Lag-Utskottets Utlåtande N:o 57

Utlåtande 1886:LU57

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 57.

1

N:o 57.

Ank. till Riksdagens Kansli den 30 April 1886, kl. 2 e. in.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring
i gällande bestämmelser rörande egares rätt att återbekomma
stulet gods från innehafvare, som tillhandlat
sig detsamma af misstänkt person.

Från Andra Kammaren har Lag-Utskottet fått till sig hänvisad en
inom nämnda Kammare af Herr A. P. Lind afgifven motion, N:o 93,
så lydande:

»Genom upprepade domslut har det visat sig att, i fråga om rätt
för bestulen person att från innehafvare!! återtaga det stulna godset,
nu gällande strafflag icke lemnar tillfredsställande föreskrifter. Icke
heller har jag funnit, att det af Kongl. Maj:t till innevarande Riksdagframlagda
förslag till lag angående vissa delar af rättegången i brottmål
löser den fråga, jag afser. I allmänhet gäller detta i afseende på
häststöld och särskild! för det fall, att innehafvaren inköpt eller tillbytt
sig det stulna hästkreaturet å allmän marknad, i hvilken senare
händelse innehafvaren, enligt allmogens uppfattning, icke skulle vara
pligtig att annorlunda än mot återfående af den erlagda köpeskillingen
kreaturet till dess egare återställa, äfven om han åtkommit det af
en för tjufnad straffad eller misstänkt person.

Visserligen framgår af det från 1734 års lag bibehållna stadgandet
i örte punkten af 16 § uti Kongl. förordningen om nya Strafflagens

Bill. till Likså. Prat. 1886. 7 Sami. 29 Raft. 1

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 57.

införande och hvad i afseende derå iakttagas skall den 16 Februari
1864 dels att innehafvare af stulet gods, då han icke kan visa fångesman,
skall utgifva godset till egaren, och dels att, om han kan bevisa
att han det redligen köpt, ehuru han ej kan framskaffa fångesman,
ban skall vara saklös, hvilket sistnämnde ord torde hafva afseende på
»tjufsrätten», men icke fritaga honom från skyldigheten att återställa
godset till egaren. Likaså torde af dessa stadgande!! framgå, att det
omtalade utgifvandet. af godset bör ske utan lösen eller ersättning.
Men, såsom i början antyddes, har, det oaktadt, vid tillämpning af
Strafflagen, fall inträffat, då en innehafvare af stulen häst blifvit dömd
att bota för det han tillhandlat sig djuret af misstänkt person och
samtidigt förklarats berättigad behålla djuret, derest rätte egaren icke
ville återköpa det.

Att ett sådant domslut innebär en mycket betänklig inkonseqvens
torde ligga i öppen dag, och att orsaken till sådana fall torde få sökas
uti de otillfredsställande bestämmelser, som Strafflagen härutinnan
gifver, måste man antaga.

Beklagligt nog florerar här och der i landsorterna hästtjufnaden i
betänkligt omfång, och detta beror, väsentligast derpå, att s. k. hästhandlare
af i öfrigt medborgerligt förtroende uppköpa hästar af hvilken
misstänkt person som helst och skyddas i sitt näringsfångs utöfvande
mot den allmänna rättskänslan och enskilda eganderätten med
ofvan anmärkta inkonseqvenser i domsluten öfver hästtjufnadsmål.

För att sätta en nödvändig gräns för detta samliällsonda, finner
jag mig manad att härmed hemställa, att Riksdagen ville hos Kongl.
Maj:t anhålla om sådant förtydligande tillägg i 10 § af 3 kap. eller
annat lämpligt ställe uti gällande strafflag, att innehafvare af stulet
gods, som tillhandlat sig detsamma af misstänkt person, vare sig å
marknad eller annorledes, skall vara skyldig att utan lösen eller ersättning
återlemna godset till dess rätte egare.»

