödigt vara, att, derest Utskottets
förslag om tillägg till 21 § i 19 kap. af nämnda lag blifver antaget,
uttrycklig förklaring samtidigt lemnas, att det sålunda utsträckta skyddet
omfattar äfven nu omförmälda anläggningar.

Utskottet får alltså, med anledning af Justitieombudsmannens
gjorda hemställan, vördsamt föreslå,

1) att Riksdagen ville för sin del besluta följande -

7

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 5.

Förordning angående förändrad lydelse af 21 §
i 19 kap. Strafflagen den 16 Februari 1864.

Härigenom förordnas, att 21 § i 19 kap. Strafflagen
den 16 Februari 1864 skall erhålla följande
förändrade lydelse:

(Tillägget är utmärkt med kursiv stil.)

Den, som ouppsåtligen, genom vårdslöshet, oförsigtighet
eller försummelse, är vållande till eldskada
å annans egendom eller till skeppsbrott, eller till
sådan skada eller öfversvämning, som i 11 § nämnd
är, eller dertill att fara uppstått för begagnande af
verk, byggnad eller anläggning, som i sagda § omförmäles,
straffes med fängelse i högst sex månader
eller böter.

År någon, på sätt nu sagdt är, vållande till
skada å fyr- eller känningsbåk eller annat sådant
tecken, som i 10 § nämndt är; straffes med böter.
För dylikt vållande till skada, hinder eller uppehåll,
som i 15 eller 13 § omförmäles, eller till skada, som
i 15 § sägs; vare bot högst tvåhundra Riksdaler.

Hvad i denna § om Statens kanal- eller slussverk,
annan sådan vattenbyggnad och jernvägs- eller
telegrafinrättning är stadgadt, må ock ä dylik, af enskilde
personer, menigheter eller bolag inrättad anläggning
tillämpas, om Konungen för ordnat, att sådan anläggning
skall lika skydd, som Statens, njuta

samt, i händelse detta Utskottets förslag varder af Riksdagen
antaget,

2) att Riksdagen tillika, i den skrifvelse, hvarmed
detta beslut öfverlemnas till Kongl. Maj:t, måtto
i underdånighet anhålla, att, derest beslutet vinner
nådigt godkännande, Kongl. Maj:t täcktes genom
allmän kungörelse förordna, att, sedan Strafflagen
undergått ifrågavarande förändring, alla förut utfärdade,
ej mindre på fridlysningsstadgan för allmänna
kanal-, sluss-, jernvägs- och telegrafinrättningar den
18 Januari 1855, än ock på 14 § i 19 kap. Strafflagen
den 16 Februari 1864 grundade fridlysningar
för dylika af enskilde personer, menigheter eller bolag

8 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 5.

inrättade anläggningar, skall, utan att särskilda ansökningar
derom erfordras, medföra det skydd, som
af det sålunda förändrade stadgandet följer.

Stockholm den 18 Februari 1881.

På Lag-Utskottets vägnar:

G. LAGERSTRÅLE.

Reservation:

af Herr Samzelius; med hvilken Herrar Anders Persson, Johannes
Jonsson, Smedberg och Ekenman instämt:

\ »Lika med Lag-Utskottet har jag funnit Justitieombudsmannens
framställning i förevarande hänseende förtjent af Riksdagens uppmärksamhet
och böra föranleda till åtgärd från lagstiftarens sida. I fråga
om sättet har jag åter varit af olika mening med Utskottets pluralitet,
och ehuru min åsigt vid anstäld votering endast omfattats af 6 ledamöter
mot 9, som uttalat sig för Utskottets förslag, anser jag mig
dock böra derför redogöra, på det Riksdagen må blifva i tillfälle att
välja mellan de olika meningarne. Jag har för min del ansett Utskottet,
på grund af stadgandet i 53 § Regeringsformen, vara oförhindrad!
att vid utarbetande af det från Kamrarne remitterade lagförslaget
så tillvägagå, att syftemålet med framställningen må på ett enkelt sätt
vinnas. I sådant afseende har jag funnit 11, 12 och 13 §§ i 19 kap.
Strafflagen böra så förändras, att det skydd, som tillägges statens
kanal- eller slussverk, jern vägsanläggning m. m. må, utan särskild!
medgifvande af Konungen, utsträckas till dylika, af enskilda personer,
menigheter eller bolag inrättade anläggningar. Det hittills föreskrifna
förfarandet, hvithet något påminner om utverkande af de förut brukliga,
men numera afskalande vitesförbuden mot enskilda egors ofredande,
synes mig dessutom vara förenadt med onödiga omgångar och besvär
både för Kongl. Maj ds regering och den enskilde. För öfrig! är det
ju i sjelfva verket något oegentlig!, att Kongl. Maj:t i administrativ

9

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 5.

väg skall förordna om huru vidsträckt tillämpning en af Konung och
Riksdag gemensamt stiftad allmän lag må erhålla. Mig synes som
skulle den af Kongl. Maj:t meddelade koncessionen å exempelvis en
jeruvägsanläggning vara nog, för att berättiga till skydd för sjelfva
anläggningen samt för personer och egendom, som derå må komma
att transporteras, utan att någon särskild så kallad fridlysningsstadga
må behöfva att, till ökande af författningssamlingens vidlyftighet, der
införas. Detta skydd synes mig böra vara lika, om staten eller enskilda
tillskjuta medel för anläggningen, på samma sätt som, enligt 15 §
af nämnda kapitel, enskild persons eller menighets bro, färja m. m.
åtnjuta samma skydd som statens.

Hade man vid stiftandet af den nu gällande lagen haft aning
derom, att de enskilda jernvägsanläggningarne skulle erhålla den utsträckning
och vigt de numera fått, tror jag icke lagstiftaren skulle
tvekat att meddela dem något skydd, till säkerhet för de talrika personer,
som trafikera desamma, och icke låta sådant vara beroende på
huruvida ett bolag begär eller försummar begära utfärdandet af eu
fridlysningsstadga.

Skulle dessa min åsigter synas vara förtjenta af uppmärksamhet,
torde ärendet böra återförvisas till Lag-Utskottet, som då blefve i tillfälle
att uppgöra förslag till den förändring af vissa paragrafer i nämnda
kapitel, som må befinnas erforderlig.))

RÄTTELSE:

Uti Herr Lothigii reservation till Lag-Utskottets Utlåtande N:o 2,
(2 häft.) står, s. 4, rad. 8 nedifrån: »saknats», läs: »saknad».

Bill. till Ilihsd. Frot. 1881. 7 Sand. 5 Häft.

■1