Lag-Utskottets Utlåtande N:o 5

Utlåtande 1873:LU5

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 5.

1

X:o 3.

Ank. till Riksd, Kansli den 18 Febr. 1873, kl. 2 e. in.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring i gällande
konkurslag.

Enligt 32 § i konkurslagen den 18 September 1862 skall gäldenär,
der ej annan öfverenskommelse i laga ordning träffad blifvit, med den
egendom, han i framtiden ärfva eller förvärfva kan, svara till fulla gälden,
ehvad den i konkursen är bevakad eller icke.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till Lag-Utskottet remitterad
motion (N:o 31) har herr I. Asklöf föreslagit, att, med upphäfvande af
omförmälda stadgande, vid slutet af 6 kap- i konkurslagen måtte tilläggas
en ny § af ungefär följande lydelse:

»Så framt ej ackord, i den ordning föreskrifna paragrafer i detta
kapitel innehålla, blifvit gäldenären beviljadt och af domstol stadfästad t,
utan en konkursförsäljning med åtföljande utredning måste ske och skett,
skall den gäldenär, mot hvilken ej något, af domstol godkändt, ansvarspåstående
för vårdslöshet eller bedräglighet blifvit gjordt, så snart utdelningen
i hans massa i sin helhet försiggått, genast varda fri från allt
vidare framtida kraf af sina borgenärer, hvarigenom den ofvannämnda
utdelningen sålunda skall vara att betrakta såsom ett af borgenärerne
gäldenären beviljadt ackord»; hemställande motionären tillika, att det
sålunda föreslagna stadgandet måtte förklaras ega tillämplighet jemväl
på fordringar i de konkurser, hvilka egt rum, innan detsamma blefve
som lag antaget.

Om än, å ena sidan, det måste medgifvas, såsom motionären anmärkt,
att gäldenär, som gjort konkurs, ofta befinner sig i en beklagansvärd
belägenhet, och att den ifrågaställda lagförändringen skulle
underlätta möjligheten för honom att ånyo skaffa sig en förmånlig ekoBih.
till Likså. Prof. 1873. 7 Sami. 4 Höft. 1

2

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 5.

nomisk ställning, så må, å den andra, erinras, att borgenären i ifrågavarande
afseende kan vara ätt beklaga lika mycket som gäldenären, samt
att rättskänslan skulle finna sig föga tillfredsställd af det förhållande,
som af en sådan förändring blefve en följd, nemligen att en borgenär,
som genom gäldenärens konkurs blifvit alldeles ruinerad, nödgades lefva
i det yttersta armod, utan vidare rätt till betalning, oaktadt gäldenären
genom arf eller annorledes kommit i goda omständigheter.

Såsom ett nödvändigt vilkor för ett ordnadt rättstillstånd fordras,
att en hvar skall hafva skyldighet att i mån af förmåga fullgöra sina
förbindelser. Denna grundsats har ock vunnit tillämpning i senare tiders
konkurslagstiftning icke blott här i landet, men äfven i främmande länder.
Det var i sådan riktning man gick, då i konkurslagen af den 18
September 1862, med upphäfvande af den offentliga stämningens preklusiva
verkan, borgenär fick sig tillerkänd rätt att i framtiden utsöka
sin fordran af gäldenären, utan afseende derå om fordringen blifvit i konkursen
bevakad eller icke. Visserligen har berörda grundsats i någon
mån blifvit frånträdd genom föreskrifterna i 6 kap. om ackord, men
häraf lärer så mycket mindre kunna hemtas något stöd för motionärens
förslag, som giltiga skäl ej torde saknas för den mening, att lagstiftningen
genom ackordets införande gått tillräckligt långt i sin omsorg
till förmån för gäldenären, helst ändamålet med konkurs är att låta alla
borgenärerne komma i åtnjutande af sin lagliga rätt till betalning —
icke att bereda gäldenären befrielse från betalningsskyldighet.

På grund af hvad anfördt blifvit får Utskottet vördsamt hemställa,
att ifrågavarande motion ej måtte af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 13 Februari 1873.

På Utskottets vägnar:
H. G. v. GEGERFELT.