Den fråga, som, ehuru icke i sitt hela omfång utan endast i eu
jemförelsevis obetydlig del, genom förevarande motion dragits under
Riksdagens pröfning, nemligen frågan huruvida och under hvilka vilkor
eu person, som på ett rättsstridigt sätt blifvit beröfvad ett till lös
egendom hänförligt ting, må kunna återvinna (vindicera) detsamma, är
eu af de vigtigaste, och man kan väl tillägga eu af de mera svårlösta

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 57.

3

inom civilrätten. Med afseende å detta förhållande är till en början
uppenbart, att en ändring i eller tillägg till den nu i detta ämne gällande
lagstiftning i intet fall bör, såsom motionären förutsatt, få sin
plats i Strafflagen eller till densamma hörande författningar. Motionärens
förslag i denna del grundar sig tydligen på en förblandning af
begreppen återvinningsrätt och rätt till skadestånd, som äfven i öfrigt
framträder i motionen.

För att emellertid rätt kunna bedöma, om och i hvad mån det af
motionären fram strida förslag till ändring i gällande lag kan vara förtjent
af beaktande, torde vara nödigt att.göra sig reda för vår lags
stadganden i förevarande ämne. Såsom bekant råda härom ganska
olika meningar, Indika äfven inom Riksdagen, i anledning af åren 1873,
1874 och 1875 väckta motioner, blifvit framförda och förfäktade. Enligt
den ena meningen, från hvilken jemväl den nu föreliggande motionen
synes utgå, gäller såsom hufvudregel, att lösegendom, som på
orättmätigt sätt kommit ur egarens besittning, må af denna utan lösen
återtagas, äfven om den, hos hvilken egendomen anträffas, är i fullkomligt
god tro och visar sig hafva genom ett formelt lagligt fång
blifvit innehafvare deraf, under det att anhängarne af den motsatta
meningen hålla före att den, som i god tro förvärfvat ett till lös egendom
hänförligt ting, icke kan förpligtas att annorlunda än mot lösen
till rätte egaren utlemna detsamma, äfven om det visas vara på rättsstridigt
sätt denne senare frånhända

Att olika meningar kunnat uppstå och fortfarande vidhållas om
hvad i ett så ofta förekommande fall är lagens rätta mening, kan uppenbarligen
icke förklaras ur annan grund än den, att vår gällande
lag saknar klart uttryckt bestämmelse i ämnet. Det lagrum, som af
båda åsigternas målsmän vanligen anförts såsom det, på hvars rätta
tydning frågans afgörande beror, nemligen 49 kap. 2 § Missgerningsbalken,
hvars innehåll vid införandet af nya Strafflagen fick oförändradt
inflyta i 16 § 5 mom af den s. k. promulgationslagen, afser nemligen,
enligt hvad sammanhanget oförtydbart gifver vid handen, icke
omedelbart att lemna någon bestämmelse i fråga om den materiella
sidan af egarens vindikationsrätt, utan torde vara tillkommet i ändamål
att reglera sjelfva det processuella tillvägagåendet vid klander å
annans åtkomst till stulet gods. Men visserligen lemnar såväl detta
lagiuim som ock åtskilliga andra stadganden i 1734 års lag ledning vid
frågans besvarande.

Såsom obestridligt lärer väl få antagas, att före införandet åt
1734 års lag den obegränsade vindikationsrätten till lösegendom varit

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 51.

af såväl lagstiftning som lagskipning och doktrin erkänd såsom en
öfver allt tvifvel upphöjd regel, grundad på urgammal germanisk uppfattning
af eganderättens helgd; och denna regel tillämpades jemväl
på de fall, der egaren under en eller annan form, såsom genom lån
eller deposition, frivilligt afhändt sig besittningen, ehuru ej eganderätten
till det ifrågavarande tinget. Genom 1734 års lag gjordes den
inskränkning i tillämpningen af regeln, att i fall af sist antydda beskaffenhet
egaren gentemot innehafvare i god tro endast tillerkändes
rätt att lösa godset åter. Den sålunda skedda förändringen har ock
fått ett fullkomligt klart och otvetydigt uttryck i den civilrättsliga delen
af nämnda lag; se 11 kap. 4 § och 12 kap. 4 § Handelsbalken.
Beträffande deremot sådana fall, der lös egendom mot egarens vilja
kommit ur hans besittning, meddelades icke någon annan ny bestämmelse
än den ofvan antydda i 49 kap. 2 § Missgerningsbalken, hvilket
lagrum hade följande ordalydelse:

»Klandras det, som stulet är, och säger man sig det köpt hafva,
eller vill på annat sätt genom fångesman, eller vitnen, visa sin rätt;
då skall det gods, i Rätten, eller hos bofast man, insättas, och fångesmannen
eller vitnen framhafvas. Sker det inom den tid, som domaren
förelägger; vare han saklös, som ifrån sig leda gitter, och svare då
den, som det ledes till. Kan han ej visa laga fång, gifve ut det, som
klandras, och göre sig urtjufva med sjelf sins ed, om domaren det
skäligt pröfvar. Gitter han ej eden gånga; stånde tjufsrätt. Häfver
han vitne, att han det redligen köpt, ändå att han ej fångesman framskaffa
kan; vare saklös.»

Under den första tiden efter det 1734 års lag trädt i kraft synas
emellertid hvarken domstolar eller rättslärde hafva förestält sig att med
ofvanintagna stadgande afsetts att införa någon nyhet i lagstiftningen.
Det var först under senare hälften af 18:de århundradet som en berömd
rättslära^ vid Upsala universitet framträdde med den tolkning
af anförda lagbestämmelse, att ordet »saklös» skulle innefatta frihet ej
blott från kriminelt ansvar, utan ock från den civila förpligtelsen att
utan lösen utgifva godset till egaren. Den sålunda framstälda meningen,
till stöd för hvilken jemväl, bland annat, anfördes, att den lagens
grund, hvilken föranledt de i 11 och 12 kapo Handelsbalken meddelade
stadganden, sträckte sig till alla de fall, då löst gods på god
tro kommit i tredje mans besittning, vann bifall såväl af åtskillige
domare som ock af de rättslärde, bland hvilka den var förherskande,
till dess en ansedd lärare vid universitetet i Lund uti eu i sjunde bandet
af »Juridiskt arkif» införd afhandling uppträdde till försvar för den

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 57.

5

äldre åsigten. I sistnämnda afhandling erinrades i fråga om betydelsen
af ordet »saklös», att detta ord i lagspråket före 1734 alltid blifva
användt för att beteckna frihet från kriminelt ansvar, i motsats till
»saker»; och att detsamma ingalunda ansågs utesluta skyldigheten att
utlemna det klandrade godset, styrktes af ställen i Landslagen, der
innehafvaren af klandradt gods uttryckligen ålades att utgifva detsamma,
hvarefter, under förutsättning af god tro, tillädes: »och vare
saklös».

Den sist anförda tolkningen är enligt Utskottets åsigt den rigtiga.
Äfven den, för hvilken detta icke synes på ett fullt öfvertygande sätt
bevisadt, måste väl medgifva, att uttrycket »saklös» är synnerligen tvetydigt.
Vid sådant förhållande måste man med skäl betvifla, att stifturné
af 1734 års lag velat genom ett otydligt uttryck och i ett sammanhang,
som utvisar, att stadgandet hufvudsakligen är af processuell
och straffrättslig natur, införa en ny princip inom civilrättens område.

Äfven andra ställen i 1734 års lag kunna åberopas till stöd för
den åsigt, att denna lag utgår från samma hufvudregel i förevarande
afseende som den äldre svenska lagstiftningen. Stadgandet i 52 kap.
1 § Missgerningsbalken (numera intaget i 16 § 6 mom. af förordningen
om nya Strafflagens införande) att »ingen må sjelfvilligt taga åter
det han vidkännes, ehvad det är från honom stulet eller han det tappat
häfver, utan lite Befallningshafvanden eller domaren till» förutsätter
tydligen en allmän rätt för egaren att återfå hvad som blifvit honom
genom tjufnad afhändt. De i 11 kap. 4 § och 12 kap. 4 § Handelsbalken
meddelade stadganden — hvilkas grund val synes sträcka sig
till alla de fall, der ett ting med egarens bifall kommit ur hans besittning,
men ingalunda till de fall, der egarens besittning blifvit upphäfd
mot hans vilja — torde såsom uttryckligt meddelade undantagsbestämmelser
styrka hufvudregeln. I 17 kap. 2 § Handelsbalken stadgas:
»Hvad i gäldenärs bo finnes, som hörer annan till, det skall först uttagas
j såsom: inlagsfä; eller det, som satt är under bolag, eller till
salu; stulet, röfvadt, lånt eller legdt gods; pantsatt gods, då lösen derföre
gifves; faddergåfva, hemgift och annat dylikt.» Detta lagrum gifver
ett starkt stöd åt den nu framstälda åsigten, synnerligen genom
sammanställningen mellan tillägget vid pantsatt gods »då lösen derföre
gifves» och frånvaron af sådant tillägg vid alla de öfriga uppräknade
exemplen på gods, som hörer annan till.

Det torde sålunda få antagas såsom visst, att 1734 års lag som
hufvudregel uppställer, att den, som mot sin vilja mistat ett löst ting,
eger att utan lösen återtaga detsamma äfven från en innehafvare i god

6

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 51.

tro. Att vissa undantag från denna regel måste göras, låg dock i
sakens natur. För att ett ting skall kunna på sådant sätt återtagas
måste det vara så individualiserad!., att tvekan om dess identitet med
det ur egarens besittning komna tinget ej kan uppstå. Så är i allmänhet
icke förhållandet med de s. k. fungibla tingen. Det måste
sålunda såsom regel antagas, att eu innehafvare i god tro af sådana
ting icke kan förpligtas att utgifva dem till en person, som uppgifver
sig såsom rätt egare dertill. Detsamma gäller om vissa slag af värdepapper,
rörande hvilka särskilda bestämmelser uti nu ifrågavarande afseende
finnas meddelade i 10 § 1 punkten af förordningen om nya
Utsökningslagens införande den 10 Augusti 1877 samt uti 39 och 76
§§ i nya Vexellagen.

Emellertid har lagskipningen i senare tider tagit eu från den
ofvan framstälda åsigten afvikande rigtning, som jemväl vunnit Högsta
Domstolens godkännande i flera särskilda fall, i hvilka förklarats, att
innehafvare i god tro af stulet gods ej är skyldig att annorlunda än
mot lösen utlemna detsamma till egare. Ett sådant prejudikat, af år
1855, finnes i våra mest använda lageditioner korteligen refereradt såsom
anmärkning vid 16 § 5 mom. i förordningen om nya Strafflagens
införande. Att den lagtolkning, dessa prejudikat innehålla, ej kan af
Utskottet anses tillfredsställande, framgår af hvad ofvan blifvit anfördt;
ej heller lärer man kunna tillerkänna Högsta Domstolens utslag förmågan
att ändra gällande lag; vid hvilket. förhållande man torde få
anse den i 1734 års lag antagna hufvudregel fortfarande gällande och
tillämplig. Dock hafva utan tvifvel såväl de rättslärdes olika åsigter
i ämnet som ock än mera den rigtning, lagskipningen tagit, gjort i hög
grad önskligt, att klara och otvetydiga lagbestämmelser i ämnet gifvas.
Både Lagkomitén och den äldre Lagberedningen hafva ock föreslagit
sådana, och, såsom ofvan blifvit antydt, hafva under 1870-talet motioner
i ämnet afgifvits inom Riksdagen. Dessa förslag, sinsemellan
ganska olika, hafva emellertid icke hittills ledt till något resultat.

Den nu föreliggande motionen gifver ej Utskottet anledning att
här ingå på den stora frågan, på hvilka principer en sådan lagstiftning
bör byggas, om man, i öfverensstämmelse med Lagkomiténs
förslag, bör i lag fastställa den åsigt, som framträdt i Högsta Domstolens
omförmälda utslag, eller om man, på sätt den äldre Lagberedningen,
de enskilde motionärerne vid riksdagarne 1873, 1874 och 1875
samt de nämnda årens Lag-Utskott föreslagit, bör bibehålla den nu
gällande grundsatsen med mera eller mindre betydande modifikationer.

Lag-Utshottets Utlåtande N:o 51.

7

Motionären nppgifver såsom närmaste anledning till motionen, att
fall inträffat, »då en innehafvare af stulen häst blifvit dömd att höta
för det han tillhandlat sig djuret af misstänkt person och samtidigt
förklarats berättigad behålla djuret, derest rätte egaren icke ville återköpa
det». Till stöd för denna uppgift har motionären åberopat och
låtit tillställa Utskottet transsumt af protokollet, hållet vid urtima ting
med ett härad under Göta Hofrätts domvärjo, innefattande ett utslag,
hvarur här må -meddelas:

»Genom egen frivillig bekännelse är tilltalade F. O. N. lagligen
förvunnen att hafva natten emellan den 15 och 16 Augusti 1876 tillgripit
från G. H. i H. ett i bete ute å mark gående stokreatur, värdt
300 kronor, hvilket, sedan F. O. N. föryttra! det till J. S. i S., af
denne senare försålts till E. H. i K. — -— — — — — — — — —

Då giltig bevisning derom att J. S. i S., då han af anklagade
F. O. N. inköpt ifrågavarande stokreatur, haft bestämd vetskap om
dess olofliga åtkomst, icke förekommit, kan J. S. icke dömas för delaktighet
enligt 20 kap. 16 § Strafflagen eller åläggas till målsegaren
C. H. vare sig återställa kreaturet eller derför utgifva ersättning. Men
som af hvad under ransakningen inlupit måste anses framgå att J. S.
haft skälig anledning misstänka, det F. O. N. icke på lofligt sätt åtkommit
kreaturet i fråga, pröfvar Häradsrätten, jemlikt 3 kap. 10 §
sagde lag, fälla honom J. S. att bota 50 kronor.»

Såvidt af ordalagen i utslaget får dömas, torde detsamma icke
innefatta hvad motionären deruti trott sig finna. Då det i början deraf
heter, att den, som föröfvat tillgreppet, sålt det stulna kreaturet till
J. S. i S., hvarefter den sistnämnde i sin ordning föryttrat det till
E. H. i K., synes antagligt, att kreaturet vid den tid, då frågan om
besittningsrätten dertill af domstolen pröfvades, icke längre innehades
af J. $., vid hvilket förhållande Häradsrättens yttrande i den sist anförda
delen af utslaget måste anses fullt öfverensstämmande med de i
Strafflagens 6 kap. 5 § meddelade bestämmelser om skadestånd.

Härmed må emellertid förhålla sig huru som helst, så är dock
uppenbart, att, om en person dömes till straff1 jemlikt 3 kap. 10 §
Strafflagen för handel med misstänkt person, den sålunda dömde icke
kan anses hafva i god tro åtkommit det gods, som han af den misstänkte
tillhandlat sig, hvadan han, äfven enligt den af Högsta Domstolen
i ofvan antydda utslag hyllade mening, är skyldig att, såvida
han fortfarande har godset i sin besittning, utan lösen utlemna det till
den, som visar sig vara egare deraf. Att detsamma är förhållandet

8

Lag-TJtskottets Utlåtande N:o 57.

enligt den lagtolkning, hvars rigtighet Utskottet här ofvan sökt ådagalägga,
lärer knappast behöfva påpekas.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får Utskottet hemställa,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 30 April 1886.

På Lag-Utskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Herrar H. Andersson i Nöbbelöf och J. A. Johansson från Kalmar
hafva begärt få här antecknadt, att de icke deltagit i ärendets behandling
inom Utskottet.

Stockholm, K. L. Beckman, 1886.